Barthold Lundén, 1878-1932, var prästson från Göteborg och utbildade sig till ingenjör vid Chalmers, men valde efter några år i Tyskland, att utbilda sig till musiker. Som sådan fick han arbete vid Konserthuset i Göteborg. I Göteborg drev han också tillsammans med sin vän författaren Willy Grebst veckotidningen Vidi från 1910 och efter vännens förtidiga död skötte Lundén tidningen på egen hand.
Den utvecklades till ett så kallat ”boulevardblad”, det vill säga tidningen skrev om den tidens operettstjärnor och artister, skvaller om stadens kändisar och om sådant som skapade nöje och missnöje i Göteborg.
Den var starkt konservativ och klagade exempelvis på Konstmuséet och dess inköp av ”modern” konst.
Det fanns en stark antisemitisk ton i bladet och det blev regel att varje nummer av veckotidningen hetsade mot judar och judiska affärer. Skämthistorier där judarnas lortaktighet, girighet och dåliga svenska utgjorde ”poängen” förekom ofta.
Då och då gjorde Barthold Lundén övertramp, som drabbade honom själv. Till exempel då han angrep tobaksaffärsidkarna och hävdade att deras verksamhet innehöll en del pojkprostitution. Då fick han backa och det gjorde han rappt. Ty vad man än kan säga om Barthold Lundén, nog var han en opportunist. Varför reta viktiga annonsörer? Varför såga av den gren man sitter på…?
För och emot
Pojkprostitutionen och homosexualiteten var annars ett kärt ämne som han tog sig an i ett par omgångar. Formliga följetonger med artiklar och insändare för och emot homosexuell verksamhet pågick, ibland veckovis.
Insändarna var långa och utförliga och förde fram åsikter som vi idag tycker är fullt acceptabla om än en smula gammalmodiga. De pekade på orättvisorna mot de homosexuella, som trots sin harmlöshet jagades av polisen (och Vidi) och de försökte föra i bevis att man inte kunde förföras till homosexualitet, utan att det var en medfödd egenhet.
Lundén blev dem aldrig svaret skyldig, men för läsare med normala fattningsgåvor och en gnutta bildning borde insändarnas argument ha slagit bättre än Lundéns. Tycker vi.
Antastad vid Stora Teatern
Vid ett tillfälle berättar Lundén om en självupplevd händelse. Han promenerar framför Stora Teatern – ett vanlig promenadstråk – och blir antastad av en yngling, kanske 17 år. Lundén skriker: ”Hut!” eller nåt liknande och försöker gripa pojken, som dock kommer undan.
Denna händelse blir inledning till ett av hans korståg mot den vidriga homosexualiteten.
Han berättar om det äckel, som kommer över honom vid kontakten med den fördärvade ynglingen, ett äckel, som han kallt räknade med att dela med många av sina läsare. Dessa kittlades nog samtidigt av denna kontakt – per ombud – med en undre stinkande träskvärld.
Ungdomens beskyddare
Han framstår genom sin hets som samhällets bevarare, ungdomens beskyddare och värnare av de goda sederna. Så kan man tänka sig det. Men man kan också tänka sig det så här:
En något påstruken, sexuellt frustrerad smygbög, Barthold Lundén, söker sig en kväll till välkända homosexuella jaktmarker. Här träffas prostituerade män och deras kunder. Kanske är det också här bögar går för att hoppas på en stunds sexuell samvaro med någon likasinnad i något buskage, utan att pengar dras in i verksamheten. Lundén får syn på en attraktiv pojke i tonåren och de utbyter blickar, vänder sig kanske om, går ett varv till och så sker mötet. Men då! O fasa! Barthold Lundén inser att han är igenkänd.
Då som nu
Göteborg visar sig vara precis det det är än idag. En småstad, där alla känner alla. Och Barthold Lundén är inte någon okänd figur i vimlet. När han går på innekrogarna, så hälsas han servilt välkommen, den välkände ungkarlen, redaktören av ett populärt blad, som alla läser. På teatern är han lika känd som direktören och aktriserna. Och nu blir han också känd ute i träsket! Hur göra?!
Han gör det enda han förmår. Han visar sig som en slipad wallraffare, före Wallraffs tid. Han skriver i sitt blad att han minsann har vågat sig ut i svineriets kvarter för att avslöja de homosexuella. Lurade han någon? Lurade han den 17-årige ynglingen, som hört att hans kamrater hade fått pengar förr av Lundén? Lurade han den välbeställde göteborgsköpmannen och hans fru, som kanske råkade komma förbi då han just kontaktat ynglingen? Lurade han sig själv?
Ja, det tror jag. Världen vill bedragas. Kan alltså Lundéns återkommande kampanjer mot homosexualiteten ha varit ett försvar mot egna homoerotiska känslor? Det finns en ambivalens i det att han dels bedriver grov hets mot homofilträsket, dels låter ett par bildade och sansade insändarskribenter komma till tals, med långa artiklar, som försvarar lasten. Är det för att han någonstans vill att de homosexuella ska försvaras?
Märkvärdig dubbelhet
Det är naturligtvis bara en tanke. Men det finns ytterligare en sak, ytterligare en märkvärdig dubbelhet, som är svår att förklara: Lundéns hätska antisemitism. Den är ett ledmotiv i Vidi under hela 20-talet. Lundén är en aktiv antisemit. Han är med och grundar en antisemitisk förening, som ger sig ut med bil för att ”missionera” på landet. Bilen är ”prydd” med hakkors.
Allt detta – och ändå är vännen halvjude, det vill säga hans mor var judinna. Det kan inte ha varit okänt för Lundén, som gång efter annan under tidningens tillvaro med uppenbar beundran hänvisar till sin döde gode vän. Lite konstigt är det väl? Nog är Barthold Lundén en säregen och gåtfull person.
Nils Weijdegård, ursprungligen publicerat på RFSL:s hemsida
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Ett svar på ”Barthold Lundén och tidningen Vidi”