Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Christian Arfvidsson

Ostindiska Kompaniet – tredje oktrojen 1766-86

Del 5 av 7 i serien 1700-talets kompanier

När den tredje oktrojen skulle bildades så slutade det med att en grupp grosshandlare i Stockholm fick oktrojen. Detta skedde redan år 1762, men privilegierna skulle inte gälla förrän 1766. Teckening av lotter (aktier) skedde dock från 1762. De två centrala personerna var från Stockholm, Robert Finlay i firman Finlay & Jennings och Fabian Löwen. Som tredje kompanjon hade de Georg Henrik Conradi från firman Koschell & Conradi, också den i Stockholm. Förutom dessa tre var också Michael Grubb direktör från start.

Från tredje oktrojen finns aktieägarförteckningar bevarade och den störste investeraren i den fasta fonden var Robert Finlay följd av bl.a. Pietro de Proli, Fabian Löwen, Jonas Eriksson Malm (Jonas Malm Eriksson), Michael Grubb, Christian Arfvidsson och Martin Holterman samt vissa handelshus som Wilson & Hall, Petersen & Bedoire samt C.G. Küsel & Wahrendorff.

Jonas Eriksson Malm placerade också pengar åt rika klienter både inom Sverige och utomlands. Bland annat hanterade han investeringar för Charles Irvine under den andra oktrojen. Det är möjligt att att han fortsatte med denna hantering och att en del av de aktier som står på honom var aktier han förvaltade för andra personer. Kanske ägnade sig också Holterman åt samma finansiella service, dvs agerade som agent för andra personers placeringar.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1766, namn, dlr smt

Robert Finlay, 431 700
Wilson & Hall, 293 500
Martin Holterman, 289 000
Michael Grubb, 235 300
Pietro de Proli, 171 800
Petersen & Bedoire, 165 200
Christian Arfvidsson, 150 000
Jonas Eriksson Malm, 125 500
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600
Fabian Löwen, 103 200

Fonden var på totalt 2 835 000 dlr smt år 1766 enligt Martin Åberg, Svensk Handelskapitalism. Men hans siffror stämmer inte inbördes. De han anger i en tabell är mycket lägre än de han anger i texten så de som jag redovisat ovan motsvarar sannolikt ett kapital på 5 670 000 dlr smt.

Det handlades med aktierna (eller lotterna som de kallades) och därför byttes ägarna delvis ut under perioden. Vissa stärktes som ägare, andra försvagade.

Både Michael Grubb och Robert Finlay gjorde konkurs och tvingades år 1770 att lämna direktionen. Även Georg Henrik Conradi hade fått ekonomiska problem, men klarade sig från konkurs genom en ackordsöverenskommelse med fordringsägarna.

Istället för Grubb och Finlay kom Carl Gottfried Küsel, Johan Abraham Grill, Jacob Schutz (dog dock redan 1772) in som direktörer. När Löwen dog 1773 ersattes han av Carl Fredrik Scheffer. Både Löwen och Scheffer kan betraktas som statliga (kungliga representanter i företaget).

De andra nya direktörerna vid sidan av Scheffer hörde till de större investerarna, de så kallade huvudparticipanterna och det gjorde sannolikt även de övrig nya direktörerna från 1773, Gustaf Tham och Johan Fredrik Ström (båda dog 1781). 1776 blev också David Sandberg direktör, 1777 Patrik Alströmer, Andreas Andersson och Martin Holterman, 1778 Jean Abraham Grill och 1781 Johan Liljencrantz.

På grund av konkurserna kom Finlay och Grubb att försvinna som aktieägare och dödsfall sorterade bort Löwen. De som sålde aktier var bl.a. Pietro de Proli och Christian Arfvidsson. Köpare var bland annat Martin Holterman och Jonas Eriksson Malm.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1786, namn, dlr smt

Martin Holterman, 826 600
Jonas Eriksson Malm, 508 500
Robert Finlays konkursbo, 431 700
Petersen & Bedoire, 165 200 (?)
Christian Arfvidson & Söner, 145 000 (Christian Arfvidson själv 12 000)
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600 (?)
Thomas Erskine, 97 400
John Hall & Co, 55 000

Fram till 1780 var den totala utdelningen 120 % på satsat kapital medan den åren därefter var 178 5/8 %. Totalt 298 5/8 % enligt Sven T Kjellberg. Orsaken till de höjda utdelningarna från 1780 och framåt var bristande konkurrens på grund av krig med Frankrike, Nederländerna, Spanien enade mot Storbritannien på andra sidan vilket ledde till att de alla hade svårt att skicka fartyg till Kanton. Sverige började också exportera te till Västindien år 1767 för vidare transport till USA. Efter 1782 blev denna export omfattande, men från 1785 började US-amerikanska skepp själva segla på Kanton.

Mycket på grund av allt te som smugglades in i Storbritannien från Sverige beslutade den brittiska staten att från 1784 kraftigt sänka tullarna på te. Detta resulterade i att tesmuggling blev olönsamt.  Något som kom att få allvarliga konsekvenser för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj.

Samtidigt hade en möjlighet för bolagets anställda öppnat sig i och med att brittiska EIC erövrat Bengalen och skaffat sig kontroll över opiumodlingen år 1757. När sen kineserna tillätt att superkargörer stannade i Kanton även när skeppen inte var där började Svenska Ostindiska Kompaniet placera fasta superkargörer i Kanton. Dessa kom i allmänhet också att som privata handelsmän bli aktiva i den interna Ostasiatiska handeln som inkluderade opium som den mest lönsamma varan.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Stockholms Slott Stora stadsvarvet 454 31 154 1761-1778
Riksens Ständer Terra Nova 460 34 170 1760-1770
Finland Stor stadsvarvet 450 30 150 1762-1781
Adolph Friederic Djurgårdsvarvet 450 24 160 1766-1786
Lovisa Ulrica Djurgårdsvarvet 380 24 140 1766-1783
Cron Prins Gustaf Terra Nova 480 28 154 1767-1786
Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797
Advertisements

1700-talets trävaruexport

Del 4 av 7 i serien Export på 1700-talet

Trävaror var på 1700-talet en av Sveriges viktigare exportvaror, dock inte på något sätt så viktigt som det skulle bli på 1800-talet. Exempelvis motsvarade hela den årliga utförseln av trävaror under ett år på 1730-talet vad ett enda sågverk producerade år 1920. Expansionen för trävaruexporten var enorm under 1800-talet, men ökningen startade i mindre utsträckning redan i slutet av 1700-talet. Jämförelser över tid vad det gäller brädexporten från Sverige under 1700-talet och första halvan av 1800-talet är svår då det mått man använde var ett längdmått, tolfter, som inte tog hänsyn till dimensioner på virket och vilken typ av virke det var.

Trävaruexporten präglades av en långsam förändringstakt under 1700-talet, vissa städer och firmor var specialiserade på export av vissa bestämda varor till vissa bestämda länder under lång tid. Enda större förändringen tyck ha kommit under Napoleonkrigen då exporten från Stockholm förändrade inriktning och destination från halvbottenbrädor till helbottenbrädor och från Sydeuropa till Storbritannien.

Stockholm var den största utskeppningshamnen för trävaror. Alla trävaror från Norrland och städerna i Norrland exporterade exempelvis via Stockholm då det var förbjudet att exportera direkt från Norrlandsstäderna. Exporten av bräder hade ett visst samband med järnexporten då bräder användes för att skydda bordläggning mot järnet och även på andra sätt för att stabilisera järnlaster och fylla ut fartygen med lite lättare varor så att de inte blev för tungt lastade. Denna typ av export svarade dock bara för en liten del av brädexporten. Brädexport var också behäftad med en rad regler och inskränkningar för att skydda inhemska affärsmän och redare. Det var från 1744 formellt förbjudet för utlänningar att exportera brädor och för utländska fartyg att transportera svenska brädor. Förbudet kunde inte upprätthållas, varken i Stockholm eller Göteborg, de två stora exporthamnarna.

Stockholm tillfördes mycket stora mängder bräder från Småland, Bergslagen, Norrland och Finland. Det mesta av detta förbrukades inom staden och endast en mindre del exporterades. Stockholm växte under denna tid starkt och behovet av byggnadsvirke var stort. Stockholm exporterade främst halvbottenbräder och helbottenbräder, dvs lite grövre bräder, medan andra stora exportstäder som Göteborg, Uddevalla, Kalmar, Västervik och Visby främst exporterade enkla bräder. De enkla bräder som producerades i Norrland användes i stor utsträckning i staden Stockholm och exporterades inte. Exporten från Stockholm var under 1670-talets senare hälft omkring 5 000 tolfter årligen för att vid 1700-talets mitt ligga på ungefär 10 000 tolfter per år. I slutet av 1730-talet var den årliga brädexporten från Stockholm omkring 25 000 tolfter men på 1740-talet minskade den igen till cirka 15 000 tolfter per år.

På grund av stadsbränderna i Stockholm år 1751 och 1759 minskade därefter exporten ytterligare och 1751 exporterades enbart 7 000 tolfter. Under 1760-talet ökade exporten kraftigt för att kulminera med en export av 49 000 tolfter år 1773. Därefter minskade exporten till omkring 30 000 tolfter under åren fram till 1778.  Under krigsåren därefter var exporten ännu mindre från Stockholm medan exporten från Göteborg under samma tid ökade. Vid mitten av 1780-talet ökade exporten från Stockholm kraftigt till omkring 38 000 tolfter årligen i genomsnitt som en följd av att den ryska exporten från Fredrikshamn och Viborg drabbades av problem på grund av krig men sedan minskade exporten på 1790-talet igen, från 50 000 tolfter år 1789 till 18 000 tolfter år 1794. Därefter steg exporten klart igen med en markant ökning i början av 1800-talet till 56 000 tolfter år 1803 och 69 000 tolfter år 1806.

Huvuddelen av exporten från Stockholm gick i början av 1700-talet till Sydeuropa, 1724 gick över hälften till Portugal, 1731-35 gick 37% tillPortugal och totalt 51% till Sydeuropa som helhet (Portugal, Spanien, Frankrike och Medelhavsområdet). Även senare under 1700-talet var Portugal och resten av Sydeuropa den viktigaste exportmarknaden, 1751-55 gick 76% av exporten till Syeuropa och 1781-85 78%. Den näst viktigaste marknaden för brädexporten från Stockholm var Storbritannien med en andel på 30% åren 1731-35, 16% 1751-55 och 15% 1781-85. Östersjömrådet och Nederländerna spelade en obetydlig roll som mottagare av svenska bräder. De firmor som exporterade stora mängder trävaror var i allmänhet också de handelshus som var stora redare. Ett samband med saltimporten är också sannolikt då salt importerades från Portugal och Sydeuropa.

Viktiga exportörer av bräder bland Stockholms handelshus var handelshuset Grill åren vissa år på 1740-talet, handelshuset Jennings under perioden från 1730-talet till 1760-talet, Lefebure under 1740-, 150- och 1760-talen, Tottie & Arfwedson från 1770-talet och framåt, Bohman, Hassel & Görges liksom Wahrendorff under samma period som Tottie & Arfwedson. Även Björkman var en viktig exportör från Stockholm under de sista årtiondena på 1700-talet. Av dessa var Tottie & Arfwedson, Wahrendorff, Bohman, Hassel & Görges och Lefebure stora redare. De tre sistnämnda var också stora importörer av salt.

Fredrikshamn i Finland var under 1700-talets början Sveriges näst största exporthamn för bräder, främst enkla bräder. Exporten omfattade 8 000 tolfter per år åren 1726-30 för att ha ökat till 17 000 tolfter per år 1731-35 och 28 000 tolfter 1736-40. Huvuddelen av exporten från Fredrikshamn gick till Amsterdam (57% åren 1738-40) och till Cadiz, Lissabon och olika franska hamnar (33% under nämnda period). 1743 blev Fredrikshamn ryskt och staden försvann som svensk exportstad. Svenskarna byggde en ny stad i Finland, Lovisa, som skulle ersätta Fredrikshamn, men Lovisa blev aldrig någon större träexporthamn förutom under 1780-talet då den ryska exporten på olika sätt förhindrades. Även Helsingfors var under 1780-talet en större exporthamn för trävaror. Genom att Fredrikshamn försvann som exporthamn försvann också Nederländerna som betydande mottagare av den svenska brädexporten. Ryssland tog över på den marknaden, bland annat genom export från Fredrikshamn.

Efter att Fredrikshamn blivit ryskt så var Göteborg den största brädexporthamnen vid sidan av Stockholm. från slutet av 1740-talet till och med 1760-talet till och med den största exporthamnen. Exporten från Göteborg genomgick ingen ökning under 1700-talet på det sätt som var fallet i Stockholm och i slutet av århundradet var Kalmars export av samma storleksordning som Göteborgs. Exporten från Göteborg gick i huvudsak till Storbritannien, åren 1745- till 1775 gick mellan 75 och 90 % av exporten dit, innan dess på 1740-talet omkring 60% och under åren 1780-1800 omkring 70%.  Exporten såg därmed också lite annorlunda ut då det i Storbritannien efterfrågades bräder som var kortare och smalare än i andra länder. Medan bräder i Stockholm till stor del utfördes på svenska fartyg utfördes bräderna från Göteborg främst på brittiska fartyg. Till viss del berodde detta på att brittiska fartyg som anlöpte Göteborg var undantagna från förbudet mot brädtransport på utländska fartyg.

Medan Stockholm till stor del fick sina bräder från sågverk i Norrland kom bräderna som exporterades från Göteborg främst från sågverk längs med Göta älv, i Trollhättan och Lilla Edet, men även från Dalsland och Värmland liksom från lokala sågverk i Göteborgstrakten.

I början av 1700-talet låg exporten från Göteborg på omkring 10 000 tolfter per år med toppar på omkring 20 000 tolfter vissa år. Från 1725 och ti år gframåt var exporten omkring 20 000 tolfter per år för att i sluett av 1730-talet och på 1740-talet varier mellan 15 00 tolfter och 30 000 tolfter med de flesta år närmare den sneare siffran. Exporten fortsatte ligga på 25 000 till 40 000 tolfter per år under resten av 1700-talet med en msinkning på 1790-talet (17 200 tolfter år 1797) följt av en stark ökning i början av 1800-talet emd en topp  år 1809 med en export av 91 100 tolfter. Därefter minskade exporten till Storbritannien kraftigt på grund av ökad brittisk import från Kanada inklusive skyddstullar för kanadensiskt virke.

Vid sidan av Göteborg fanns ockå en annan betydande brädexportstad i Västsverige, nämligen Uddevalla. Uddevalla brädexport skedde inte huvudsakligen från staden i sig, utan från lastageplatsen i Saltkällan som ligger vid mynningen av Örekilsälven där flertalet av Uddevallaborgarnas sågbruk låg. Under 1740-talet exporterades årligen omkring 11 000 tolfter från Uddevalla men från 1750-talet låg utförseln betydligt lägre. Först på 1780-talet låg exporten återigen på över 10 000 tolfter per år. Från Uddevalla gick exporten främst till Frankrike och andra delar av Sydeuropa och med Uddevallaredares fartyg. I början av 1700-talet var Peter Ekman (II) en stor exportör från Göteborg, senare blev Christian Arfvidsson den störste under åren från 1740-talet till mitten av 1770-talet. Vid den senare tidpunkten tog John Hall över som den störste exportören. Andra stora exportörer var Vincent Beckman, John Jaraldt, och George Bellenden.

Som redan nämnts var Kalmar också en viktig exporthamn för bräder. Exporten från Kalmar var i början av 1700-talet omkring 11 000 – 12 000 tolfter per år. På 1760-talet låg exporten på 25 000 tolfter per år och från senare delen av 1770-talet och framåt på över 30 000 tolfter per år. Västervik var i början av 1700-talet en lika stor trävaruexporthamn som Kalmar men exporten därifrån ökade inte i samma takt som i Kalmar. På 1790-talet låg exporten från Västervik på omkring 15 000 tolfter per år. Karlshamn exporterade vid sekelskiftet 1700/1800 omkring 9 000 tolfter per år och Karlskrona 4 000. I början av 1700-talet exporterade mer från Karlskrona än från Karlshamn.

Den sista stora brädexporthamnen i Sverige var Visby. Exporten skedde dock inte från staden utan från en mängd hamnar runtomkring på ön. Vid 1730-talets slut exporterade Visby (Gotland) 8 000 tolfter per år, på 1760-talet 17 000 och i slutet av 1770-talet 16 000 tolfter per år. Exporten från Gotland var föremål för en omfattande reglering då man var orolig för att skogen på ön skulle ta slut. Förutom i fallet Karlskrona gick huvuddelen av exporten från hamnarna i Småland och Blekinge samt på Gotland till Östersjöområdet. Från Visby gick endast 5% åren 1751-55 och 3% 1781-85 genom Öresund. För Kalmar var motsvarande siffror 10 och 3%. För Västerviks och Kalmars del utfördes på 1750-talet cirka 25 procent av bräderna till hamnar utanför Östersjön och under perioden 1781-85 16%.

Karlskrona var undantaget bland de sydsvenska städerna för därifrån exporterades huvuddelen av bräderna till Sydeuropa Sannolikt berodde det på att det till staden importerades stora mängder salt från Sydeuropa, åren 1740-1805 införde årligen 3 700 tunnor salt. Dett ska jämföras med 2 700 tunnor per år till Kalmar, 2 900 till Västervik och 600 till Visby. Sannolikt finns också ett samband med spannmålsimporten. och I Klmars och Visbys fall också med exporten av kalksten som var en skrymmande och tung produkt som främst exporterades till närliggande hamnar.

Inom Östersjöområdet gick exporten främst till danska städer i Slesvig som Flensburg, Kiel, Åbenrå, Eckernförde och Sönderborg samt till norra Tyskland som exempelvis Wismar i svenska Pommern och Lübeck.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Kurt Samuelsson, Det stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1851
Ivan Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923

De stora järnexportörerna på 1700-talet

Del 2 av 7 i serien Export på 1700-talet

Den svenska exporten av järn, framförallt stångjärn, var ryggraden i svensk export på 1700-talet och skapade stora överskott som till viss del investerades i bruk och till viss del i lyxkonsumtion. Huvuddelen av exporten gick via Stockholm, med stora andelar också via Göteborg ooch Gävle. De tre städerna var helt dominerande och det var också handelshus i dessa städer som dominerade exporten.

De allra största år 1730 var (med exporten angiven i ton)

Maister, 2 800, Stockholm
Grill, 2 000, Stockholm
Jennings, 2 000, Stockholm
Worster, 1 500, Stockholm
Grundi, 1 600, Göteborg
Mould, 1 400, Göteborg
Ström, 1 300, Göteborg
Kierman, 1 100, Stockholm
Lefebure, 900, Stockholm
Herwegh (Hervig), 880, Göteborg

På 1750-talet hade läget vad det gäller vilka som var de största exportörerna i Sverige ändrats en del. Flera av de britter som hade stor export år 1730 som exempelvis William Maister (och hans bror Henrik Maister i Göteborg), Tomas Grundi, Tomas Mould och Samuel Worster,  hade försvunnit från topplistan. Herwegh som var en stor exportör år 1730 är dödsboet efter Sara Herwegh som i sin tur var änka efter Nils Persson Sahlgren, mor till Niklas Sahlgren och svärmor till Hans Olofsson Ström som också var en stor järnexportör. I Stockholm var Hans Olofsson Ströms bror Berge Olofsson Ström samtidigt en av de tio största exportörerna med en export på nånstans omkring 800 – 900 ton. Även andra britter, exempelvis John Montgomery i Stockholm och Hugh Ross i Göteborg hade försvunnit som exportörer. I Stockholm var dock en del av de stora firmorna från 1730 kvar, i Göteborg ingen. Istället hade en rad svenska familjer med kontakter direkt på bruken plus några nya britter dykt upp i Göteborg medan nya britter tagit över i Stockholm.

Exportörer 1750 (för Göteborg 1752)

Jennings, 7 500, Stockholm
Lefebure, 3 500, Stockholm
Tottie, 2 600, Stockholm
Bagge, 1 300, Göteborg
Beckman, 1 300, Göteborg
Jaraldt, 1 300, Göteborg
Arfvidsson, 1 200, Göteborg
C.Hall, 1 000, Göteborg
Grill, 1000, Stockholm
Sahlgren, 700, Göteborg

1730 var Hans Olofsson Ström en stor exportör i Göteborg, 20 år senare är hans svärson Christian Arfvidsson stor exportör, liksom brorsonen Johan Fredrik Ströms blivande fru Cornelia Hall, änka efter Benjamin Hall och mor till den senare så dominerande järnexportören John Hall i John Hall & Co.  I Göteborg fanns dessutom även exportör med efternamnet Grill år 1750, sannolikt Abraham Grill d.y, bror till Claes Grill. Även en annan svärson till Hans Olofsson Ström skulle snart bli en stor järnexportör i Göteborg, nämligen Martin Holterman. Beckman var Vincent Beckman & Co medan Jaraldt hette John i förnamn. Nummer tio på listan över Sveriges största järnexportörer är Niklas Sahlgren.

Även i Stockholm var olika exportörer nära släkt. Jean Henri Lefebure var svåger till Frans Jennings och Herman Petersen, alla tre gifta med varsin dotter till Jean Bedoire d.y. Herman Petersen gifte sen om sig med en dotter till Frans Bedorie, bror till Jean Bedoire d.y. Robert Campbell var gift med en syster till Jean Bedoire d.y och Frans Bedoire. Hans dotter var gift med John Montgomery. Andra systrar var gifta med Christopher Pauli och Isaac Toutin.

Ytterligare 20 år senare har i stort sett alla exportörer bytts ut jämfört med 1730.

Exportörer 1770 (år 1770 för Göteborg och 1772 för Stockholm)

Tottie, 6 600, Stockholm
Arfvidsson, 4 000, Göteborg
Beckman, 1 900, Göteborg
Bohman, 1 500, Stockholm
Wahrendorff, 500, Stockholm
Holterman, 370, Göteborg
Sahlgren, 310, Göteborg
Schön, 300, Stockholm
Grill, 180, Göteborg

Flera handelshus i Stockholm drabbades hårt av rättegångar och skadestånd i samband med den räfst som mösspartiet genomförd mot växlingskontoren på 1760-talen. Gustaf Kierman hamnade i fängesle där han dog, Plomgrens och Grill fick betala skadestånd, Jennings & Finlay försvann 1761 på grund av oenigheter och  spekulationer som Robert Finlay ägnat sig. Robert Finlay gick själv i konkurs 1771.

Vilka handelshus dom dominerade exporten i Gävle, Norrköping och Uddevalla har jag ingen koll på och det kan mycket väl vara så att nåt handelshus i dessa städer rätteligen borde finnas med bland de stora, exempelvis Koch i Uddevalla eller Elfstrand i Gävle. 1790 hade exporten ökat ganska rejält och i Göteborg dominerade nu en firma totalt. Detta bland annat för att Christian Arfvidsson & Söner fått ekonomiska problem och Sahlgren & Alströmer gjort konkurs vid mitten av 1780-talet. Orsaken till dessa ekonomiska problem för göteborgsföretagen var delsvis misslyckad spekulation på export av järn till USA och rent olagligt fiffel, allt utfört av Carl Söderström, en klassisk ekonomisk fifflare och spekulant. Förädndringen av temarknaden med mycket kraftigt sänkta skatter på te i Storbritannienn innebar också stora problem för många exportföretag då smuggling av te var en stor och väsentlig sysselsättning för handelshusen i Göteborg.

Exportörer 1790

John Hall, 10 600, Göteborg
Tottie, 10 300, Stockholm
Bohman, 3 500, Stockholm
Koschell, 3 500, Stockholm
Wennerqvist, 2 300, Stockholm
Deneke, 2 000, Stockholm
Beckman, 1 900, Göteborg
De Ron, 1 600, Stockholm
Wahrendorff, 1 500, Stockholm
Pauli, 1 200, Stockholm

John Hall hade i princip tagit över all den export och de kontakter som Christian Arfvidsson och bröderna Alströmer (Sahlgren & Alströmer, tidigare Sahlgren) tidigare hade. I Stockholm så var Tottie & Arfwedson den största exportfirman från 1772 och framåt medan det gick lite upp och ner för andra handelshus.

För källor se första inlägget om järnexporten.

Ekman, del 2 – sill och järn

Peter Ekman (III, 1740-1807) inträdde 1761 i fadern Peter Ekmans (II) handelsfirma som var fokuserad på trävaru- och järnhandel. Innan dess hade han varit praktikant på ett handelshus i Amsterdam och arbetat på Christian Arfvidssons firma. Han grundade också en egen affärsverksamhet som främst fokuserade på sillsaltning, export av sill och import av salt och spannmål. Det första sillsalteri han övertog var Ängholmen invid Bovik på Björkö som han köpte år 1762.

Kort efter att han inköpt Ängholmens salteri arrenderade han en tomt på intilliggande Björkholmen där han planerade att bygga ett trankokeri. Han överenskom snart att släktingen Magnus Thornton skulle flytta sitt trankokeri som låg utanför Gamle port (Kungsporten). Peter Ekman (III) exporterade sin först saltade sill 1764 men lät också andra exportera sill från Ängholmen, exempelvis stockholmsfirman And. Joh. Tenggren. 1768 blev Peter Ekman III medlem av Handelssocieteten i Göteborg med stöd av fadern och Gustaf B. Santesson som båda gick i borgen.

Peter Ekman (III) var också svåger till Asmund Svan i Varberg, en annan handelsman med intressen i sillnäringen, oftast tillsamman med Kalmarköpmannen Hans Anders Svebilius. Peter Ekman samarbetade också nära med Gustaf B. Santesson och Lars Kåhre som bägge hade anläggningar för sillförädling vid Bovik och dessutom var herrnhutare. Även med släktingarna Arvid Wallerius och Asmund Svan samt dennes kompanjon Svebilius samarbetade han regelbundet.

Under 1760-talet övertog Peter Ekman sin fars trävaruhandel och -export vid sidan av sin egen sillexport men omfattningen av denna minskade efterhand och på 1770-talet handlade det om små volymer. På 1760-talet importerade Peter Ekman en del salt, 1762 och 1764 ingenting, men resterande år i allmänhet mellan 600 och 1 200 tunnor (1765 enbart 185 tunnor och 1769 hela 1 501). Saltet användes i sillsalterierna.

På 1770-talet upphörde saltimporten i egen regi för att återigen upptas på 1780-talet. Orsaken till att han slutade med saltimport var troligen att han inte längre exporterade trävaror. För att slippa gå barlastade till salthamnarna brukade man nämligen skeppa ut trävaror. Lars Kåhre levererade sannolikt huvuddelen av det salt Ekman behövde under 1770-talet eftersom denne var Göteborgs störste saltimportör under perioden. 1778 köpte Peter Ekman (III) exempelvis 800 tunnor salt av Kåhre. Han köpte dock även av andra, år 1777 av firman Joh. Ad. Moll i Stockholm. På 1780-talet hade Peter Ekman stora egna intressen i rederinäringen och kunde återuppta saltimporten i egen regi.

Huvuddelen av Peter Ekmans sillproduktion gick på export till hamnar i Östersjön men han sålde också en del till handelsmän i andra delar av Sverige som Johan Lidin och Charles Toutin i Stockholm, C.H. Lange i Visby, John Johnson i Karlskona, Lorentz Faxe i Malmö och Nils A. Ennes i Landskrona.

Viktigaste mottagarhamnar för exporten under 1770-talet var Stettin, främst firma Christ. Jac. Witte men även J.C. Helm och Joh. G. Simons änka, Riga (Stresov & Rolof), Danzig (Elliot, Barlov & Ellliot). Mindre delar av exporten gick vissa år till Cork och Bilbao. Toppåret för sillexporten på 1760-talet var 1769 med en export av 1 760 tunnor salt sill. Sillexporten varierade ganska kraftigt mellan olika år men trenden under perioden 1764-177 var stigande, från 1 350 tunnor 1764 till 2 973 tunnor 1777. Under denna period ägde Ekman enbart en anläggning vid Bovik på Björkö (Ängholmen/Björkholmen). 1773 gick 1 771 tunnor av en total export på 2 530 tunnor till Stettin.

Den tran som tillverkades vid trankokeriet på Ängholmen/Björkholmen tycks till en början i huvudsak ha sålts till såpfabriker, exempelvis den såpfabrik vid Magasinsgatan som ägdes av Hans Busck och Jacob Busck, men som på 1780-talet i praktiken drevs med kapital från Sahlgren & Alströmer. Vid konkursen i den sistnämnda firman köptes såpfabriken år 1785 av Lars Kåhre som sedan året däretter sålde den till Peter Ekman som drev fabriken tills den brann ner tillsammans med stora delar av Göteborg år 1804. En del tran såldes uppenbarligen också till Lars Kåhre som sannolikt exporterade det. Vid mitten av 1770-talet upptog även Peter Ekman en egen export av tran däribland också en mindre mängd valtran som han köpte från Grönlandskompaniet.

Peter Ekman (III) kom därmed med tiden att bli en av Göteborgs största spannmålsimportörer. 1776-1775 handlade det som små kvantiteter, men från 1776 skedde en kraftig ökning av Peter Ekmans import. Han började nu troligen fungera som kommissionär för firman B.P. Vahl i Greifswald som var en stor spannmålsexportör. Senare blev firmor som B.P Vahl, Homeyer, Sonnenschmidt och Gottfrid Vahl hans viktigaste handelspartners i östersjöstäderna i nuvarande Polen (ex. Danzig) och dåvarande svenska Pommern (Stettin, Greifswald, Wolgast etc). Huvuddelen av den spannmål som Peter Ekman III importerade gick till bagerier i Göteborg.

Kring 1780 började Peter Ekman (III) att investera i fler salterier och trankokerier, han blev på några år en av de största ägarna av sillsalterier och trankokerier. Det betydde också att han var en av de största exportörerna av salt sill och tran.

Investeringarna och uppköpen av fler salterier och trankokerier innebar en stark ökning av Ekmans produktion av salt sill och tran samt en lika stark ökning av exporten. Från en export av 3 145 tunnor sill och 54 fat tran år 1778 ökade exporten till 10 176 tunnor sill och 2 055 fat tran år 1788. Toppåret för export av salt sill var för Peter Ekmans del år 1790 då han exporterade 15 092 tunnor medan den största tranexporten ägde rum 1794 med 5 866 fat. Mellan 1787 och 1799 varierade exporten mellan cirka 9 000 tunnor och 15 000 tunnor salt sill per år medan tranexporten under samma tid varierade mellan 1 500 fat och nästan 6 000 fat.

Av Peter Ekman helägda eller delägda skärgårdsverk (sillsalterier och trankokerier)

Ängholmen 1762-1802
Stensholmen 1780-1784
Stenung 1782-1784
Barlastkajen 1780-1802
Kungsholmen 1785-1802
Starrkärrsstrand 1785-1797
Varholmsvik 1787-1793
Manneviken 1787-1802
Majnabbe 1787-1791
Flyberget 1790-1802
Frederikskile 1790-1802
Hälleviksstrand 1795-1802

Peter Ekmans andel av sillexporten från Göteborg under 1790-talet varierade mellan 5 och 10%, med topparna på 10% år 1791 och 1799 och den lägsta andelen på 5% år 1798. När det gäller tranexporten så stod Peter Ekman för mellan 7 och 17% under samma period, med toppnotering år 1794 och den lägsta andelen år 1795. Ekman var ensam aldrig den störste producenten av salt sill under något år på 1790-talet, men räknas Flyberget in i sin helhet så blir Ekman den största producenten.

Huvuddelen av sillexporten fortsatte gå till tyska Östersjöhamnar som Greifswald, Wolgast och Stettin medan huvuddelen av tranexporten gick till Västersjön, dvs hamnar i Västeuropa som Amsterdam, Hamburg, Bremen, Le Havre, Bilbao men en del exporterades också till östersjöstäderna. Returlast från Västerhavet var i huvudsak salt och från Östersjön spannmål. Ekmans saltimport ökade under perioden men han stod trots det endast för en liten del av saltimporten, mellan 1 och 5% under hela 1790-talet. En del av sillen såldes också inom Sverige, den fördes till Bergslagen, ibland i utbyte mot varor därifrån, och på fartyg till Stockholm och kanske även andra städer invid Östersjön. Genom den stora sill- och tranexporten blev Ekman även, vilket redan nämnts, en stor redare samt en stor importör av salt och spannmål.

Balansomslutning för ett urval av Ekmans handelspartners 1793

Gerhard Hinrich Walcke, Hamburg, 25 590
Homeyer, Wolgast, 20 033
Sonnenschmidts enka, Wolgast, 19 135
Gottfrid Vahl, Greifswald, 11 537
Sebert & Wilnach, Stettin, 6 057
BP Vahl, Greifswald, 5 437
CF Pogge, Greifswald, 1 255
Friedrich Rütze, Wolgast, 963
Todd & Mitchell, Riga, 438
Claes Grill, London, 413

Walcke (som kom från Uddevalla) var Ekmans viktigaste kreditgivare och handelspartner när det gällde både sill- och tranexport, firmorna i Greifswald, Wolgast, Stettin och Riga var viktiga handelspartners för sillexport och spannmålsimport.

Som spannmålshandlare var en av de största i Göteborg, många år den allra störste spannmåslimportören. Udner 1790-talet stod Peter Ekman för mellan 20 och 38% av rågimporten, för mellan 24 och 50% av veteimporten och för mellan 7 och 33% av maltimporten förutom de två sista åren då han stod för under 10% av rågimporten och mellan 4 och 11% av maltimporten. För veteimporten förligger inga siffror för de åren. Den övervägande delen av importen var råg. Spannmålen importerades i huvudsak från Östersjöområdet, Danzig, Riga och svenska Pommern.

Av de totala importvärden i Göteborg stod Ekman för cirka 5% (22 900 rdr) år 1777. Större var endast Birgitta Sahlgren som dock enbart importerade socker. Efter Ekman följde Lars Kåhre med 17 300, Christian Arfvidsson och John D. Bestman med 17 000 rdr var samt Olof Westerling och Martin Holterman med resp. 14700 och 14000 rdr. Även Bestman importerade enbart socker medan de andra främst importerade salt (Kåhre var den störste importören av salt vid denna tid) och spannmål men även en del andra kolonialvaror  och socker.

1790 var Peter P. Ekman störst med 18600 rdr (knappt 4 procent av stadens), följd av Olof Westerling med 18 100, N. Björnberg med 14 900, Samuel Schutz (Schütz) med 13 900 och Henrik Greig med 10 300 rdr. 1800 var Peter P. Ekman åter den främste importören med 25200 rdr (drygt 5 procent av stadens totala importvärde ) närmast följd av G. B. Santesson med 15 800 och Birgitta Sahlgren med 15400 rdr. Björnberg var stor spannmålsimportör, Greig importerade spannmål, socker och salt, Santesson i huvudsak socker, Westerling och Schutz sannolikt i huvudsak salt och spannmål.

Gustaf Henric EkmanPeter Ekman avvecklade sin affärsverksamhet 1802-03 och flertalet av verksamheterna övertogs av firman Ekman & Co vars delägare var sonen Gustaf Henrik Ekman (1774-1847)) och Gustaf Rudolf Prytz (1776-1861). Sonen hade dock redan tidigare, samtidigt som han arbetade i faderns firma starta egen handelsverksamhet. Han ägde själv sillsalterier under firmanamnet Gustaf Ekman & Co samt handlade med sill, tran, salt och spannmål. Även i denna firma var G.R. Prytz delägare. G.R. Prytz hade startat som  kontorist och bokhållare hos Martin Holterman år 1793.

I firman Ekman & Co som sysslade med järnexport, en verksamhet som Peter Ekman inte ägnat sig åt fanns en tredje delägare, förutom Prytz och Ekman, nämligen Nils Fredrik Wahlberg (1763-1819). Denne var född i Linköping men fick först arbete i ett handelshus i Stockholm och sedan hos Sahlgren & Alströmer. 1790 blev han medlem i handelssocieteten i Göteborg och startade en egen firma med inriktning på järn- och träexport. Denna verksamhet fortsatet från 1802 i kompanjonskap med G.H. Ekman och G.R. Prytz, men redan  1807 lämande Wahlberg firman. Nils Fredrik Wahlberg var gift med en syster till Gustaf Henrik Ekman.

Järnhandelsverksamheten och sillverksamheten drevs från 1809 i samma företag och på grund av sillperiodens slut så blev järnexport företagets viktigaste verksamhet och det som gjorde att firman överlevde. 1802 stod Ekman & Co för cirka 5% av järnexporten från Göteborg och var 1805 den sjätte största exportören av järn, fortfarande med 55 av den totala exporten från Göteborg. Järnexporten sköttes i huvudsak av Prytz och Wahlberg, därför minskade den kraftigt fter Wahlbergs sorti ur firman och upphörde helt när Prytz lämnade 1817 för att strata ett eget handelshus.

Ekman exporterade järn från  en lång rad bruk där Lesjöfors, Rämen-Liljendahl, Förskefors (ägt av Uddeholmsbolaget), Ransäter, Älgå, Stömne, Torsby, Fredros och Saxå i Värlmland var stadiga leverantörer liksom Gravendal i Dalarna, Lagerfors i Västergötland och Nissafors samt Gyllenfors i Småland. Ekman järnexport gick i huvudsak till Skottland och man hade via Prytz övertagit en del av Holtermans gamla kontakter i den delen av Storbritannien. Parallellt sålde Ekman också tjära och trävaror från sågarna i Lilla Edet och Trollhättan i Storbritannien.

Lesjöfors bruk inköptes år 1813 av Ekman & Co, men från 1817 stod Gustaf Rudolf Prytz för detta bruks export intill år 1833 då han sålde sin andel i bruket till Ekman & Co. Ekman & Co tog inte del i den ökning av järnexporten till USA som ägde rum under kontinentalsystemets dagar på 1810-talet.

Spanmålsimporten hade också fortsatt stor betydelse för Ekman. Under åren 1802-1808 svarade keman för ungefär 30% av spannmålsimporten till Göteborg tillsammans med firman Andersson & Wohlfahrt. Den mesta spannmålen gick fortsatt till bagare i Göteborg, men en del såldes vidare till Stockholm och till bruksägare i Bergslagen. efter 1814 minskade även Ekmans spannmålsimport drastiskt och blev obetydlig.

Den Ekmanska handelsverksamheten minskade kraftigt under 1810-talet och Gustaf Henrik ekman engagerade sig istället i två olika kanalföretag, Göta Kanal och Trollhätte kanal. I det senare var han direktör från 1818 till 1838.G.H. Ekman ägnade sig också åt sitt säteri i Kilanda, den såg han ägde i Lilla Edet och bruket i Lesjöfors.

Ekman & Co existerar än idag och familjen spelade en stor roll under Sveriges industrialisering på 1800-talet. Det gjorde även familjen Prytz.

Läs också: Ekman, del 1- järn och trä

Wilson & Hall

Benjamin Hall och John Wilson bildade en gemensam firma, Wilson & Hall, i Göteborg på 1730-talet. De var båda från Hull och John Wilson var systerson till Benjamin Hall. Benjamin Hall dog dock redan 1748 och änkan Cornelia Hall (Åkesson, 1716-78)) övertog affärsverksamheten då sonen John Hall ännu var för ung. John Wilson tycks i detta sammanhang ha lämnat firman och istället ha blivit delägare i P. Bagge, Wilson & Pike. Cornelia Hall gifte snart om sig med Johan Fredrik Ström (1731-81). Såväl John Wilson som Benjamin Hall investerade i Ostindiska kompaniets fartygsresor och det kan antas att de var inblandade i tesmugglingen till  England vid sidan av järn- och brädexport.

1768 tycks sonen John Hall (d.ä., 1735-1802) ha inträtt som delägare i familjeföretaget tillsammans med Thomas Erskine. Innan dess var John Hall delägare i P. Bagge, Wilson & Hall (tidigare P. Bagge, Wilson & Pike) som John Wilson varit delägare i sen 1749. John Wilson återvände 1768 till Hull och fungerade därefter som firmans kontakt i Hull. Han drev inget eget importföretag men tycks ha agerat som försäkringsbolag och agent. John Hall & Co som firman nu hette blev snabbt en av Göteborgs största järnexportfirmor vid sidan av Christian Arfvidsson och Vincent Beckman.

Järnexport från Göteborg 1752, firma, ton (totalexport 9 200 ton)

Bagge 1 300
Beckman 1 300
Jaraldt 1 300
Arfvidsson 1 200
C. Hall 1 000
Sahlgren 700
Grill 140

Två av dessa exportörer hade kopplingar till Hull, Jaraldt och Hall, Christian Arfvidsson, Cornelia Hall och Niclas Sahlgren var släkt med varandra. 1760 var Bagge borta som exportör och så även Cornelia Hall. Istället hade en annan släkting dykt upp på arenan, Martin Holterman. Martin Holterman och Christian Arfvidsson var svågrar och gifta med varsin systerdotter till Niclas Sahlgren. Niclas Sahlgrens systers man var Hans Olofsson Ström, farbror till Cornelia Halls andre man Johan Fredrik Ström. Peter Bagges styvmor var syster till Hans Olofsson Ström.

John Hall blev en av de största järnexportörerna i Göteborg på 1770-talet med en export av 4 000 ton eller 29,8% av exporten år 1777. Endast Christian Arfvidsson & Co var större. På 1780-talet hamnade Arfvidsson i problem liksom Sahlgren & Alströmer. Detta på grund av spekulationer och fiffel, främst från en av dem anlitad agent och handlare, Carl Söderström.  På grund av det så övertog John Hall & Co många av Arfvidssons sågverk, bruk och kontakter och räddade på det sättet Christian Arfvidssons firma från att gå i konkurs. 1790 stod därför John Hall & Co för 76,2% av järnexporten från Göteborg.

En liknande utveckling skedde även på brädexportsidan där Arfvidsson var dominerande brädexportör fram till omkring 1770 medan John Hall därefter tog över allt mer. 1770 stod John Hall för 19% av brädexporten över Göteborg, 1777 56%, 1790 70% och år 1800 för 55%. På 1770-talet exporterade Hall även stora mängder tjära från Göteborg.

John Hall & Co övertog också en rad sågverk och järnbruk, exempelvis järnbruken Borgvik (50%), Annefors, Ransäter (50%), Gunnerud, Löfstaholm, Thorsby (50%), Wälsfors, Björkefors, Antonström, Åhleby och Ohlby i Värmland, Kollerö i Bohuslän,  Loviseholm, Öxnäs och Rådanefors (50%) i Dalsland samt Gårdsjö i Västergötland. Vidare åtta sågar i Lilla Edet och en såg i Åstabyholm i Värmland.

1750 var Cornelia Hall också en av Göteborgs 5 största importörer och 1760 var Wilson & Hall den näst största importfirman efter Birgitta Sahlgren.

Thomas Erskine återvände 1799 till Skottland och John Hall d.ä dog 1802. Därefter gick den Hallska firman snabbt mot sin undergång då sonen John Hall d.y. inte direkt var en affärsman. 1807 var konkursen ett faktum. Konkursen avslutades i praktiken inte förrän så sent som 1820 på grund av en lång och besvärlig rättslig konflikt mellan John Hall d.y (inklusive hans ombud Pehr Backman) och sysslomännen (konkursförvaltarna) David Carnegie d.ä., F.M. Åkerman, Niklas Björnberg och David Low (den sistnämnde till 1818). David Carnegie d.ä var anställd i den Hallska firman fram till 1806. Fram till 1802 på heltid och därefter på deltid.

I samband med konkursen övertogs stora delar av den Hallska firmans verksamhet från år 1810 av Niklas Björnberg. Exempelvis flera av järnbruken och stora delar av järnexporten. Även de andra sysslomännen drog nytta av konkursen, såväl handelshuset Low & Smith som David Carnegie d.ä. var därefter viktiga järnexportörer vid sidan av Niklas Björnberg. Den enda av de större äldre järnexportfirmorna som fanns kvar efter år 1807 var Martin Holterman & Söner.

von Jacobson – handelshus

Niclas Jacobson (1714- 85), fick efter resor till Tyskland, Frankrike, England o Holland burskap som köpman i Gbg 1737. Där gifte han sig 1741 med Anna Margareta Nissen (1722-48), dotter till den förmögne köpmannen Erik Nissen och Maria Calmes. Samma år anlade Jacobson en ”estofffabrik” för tillverkning av satin, kamlott o kalmuck, men denna torde ha nedlagts redan efter ett år. Redan 1742 var han ledamot av Gbgs äldste.

I sitt andra äktenskap var han gift med Catarina Maria Ekerman, (1737-1792), dotter till justitieborgmästaren i Göteborg Paul Ekerman och Christina Beata Häger. Catarina Maria Ekerman var syster till Margareta Christina Ekerman (1740-97), som var gift med handelsmannen Christian Arfvidsson (1717-99) i dennes tredje gifte. Christian Arfvidssons son i första giftet med Christina Levina Ström (1720-59), Niclas Arfvidsson (1747-1813), var gift med en dotter till Niclas von Jacobson och Catarina Maria Ekerman, Anna Margareta von Jacobson (1760-1816). Arfvidssons drev ett av Göteborgs största handelsföretag fram till det gick i konkurs efter Christian Arfvidssons död.

1746 ansökte Niclas von Jacobson om att få anlägga sockerbruk. Han motarbetades av Sahlgrens och deras allierade kring Ostindiska kompaniet men 1749 fick Jacobson sitt privilegium. 1751 igångsatte han produktion vid sitt nyanlagda sockerbruk i nuvarande Brunnsparken (där Palace-byggnaden idag finns), då kallat Stadsholmen. Jacobsons fabrik tillverkade i allmänhet lite mindre än vad Sahlgrens gjorde. Sahlgren var störst alla år fram till 1807 utom 1770, 1771 och 1805 med mellan 50 och 60% av produktionen. Jacobsons andel av sockerproduktionen pendlade mellan 40 och 50% i allmänhet, men 1770 stod bruket för 51,2% och året efter för 56,1%.

1773 blev antalet sockerbruk tre då John Daniel Bestman som tidigare troligen arbetat på Jacobsons bruk fick eget privilegium. Han anlade ett sockerbruk på Liseberg. Under lite olika ägare producerade detta bruk socker fram till 1808 då det brann ner, firman fortsatte dock produktionen i Jacobsons nerlagda bruk vid Brunnsparken (som brunnit ner 1792) och mellan åren 1813 och 1817 tillverkades ånyo socker på Liseberg. 1805 var Lisebergs sockerbruk det största i Göteborg med 52% av produktionen.

Den Jacobsonska firman var i och med driften av ett sockerburk också en av de största importfirmorna i Göteborg, 1752 importerade friman för 22 500 dsm (cirka 10% av det totala importvärdet), dvs för ungefär lika mycket som Birgitta Sahlgren. 1770 importerade firman enbart för 10 000 dsm trots att mand etta år tillvekade mer socker än det Sahlgrenska bruket. Istället tycks sockret till Jacobsons sockerbruk ha importerats av Christian Arfvidsson detta år liksom många andra år. Arfvidssons import år 1770 var totalt värd 30 700 dsm (10% av det totala importvärdet i Göteborg). Jacobsons firma var ändå en av de 6 största importörerna år 1770. 1777 fanns inte Jacobson längre med blan de allra största importörerna. Det gjorde däremot Arfvidsson. Niclas von Jacobson importerade i stort sett inget inget annat än socker och aldrig något salt eller någon spannmål.

Niclas von Jacobson var också ryttmästare för stadens borgerskaps kavalleri, fick assessors titel år 1755 och adlades 1756 med namnet von Jacobson. Han ägde Aspenäs säteri i Lerum.

Arfvidsson & Söner

Christian Arfvidsson, som blev grosshandlare i Göteborg och kommerseråd, var född i Marstrand omkring 1717. Han gifte sig första gången med sin mors brorsdotter (dvs kusin) Christina Levina Ström (1720?-1759). Hon var dotter till brukspatronen och grosshandlaren i Göteborg Hans Olofsson Ström och Niclas Sahlgrens syster Anna Elisabeth Sahlgren. Efter Christina Levina Ströms död gifte Christian Arfvidsson om sig 1759 med Anna Margareta Nettelbladt, (1731-1763), dotter till grosshandlaren i Stockholm Baltzar Nettelbladt och Margareta Küsel. Christian Arfvidssons tredje äktenskap ingicks 1764 med Margareta Christina Ekerman, (1740-1797), dotter till borgmästaren i Göteborg Paul Ekerman och Christina Beata Häger. Själv avled Christian Arfvidsson 1799, 82 år gammal.

Christian Arfvidssons son med första hustrun Niclas Arfvidsson (1747-1813) i Karlstad, blev grosshandlare i Göteborg, brukspatron och bergsråd. Han gifte sig 1778 med sin andra styvmors systerdotter Anna Margareta von Jacobsson (1760-1816). Christian Arfvidssons söner Hans Arfvidsson (1753-1796) och Olof Arfvidsson blev båda brukspatroner och var inte verksamma i Göteborg.

Christian Arfvidsson bedrev  omfattande affärer med utskeppning av trävaror, drev sågverk vid Lilla Edet och vädersåg i Halland samt anläggningen av stora salterier i skärgården. Han verkade även för den besvärliga edsvägens förkortning och förbättring, särskilt för byggandet av en ny bro över Göta älv, som han till slut inköpte tillsammans med Sahlgren & Alströmer samt John Hall d.ä. Bron blev aldrig byggd.

Hans Olofsson Ström var 1730 Göteborgs tredje största järnexportör. Samma år var Niclas Sahlgrens mor (och svärmor till Hans Olofsson Ströms fru) Sara Herweghs dödsbo fjärde störst. 1752 hade svärsonen till Hans Olofsson Ström, Christian Arfvidsson, tagit över positionen som den fjärde största järnexportören med en export av 1 200 ton efter Peter Bagge (tidigare anställd hos Hans Olofsson Ström), Vincent Beckman och John Jaraldt. På femte plats som järnexportör var det året Niclas Sahlgren. 1760 hade Christian Arfvidssons betydelse ökat och han var detta år den tredje största exportören, efter Vincent Beckman och John Jaraldt, med 1 900 ton. 1770 var Arfvidsson & Söner dens största exportören i Göteborg och svarade för 39% av järnexporten (4 000 ton), 1777 var det 41% resp 5 500 ton.

Som brädexportör var Arfvidsson redan 1752 den överlägset största exportören i Göteborg med en export av 7 800 tolfter. Tvåan, George Bellenden stod endast för 1 500 tolfter. 1760 hade Arfvidssons export av brädor ökat till  5 300 tolfter. Detta år var John Jaraldt den näst störste exportören med 2 300 tolfter. 1770 hade Arfvidssons export gått upp till  8 500 tolfter vilket motsvarade 44% av exporten från Göteborg men därfter minskade exporten något till 21% ( 5 800 tolfter). Sistnämnda år hade istället firman John Hall & Co etablerat sig som den störste brädexportören.

Av Arfvidssons export (om sillen undantas) gick det mesta till Storbritannien följt av Frankrike (500 ton järn, 2250 tolfter bräder år 1777), Nederländerna (480 ton järn, 100 tolfter bräder), Medelhavsområdet (510 ton järn, 1 400 tolfter bräder och 250 hl tjära) och Portugal (90 ton). Tjära var normalt en mycket liten exportvara från Göteborg, men just år 1777 exporterades 11 300 hl varav Arfvidsson stod för 6 200 hl, dvs över hälften. Arfvidsson brukade i allmänhet inte handla med tjära.

Förutom järn och brädor var sannolikt den Arfvidssonska handelshuset också en exportör av te från Göteborg. Te importerades med Ostindiska kompaniets fartyg till Göteborg och i stort sett allt återexporterades. Huvudsakliga markand för te var Storbritannien men dit var det förbjudet att sälja då British East India Company hade monopol. Det lagligt införda tet i Storbritannien var belagt med höga skatter och smuggling av te var därför en mycket lönsam affär.

Christian Arfvidsson i profil

Christian Arfvidsson i profil

Christian Arfvidsson blev mycket framgångsrik, men inte för evigt . Nemesis i form av spekulanten och fifflaren Carl Söderström hemsökte Christian Arfvidsson på 1780-talet och firman gick omkull. Inte bara på grund av Söderström utan också på grund av att smugglingen av te till Storbritannien blev olönsam efter en skattesänkning 1784 samt att två krig upphörde i samma veva. Ernst Hörman, ger i en artikel ”Från Fastingsmarknadens glansperiod” (se Marknadsliv, redigerad av Christer Topelius, LT:s förlag, Borås 1970) följande skildring:

”Man brukade visst alltid klaga över en dålig Fasting men 1787 synes man ha haft en verklig anledning. Strax före marknaden hade ett av Göteborgs största affärshus, Christian Arfwidsson & Söner helt oväntat gått över ända, och då firman var engagerad i flera bruk och varit en av de största köparna, blev det allmänn förvirring i affärerna. Åtskilliga av brukspatronerna hade icke fått slutlikvid för senaste året, andra hade icke kunnat inbetala sitt diskontolån till Järnkontoret och därmed avskurit sig möjligheten att få ett dylikt lån på ett helt år. Och till råga på olyckan hade endast en enda uppköpare infunnit sig, den sedermera så stormrike John Hall d.ä., som då i Göteborg drev handelsfirma i kompanjonskap med engelske konsuln Th. Erskine. Hall köpte vid tillfället upp 50–000 skeppund stångjärn till priser, som han själv dikterade. Härigenom gjorde han sig till landets störste affärsman i branschen och grundlade sitt sedermera så omfattande inflytande på den värmländska järnverksdriften ett inflytande, som att döma av uttalandena däruppifrån tjugo år senare, under den olycklige sonens kamp för sin rätt, synes ha varit uteslutande av välgörande natur. Under alla omständigheter blevo åren i 1700- talets salut de bästa, som den värmländska järnverksdriften någonsin upplevde.”

Inte bara Arfvidssons firma gick under vid denna tid utan även en annan firma som köpte upp järn, Sahlgren & Alströmer. Också den till stor del på grund av Carl Söderströms vidlyftiga och spekulativa affärer. I samband med Arfvidsson problem så övertog John Hall & Co de flesta av Arfvidsson sågar och järnbruk liksom många av de affärskontakter Christian Arfvidsson och Söner hade. Christian Arfvidsson & Söner, nu med sonen Niclas Arfvidsson som den drivande kraften, fortsatte dock att exportera såväl bräder och järn fram till Christian Arfvidssons död 1799 då firman slutgiltigt avvecklades. 1790 exporterade Arfvidsson & Söner 3 300 tolfter bräder (9% av exporten från Göteborg) och  520 ton järn (4%). I gengäld hade svågerns Martin Holtermans betydelse som järnexportör ökat kraftigt. Även exporten av salt sill fortsatte men på det området liksom för järnet och bräderna hade Arfvidssons dominans försvunnit.

När det gäller sillen så stod firman för 10-20% av exporten från Göteborg under perioden från cirka 1760 fram till 1787. År 1770 exporterade Arfvidsson 10 495 tunnor sill, 14% av den totala exporten från Göteborg samma år. Av detta gick 4 241 tunnor till Cork, 2 024 till Medelhavshamnar, 1 410 till Riga, 1 200 till Hamburg och 420 till Västindien. Det som såldes till Cork gick sannolikt vidare till Västindien då Corks viktigaste funktion som hamnstad var som omlastingsplats för varor till Västindien. I Västindien användes den salta sillen som föda till slavar på sockerplantagerna.

Vid sidan av exporten var Christian Arfvidsson & Söner också en stor importör av socker och salt. Det socker Arfvidsson importerade kom från England och Holland, men ursprungligen i huvudsak från Västindien. Sockret gick sannolikt till svågern Niclas von Jacobsons sockerbruk. Saltet som importerades kom huvudsakligen från Italien (2/3), med resten från Portugal. Importen av salt var relativt liten innan sillfisket kommit igång, men ökade sedan snabbt. 1752 importerade Arfvidsson 380 ton, 1760 780 ton, 1770 2 620 ton och 1777 2 010 ton. Av den begränsade mängd spannmål firman importerade kom allt från Östersjöområdet, 1752 66 ton, 1760 79 ton, 1770 510 ton och 1777 49 ton.

Av den totala importen till Göteborg år 1752 stod Christian Arfvidsson & Söner för cirka 3,5% av det totala importvärdet, 1770 stod firman för ungefär 10% och 1777 för cirka 4%. 1790 hörde firman inte längre till de största importörerna.

Totalt sett handlade alltså Arfvidsson i huvudsak med länder i västra Europa och Medelhavsområdet och inte så mycket med Östersjöområdet som de andra stora sillexportörerna gjorde.

Familjen Ströms handelshus

1730 var en av Göteborgs största järnexportfirmor Hans Olofsson Ström (1683-1761) som det året exporterade 1 300 ton och därmed var tredjen störst efter Thomas Mould & Co och Grundy & Ridout.  Hans Olofsson Ström fick burskap 1712 och blev medlem i Handelsocieteten år 1717.

Samtidigt var brodern Berge Olofsson Ström (1688-1762, ibland Börje eller Birger)) en stor järnexportör från Stockholm. Av Stockholms totala export (alla varor) år 1730 svarade Ström för 3%. Det var mer än Plomgren exporterade för samma år och nästan lika mycket som John Montgomery. Berge Olofsson Ström var  dessutom disponent vid Söderfors bruk från 1734 till 1748.Berge Olofsson Ström var från 1747 ägare till ön i Stockholms ström som idag heter Strömsborg efter honom. Han lät också uppföra överkommissariens hus på Riddarholmen.

På 1720-talet tycks Hans Olofsson Ström ha blivit ägare till ett antal järnbruk i Uppland, dels Strömsberg och Västland, från 1724 Söderfors på arrende och från 1725 också Högbo bruk i vilket han redan tidigare var delägare. 1732 sålde han andelarna i Högbo till Martin Martens, 1734 sålde han Strömsberg till Charles De Geer och överlät arrendet på Söderfors till brodern Berge Olofsson Ström. 1736 hade Carl Broman köpt upp Söderfors och han sålde det kort därefter till Claes Grill och Mikael Hising. Han finansierade också uppbygget av ett antal bruk i Dalarna som byggdes av Zebastian Grave (1684-1748):

Med ett kapital, som försträcktes honom af grosshandlaren i Göteborg Hans Olofsson Ström, grep Grave verket an och uppbygde på den jemförelsevis korta tiden af femton år tre bruk och två masugnar, nämligen Gravendals bruk med Strömsdals masugn, samt Fredriksbergs och Annefors bruk med Ulriksbergs smälthytta, alla belägna i Säfsnäs socken i Dalarne. Då dessa verk 1736 delades, behöll Ström de två förstnämda och Grave de tre senare.

Hans Olofsson Ström var svärson till Nils Persson (Sahlgren) och Sara Herwegh och därmed svåger till Niclas Sahlgren och Jacob Sahlgren. Sara Herweghs dödsbo var 1730 den fjärde största järnexportören i Göteborg.

Varför det var Hans Olofsson Ström som köpte bruken i Uppland och inte brodern Berge Olofsson Ström som hade handelsfirma i Stockholm är obekant. Men det verkar onekligen lite konstigt. Måhända var Hans Olofsson Ström betydligt rikare genom arvet från Nils Perssson som var en av de allra rikaste personerna i Göteborg vid denna tid.

Export av stångjärn dominerade totalt utförseln från Göteborg vid denna tid så de största järnexportörerna var också de största exportörerna totalt. Från mitten av 1730-talet ökade exporten (återexporten) av Ostindiska varor, främst te och vid mitten av 1750-talet så började exporten av salt sill för att tiotalet år senare följas av tran.

När det gäller järnexporten så  övertogs denna efter Hans Olofsson Ströms död av hans svärsöner Christian Arfvidsson och Martin Holterman. Sönerna Nils Ström (1714-83) och Olof Ström (1716-64) var istället engagerade i handeln med Ostindiska varor och var engagerade i Ostindiska kompaniet på olika sätt. Nils Ström och Olof Ström kom också att bli svågrar med Niclas Sahlgren precis som fadern var, Detta genom att Sahlgren i sitt andra äktenskap gifte sig med en dotter till Vilhelm Grubb. Även Nils Ström (i sitt första äktenskap) och Olof Ström var gifta med döttrar till honom. Familjen Ström var med stor sannolikhet också en stor exportör av te, ofta var det Niclas Sahlgren som köpte te på Ostindiska Kompaniets auktioner för sina svågrar och systersöner i familjen Ström.

Strömsborg

Strömsborg 1768

Berge Olofsson Ströms verksamhet togs över av sonen Johan Fredrik Ström (1731-81) som från 1773 var direktör i Ostindiska kompaniet. Han var gift med Cornelia Hall, som övertagit järnexportverksamhet från sin tidigare make Benjamin Hall. Johan Fredrik Ström blev därmed styvfar till John Hall d.ä. 1752 var Christan Arfvidsson en stor järnexportör i Göteborg med 1 200 ton och Cornelia Hall var en lite mindre exportör med sina 1 000 ton. En annan stor exportör av järn var Petter Bagge som tidigare arbetat åt Hans Olofsson Ström. Arbetat åt Ström hade också G.F. Beyer, superkargör i Ostindiska kompaniet. Även sonen Gabriel Ström (1740-85) var aktiv i Ostindiska kompaniet där han blev kapten år 1777. Han var dessutom grosshandlare, först i Göteborg och sedan i Stockholm. Han var gift med Lona Clementina Maule (1746-84).

1752 hörde även Niclas Sahlgren till de större järnexportörerna, men han var framförallt en stor uppköpare och förlagsgivare till järnbruk i Värmland. Han köpte betydligt mer än han exporterade och man kan anta att han sålde en del till både sina släktingar Arfvidsson och Hall som till Bagge och Jaraldt. Dessa köpte dessutom säkerligen upp järn för egen del och via faktorer i Vänersborg.

Christian Arfvidsson och sillen

Del 14 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Christian Arfvidsson, senare Christian Arfvidsson & Söner, var fram till att firman fick problem år 1786-87, den största järnexportören i Göteborg med omkring 40% av den totala järnexporten. Firman var också en av de större brädexportörerna och sillexportörerna samt dessutom en av de större spannmåls-, salt- och sockerimportörerna i Göteborg.

En anledning till att Arfvidsson fick problem 1785-87 var de spekulationer och det fiffel som Carl Söderström ägnade sig åt. Fiffel som fick det stora handelshuset Sahlgren & Alströmer att gå i konkurs och som också nästan sänkte Christian Arfvidsson & Söner. Andra anledningar till rpoblemen var att det US-amerikanska frihetskriget liksom det brittisk-nederländska kriget upphörde och att britterna sänkte skatten på te vilket gjorde tesmuggling olönsam.

Det socker Arfvidsson importerade kom från England och Holland, men ursprungligen i huvudsak från Västindien. Sockret gick sannolikt till svågern Niclas von Jacobsons sockerbruk. Saltet som importerades kom huvudsakligen från Italien (2/3), med resten från Portugal. Importen av salt var relativt liten innan sillfisket kommit igång, men ökade sedan snabbt. 1752 importerade Arfvidsson 380 ton, 1760 780 ton, 1770 2 620 ton och 1777 2 010 ton.

När det gäller sillen så stod firman för 10-20% av exporten från Göteborg under perioden fram till 1787. År 1770 exporterade Arfvidsson 10 495 tunnor sill, 14% av den totala exporten från Göteborg samma år. Av detta gick 4 241 tunnor till Cork, 2 024 till Medelhavshamnar, 1 410 till Riga, 1 200 till Hamburg och 420 till Västindien. Det som såldes till Cork gick sannolikt vidare till Västindien då Corks viktigaste funktion som hamnstad var som omlastningsplats för varor till Västindien. I Västindien användes den salta sillen som föda till slavar på sockerplantagerna.

Genom exporten av sill till Västindien blev Arfvidsson också intresserad av att bedriva annan verksamhet, däribland på en svenska kolonin S:t Barths dit han skickade en grupp med släktingar år 1785:

Paul Gustaf Teuchler hade av Christian Arfwidsson fått uppdraget att etablera ett Arfwidssonskt handelshus på S:t Barthélemy!

Uppstartningen avsågs ske baserat på den ekonomiska tillgång, som skeppslasten i sig innebar. Värdet uppskattades till 3 500 Pund Sterling. Därutöver, som det framkom senare, ansåg sig Teuchler med Christian Arfwidssons goda minne ha öppen och obegränsad kredit på banker i såväl Amsterdam som London. Med dessa gedigna förutsättningar borde det göteborgska handelshuset snabbt bli en ny och livskraftig tillgång i det Arfwidssonska handelsimperiet!

Den 6 maj 1785 bildades också tillsammans med den 25-årige Joseph Schürer ”Teuchler & Schürer & Co”. ”Co” avsågs bädda för, som det senare framkom, ”Arfwidsson & Söner´s framtida entré i företaget. Skeppets varor lossades i Gustavias hamn, returfrakt ordnades och ”Fred och Ymnoghet” kunde anträda återresan i juli med styrman Andersson som kapten. Handelshuset inköpte slupen ”Speedwell”. Affärerna hade inte utvecklats väl, medhavda varor var inte alltför lättsålda, returlasten hade kostat slantar och man hade fått draga en och annan växel för finansieringen! Teuchler och förmodligen de unga bröderna Eckerman låg ute i karibiska sjön mest hela tiden med Speedwell i försök att sälja varor och skapa affärskontakter.

Det hela avlöpte emellertid inte så bra, anledning var att växlar utställd med arfvidsson som garant protesterades på grund av fiffelaffärer och misstänkt svindleri i Sverige där Arfvidsson på olika sätt ansågs ha hjälpt fifflaren Carl Söderström. Arfvidsson & Söner samt Niclas von Jacobson hade dessutom konkreta planer på egen slavhandel:

Några köpmän (bla Niklas von Jakobsson) i Stockholm under handelshuset Arfwidsson & Sönder begär 1782 att få tillstånd att för firmans räkning få exportera slavar till Västindien. Planen var att med handelshusets fartyg avgå med franska varor till Mauritius (Isle de France) och sedan till kusten utanför Moçambique där man skulle lasta slavar som sedan kunde tas för försäljning till Västindien. Den svenska regeringen gav dock inte sin auktorisation vid det tillfället men uppmanade däremot köpmännen att på egen hand (och risk) driva en sådan handel.

Men åter till Sverige och sillen. Christian Arfvidsson & Söner var några av de första att satsa på insaltning av sill för export och hade mycket tidigt ett salteri inne i Göteborgs stad. Detta salteri var det största som fanns inne i Göteborgs stadoch drevs tillsammans med löjtnanten och stadsarkitekten Carlberg. Även i Masthugget hade Christian Arfvidsson & Söner tidigt ett sillsalteri. 1772 köpte den Arfvidssonska firman också Röda Stens sillsalteri och trankokeri i Klippan från Johan Cahman. Delägare i det verket var också Magnus Ahlrot och von Gegerfelt. På 1770-talet anlade Arfvidsson & söner också Wettersviks sillsalteri på Hisingen. Längre ut på Hisingen ägde Arfvidsson & Söner Strömsunds salteri och trankokeri på Stora Tumleheds ägor, detta såväl 1787 som 1797. Christian Arfvidssons son Niclas Arfvidsson ägde själv Lilla Rörholmens skärgårdsverk utanför Toftahalvön i nuvarande Kungälvs kommun. Det var ett salteri kombinerat med ett trankokeri med 12 kittlar.

På grund av krisen i den Arfvidssonska handelsfirman från mitten av 1780-talet var produktionen vid firmans sillsalterier och trankokerier låg eller obefintlig under slutet av 1780-talet. Vid Wettersvik tycks den helt ha legat nere fram till 1792. Efter att Christian Arfvidsson dött år 1799 tycks större delan av firmans kvarvarande sillverksamhet ha avvecklats och Niclas Arfvidsson kom istället att ägna sin tid åt de järnbruk han hade intressen i. 1803 ägdes Lilla Rörholmen av P.B. Hammar i Göteborg och 1806 såldes Röda Sten till G.B. Santesson & Söner. Wettersvik tycks ha lagts ner i samband med Christian Arfvidssons död.

Av den svenska exporten av saltad sill på 1760-talet gick ungefär 80% till Östersjöområdet och resten västerut. På 1770-talet gick cirka 70% till Östersjöområdet och 30% västerut. Dominerande exportör västerut var Christian Arfvidsson & Söner, men även Lars Kåhre, Robert Crosswall och John Hall borde ha varit viktiga exportörer västerut. Huvuddelen gick som tidigare nämnts till Cork, men en stor del även till Madeira och slavplantagerna där (5% i slutet av 1760-talet):

Först 1767 upptas en någorlunda regelbunden export till Västindien och då inte av järn utan av sill. Sillexporten blev omfattande och var den produkt som totalt dominerar fram till 1782. Förklaringen till sillexplosionen är inte enbart handelspolitisk. Det finns också ett samband med sillens vandringar. Under ett par perioder i historien har sill i mycket stora mängder gått in mot den svenska västkusten. En sådan period varade från 1700-talets mitt fram till 1808 då sillen försvann lika plötsligt som den uppträtt. 1758 exporterades hälften av all sill som saltades i Göteborg och Bohuslän och sillens tonnagebehov förklarar nästan ensamt ökningen av sjöfarten på Sverige under senare delen av 1700-talet.

Det finns också en intressant och närmast direkt koppling mellan sillexporten och slaverinäringen. Sillen var basföda både för slavar och soldater mot bakgrund av att den var billig och lätt att lagra under lång tid. I Västeuropa var det framförallt till staden Cork på den irländska sydkusten som sillen såldes. Där lastades Västindiefararna från London med saltad sill, saltat kött, fläsk och smör och andra förnödenheter för kolonierna i Västindien. Eftersom sockerproduktionen var den dominerade på öarna fanns det ett stort importbehov av livsmedel från Europa. En del av den svenska sillexporten gick direkt till Västindien och en del till Madeira där den också blev till föda för slavarna.

På 1780-talet minskade andelen såväl som mängden av den saltade sillen som exporterades västerut och utgjorde mellan 10 och 20% av den totala sillexporten. Minst var exporten till väst i slutet av 1780-talet och det kan mycket väl ha samband med de ekonomiska problem den Arfvidssonska firman då hade. I början av 1790-talet ökade exporten västerut något igen för att mot slutet av årtiondet minska till omkring 10% igen. I den storleksordningen förblev exportens västerut sedan till sillperiodens slut.

Huvuddelen av den fisk som exporterades som föda till Västindien kom från Kanada, men en del var också norsk sill exporterad via Köpenhamn. Från 1720-talet fram till 1750-talet dominerade norsk sill sillhandeln i Europa för då rådde det sillperiod i Norge. När den sen avlöstes av en sillperiod i  Sverige tog den svenska sillen och de svenska firmorna över handeln. Efter den svenska sillperiodens slut var det återigen sillperiod i Norge och sillexporten från Norge dominerade återigen handeln. Vid sidan av Göteborg var Uddevalla och Marstrand de viktigaste sillexporthamnarna i Sverige. På 1790-talet hade dock Kungälv en lika stor betydelse som Uddevalla medan Strömstad under hela perioden exporterade ganska blygsamma volymer.

När det gäller tranexporten var Göteborgs dominans ändå större än för den salta sillen. Tran exporterades västerut i större utsträckning än salt sill, på 1760-talet var det cirka 10% den först halvan och 40% den andra, på 1770-talet gick mellan 50 och 70% av tranexporten västerut medan andelen på 1780-talet minskat till omkring 40% och sedan skedde en successiv minskning tills sillperioden tog slut. Tran gick i huvudsak till större städer som Amsterdam, Hamburg, Stettin, Stralsund, Bremen, Bilbao och Le Havre där det användes som bränsle i lampor.

Christian Arfvidsson var försvarare av att sillindustrin skulle vara fri och utan statliga regleringar, monopol, privilegier och annat. Han agerade i Stockholm där han ofta uppehöll sig, som ett slags ombud, en ambassadör, för ekonomiska intressen i Göteborg som var företrädare för näringsfrihet och mot den vanliga manufakturpolitiken med privilegier och monopolkompanier som dominerade på 1700-talet.

I det arbetet hamnade han i konflikt med mäktiga stockholmsintressen i form av bröderna Arfwedson som från 1746 hade ett kompani, Fiskecompagniet, med monopol på på Nordsjöns och Östersjöns sill- och torskfiske samt val- och sälfångst. På grund av Christan Arfvidssons arbete upphörde detta kompani och dess monopol är 1757. Sannolikt hade Fiskecompagniet fram till dess varit en hämmande faktor för utvecklandet av sillfiske och sillindustri på Västkusten.

Bröderna Arfwedsson var också drivande för tillkomsten av Västindiska kompaniet som kom att omhänderta den ekonomiska verskamheten på den svenska kolonin S:t Barthelemy. 1786 ägde Arfwedsons 2,5% av aktierna i Västindiska kompaniet, redan nämnde Lars Kåhre ägde lika mycket. I stort sett alla stora handelshus i Stockholm vid den aktuella tidpunkten var intressenter i Västindiska Kompaniet.

Carl Söderström – en 1700-talsfifflare

Carl Söderström var en handelsman som användes som agent av flera göteborgs- och stockholmsfirmor på 1700-talet. Som agent agerade han på olika firmors vägnar som uppköpare av järn från bruk i Bergslagen, Värmland och Dalsland. Några av de firmor han arbetade för var de stora handelsfirmorna Sahlgren & Alströmer och Christian Arfvidsson & Söner i Göteborg.

1774 antogs Carl Söderström till Handelssocieteten i Göteborg efter att ha arbetat hos Beckman, Beyer och Schutz och på deras rekommendatiooner. Söderström bildade en handelsfirma från år 1776 tillsammans med en man vid namn Sten Alsing vars mor var Margareta Sahlgren och som var gift med Emerentia Wilhelmina Grubb, kusin till Niclas Sahlgrens andra fru Catharina Christina Grubb. Sten Alsing blev medlem i Handelssocieteten 1776 på rekommendation av Patrick Alströmer.

Firman Söderström & Alsing handlade med järn med hamnade redan efter två år i problem. 1780 konstaterades det att Alsing stod i skuld till firman med 4 748 riksdaler specie och släktingarna i firmma Sahlgren & Alströmer blev tvungna att hjälpa honom. Samtidigt hade också Alsings fru  6 000 riksdaler innestående i Söderström & Alsing, men det förändrade inte läget. Problemet löstes på det sättet att Carl Söderström kunde fortsätta verksamheten i firman under överinseende av Sahlgren & Alströmer i vilken firma Patrick Alströmer, Johan Alströmer och Clas Alströmer då var delägare. Sahlgren & Alströmer lånade honom pengar mot 6% ränta, Emerentia Grubbs kapital stod kvar i firman och hälften av vinsten som firman gjorde skulle betraktas som avbetalning av Alsings skuld.

Carl Söderströms affärsidé var att exportera järn till USA. För att kunna göra det investerade Söderström också i bruk på hemmaplan i Sverige. 1780 köpte han således, tillsammans med Christian Ludvig Jöransson, Thorskogs bruk i Västerlanda tvärs över älven från Lödöse av Olof Wengren. Firma Sahlgren & Alströmer stod för säkerheten (borgen) vid köpet. Jöransson var vid tillfället anställd i Sahlgren & Alströmer.

1781 anlände Richard Söderström, bror till Carl Söderström till USA. Samma år togs ett större lån i firman Bernhard Rottiers i amsterdam av Sahlgren & Alströmer mot säkerhet i Clas Alströmers gods Bollerup i Skåne. Sahlgren & Alströmer hade dock redan en del problem med återbetalning av lån till olika långivare, exempelvis klagade Hope & Co i Amsterdam på att man inte fått betalt. Sahlgren & Alströmer hade en skuld på 62 000 pund till denna bank år 1781. Även firman Adrian Janssen i Antwerpen klagade.

En del av dessa lån i Sahlgren & Alströmers namn upptogs av Carl Söderström utan att några egentliga affärer med USA verkar ha kommit till stånd. Det har ibland gjorts gällande att det amerikanska frihetskrigets slut år 1783 kan ha varit det som drog undan fötterna för hela järnexportprojektet. Men mycket tyder på att det aldrig fanns några egentligt fungerande planer på affärer utan att det hela var ett luftslott, kanske rent av lurendrejeri från början till slut.

Firman Lindegren Son & Grill i London vägarde snart ta emot växlar med Sahlgren & Alströmers namn, firman Jan & Carl Hasselgreen i Amsterdam klagade på Carl Söderström och krävde betalning från Alströmers. Även Lindegren son & Grill klagade på Carl Söderström och krävde att Alströmers skulle ta tag i saken.

Allra hårdast gick firman Poppe de Chaperouge i Hamburg ut. De hade vägrat acceptera en skuldsedel med Söderströms namn och då hade denne istället ställt ut en i Sahlgren & Alströmers namn för ett lån på 20 000 Hamburger banco som Söderström tog upp. Situationen förvärrades efterhand, Hasselgreens vägrade ha med Söderström att göra från 1783, Goodchild, Slater & Jackson i London stoppade alla krediter till Söderström. Poppe de Chaperouge krävde 1784 att Sahlgren & Alströmer skulle betala Söderströms skuld till dem. Genom att agera hårt fick firman in huvuddelen av sina pengar. Detta löstes bland annat genom att Peter Svalin ställde upp med pengar som lån till Patrick Alströmer och Carl Söderström. 1785 hade firman Sahlgren & Alströmer skulder till Hasselgreen på 31 033 riksdaler, Lindegren son & Grill 10 052, Bernhard Rottiers 71 356, Adrian Janssen 70 602 plus 20 280 för lån till Carl Söderström.

Clas Alströmer hade också i firmans namn gjort den del spekulativa och olönsamma investeringar i silverutvinning i Dalsland, en ren bluffaffär (Dals Bergs Societet) och i Strömsholms kanal, en verklig men olönsam affär.

Situationen var allvarlig och blev än besvärligare när Nils Silfverschiöld, gift med Anna Margareta Alströmer (1766-92), dotter till August Alströmer som dött 1773, ville få ut sitt arv ur firman. Nils Silvferschiöld behövde pengar för inevsteringar i s sina gods Koberg och Håberg samt i Virsbo bruk. Han föröskte därvidlag överta egendomarna Svenholm och Säffle som en del av betalningen. SÄffle visade sig dok i princip vara värdelöst så en försäljning av dessa egendomar inbringade kanppast så mycket som Silfverschiöld förväntat sig.

När Patrick Alströmer sedan drabbades av en annan bedragare, lagmannen Johan Simmingsköld, som semt ut ur landet med en skuld på 60 000 år 1764 förvärrades läget då en stor del av denna skuld var till Patrick Alströmer. Sahlgren & Alströmer krävde pengar av Söderström för de lån som han tagit upp i deras namn eller mot deras säkerhete och borgen. De fick inga pengar. 1785 fattade Peter Svalin oråd och begärde inteckningar i ett antal fastigheter i Göteborg för sin fordran på 6 363 riksdaler. Han erhöll inteckningarna. Även Olof Wengren vill ha betalning för bruket Thorskog som Söderström och Jöransson köpte men faktiskt aldrig betalt. Även han fick inteckningar i fastighetr för fordringen på 5 300 riksdaler.

Sahlgren & Alströmer förklarades i konkurs 1785 och i konkursansökan angavs att tillgångarna var 651 837 riskdaler specie och fordringarna 615 773 riskdaler specie. Bland de angivna tillgångarna fanns också Clas Alströmers och hans frus privata fastigheter till ett värde av 200 575 riksdaler. Fordringar på Carl Söderström hade satts till värdet noll, men egentligen var han skyldig bolaget 242 070 riksdaler, men det fanns inga förutsättningar att få in dessa pengar då Söderström flytt landet.

En hel del tillgångar såldes av året efter, godsen Bollerup och Övre Byborg, Clas Alströmer shalländska strögods, bruken Dömle, Kvarntorp, Gräsbosiö, Alingsås manufaktur, Clas Alströmers fastighet vid Lilla Torget osv. En hel del skulder avskrevs och värdepapper av olika slag såldes. En överenskommelse gjordes och underskrevs av Lars Segerström för Kammarkollegiet och Jernkontoret, G.H. Brahelén som företrädde Jan & Carl Hasselgreen samt Bernhard Wohlfahrt för Janssen, Bernhard Rottiers och ytterligare en fordringsägare i Antwerpen. En som dock inte var nöjd var Nils Silfverschiöld. Han ordnade så att konkursboet (konkursmassan) blev ansvarigt för ytterligare en rad skulder som inte fanns i den ursprungliga överenskommelsen, skulden för Thorskog, skulder i utlandet och en del annat, däribland borgen på ett lån som upptagits i Brabant av firman Christian Arfvidsson & Söner.

Arfvidsson & Söner hade också affärer med Carl Söderström och de hamnade också i problem när denne upptagit lån och växlar i deras namn och låtit bli att betala. Lånet i Brabant som Sahlgren & Alströmer gått i borgen för hade därför bara betalats till häften. Först 1790 avslutades konkursen i Sahlgren & Alströmer när Bernhard Wohlfahrt och landssekreterare Hummel överlämnade vad som fanns kvar i konkursboet till Clas Alströmers fru Sara, född Sahlgren.

1786 avslöjades också att Carl Söderström i Göteborg hos Riksens ständers bank upptagit betydande lån mot pant av järn, som insatts i Vänersborgs stadsvåg. Vid inventering visade det sig att av Arfvidsson och Söderström belånade järnpartier om 17 700 och 8 300 skeppund hade från vågen uttagits resp 10 000 och 8 100 skeppund, utan att de motsvarande lånebeloppen betalats. Skyldig till det hela var Carl Söderström, men Christian Arfvidsson hade i syfte att hjälpa honom i varje fall gjort sig medskyldig då han tagit upp lån och hjälpt Söderström att sälja de järnpartier som tagits ut utan att lånen betalats. Söderström flydde från Sverige, Arfvidssons förhållande till banken ordnades efter ganska långvariga förhandlingar genom att handelshuset John Hall & Co med en s.k. aversionshandel (ett ackord) med bankstyrelsen övertog ansvaret för skulden.

Konkurs för Arvidsson & Söner kunde undvikas men firmans dominans på många områden försvann då tillgångar fick avyttras för att firman skulle kunna överleva. John Hall & Co övertog en stor del av intressena i järnbruk och sågverk samt blev den dominerande eportören av brädor och järn från Göteborg. Produktionen vid de av företaget ägda sillsalterierna liksom exporten av salt sill tycks också ha minskat kraftigt.

Andel av järnexporten från Göteborg år 1777: Christian Arfvidsson & Söner 41%, John Hall & Co 30%, Vincent Beckman & Co 8%
Andel av järnexporten från Göteborg år 1790: John Hall & Co 76%, Martin Holterman 7%, Christian Arfvidsson & Söner 4%

Andel av brädexporten 1777: John Hall & Co 30%, Christian Arfvidsson & Söner 21%, Vincent Beckman & Co 3%
Andel av brädexporten från Göteborg år 1790: John Hall & Co 71%, Christian Arfvidsson & Söner 9%, George Bellenden & Co 2%

Huvuddelen av Arfvidssons export av sill gick till Västindien (via Cork) och minskningen av sillexporten kan ha med att företaget på olika sätt hamnade i onåd hos brittiska kreditgivare och handelsparttners på grund av Söderströms vidlyftiga affärer (rättare sagt lurendrejerier) i Arfvidssons och Alströmers namn:

Den 6 maj 1785 bildades också tillsammans med den 25-årige Joseph Schürer ”Teuchler & Schürer & Co”. ”Co” avsågs bädda för, som det senare framkom, ”Arfwidsson & Söner´s framtida entré i företaget. Skeppets varor lossades i Gustavias hamn, returfrakt ordnades och ”Fred och Ymnoghet” kunde anträda återresan i juli med styrman Andersson som kapten. Handelshuset inköpte slupen ”Speedwell”. Affärerna hade inte utvecklats väl, medhavda varor var inte alltför lättsålda, returlasten hade kostat slantar och man hade fått draga en och annan växel för finansieringen! Teuchler och förmodligen de unga bröderna Eckerman låg ute i karibiska sjön mest hela tiden med Speedwell i försök att sälja varor och skapa affärskontakter.

Varulagret i bolagets hamnmagasin förblev oförändrat månad efter månad. Oron spred sig bland långivarna i hemmahamnen Gustavia, där Schürer tappert försökte hålla ställningarna. I mitten av september tvingades företaget ställa säkerheter för lånen i forma av mark och byggnader i Gustavia, slupen, gods och varor under sigill samt fyra negerslavar.

Den 16 oktober 1785 inträffade katastrofen! I en Londonbank protesterades en av företaget den 22 maj utställd växel om £ 500! Ryktet härom nådde snabbt Västindien. Handelshusets tillhörigheter belades omedelbart med kvarstad och huvudägaren Teuchler efterlystes för att förklara sig! Teuchler är helt tagen på sängen, förstår ingenting, han har ju Arfwidssons löften om öppen kredit ringande i öronen! Vid årsskiftet är han fortfarande oanträffbar ute i övärlden, bl.a. säger ryktet att han tillsammans med den beryktade äventyraren Backman en tid suttit fängslad i Cape Francois i Saint Domingue! Teuchler begär i ett brev till guvernör Rayalin ett års fri lejd för att få tid att reda ut sina och företagets ekonomiska problem. Den 16 juni 1787 efter 10 månaders frånvaro återkom så Teuchler tillsammans med den yngre Gustaf Ekerman till Gustavia. Han hade fått två månader på sig att lösa problemen. Redan den 8 juli reste Teuchler till Sverige med briggen Exprés, men problemen kvarstod, vilket framgår av domstolsprotokoll under en följd av år.

Anledningen till växelprotesten i London var Söderströms och Arfvidssons bedrägerier mot järnvågen i Vänersborg.

Carl Söderström och hans bror Richard Söderström tycks onekligen ha lurat av en massa bankirer och svenska företagare stora summor pengar och sen smita undan till USA. Genom att ta upp lån och inte betala fick dessutom Söderström ett stort handelsbolag i konkurs (Sahlgren & Alströmer) och ett annnat hamnade i stora problem (Arfvidsson & Söner). Richard Söderström blev handelsman i Boston och konsul. Pengarna som bröderna med stor sannolikhet snodde åt sig i Europa kan ha fungerat som ett bra startkapital. Både Carl Söderström och Richard Söderström finns omnämnda i brev av John Quincy Addams, en av USA:s grundare.

Söderström tycks inte heller ha varit ensam som fifflare på 1700-talet. Ovan nämnde Simmingskiöld var en, Peter Westman som fiffalde med växlar var en annan och Samuel Gustaf Hermelin en annan med sitt fiffelprojekt Dals Bergs societet (i vilket firma Sahlgren & Alströmer investerade).

Andra källor: Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011