Caroline Wijk f. Dickson, som avled 1918, förordnade genom testamente att beloppet 1 700 000 kronor, vid hennes död, skulle tillfalla Göteborgs stad och utgöra en under stadens förvaltning stående fond, benämnd Olof och Caroline Wijks fond. Donationsmedlen skulle delas upp i två huvudfonder på respektive 1 000 000 och 700 000 kronor.
Fonden skulle av stadsfullmäktige användas till förmån för Göteborgs samhälle till allmännnyttiga, kulturella eller välgörande ändamål.
Den 11 juni 1925 beslöt stadsfullmäktige, att första utdelningen ur fonden skulle tilldelas en särskild stiftelse, benämnd Olof och Caroline Wijks stiftelse, med ändamål att ”anskaffa och upplåta sunda och goda bostäder åt skötsamma mindre bemedlade familjer mot ett hyresbelopp, som med hänsyn till förhållandena i skilda fall kan sättas lägre än på bostadsmarknaden gällande hyror.”
I reglementet står det att företräde till förhyrande av lägenheter i stiftelsens byggnader tillkommer sådana personer som av vissa orsaker, såsom sjukdom, lyte och dylikt har svårighet att på vanligt sätt tillfredsställande tillgodose sitt bostadsbehov.
Stiftelsen lät omedelbart uppföra tre bostadshus i 14:e kvarteret Bolmörten i Kungsladugård med adresserna Ostindiegatan 17, 19 och 21. Under år 1946 uppförde stiftelsen fyra bostadshus på tomten nr 1 i 81 kv. Elektrikern i stadsdelen Kålltorp med adress Kyrkåsgatan 9 och 11, Stenströmsgatan 7 och Modellörsgatan 4.
1951 utgjordes stiftelsens styrelse av Carl Englund, Irma Mannheimer, Eric Johansson, Allan Zachrisson och Sixten Ljungström. Suppleanter var Carla Mattsson och Alf Sjöberg.
Olof och Caroline Wijks stiftelse äger idag 104 bostäder i Göteborg, 79 handikappanpassade radhus i Frölunda, 20 radhus i Billdal och fem bostadsrätter i Olivedal (Nordenskiöldsgatan). 2005 kritiserades stiftelsen för sina stadgevidriga principer när det gäller uthyrningar:
Linda Magnusson bodde med sin handikappade pappa i Frölunda, och längtade alltid efter att få lekkamrater i området. Förr var det nästan bara funktionshindrade äldre som flyttade in. Men på senare år har det varit till synes friska i 60-årsåldern.
– Lägenheterna är gjorda för handikappade, men det är inte vad stiftelsen vill ha längre. När min pappa tvingades flytta gick lägenheten till ett par som nyligen sålt sin villa i Askim, de var varken handikappade eller fattiga. Stiftelsen gillar inte elrullstolar som sätter spår i linoleummattan och kör in i dörrkarmarna, säger Linda.
Den lokala hyresgästföreningen har ingen insyn i fördelningen av bostäder. Ordföranden Thomas Lindahl är själv rörelsehindrad, men önskar ett mer integrerat boende.
– Visst är det svårt att få tag i handikappanpassade bostäder. Men om det bara blir folk med rörelsehinder som bor här så skulle det likna en institution. Tyvärr är det ingen som frågar oss till råds, men jag skulle önska fler barnfamiljer. De flesta som flyttar in är nyblivna pensionärer, säger Lindahl.
För ett år sedan skrev länsstyrelsen till stiftelsens styrelse och undrade varför anpassade lägenheter hyrs ut till icke handikappade personer. Ordföranden Christer Westberg svarade att målet är att få en fördelning med 50 procent handikappade och 50 procent icke handikappade.
Länsjurist Thomas Ericson påpekade då att styrelsen inte har rätt att sätta upp egna mål för uthyrningen.
Stiftelsen förvaltas av Riksbyggen men styrelsen utses av Göteborgs stad. Tillgångarna var 16,8 miljoner SEK 2014.