Chalmers, William, f. 13 nov. 1748 i Göteborg, d 3 juli 1811 i Göteborg. Föräldrar: grosshandlaren William Chalmers och Inga Orre. Erhöll handelsutbildning i Göteborg och i England. Ägnade sig åt ekonomisk verksamhet i Göteborg, bl. a. tillsammans med handlanden Lars Kåhre; företog omkr. 1780 en studieresa i England, Frankrike och Holland; Ostindiska kompaniets superkargör i Kanton och Macao 1783—93; ledamot av direktionen för Ostindiska kompaniet 1793, av kommittén angående Trollhätte slussverk 7 nov. 1793 (bet. avgivet i dec.) och av direktionen för Trollhätte kanalverk 13 dec. 1793 —1800; svenska statens ombud vid indragandet av de engelska subsidierna 1804; erhöll kansliråds titel 8 okt. 1810. LVVS 1774 (ordförande 1880); KVO 1801.
C: s namn lever hos eftervärlden framför allt genom den undervisningsanstalt, som till följd av hans grundläggande donation kommit att bära hans namn. Men hans levnadsöden sakna därför ingalunda intresse. Redan vid elva års ålder blev C. faderlös, och vid sjutton års ålder förlorade han sin moder. Han tvingades sålunda redan tidigt att på eget ansvar förvalta sitt icke obetydliga arv. Om hans verksamhet i yngre år, under vilken han skaffade sig kommersiell utbildning, genom praktiskt arbete och resor, känner man föga, men att han tidigt sträckt sina intressen utöver de närmaste yrkesuppgifterna synes framgå därav, att han redan vid tjugusex års ålder invaldes i Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg. År 1783 erhöll han det maktpåliggande uppdraget att i Kina (Kanton och Macao) representera det Ostindiska kompaniet såsom dess »kvarliggande superkargör». Då han efter i det närmaste tio år återvände, ansågs han vara en förmögen man. Efter hemkomsten blev han genast tagen i anspråk för ansvarsfulla värv på grund av sin erkända duglighet och sin vidsträckta erfarenhet. Det var tvenne företag, han framför allt ägnade sitt intresse, Trollhätte slussverk och Ostindiska kompaniet.
Vid Trollhättan hade kanal- och slussbygget vid denna tid åter avstannat på grund av bristande medel. En göteborgsk köpman, den bekante Peter Bagge, tog då i samråd med C. det initiativ, som skulle komma att bringa företaget till fullbordan. Bagge nedskrev ett förslag, vari han yrkade, att uppgiften skulle överlämnas åt ett bolag av enskilda intressenter och allt samband mellan kronan och kanalen upphöra. C. granskade Bagges utkast och genomdrev även, att förslaget offentliggjordes i Göteborgs allehanda 23 juli 1793. Projektet väckte det livligaste intresse och utlöste en ivrig diskussion. C: s’ motivering för hänvändelsen till allmänheten är karakteristisk. »En tryckt skrift», skrev han, »gör alltid en starkare impression än en skriven. Den ena övertygar hela världen, den andra ser hemlig och kabalisk ut, i synnerhet då det handlar om ett verk, som syftar snörrätt åt allmänt väl.» Det visade sig också, att C. sett rätt, då han förtröstade på att planen skulle tåla allmän granskning. Förslaget tillställdes konungen jämte en av ett fyrtiotal personer undertecknad supplik om dess snara förverkligande. Frågan togs genast upp. C. och Bagge inkallades i en för dess prövning tillsatt kommitté, och ärendet behandlades så hastigt, att regeringens privilegium för kanalbolaget kunde utfärdas redan 13 dec. 1793. Även subskriptionen gick över förväntan väl. C. inträdde i direktionen, som tillsattes av K. M:t. Opponenterna hade förutsagt, att minst femton år skulle erfordras för företagets fullbordande, men redan efter sex och ett hälft år passerade det första fartyget de åtta nya slussarna, av vilka en sedermera fick namnet »Chalmers och Bagge». Även vasaordens kommendörsband vittnade om det värde, som tillerkändes C: s’ insats. Efter slussverkets fullbordande utgick C. ur slussdirektionen, antagligen framför allt för att mera odelat få ägna sin arbetskraft åt det Ostindiska kompaniet.
Under den tredje lyckosamma oktrojen hade den svenska ostindiska handeln nått den största blomstring tack vare det nordamerikanska frihetskriget, men sedan detta 1783 avslutats, växte Englands, Frankrikes och Hollands handel ånyo. Det bolag, som år 1786 började sin verksamhet på grund av den fjärde oktrojen, arbetade alltså från början under föga lysande konjunkturer. Kriget 1788—90 medförde svårigheter och förluster, och därtill kom, att en engelsk tullsänkning på te 1790 gjorde slut på insmugglingen av denna vara, vilken förut gjort kompaniets telaster ytterst begärliga, medan samtidigt av olika skäl andra marknader stängdes för denna kompaniets främsta importartikel. Det var sålunda under brydsamma omständigheter, kompaniet i C. sökte mannen, som med sin prövade duglighet och sin mångåriga erfarenhet av Orienten skulle kunna bringa företaget på fötter. C. grep verket an med energi. Tonnaget ökades inom få år från tre till åtta ostindiefarare, och nya importgrenar försöktes. C. lyckades även tack vare sina förbindelser med Englands och kontinentens handelshus skaffa säker avsättning för lasterna — om de blott kommo hem. »Men vad kan man göra», skrev han sommaren 1799, »om engelsmännerna och fransoserna emparera sig av våra skepp. Se, då är allt hopp försvunnet, och vi få gå under!» Det väpnade neutralitetsförbundet i dec. 1800 försämrade ytterligare förhållandet till England, assuransavgifterna höjdes, och sjöolyckor inträffade, då de fördröjda ostindiefararna nödgades segla under ogynnsamma årstider. Under de följande krigsåren fortsatte svårigheterna att växa. C. måste underkasta sig täta och besvärliga resor till utlandet i kompaniets angelägenheter. År 1804 var han i Holland och avslöt ett kontrakt, som öppnade detta land för kompaniets te, men kostnaderna för insmugglingen under engelsmännens blockad slukade den beräknade vinsten. Framför allt gällde hans resor England, där han hade att reklamera beslagtagna fartyg och laster. Bittert klagar han över England som ett advokaternas fosterland. »Och», skriver han, »vad vill jag göra bland detta fjära och högmodiga folket, som följer sina egna behag och kapriser och ligger på landet om vintern och vistas halva sommaren i staden.» Till slut blevo svårigheterna övermäktiga, det gamla bolaget avstod från att söka förnyad oktroj, som därför 1806 gavs åt ett annat bolag, och de följande åren upptogos av försöken att reda ut affärsställningen genom att realisera det gamla kompaniets tillgångar. Medan C. låg i England för att bevaka företagets intressen, gav den hemmavarande direktionen slutligen upp den tröstlösa kampen och begärde — enligt en uppgift utan C: s’ vetskap — 1 maj 1809 kompaniet i konkurs. Även C. fick bära sin del av de missnöjdas omilda omdömen, men han erhöll också i den förnämliga kanslirådstiteln, som 1810 tilldelades honom, ett erkännande för sina nitiska fastän till slut fruktlösa strävanden.
C: s’ verksamhet skaffade honom förbindelser med flera av hans samtids mera bemärkta män. I kompaniets affärer samverkade han sedan 1790-talets, senare hälft med den bekante grosshandlaren Niklas Schwan i Stockholm. Särskilt nära förbunden var han med presidenten i statskontoret friherre K. E. Lagerheim. Gärna gav han den inflytelserike vännen del av sina funderingar och projekt i mynt- och finansfrågor, så särskilt omkring sekelskiftet, då realisationsfrågan var aktuell, och under meningsutbytet om gemensamma affärer. Bankväsendet intresserade honom livligt, och därjämte sysselsatte han sig ivrigt med frågan rörande myntsystemets anpassning efter rörelsens behov. Vad som saknades var enligt hans mening skiljemynt för folkets bredare lager och större mynt för de stora likviderna. Man borde, menade han, taga exempel av kineserna, som underlättat den inre rörelsen genom att dela sin »tael» i tusen »cas». Med riklig tillgång på skiljemynt kunde man alltid genast ge arbetaren god och snar betalning för gott och redligt arbete. I de stora affärerna voro åter de »byltor av smutsiga sedlar», som ensamma voro åtkomliga i rörelsen, en verklig plåga. Ett riksbankens växelkontor, där man utan vidare kunde få sedlar av högre valörer, borde inrättas i Göteborg — »men stackars Göteborg har varit, är och blir ett styvbarn i familjen». Vidare borde man slå guldmynt (»gustavianer») på 2 eller 4 rdr specie, ty guldet ginge ej så hastigt ur landet som silver, och dylika mynt behövdes dessutom för presenter, spel, prästegåvor och dylikt. Särskilt livliga voro förbindelserna med Lagerheim under åren 1804 och 1805, sedan regeringen börjat begagna sig av C: s’ engelska förbindelser för växelaffärer. Så användes C. för att indraga de engelska subsidierna, vilka betalades genom av honom i London anskaffade växlar. Då subsidieindragningen skulle hållas hemlig, fick ej statskontoret synas i dessa transaktioner, som sålunda sköttes helt och hållet i C : s’ namn.
C: s’ intressen räckte även till för den inhemska industrien. Så var han jämte en kompanjon den förste svensk, som utverkade privilegium på ett bomullsspinneri (apr. 1795), ehuru han redan efter ett halvt år överlät privilegierna på en annan person, som lättare kunde disponera sin tid för företagets realiserande. Längre fram återfinnes han även som intressent i Höganäs stenkolsgruva. Redan tidigt tog C. del i det sällskapliga klubblivet i hemstaden och fann, då han i hela sitt liv förblev ogift, i detta intresse en ersättning för hemlivet. Vid tjuguett års ålder underskrev han stiftelseurkunden till den då exklusiva Bachelors club, och i det 1801 stiftade Göta Par Bricole avancerade han till de styrande posterna. I den göteborgska Johanneslogen av Frimurarorden inträdde han 1770 och tjänstgjorde där i olika befattningar under 1770-talet. Den filantropiska anda, som här mötte honom, har otvivelaktigt tilltalat honom ej mindre än den sällskapliga samvaron, och särskilt var det av betydelse, att han knöt en nära vänskap med dem ledande personligheten inom logen, den berömde läkaren Per Dubb. Med varm sympati omfattade han dennes strävanden för ordnandet av fattigförsörjningen i Göteborg, framför allt tanken på att bereda arbetstillfällen åt de fattiga och möjligheter till uppfostran åt de tiggande barnen. Vid penninginsamlingar för ändamålet gick C. i spetsen, och även i sitt testamente fullföljde han Dubbs intentioner. Med undantag av ett legat till Manilla dövstuminstitut på 8,333 rdr banko delade han nämligen sin förmögenhet mellan Sahlgrenska sjukhuset, vilket Dubb som läkare och styresman organiserat, och »en framdeles till inrättande bestämd industriskola för fattiga barn, som lärt läsa och skriva». Sedan K. M: ts dom den 15 mars 1823 till stärbhusets förmån avgjort en segsliten process om vissa fordringsanspråk, som efter C: s’ död framställdes av det bankrutterade Ostindiska kompaniet, kunde 5 nov. 1829 den Chalmerska slöjdskolan öppnas, vilken från en anspråkslös början utvecklat sig till det nuvarande Chalmers tekniska institut, en det västra och sydliga Sveriges tekniska högskola.
C. var en intresserad och omtyckt sällskapsmänniska, som gärna mottog sina vänner i sitt nybyggda, pilasterprydda hus vid Södra Hamngatan, där inredning och husgeråd berättade om värdens orientaliska resor och förtrogenhet med engelska hemvanor. För välfägnaden sörjde kocken Bonvalet, förut förste kock vid franska hovet. Även åt dryckesbordets nöjen synes C. ej ogärna ha offrat. Men det materiella var ej allt. »En så ovanlig människa måste visa sig såsom sådan även i sammanlevnaden. Den rikaste kännedom om människor och händelser, samlad under olika luftstreck och i de mest skiftande förhållanden, gjorde hans umgänge likaså angenämt som upplysande.» Nekrologen vittnar även, att hans naturliga anlag som köpman understöddes »av en mångfaldig bildning även i de delar, som ej lågo nära hans yrke. Historiens, politikens och den allmänna hushållningens läror gåvo honom det säkra begrepp, vilket han vid alla tillfällen uppenbarade, och hans skicklighet att styra sitt omfattande företag bevittnas av det ärofulla arbete (Trollhätte slussverk), där eftervärlden kan läsa hans namn vårdat i klippornas trygga sköte.»
C. ligger begraven på Göteborgs gamla kyrkogård, där en av Chalmerska institutets medel bekostad vård erinrar om hans offervillighet för »värnlösa barns och sjukas frikostiga vård».
Gösta Bodman
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
2 svar på ”William Chalmers”