Den svenska exporten på 1700-talet bestod huvudsakligen av stångjärn, trävaror, beck & tjära samt sill och tran. Därtill kom en export av andra metaller, malmer och mineraler samt produkter därav som koppar, mässing och kalksten. Utöver det tillkom också reexport av kolonialvaror, främst ostindiska varor där te var överlägset viktigast. Teexporten kunde vissa år rent värdemässigt vara den största exporten från Göteborg. Stångjärn var dock den dominerande exportvaran. Vid sekelskiftet 1700 exporterades 200 000 skeppund och vid 1730-talet slut mer än 300 000 skeppund per år.
Under perioden 1738-1808 utfördes 329 000 skeppund per år i genomsnitt. av detta stod Stockholm för 60% (196 000 skepppund), Göteborg för 26% (86 000 skd) och Gävle för 8% (26 000 skd). Återstående 6% (21 000 skd) exporterades över en rad mindre hamnar, främst Norrköping (9 000 skd), Västervik (4 000 skd) och Uddevalla (3 000 skd). Vad gäller Uddevalla ska nämnas att järnexporten från staden var belagd med diverse begränsningar fram till 1733, bland annat i form av högre tull. Borgarna i staden med familjen Koch i spetsen arbetade hårt med att få bort dessa begränsningar och hade upprepade stridigheter med Göteborgs handelsmän om detta. Exporten från Uddevalla bestod till största delen av järn av lite högre kvalitet än stångjärn, såsom plåt, spik och stål.
1741-1808 svarade de tre stora hamnarna för mellan 92 och 95% av exporten. Stockholms andel var störst på 1760-talet (63%) och lägst på 1780-talet (56%). Åren 1781-90 svarade Göteborg för 29% av den totala exporten medan staden under resten av årtiondena aldrig svarade för mer än 25% av exporten. Gävles andel var lägst på 1770-talet (6%) och högst på 1790-talet med 9% av stångjärnsexporten.
Av Stockholms järnexport gick vanligen mellan 40 och 60% till Storbritannien, störst var exporten rent andelsmässigt i slutet av 1750-talet och början av 1760-talet då det i genomsnitt exporterades 110 000 skd till Storbritannien. Detta motsvarade 57-58% av Stockholms stångjärnsexport. Därefter minskade exporten till Storbritannien kraftigt för att på 1780-talet bara utgöra 38% av stadens export (i snitt 73 000 skd per år). I slutet av 1780-talet steg exporten igen för att 1792 uppgå till 134 000 skd. Huvuddelen av Stockholms export till Storbritannien gick till London, Hull, Bristol King’s Lynn och Dublin på Irland. Exporten från Stockholm till Irland och Bristol gick främst med svenska fartyg medan den på England dominerades av brittiska fartyg. Dominansen av svenska fartyg vad det gäller trafiken till Irland och Bristol kan hänga samman med att salt som importerades från Frankrike, Medelhavsområdet och Portugal var tvunget att transporteras på svenska fartyg. Fartyg som befann sig i Irländska sjön (Dublin, Bristol) kunde lätt ta sig till dessa områden för att lasta salt inför hemresan. Tenn kunde dessutom lastas i Cornwall för transport till kontinenten. Om detta skedde vet jag dock inte.
Av Stockholms järnexport gick under 1700-talet 20-25% till olika Östersjöhamnar där städer som Wolgast och andra i Pommern var viktiga liksom Danzig, Königsberg och Lübeck. I början av 1700-talet gick 10% av Stockholms stångjärnsexport till Amsterdam men denna andel liksom mängden minskade allteftersom och i slutet på 1780-talet var det inte mer än 6% för att bli ännu mindre senare. Dominerande exportörer i Stockholm under första halvan av 1700-talet var Grill, Jennings, Worster, Maister och Lefebure. Under andra halvan var det framförallt Tottie & Arfwedsson med lite olika handelshusen på andra plats.
Göteborg exporterade på 1740- och 1750-talen mellan 80 000 och 85 000 skd per år men exporten ökade för att i slutet av 1780-talet i medeltal utgöra 110 000 skd per år. På 1790-talet skedde en kraftig tillbakagång och i slutet av 1790-talet exporterades endast 74 000 skd per år. Storbritannien totalt dominerande som mottagarland. Fram 1770-talet gick 80-90% av Göteborg stångjärnsexport dit men därefter minskade andelen något medan exporten till Frankrike och Medelhavet ökade. Detta kan säkerligen ha med det ökade behovet av saltimport att göra och då behövde man ha något med sig på utresan också. Trafiken från Göteborg på Storbritannien sköttes av betydligt mindre fartyg än de som användes för exporten från Stockholm. Exporten gick dessutom till en större mängd hamnar, varav många ganska små även om London och Hull var de viktigaste. De dominerande järnexportörerna i Göteborg var i början av 1700-talet, Maister, Grundi och Ström, senare Christian Arfvidsson, V. Beckman, John Hall & Co samt Martin Holterman.
I den tredje järnexporthamnen, Gävle, varierade exporten år från år mycket mer än i de två största. Detta berodde framförallt på att staden hade en mycket oregelbunden export till Storbritannien. Den överväagnde delen av exporten från Gävle gick dock till Östersjöområdet, speciellt var Danzig, Königsberg och Pillau viktiga mottagarhamnar för stångjärnsexporten från Gävle. På 1740- och 1750-talet gick cirka 40-45% av Gävles export till östersjöhamnar, 20-25% till Nederländerna (Amsterdam) och cirka 30% till Storbritannien. Under 1760-talets andra halva och första halvan av 1770-talet hade exporten till Nederländerna minskat till omkring 10-12%, exporten till Storbritannien minskat till cirka 20% och exporten till östersjöhamnar ökat till 64%. Den totala exporten låg under hela denna period på mellan 20 000 och 25 000 skeppund per år. I slutet av 1770-talet ökade exporten för att i början av 1780-talet utgöra totalt 29 000 skd och i slutet av 1780-talet 34 000 skd per år. Samtidigt ökade andelen av exporten som gick till Storbritannien från 22% i snitt åren 1771-75 till 50% i snitt åren 1786-89.
Källor: Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969 samt Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Ett svar på ”Svensk järnexport på 1700-talet”