Ostindiska kompaniets superkargörer i Kanton

Från 1760-talet var det möjligt för superkargörer att stanna kvar i Kanton under perioderna mellan skeppens avgångar och ankomster. Den förste som kom att bli Ostindiska Kompaniets fasta superkargör i Kanton var Jean Abraham Grill. Ofta nämns dock Michael Grubb som den förste. Han var dock aldrig anställd som superkargör i Kanton utan drev egna affärer med Macao som bas. När Jean Abraham Grill kom till Kanton blev de två kompanjoner i en gemensam firma.

Även om superkargörerna tilläts stanna kvar i Kanton så åkte de i allmänhet till Macao där de skötte sina privata affärer i Ostindien. I Macao var levnadsförhållanden friare och bättre.

De exakta tiderna som de formellt var superkargörer är lite olika på olika ställen och källor. Har i allmänhet angett det år som de anlände till Kanton. Om det är okänt har jag använt uppgifterna som Sven T Kjellberg använt i sin bok Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813. Tyvärr har han på olika sidor lite olika uppgifter och då har jag använt ankomsttid för fartygen med vilka superkargörerna anlände eller sannolikt anlände som startår.

Superkargörer i Kanton, tid i Kanton

Jean Abraham Grill, 1762-68
Johan Fredrik Pettersson, 1766- ?
David Sandberg, 1766-76 ??
John Chambers, 1767-72
Jacob Hahr, 1769-75
Anders Arfwedson, 1770-77
James (Jacob) Maule d.y., 1772-80
Carl Henrik Forss, 1775- ?
Peter Johan Bladh, 1777-83
Olof Lindahl, 1779-85
Georg Johan Conradi, 1779-86
Erik Stockenström, 1780-86
William Chalmers, 1783-86 (93) ?
Fredrik Ulrik Peyron 1783 – (1792) ?
Johan Dassau, 1785-(1792) ?
Lars Gotheen, 1785-86 ??
James Chalmers, (1792) ? -1806
Anders Ljungstedt, 1798-1806
Jacob Gabriel Ullman, (1792) ? – 1806
Gustaf Palm, (1799) ? – 1807

Jean Abraham Grill bedrev omfattande egna affärer tillsammans med Michael Grubb. Grubb kom till Macao redan 1759 för att bedriva egna affärer och fick 1762 sällskap av Jean Abraham Grill. Den sistnämnde hade även barn med en kvinna i Macao. Jacob Hahr var i Indien under några månader innan han anlände till Kanton. Sannolikt hjälpte han Grubb & grill med deras affärer där. Dessa affärer involverade opiumhandel med smuggling av opium till Kina.

Lars Gotheen tycks ha dött redan första året i Kanton, Fredrik Ulrik Peyron bosatte sig i London vid återkomsten från Kanton.

Bröderna Chalmers tillbringade en del tid i Indien och deltog med all sannolikhet också i opiumhandeln. William Chalmers var exempelvis verksam i Bengalen åren 1986-93 och därefter var sannolikt brodern James Chalmers verksam där. De viktigaste affärerna i Bengalen var opiumhandel. Exakt när James Chalmers blev superkargör i Kanton är lite oklart, men 1806 var han det enligt Sven T. Kjellberg. Han anlände dock till Kanton 1792, men reste kanske vidare till Bengalen för att ta över broderns affärer. Troligen kan det handla om 1797 eller åren efter 1797 då British East India Company började utesluta alla mellanhänder i opiumhandeln och de oberoende uppköparna tvingades då bort från möjligheterna att köpa opium i Calcutta. William Chalmers åkte hem till Göteborg 1793.

Anders Ljungstedt blev kvar i Macao efter att han slutat som superkargör. Han drev därefter egna privat handel i Ostindien. Han var också svenska statens handelsagent för Kina. Fram till 1815 tillbringade han halva året i Kanton och halva i Macao, men därefter bodde han bara i Macao. Ljungstedt dog i Macao 1835.

Även Jacob Gabriel Ullman stannade kvar i Macao och konverterade dessutom till katolicismen. Han gifte sig där med en portugisisk kvinna, Rosa Minas och fick 4 barn varav minst två döttrar. En av döttrarna, Joanna Anna Ullman var gift med Joaquim José Ferreira Veiga. Ullman dog 1837 i Macao.

Förutom opium handlade de privata affärerna som de kvarstannande superkargerna ägnade sig åt också om låneverksamhet. De kunde låna upp pengar i Europa och sen låna ut dem till högre ränta till kinesiska handelsmän. Skillnaden på ränta kunde vara uppemot 10%. Bodmerilån till djonkhandeln var ett annat sätt att både låna och investera i den lokala handeln. Lasten var säkerheten när det gällde bodmerilån och räntan kunde vara uppemot 40% på sådana låna då riskerna ansågs stora. Bodmerilån till besättningar ombord på de svenska skeppen var ett sätt att föra hem kapital till Sverige. Lånen betalade ut i Kanton och betaldes tillbaks efter ankomst till Sverige och försäljning de varor besättningsmännen köpt för egen del i Kina.