Lazarus om Carl Gustaf Santesson

Carl Gustaf Santesson föddes på säteriet Säfvenäs utanför Göteborg år 1819, fyra månader efter sin faders död, och var den yngste bland sex syskon. Fadern var komminister i Örgryte och Majorna. Efter enskild undervisning dels i hemmet, dels hos prosten Fagerberg på Speckeröd i Bohuslän blef Santesson hösten 1831 intagen i tredje klassen af Göteborgs trivialskola, genomgick därvarande gymnasium och blef 1836 student i Upsala, vid hvars universitet han i två år ägnade sig åt humanistiska studier. Ifrig vitterhetsälskare, vände han dock sin håg till läkarens yrke och aflade 1838 med. fil.- kandidatexamen. Studerade därefter anatomi i Köpenhamn under professor Stein och prosektor Ibsen samt tjänstgjorde som volontär vid kirurgiska afdelningen på K. Frederiks hospital under professor Gundelach Möller.

Återvände efter ett år till Stockholm och fortsatte där under två år vid Karolinska institutet de förberedande medicinska studierna under professor Anders Retzii ledning, hvarefter han i Upsala aflade sina medicinska examina och promoverades vid 27 års ålder till medicine doktor, hvarefter Santesson anställdes som biträdande öfverkirurg vid Serafimerlasarettet och utnämndes till prosektor vid Karolinska institutet. Denna tjänst hade han redan förut under flere terminer fått sköta, men blcf halis tjänstgöring som handledare vid de anatomiska öfningarna icke lång, ty han begärde tjänstledighet för att anträda en studieresa.

I maj 1846 lämnade Santesson Sverige, besökte universitet, medicinska läroanstalter, sjukhus och badorter, först i Tyskland och Schweiz, året därpå i Österrikiska staterna, Italien och Frankrike, senare på året i Belgien och Holland samt vistades därefter för liknande studier ett halft år i England. Under resan hade han erhållit ett understöd af statsmedel, mot villkor att aflämna en reseberättelse, och denna, sedermera i tryck utgifven, blef en värderik källa för kännedom om den medicinska undervisningens tillstånd i de länder han besökt. Äfven till universitetshistorien i allmänhet lämnar den viktiga bidrag och har ingalunda bort sakna inflytande på ordnandet af våra egna motsvarande förhållanden.

Men viktigare än reseberäftelsen var den utbildning som kirurg, han själf vunnit under resan, och det framsteg inom den kirurgiska praktiken, som hugfäster minnet af hans hemkomst.

Santesson medförde nämligen från England metoden att använda kloroform vid kirurgiska operationer. Patientens genom inandning af kloroform vunna känslolöshet underlättar naturligtvis högst väsentligt både för honom och operatören den svåra förrättning, som är kirurgens uppgift.

»Man kan säga, att härmed ett nytttidehvarf i kirurgiens historia börjar», vittnar Santesson i en tretio år därefter utgifven
»Återblick på kirurgiens historia under de senaste tretio åren».

Kirurg betyder egentligen handtverkare, och den lärda medicinen såg fordom föraktfullt ned på kirurgien. Och detta till både kirurgiens och mänsklighetens fromma. Så blef det ur kirurgien medicinens reform framgick, och kirurgiska skolor blefvo med tiden de medicinska fakulteternas rivaler. Afven vårt land har varit skådeplatsen för en dylik strid. Carl Gustaf Santesson äger en andel i den seger, som åt Karolinska institutet vunnit reglementarisk likställighet med universitetets medicinska fakulteter. men en ännu större i den läkarekrafternas samverkan, som länge gifvit Karolinska institutet främsta platsen bland våra medicinska undervisningsverk.

Efter utgifvandet af en omfångsrik och med bilder förtydligad af handling »om höftleden och ledbrosken i anatomiskt, patologiskt och kirurgiskt hänseende», utnämndes Santesson den 21 december 1849 till professor i kirurgi vid Karolinska institutet. Öfverkirurg blef han därjämte, och nu innehade han den plats, för hvilken han bäst var skickad. Otaliga patienter och hela svenska läkarekåren bära därom vittne. Han har höjt kirurgien till en ståndpunkt inom vårt land, som den aldrig förut ägt.

”Om inan allenast betraktar, hvad svenska läkare, hans elever, nu kringspridda i hela riket, företaga sig” — skrifver Santessons efterträdare — ”och jämför detta med de äldres verksamhet, så skall man finna skillnaden ofantlig. Men han har ej allenast ingifvit dera mod och lust att förrätta större och svårare operationer, han har lärt dem att grundligt undersöka, att i de minsta delaljer utforska hvad de ha för sig, och i detta ligger Santessons största betydelse. Det gifves verksammare kliniska lärare än han, ja det finnes kanske en och annan, äfven svensk kirurg, som förrättat operationer, så att det ser elegantare ut, men en kirurg bör i första rummet eftersträfva, att hans arbete är godt, och att Santesson gjort det bästa, därpå tviflar ingen. Han lärde, mindre genom ord än genom föredöme, att kirurgens skarpsinnighet bör sträcka sig äfven till de minsta omständigheter, att intet bör undgå hans blick, att en sträng logik och kritik allena leder till undersökningens mål. En sådan undersökning kan ej ske i hast; den i hvars hand i bokstaflig mening ligger medmänniskors lif eller död, hans beslut mognar ej fort, kanske ibland för långsamt för dem som stå bredvid och ej skola bära det tunga ansvaret.”

I femton år hade professor Santesson arbetat i sitt kall som klinisk lärare och praktisk kirurg, då ungdomskärleken till våra danske bröder och tacksamheten för det första medicinska läroåret i Köpenhamn föranledde honom att skynda till den kämpande danska härens leder, för att åt de sårades vård ägna sin dugande hjälp. I mars och april 1864 tjänstgjorde Santesson såsom frivillig fältläkare i danska armén vid Söderborgs bombardement och Dybböls belägring, med station vid Augustenborgs sjukhus på ön Als, tills preussarne togo ön och ett stillestånd afbröt fiendtligheterna.

Som välförtjänta minnestecken från denna tid bar Santesson Dannebrogens kommendörskors samt danska krigsmedaljen.

Såsom lärare och föresyn var professor Santessons roll en af de mest betydande i vårt land, hans verksamhet som författare var ej ringa, men dock ej motsvarande den förra. En säkert öfverdrifven själfkritik har i detta fall antagligen verkat återhållande.

Dock vittna, utom tidigare större arbeten af anatomiskt och blandadt anatomiskt-kirurgiskt innehåll, en otalig mängd, mest smärre uppsatser i våra medicinska tidskrifter och meddelanden i Svenska läkaresällskapet å ena sidan om hans lefvande intresse äfven i detta hänseende för vetenskapen och å den andra, huru han kunde skrifva, då han därför beslutit sig.

I sin vetenskap följde Santesson ständigt utvecklingens fortgång och, så specialist han var, var hans intresse för allt mänskligt särdeles lifligt. I naturforskaremötena inom nordens land deltog han från början, för utvecklingen af ett universitet i hufvudstaden var han efter förmåga verksam, vittra nöjen voro honom alltid kära. Man har kallat Santesson en Baldersnatur; ej ens till en mild kritik ville någon gärna mot honom lyfta sin hand.

Medfödda anlag, karaktär, uppfostran och äfven gynnande yttre omständigheter bidrogo att af honom uthilda en läkare af första rang och en lärare, som skapade ett nytt skede i svenska medicinens historia och som höjt kirurgien till en ståndpunkt inom Sverige, som den aldrig ägt förut.

Ar 1874 firades professor Santessons kvartssekelsjubileum som professor vid Karolinska institutet, hvilken tjänst han först tio år senare frånträdde efter uppnådd pensionsålder.

Därmed ansåg han själf sitt lifsverk slutadt. Men ingenting i hans yttre tydde på, att icke ännu många verksamma läkareår skulle varda honom beskärda. Dock blef han sannspådd. Blott tio månader förgingo ifrån det han lämnat lärareplatsen, tills han, efter en kort sjukdom, afled i Stockholm år 1886.

Santessons yttre var ägnadt att väcka både respekt och tillit. Hans milda allvar ingaf den sjuke tröst och hans umgängesvänner glädje. Hela hans personlighet verkade välgörande.

Professor C. G. Santesson efterlämnade en boupptecknad förmögenhet:

Tillgångar ………………… 364,611 kr. 86 öre
Skuld ……………………… 7,091 > 05 >
Behållning 357,520 kr. 81 öre