Lars Johan Wingqvist var född i Räfsered af Södra Vings socken, As härad, år 1835, ende sonen till gårdsbrukaren Jonas Wingqvist i första giftet, var en sådan folkets son, som i hög grad ägde denna spänstighet i sinnet, hvilket, likt det finaste stål, väl böjer sig, men aldrig brister, och som dessutom hade ett mod, som ej lät krossa sig af några motgångar, och en fyndighet, som under ogynsamma omständigheter alltid fann utvägar.
Gamle Jonas Wingqvist, som tagit sitt namn efter Vings socken, hade sorgen att mista sin första hustru efter några få års äktenskap, hvarpå han gifte om sig, hvilket senare äktenskap välsignades med många barn.
Unge Lars, eller Lasse, som han allmänt kallades för under hela sitt lif, kunde ej därför få någon vidare uppfostran, än att han i folkskolan fick lära sig nödtorftigt läsa och skrifva.
Men så snart Lasse blifvit konfirmerad, tog han Gud i hågen och vandrade landsvägen till Göteborg, där han fick anställning hos en marbo, hvilken dref speceri- och tobakshandel, en ungdomsvän till hans fader.
Hos denne, hvars namn var Bengt Håkansson, kom Lasse först i tillfälle att visa sin stora energi, arbetsamhet och viljekraft.
På denna plats stannade Wingqvist i fem år, då han återbördades till sin fädernebygd afden dåvarande kungen bland marbobönderne, Sven Andersson i Kinna Sanden, som på sin tid var den störste förläggare för handväfnadsindustrien i Marks härad, från hvilkens lager resehandlarne eller de så kallade knallarne försågo sig med sina lager och hos hvilken alla dessa åtnjöto obegränsad kredit.
Denne Sven Andersson var den märkvärdigaste bonde, som Sverige ägt under nittonde seklet.
Enkel, utom i lefnadsvanor, var han en typ af en hederlig bonde, ehuru han var stor industriidkare och grosshandlare. Hans hus var antagligen det gästfriaste i hela Sverige och som värdinna presiderade hans förträffliga hustru, »mor Anna», hvilken aldrig under hela sitt lif kunde förmås att utbyta denna benämning mot titel af fru och icke heller att utbyta sin hufvudbonad, en svart sidenduk, mot en hattskrålla.
Mat och dryck flödade i detta hus, där alla voro välkomna, och vi kunna utan öfverdrift berätta, att i huset konsumerades i medeltal 20 buteljer champagne om dagen.
Champagne var gamle Svens favoritdryck, och när man kom till honom, vare sig morgon, middag eller kväll, så började alltid välfägnaden med pokaler af detta skummande vin.
Författaren vet det af egen erfarenhet från sitt gästande ett par dagar hos Sven Andersson år 1875.
Sven Andersson afled år 1876.
Vi torde här nedan få nämna några ord om gårdfarihandeln.
Riksens ständer hade vid 1815 och 1818 års riksdagar i följd af missbruk väckt fråga om ändringar i äldre författningar rörande gårdfarihandeln.
Ar 1822 reglerades handeln genom en kunglig förordning, hvilken 1827 ändrades och förklarades, enär missbruk fortfarit.
Författningen gällde sju härader och två städer.
För hvarje år skulle respass för dessa så kallade knallarehärader uttagas hos landshöfdingeämbetet i Venersborg.
Lösen för dessa pass beredde landssekreteraren en sportelinkomst af 20,000 kronor om året, och i följd däraf var denna befattning i Älfsborgs län en af de mest eftersökta i riket.
En välbärgad resehandlare dref en betydlig affär, ty han for icke allenast själf med sitt lass, utan hade äfven vanligen 8 å 10 mantalsskrifne drängar, som reste omkring i olika landsorter med hvar sitt lass för husbondens räkning.
Lasse Wingqvist fick hos Sven Andersson grundligt lära sig handväfnadsindustrien, och under de år Wingqvist arbetade hos Sven införde han en utmärkt ordning och bokföring i hela affären, hvilken både förut och sedan efteråt var tämligen slarfvig.
Genom Wingqvists stora förmåga och utmärkta ordningssinne sågo Sven Anderssons affärer under dessa år sina mest blomstrande tider.
Emellertid kunde icke Wingqvist länge förmå sig att tjäna andra, utan han längtade efter tillfälle att på egen hand visa hvad han dugde till.
Ett tillfälle därtill yppade sig snart, då Wingqvist gifte sig med Lovisa Olausdotter och med henne fick en hemgift af 50,000 riksdaler.
Han köpte då Fritsla Stom och började där samma affär som Sven Andersson och blef snart Svens förnämsta konkurrent.
Wingqvists affär gick förträffligt och gynsamma konjunkturer förenade sig äfven att bereda hans lycka.
Under nordamerikanska slaf befrielsekriget 1861—1865 var Wingqvist nog förutseende att i tid köpa så mycket bomullsgarn hans tillgångar och utmärkta kredit tilläto, och lyckan står understundom, ehuru icke alltid, dem djärfvom bi.
Priset å bomullsgarn steg successivt från 8 till 24 riksdaler pr bundt och Wingqvist inhöstade under dessa år en nettovinst af cirka 300,000 riksdaler.
Nu blifven en förmögen man beslöt Wingqvist att anlägga ett mekaniskt väfveri, och lyckan gynnade honom ännu mera, då han af k. m:t och kronan fick inköpa Fritsla såg N:o 9 med därtill hörande större vattenfall, vid hvilket han uppbyggde sin fabrik.
Fritsla Mekaniska Väfveri
Dessförinnan hade han genom resor så väl i Sverige som i utlandet inhämtat kunskaper och idéer för fullbordandet af sin nya anläggning.
Wingqvist var nog klok att icke i början förbygga sig, utan började i mindre skala, men utvidgade sin fabrik efter hand, så att den till sist var ett af de största textiletablissement inom hela Sverige.
Hans fabrikater voro mångsidiga och af utmärkt kvalitet, i synnerhet ägde han en exceptionell förmåga uti att uppfinna nya mönster för sina tillverkningar och att göra sådana varor, som beredde honom stor förtjänst.
Afsättningen af hans fabrikater blef äfven god allt ifrån början, men emellanåt inträffade sämre konjunkturer med klen afsättning.
Den genialiske mannen visste äfven att under dylika förhållanden finna utvägar.
Han satte sig då i förbindelse med ett handelshus i Hamburg, som utsände hans varor för hundratusentals kronor till Asiens och Afrikas aflägsnaste länder.
Uti hela hans vandel och handel visade det sig, hvilken ärlig och hederlig natur Wingqvist var, i rak motsats till en af sina konkurrenter, hvilkens fabrik undér dåliga konjunkturer med öfverhopade lager brann två gånger ned, hvarigenom fula rykten om denne kommo i svang, och måhända »ingen rök utan eld», ty efter sista eldsvådan nödgades han ingå förlikning med sina assuradörer af 50 procent. Likvisst efterlämnade denne vid sin död en förmögenhet af 2 1/2 millioner. (Se ofvanför: artikeln Wendel.)
Wingqvist uppdref sin fabrik så, att under de senare åren den sysselsatte 700 arbetare. Human och varmhjärtad, visade han sin talrika arbetarestab den största omtanka. Detta tog sig ett särskildt vackert uttryck i det testamente, Wingqvist och hans aflidna maka upprättat, hvarigenom de till sina arbetare donerat 100,000 kr., hvilka skola bilda en fond under benämning »Lars Johan och Lovisa Wingqvists donationsfond». Räntan å denna fond skall årligen utdelas bland de fattigare vid Fritsla mekaniska väfveri och på Fritsla Stom, som varit å dessa ställen anställda under minst 5 år. Skulle fabriken komma att upphöra, tillfaller fonden Fritsla kommun.
Wingqvist var, därtill i hög grad påverkad af sin landshöfding, grefve Eric Sparre, en ifrig protektionist, och som sådan gjorde han sitt inträde i Andra kammaren, men riksdagsgrälet behagade ej Wingqvist, hvilken därföre undanbad sig återval.
Hans intimaste både politiske och affärsvän var den store Helgeandsholmens »byggmästare» P. Em. Lithander i Göteborg. De gjorde ock hvarandra ömsesidiga tjänster. Lithander var Wingqvists förnämsta kund, som afnämare af hans varor. När Lithander föll igenom vid val till ledamot i Första kammaren, lyckades det Wingqvist genom sitt stora inflytande att återbörda honom dit 1896 som representant för Elfsborgs län.
Lithander visade äfven Wingqvist sin erkänsla härför genom sin medverkan att få mellanrikslagen uppsagd och att på billiga, för norrmännen antagliga villkor få densamma förnyad.
Saken förhöll sig på så sätt:
En af Wingqvists förnämsta, tillverkningar var bolstervar, och däruti hade han sin förnämsta konkurrent från en fabrik i Norge, som gjorde denna vara ännu bättre och säljbarare och hade stor afsättning inom Sverige. Till följd af mellanrikslagens fall och å denna vara åsatt hög tull blef Wingqvist ensam herre på täppan och befriad från den besvärliga konkurrenten.
Lars Johan Wingqvist dog den 2 juni 1900 och efterlämnade en boupptecknad förmögenhet:
Tillgångar……………….. 3,515,865 kr. 19 öre
Skulder………………….. 502,766 > 20 >
Behållning 3,013,098 kr. 99 öre
Dessutom osäkra fordringar till belopp af 37,287 kr. 81 öre.
Wingqvist efterlämnade två arfvingar, en son Birger, nuvarande ägaren af Fritsla fabrik, och en späd dotterson.
Enligt Wingqvists testamente skulle millionerna ärfvas till 3/4 af ofvannämnde Birger och endast en 1/4 af dottersonen, detta närmast af den anledning, att den senares fader, med. doktor Andrén, hade gift om sig och till följd däraf fått portförbud till Wingqvists hus.
Man kan visserligen tycka detta handlingssätt vara småaktigt och simpelt, men när denne gosse en gång efter ett 20-tal år blir myndig, så bör han ändock hafva tillräckligt af lifvets håfvor.
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.