AB Bankirfirman Dickson som hade sin verksamhet i Göteborg och startades 1936 ägdes av Peter Anker Dickson (1906-1956). Han var sonson till Robert Dickson (1819-1903), en bror till de mer kända Oscar Dickson (1823-1887) och James Jamesson Dickson (1815-1885). I motsats till bröderna verkar Robert Dickson inte ha varit delägare i det dicksonska handelshuset även om han var verksam i det. Han gjorde sig istället en förmögenhet på spekulationsaffärer under den tid som han arbetade i London för handelshusets räkning:
Han lyckades 1853 bli en rik man genom en djärv affärskupp, som möjliggjordes genom kontakter med bankiren Rotschild. Denne kunde via en egen telegrafförbindelse få meddelanden från det nyligen utbrutna Krimkriget ett dygn tidigare än vad som var möjligt genom de officiella telegrammen. Vid krigets inledning panik rådde panik på Londonbörsen, då man felaktigt trodde att de brittiska styrkorna lidit nederlag vid landstigningen. Dickson passade då på att köpa statsobligationer för såväl egna som lånade pengar. Fadern fruktade att han hade satt hela firmans existens på spel, men spekulationen lyckades så väl, att Robert Dickson kunde återvända till Göteborg med så mycket pengar att han var ekonomiskt oberoende för resten av livet.
Efter hemkomsten köpte Robert Dickson Fimmerstads gods i Västergötland. Han var gift med Emilia (Emily) Ulrika Quensel (1842—1920) och de fick fyra barn. När han dog var en av Sveriges rikaste personer. Hans barn blev också mycket rika genom arv. I motsats till de andra grenarna av familjen Dickson fortsatte dock Robert Dicksons gren att vara ekonomiskt aktiv. Sonen Emil Dickson () var godsägare på Sparreholm i Östergötaldn och inte aktiv i näringslivet. Det var däremot den yngre brodern James Robert Dickson (1872-1947) som var gift med Helen Parr Anker (1880-1911) från en av Norges rikare familjer.
James Robert Dickson hade en lång rad styrelseuppdrag i svenska företag såsom VD AB Bleckvarufabr i Lund 02—07 (styr.led 98—07), delägare i firman Dickson & Sjöstedt från starten 1916, styrelsordförande i Sv. Kritbruks AB 01—07, Lessebo AB o AB ö:a Skånes Torvströ 02—07, AS National i Köpenhamn 03—07, Allm Sv Utsädes AB o Tidn. AB Sverige (Svenska Dagbladet) 04—07, AB Mölnbacka-Trysil 05—07, AB Edsvalla Bruk o Werml Elektr Försäljn AB 06—07; styr.led i Klarafors AB 99—05, Sv Utsädes 03—07, Frykfors AB, Billeruds AB samt Slottsbrons Sulfit AB 04—07, Sydsv Kredit AB 05, AB Göteborgs Bank, Dejefors Kraftfabr AB samt Kyrkebyns Sulfit AB 05—07.
Robert Dickson var huvudägare i bl.a. Lessebo och svenska Svenska Dagbladet, Ägarintressen han tvingades sälja efter en finansiell krasch i Svenska Utsädesbolaget:
Farfar förlorade en förskräckligt massa pengar kring 1910. Han hade skrivit på en borgensförbindelse för ett företag som jag tror hette Svenska Utsädesbolaget. Det var en nyhet, som alla trodde skulle bli en framgång – vilket det också blev så småningom. Farfar låg i Lund och studerade och mängder av professorer och höga potentater i staden hade också skrivit på. Men när företagskonkursen var ett faktum visade det sig att den enda av borgensmännen som hade pengar var farfar. Han fick sälja av stora delar av tillgångarna – t.ex Överås, Lessebo Pappersbruk, 1/6-del av Skandinaviska Banken (som då var Sveriges ledande bank), en majoritetspost i Svenska Dagbladet och mycket mer.
[…]
Farfar sålde av de mesta av sina tillgångar och flyttade till ett mindre spektakulärt palats på Avenyn 8. Han behövde både pengar och sysselsättning och så småningom startade han ett grossistföretag AB Dickson & Sjöstedt. (Idag heter företaget Dickson) Företaget växte snabbt och blev snart en av de ledande järn- och metallgrossisterna i landet. Kompanjonen (Lennart) Sjöstedt var en duktig branschman och farfar var en kunnig ekonom och affärsman. Jag tror att de från början utgjorde ett bra team, där farfar (VD) var den äldre och erfarne och Sjöstedt en energisk ”climber”.
Flera av de många värmländska skogsbolagen (Mölnbacka-Trysil, Klarafors. Edsvalla) som han var aktiv ingick bland de företag som den välkände spekulanten och riskkapitalisten William Olsson ägde vid denna tid. Dessa företag såldes 1980 till ett brittiskt bolag. James Robert Dickson tycks alltså ha varit en av dem som samarbetade med honom i dessa spekulationsaffärer. Andra skogsbolag (Billerud, Slottsbrons) ingick i en grupp företag som ägdes av ett göteborgskonsortium lett av familjen Kjellberg, i vilket James Robert Dickson sannolikt också ingick. Konsortiet såldes år 1914 till ett norskt konsortium lett av Christian Storjohann som redan 1907 blev chef för företaget. I samband med dessa förändringar tycks Dickson ha dragit sig tillbaka från dem.
Peter Anker Dickson
Istället fortsatte James Robert Dickson vara verksam i Dickson & Sjöstedt KB, en tidigare välkänd järngrossistfirma i Göteborg. Kompanjonen Lennart Sjöstedt (-1950) köpte senare Robert Dickson andel i firman och blev ensamägare. Barnen till Robert Dickson, med Peter Anker Dickson i spetsen stämde efter faderns död Lennart Sjöstedt då de ansåg att denne betalat alldeles för lite för den 50-procentiga andelen av företaget. Rättegången slutade med vinst för ättlingarna till James Robert Dickson. Dickson & Sjöstedt KB ägdes 1972 till 50% av Lennart Sjöstedt och hans fru Inez Sjöstedt och till resterande del av Margit och Margareta Ewert (25%) samt fyra syskon Göransson (25%). Senare köptes företaget av Stora Kopparberg och sveptes så småningom in i den stora strukturrationaliseringen inom svenska järnhandel med och kring bolaget Tibnor.
Inte nog med det. Peter Anker Dickson startade ett med Dickson & Sjöstedt konkurrerande företag, Dickson & Ahlmo. Kompanjonen i detta företag var Gustav Ahlmo, tidigare anställd i Dickson & Sjöstedt. Dessutom startade han alltså AB Bankirfirman Dickson år 1936 som ju inte var en egentlig bankirfirma utan sannolikt fondkommissionär, dvs ett handelsföretag för aktier. Så mycket att skriva om bankirfirman fanns och finns inte egentligen, men det det blev en hygglig artikel om en lite mer okänd gren av familjen Dickson som dessutom varit verksam inom svenskt företagande på 1900-talet.
Andra källor:
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972