David Carnegie var född i grannskapet af den skotska staden Montrose — våra svenska Dicksöners stamort — i slutet af 17G0-talet. Hans fader, George Carnegie, slöt sig år 1745 till den skotska rebellionen och gick i den s. k. pretendenten prins Charles Edward Stuarts tjänst samt deltog som kapten i prinsens lifgarde uti slaget vid Culloden. Då troheten till det Stuartska konungablodet där fick allenast en martyrkrans såsom lön för tapperheten, flydde den unge kaptenen till de skotska högländerna, där han bodde i bergshålor under en mängd romantiska äfventyr. Under två månader sökte hau förgäfves en sjölägenhet, för att komma öfver till kontinenten.
Förklädd till betjänt åt en icke fågelfri förklarad vän, lyckades honom slutligen att komma till Londgn, därifrån han erhöll sjölägenhet till Göteborg och landsteg därstädes 1746. Här upphängde han det ridderliga svärdet på det handelskontor, han där etablerade, och verkade ett tjugutal år som köpman i Göteborg, under hvilken tid han förtjänte sig en liten förmögenhet.
Ar 1700 återvände George Carnegie till Skotland för att som förmyndare för en minderårig brorson sköta dennes egendomar. Själf köpte han en familjen förut tillhörig landtegendom nära Montrose och gifte sig. Hans affärer i Göteborg öfvertogos af en ung skotte på hans kontor, Thomas Erskine, som ock var af ridderlig stam och slutligen genom arf blef Earl of Kelly.
Innan den senare i denna egenskap lämnade Göteborg, hade han där på sitt kontor mottagit en son till George Carnegie, vår David Carnegie, som tillsammans med en kamrat, Jan Lamberg, fortsatte Erskines affärer under firma D. Carnegie & komp., hvilket var upprinnelsen till det sedan så stora och rika handelshuset. Samtidigt med att Carnegie dref sin egen affär i bolag med Lamberg, lät han engagera sig hos den yngre John Hall som utrikes korrespondent för fyra år, Carnegie förband sig att icke exportera järn eller trävaror. För denna förbindelse mottog han, förutom årlig lön, en gratifikation till belopp af 5,600 pund sterling, som Hall och hans jurister sedan påstodo att Carnegie skulle återbära.
Till följd af de ostadiga politiska förhållandena i början af 1800-talet blef det snart dåliga konjunkturer. Hall gjorde dumma affärer på egen hand, uppköpte och sålde stora massor järn med stor förlust. På ett år, 1806, satte han sig i skuld i Stockholm för 100,000 riksdaler banko och förpantade därför järn, som förut var belånadt i Sverges rikes ständers bank.
Firman John Hall hade fem år efter den äldre Halls, mångmillionären, död fått flere växlar protesterade, och kort tid därefter inställde den sina betalningar. Från början var meningen att afveckla firmans affärer medels administration, helst ett betydligt öfverskott af aktiva förmodades existera, men firmans räkenskaper befunnos i en så vild oordning, att någon utredning icke var möjlig utan att försätta firman i konkurs, hvilket ock skedde. Till kuratorer utsågos David Carnegie, kommersrådet Niklas Björnberg och landskamreraren Åkerman.
Redan de första veckorna efter Halls konkurs började allmänheten misstänka och på ett mindre skonsamt sätt bedöma Carnegies och Björnbergs förvaltning, och elaka tungor ville till och med påstå, att Camegie på bedrägligt och oärligt sätt velat göra sig själf rik på sin forne principals bekostnad.
Konkursutredningen pågick sedan obehindradt under fyra år, hvarunder lösegendomen och de stora bruksegendomarne försåldes. Men vid de exekutiva auktionerna inropades de flesta af dessa af Björnberg och Carnegie för spottstyfrar.
Björnberg fick på sin del Rottneros bruk, Löfstaholms bruk med Börke och Astridström, Loviseholms bruk, Annefors bruk, Oleby och Torsby bruk, Stöpshyttau och det stora Munkfors bruk.
Carnegie inropade Adolfsfors bruk, Charlottenbergs bruk, Rud, Frändtorp och Noresund.
År 1811 började John Hall rättegång med Björnberg och Carnegie, hvilken rättegång räckte i femton år. Hall var i rättegången företrädd af en häradshöfding Backman, hvilken öppet anklagade Björnberg och Carnegie för tjufveri, bedrägeri, förfalskning, till och med inbrott, falska räkenskaper, att auktioner förrättats på fast och lös egendom, hvarvid endast Björnberg och Carnegie fått bjuda, att kuratorerna likviderat obevakade skulder, att man lånat ut massans pengar till hvarandra och andre, att man försummat lagsökningar, att vid brukens försäljning icke förlagsfordringarna indrifvits, att man icke heller indrifvit fordringar af förvaltarne, att ingen likvid förekommit efter auktionen å Halls lösegendom m. m. Dessutom gick yrkad återbäring och skadeersättning lös på millioner rdr.
Tre år därefter föll tillförordnade rådhusrättens, under häradshöfding Tullgrens från Malmö ordförandeskap, första dom.
Rätten tycktes delvis gilla Halls påståenden och ålade kuratorerna att lämna ordentlig och fullständig redogörelse vid förlust af en fjärdedel af arfvodet, som i sin helhet belöpte sig till 80,000 rdr banko. Om ändock ingen redogörelse gåfves, skulle tre gode män tillsättas, som på kuratorernas bekostnad hade att utarbeta en dylik redogörelse. Så väl kuratorerna som Hall vädjade till Göta hofrätt. Särskildt ville icke Hall ha några gode män, då han själf vore myndig. Han påstod, att kuratorerna tagit icke blott alla egendomarne, utan därutöfver icke mindre än 2 millioner riksdaler.
Hofrätten återförvisade emellertid målet till den tillförordnade rådhusrätten, hvilkens dom nr 2 år 1820 gick emot kuratorerna.
Där dömdes dessa att betala för felaktig försäljning och försummad skötsel af bruken omkring 28,000 rdr. Dessutom skulle de betala för det, att de i bruken nedlagda kapitalen icke gifvit någon afkastning, 33,750 rdr. Kuratorerna hade själfva fört sig till last för förlust af inventarier och förlag 46,000 rdr, men ådömdes härför 64,677 rdr.
Halls påståenden om utbetalning af den vinst, som sågverken skulle ha inbragt, 1,200,000 rdr banko, reducerades, emedan de icke kunnat drifvas med någon däremot svarande inkomst. Emellertid ansåg rätten, att kuratorerna borde ersätta Hall hvad han verkligen förlorat på, att de icke i tid frigifvit den egendom, som återstod 1810, och därmed förvärfvadt ackord. Då affären förut kunnat afvecklas och skulderna betalas med hvad som ingått för de redan 1810 sålda fastigheterna och Halls lösa egendom, skulle emellertid kuratorerna äfven återbära omkostnaderna för kontorets bibehållande. Änkefru Hall skulle bibehållas vid sin lifstidsränta och besittningen af det vackra Gunnebo med dess dyrbara utstyrsel i konstverk och trädgårdsanläggningar.
Beloppet af de ådömda skadeersättningarna uppgick till 647,439 rdr 16 sk. 1 rst. banko.
Fyra år därefter föll (röta hofrätts dom i målet, hvaruti ansvarssumman nedsattes till 513,648 rdr 24 sk. 3 rst. banko, af hvilket belopp John Hall nu skulle få 330,544 rdr banko, sedan alla skulderna blifvit betalta och borgenärernas kraf fullt tillfredsställda. Därjämte skulle till honom öfverlämnas ett par mindre sågverk, som ännu icke hunnit realiseras, samt den massan ännu icke afhända Masthuggshamnen. För öfrigt skulle han ju efter sin mor få Gunnebo.
Kuratorerne drogo naturligtvis rättegången under K. M:ts pröfning. Det af hofrätten ådömda beloppet 518,648 rdr 24 sk. 3 rst banko måste de utbetala och sätta i taka händer. Utsikten att vinna någon ändring i hofrättens dom var för kuratorerna mycket ringa. Innan K. M:ts slutliga dom i målet var fallen, reste Camegie till Stockholm. Det lyckades honom genom mutor att i förväg erhålla underrättelse om att Högsta domstolen hade samma dag stadfästat Göta hofrätts dom. Carnegie mutade ånyo Halls advokater, häradshöfdingarne Backman och Lundström, med stora penningebelopp för att åstadkomma förlikning med Hall.
Lundström ombestyrde ett möte mellan Carnegie och Hall på värdshuset Blå porten. Några rum i öfra våningen hade blifvit beställda af Lundström, och för supén hade man tillsagt om sex kuvert.
Vinerna stodo redan på bordet, och att de voro af bästa kvalitet, därför sörjde Lundström, som väl visste, att Hall förstod sig därpå och gärna drack godt vin. Äfvenså voro uppasserskorna utvalda, ty Lundström kände, att Hall tyckte mycket om »vackra pigor».
Sällskapet samlades och blef fulltaligt i samma stund som de båda kontrahenterna, Ilall och Carnegie, med sina advokater och därefter två främmande herrar inträdt. De senare voro inviterade vittnen.
Underhandlingen började efter afslutad supé. Carnegie bjöd 100,000 rdr banko i förlikning, men Hall ville ej ingå därpå, emedan han under processens gång måst skuldsätta sig för samma summa, hvaraf han dock i verkligheten ej fått mer än fjärdedelen.
Lundström öfvertalade dock slutligen Hall att antaga något mindre än hälften af hvad denne enligt Göta hofrätts dom skulle tillkomma, eller 250,000 rdr banko, under muntligt löfte, att L. skulle uppgöra 25 procents ackord med Halls fordringsägare, mot det att H. transporterade alla sina fordringsanspråk mot kuratorerna på L. och lämnade décharge.
Han ingick härpå, hvarefter Carnegie utbetalte 250,000 rdr banko till Lundström, hvilket belopp den senare behöll för egen räkning, och Hall fick sedan aldrig en vitten af Lundström, som hade uppköpt den förres reverser för en ringa penning.
Lundström blef genom denna manöver i hast en rik man, hvadan han kunde lämna sin son, C. D. Lundström, i arf en stor förmögenhet. Denne, kallad »rike Lundström», engagerade sig med firman Röhss & Brusewitz och uppbyggde det stora Rosenlunds spinneri i Göteborg. Under en följd af år var denne Lundström millionär och en stor matador i Göteborg, men så kom nemesis i slutet af 1870-talet. Lundström blef på gamla dagar totalt ruinerad.
Carnegie och Lamberg hade fortsatt det gamla Hallska husets affärer under firma D. Carnegie & komp. Carnegie, som i sitt äktenskap med Anna Stina Beckman ägde endast ett lefvande barn, dottern Susan, importerade från Skotland en brorson, som också hette David Carnegie, och efter kort tid fick denne ingå i och Lamberg utgå ur firman.
Carnegie hade förut haft två söner, om 4 och 6 år, men dessa dogo på samma dag, den ena genom fall från ett öppet fönster ned i gatan, och den andra genom förtärandet af upptorkad flugmat, som gossen tagit i en skänk, under förmodan, att det var socker.
David Carnegie d. ä. dog år 1837 och efterlämnade en boupptecknad förmögenhet
Tillgångar……………… banko 976,828 rdr. 28 ök. 11 rst.
Skulder ………………… ” 21,612 ” 27 ” 4 ”
Behållning banko 955,216 rdr. 11 sk. 7 rwt. eller i nuvarande mynt 1,432,824 kr. 35 öre.
Som förmyndare för sin dotter, Susan, förordnade Carnegie sin brorson, David Carnegie d. y. Hvad var nu naturligare, än att de båda kusinerna gifte sig med hvarandra, hvarigenom den yngre Carnegie blef ensam innehafvare af både rikedomarne och firman.
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.