Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Beijer

Grönlandskompaniet

Del 4 av 7 i serien 1700-talets kompanier

I Göteborg fanns det två olika Grönlandskompanier på 1700-talet. Även i Stockholm fanns ett Grönlandskompani. Inget av dem tycks ha varit nån större framgång.

Åren 1755-60 fanns det första Grönlandskompaniet i Göteborg. Det ägdes av Peter Samuelsson Bagge. Under denna tid tillverkade mellan 100 och 200 tunnor tran per år, dock inte alltid av val utan även från säl. Kompaniet lades ner då det var föga framgångsrikt.

Ett nytt kompani startade dock år 1774 i Göteborg. Delägare i detta Grönlandskompani som existerade mellan 1774 och 1787 var G.F. Beyer och Martin Törngren. Grönlandskompaniet arrenderade i början av 1770-talet Känsö i Göteborgs södra skärgård som nyttjades som utgångspunkt för valjakt i haven kring Grönland. Av valarna tillverkades bl.a. tran och valfiskben.

Grönlandskompaniets tillverkning av tran var i paritet med medelstora och stora sillbaserade trankokerier. Tillverkningen av tran varierade mellan cirka 100 fat och som mest över 1 100 fat med undantag av år 1782 då inget tran tillverkades och ingen val fångades. Minsta tillverkningen ägde rum 1786 och den största 1776. På 1770-talet utrustade kompaniet 4 eller 5 skepp varje år men på 1780-talet handlade det om 2 skepp per år. Antalet fångade valar varierade mellan 0 (1782), 1 (1785) ock så många som 15 (1777) och 24 (1776). Noterbart är också att det på 1700-talet var ganska vanligt med stora valar vid den bohuslänska kusten:

Beträffande sillvalar, som ansågs driva in sillen under land och alltså var högst nyttiga varelser, stadgades redan för sjuhundra år sedan, att den som dödade dylika skulle straffas med böter. Sill och valar hörde ihop. Men pålitliga uppgifter om valarnas förekomst vid kusten finns inte från tidigare fångstperioder än sjuttonhundratalets. Redan från periodens början omtalas att valar hade visat sig utanför Hisingen.

Och 1763 meddelades att en hel hop valar hade uppträtt i skären utanför Göteborg. Bland annat var det en vars längd uppskattades till trettio à trettiofem alnar, som hade låtet se sig utanför Älvsborgs fästning. Där gick han fram och tillbaka i fjorton dagars tid och sprutade vatten ända upp till trettio alnars höjd. Ett tiotal år senare berättade trovärdiga fiskare att de vid Gravarne hade sett två valar jaga ett stort sillstim in mot iskanten – det var sträng isvinter det året.

När stimmet kom fram till isen vände valarna tvärt, men den skräckslagna sillen fortsatte in under isen – som gick i vågor ända till den inte längre motstod trycket underifrån utan brast med ett brak så att sillen hoppade upp och blev liggande i stora högar. Från Ljungskile rapporterades 1792 att ett par, tre valar i över åtta dagars tid hade visat sig där. De uppskattades efter ögonmått till mellan trettio och fyrtio alnars längd, och allmogen såg dem inte utan onda aningar. Gammalt folk berättade nämligen att dylika vidunder alltid hade låtit se sig före ett krig och att ofred alltså kunde anses vara i faggorna igen.

De mera förståndiga nöjde sig emellertid med att betrakta valarna som ett förebud till rikt sillfiske. När den senaste sillperioden började i slutet av sjuttiotalet dök även valarna upp igen. Redan under första fiskesäsongen rände en val upp på ett skär vid Hällevikstrand. Den var visserligen inte mer än tio alnar lång men förorsakade i alla fall ett drygt arbete, då den skulle flottagas och bogseras bort. Den fördes in till Göteborg, där ett ombud för naturhistoriska riksmuseet uppträdde som spekulant på den. Fiskarna begärde femhundra kronor för den. Ett par år senare uppträdde en fyrtio alnar lång bjässe i Gullmaren. Han utsattes för beskjutning men klarade sig undan. En ångare som följde i hans kölvatten hade svårt att hålla sin kurs – så våldsamt rörde valen upp vattnet.

På Danafjorden och ända inne vid Stenungsund frustade stora valar omkring, och i Marstrand blev det en förfärlig uppståndelse när folket en söndag kom ut ur kyrkan och fann en tjugo alnars val piruettera mellan båtarna i hamnen. Kvinnorna skrek i himmelens sky, och karlarna var beredda på att få se båtarna vända kölen i vädret, men när valen hade roat sig med sina konster en stund stack han i väg ut genom inloppet och försvann. Från än den ena, än den andra platsen på kusten meddelades att valar hade plöjt omkring tillsammans med sillstimmen, men ingen bohusläning kom dock på idén att anställa särskild jakt på de långväga gästerna. Detta gjorde däremot en del företagsamma norrmän.

Grönlandskompaniet hade tillgång till Känsö för utrustning av fartygen och företaget hade dessutom tillgång till kajen vid Törngrens sillsalteri och trankokeri vid Färjenäs där Grönlandskompaniets fartyg kanske oftast låg och utrustades när de var i Göteborg.

Benjamin Bratt (1748-87) var direktör i Grönlandskompaniet det sista året. Innan dess tycks hans svåger Andreas (Anders) P Oterdahl (1726-1804) ha varit direktör. Benjamin Bratt var i sitt första äktenskap gift med Ingeborg Dorotea Matzen (-1776) och i sitt andra med Maria Lauterbach (1756-1835). Carl Bratt (1785-1838), son till Maria Lauterbach och Benjamin Bratt var handelsman. Andreas Oterdahl var gift med Dorotea Matzen (1731-63).

För källor utöver länkar se mitt första inlägg om sillperioden på 1700-talet och det första inlägget om handelsfamiljer i Göteborg på 1700-talet.

Advertisements

Malmsten – familjen som ägde Pharmacia

Del 4 av 12 i serien Finansfamiljer i Göteborg

1911 grundades företaget Pharmacia av apotekaren Gustaf Fredrik Grönfeldt i Stockholm. Många år tidigare, 1877 hade Richard C Malmsten (1851-1901) som till en grosshandlare och tänsdstickfabrikör i Jönköping, Johan Adolf Malmsten, grundat företaget Malmsten & Bergvall i Göteborg tillsammans med Gustaf Bergvall. Rörelsen omfattade till en början grosshandel i industrikemikalier.

Tidigt bildade företaget en farmaceutisk avdelning, som 1921 obildades till aktiebolag, Apotekarnes Droghandel AB (ADA). Samma år köptes Pharmacia som blev ett dotterbolag till ADA. Företaget Malmsten & Bergvall var redan från början största ägare i ADA. Till en början levde Pharmacia på att tillverka det energigivande näringsmedlet Phospho-Energon och från 1937 producerade man olika sulfapreparat.

Pharmacia påbörjade under 1940-talet ett samarbete med Uppsala Universitet och det ledde till att företaget 1951 flytatde till Uppsala. Detta, ihop med erfarenheterna från sulfapreparaten ledde fram till ett framgångsrikt medel, Salazopyrin, mot ledgångsreumatism, men framförallt mot de inflammatoriska tarmsjukdomarna Crohns sjukdom och ulcerös kolit. Företaget tillverkade även blodplasmaaersättningprodukter baserade på Dextran och andra typer av medicinska produkter tillverkades.

När Pharmacis börsnoterades kom det att ske genom att ett moderbolag vid namn Fortia konstruerades. Huvudägare förblev firman Malmsten & Bergvall som också fortsatte med sin framgångsrika grossistverksamhet. Under 1980-talets gång blev dock också Volvo-koncernen under Gyllenhammars ledning en större ägare och under mitten av 1980-talet fanns planer på en fusion med Refaat El-Sayeds Fermenta. Affären gick om intet på grund av El-Sayeds falska doktorshatt och fiffel med Fermentas bokföring.

Richard C Malmsten och Erik Malmsten

Richard C Malmsten och Erik Malmsten

1983 grundades Stiftelsen Richard C Malmstens minne genom en donation av hans sonson Erik Malmsten (1920-2004), som inbegrep en aktiepost i Pharmacia. Idag sitter Eriks två söner Claes Malmsten och Johan Malmsten i styrelsen för stiftelsen. Stiftelsen ger mycket pengar till Handelshögskolan gav stora belopp till ombyggnaden och utbyggnaden av Handelshögskolan i Göteborg:

Stiftelsen ger bidrag för att främja vetenskaplig ekonomisk forskning och utbildning vid Göteborgs universitet. De senaste åren har utdelningen legat mellan tio och tolv miljoner och sammanlagt har stiftelsen fram till i dag delat ut 325 miljoner kronor. Jag ber Johan nämna några områden som fått stöd.

– Först och främst är det Handelshögskolans tillbyggnad. Vi ville från början att den arkitektoniska utformningen skulle bidra till stadsbilden: att det skulle bli ett vackert hus. Vi lade stor vikt vid den konstnärliga utsmyckningen, inspirerade inte minst av den dåvarande ordföranden Kurt Grönfors. Och ljuset inne i huset som hela tiden varierar beroende på var fönstren är placerade och hur väggarna buktar skapar liv på ett raffinerat sätt.

– Vi finansierar också en gästprofessur i ekonomi, en större masterutbildning, ”professorsskolan”, biblioteket och så vidare – allt inom Handelshögskolans ram, förtydligar Johan.

Genom donationen kom företaget Pharmacia snart att ägas av andra än familjen Malmsten. Volvokoncernen blev stor aktieägare som redan nämnts och en utveckling med uppköp, fusioner och utförsäljningar började så att Pharmacia idag inte ens existerar som företag. Däremot finns många av dess verksamheter kvar i Sverige, men ägs av helt andra företag som ibland är nybildade.

ADA såldes 1970 till Apoteksbolaget AB, ett år efter att detta bolag bildats. Redan 1955 hade man bildat dotterbolaget Adaco för att sälja produkter från Procter & Gamble. Detta företag såldes år 1985 till Skåne Gripen, ett bolag som bildats ur ruineran av Kockums Mekaniska Verkstads AB. 1990 blev Adaco ägt av Cloetta och 2001 köptes det av schweiziska Valor Holding och bytte namn til Valora Trade Sweden AB. ADA självt såldes till finska Tamro år 1995 och fick namnet Tamro AB. Tamro ägs av tyska Phoenix Group, som har intressen i apotek runtomkring i världen, bland annat i Norge.

Malmsten & Bergvall ombildades till aktiebolag 1965 och 1989 fusionerades bolaget med Beijers motsvarande verksamhet i Sverige (inklusive Sveda Kemi). Denna verksamhet köptes 1991 av Univar.

Läs mer: Stiftelsen Grez-sur-Loing, SULF,

Sillsalterier i Gbg – staden, Masthugget, Lundby och Majorna

Del 11 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Det nuvarande Göteborgsområdet var det område där de flesta sillsalterier faktiskt fanns under 1700-talets stora sillperiod. Många av dem fanns inne i själva den dåvarande staden som låg innanför vallgraven och murarna. Salterierna i själva staden var i jämförelse med de som låg längre ut längs älven och ute på öar i Bohuslän små.

Det allra största sillsalteriet innanför stadsvallarna drevs av firma Christian Arfvidsson & Söner tillsammans med stadsarkitekten Carlberg. År 1772 tillverkade man ungefär 950 tunnor sill där. Produktionen vid sillsalterierna varierade mycket över tid, från år till år kunde det gå från nästan ingenting till en stor produktion. Andra lite större salterier inne i Göteborg drevs av Joh. Nicolaus Anderson, Lars Thuringe, I.G. Ullman, Abraham Anderson, Ahlbom & Co, Lars Kullman, Hans Wolsardt, Kämnar Enander och Johan Buhrman.

I Masthugget fanns en rad sillsalterier, ofta i anslutning till masthamnar. Medelproduktionen vid dessa salterier uppgick sällan till mer 2 000 tunnor på ett år. Dessa salterier var alltså lite större än salterierna inne i staden. På 1770- och 1790-talen så ägde bland annat William Chalmers, Magnus Ahlrot, Westerling & WohlfahrtPeter EkmanSven KullmanNiclas MatzenKåhre & Co, John Hall & Co och Christian Arfvidson & Söner sillsalterier i Masthugget. Magnus Ahlrot var svärson till Niclas Matzen och en stor ägare av sillsalterier och trankokerier. Det var även svågern Anders Philip Oterdahl. Peter Ekman köpte ett sillsalteri vid Barlastkajen år 1780. Detta salteri låg då mellan John Christies och Robert Marshalls salterier. Förmodligen ägde även Åkerman ett salteri i Masthugget.

Ute i Majorna var sillsalterierna betydligt större än inne i staden och i Masthugget. Vid Gamla varvet nedanför nuvarande Stigbergstorget låg två sillsalterier redan 1772 och det större producerade över 4 000 tunnor saltad sill. Det andra var mindre men över tid så ökade detta produktionen medan det större minskade den. Vid mitten av 1780-talet producerades cirka 1 500 tunnor vid vart och ett av dem. Vid mitten av 1790-talet producerade de omkring 1 000 tunnor vardera. Huvudägare i det större salteriet var Anders Philip Oterdahl som vid sin död efterlämnade 221 968 riksdaler.

Majvikens salteri som låg ute vid Majnabbe producerade 6 000 tunnor salt sill år 1772 och mellan 3 000 och 4 000 tunnor per år under 1780-talet för att under 1790-talet i allmänhet producera under 3 000 tunnor per år. Fram till 1767 ägdes Majviken av Anders Gadd som då sålde anläggningen till George Bellenden & Co (då ägt av Jonas Malm och Martin Törngren) som efter några år sålde verksamheten till Samuel Schutz. Efter sillperioden köptes Majviken av Dickson & Co och blev då en brädgård och varv.

Bredvid Majvikens sillsalteri låg en annan större anläggning, Sillsalteriet och trankokeriet Majnabbe med en produktion av 8 000 tunnor salt sill och cirka 30  fat tran år 1772. Anläggningen minskade sin produktion därefter och producerade 1 000 till 3 000 tunnor sill och mellan 0 och 40 fat tran per år fram till början av 1790-talet. Lägst var produktionen i slutet av 1780-talet. Jonas Kjellberg övertog Majnabbeverket i början av 1790-talet och verksamheten expanderade därefter kraftigt. År 1792 producerades över 70 fat tran och ungefär 5 000 tunnor sill.  I slutet av 1790-talet hade produktionen minskat igen. Joans Kjellberg exporterade eller sålde all sill från Majnabbe i olika Östersjöhamnar. Riga, Reval (Tallinn) och Königsberg (Kaliningrad) var de viktigaste motttagarhamnarna.

Utanför Majnabbe, i viken låg sillsalteriet Kusten. Salteriet låg på tomter som ägdes av köpmännen Beijer, Beckman & Schutz, Grill & Bantin, Tontein (sannolikt Toutin) och Schutz. Salteriet drevs till en början av Schutz (sannolikt Johan Schutz), men tycks senare ha tagits över av Peter Bagge. Så småningom blev salteriet en del av verksamheten vid Varvet Kusten. Varvet Kusten anlades på initiativ av Peter Bagge och Fredric af Chapman år 1778 och då blev sillsalteriet en del av denna verksamhet. 1784 bildades bolaget Nya Skeppsvarvet Kustenmed G.J Beyer, Martin Törngren, Peter Bagge, Anders P. Oterdahl, Olof Westerling, G.W. Santesson, Johan Geo. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, Peter P. Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl som ägare. Kustens sillsalteri var Majornas minsta med en produktion av 400 tunnor per år.

1761 anlades ett sillsalteri strax väster om Älvsborgs slott i nuvarande Klippan där vallgraven hade mynnat ut i älven. Det tycks ha anlagts av Johan Schutz år 1761. Strax invid anlade han och Volrath von Öltken därefter ett glasbruk. Glasbruket lades ner 1769 men sillsalteriet fortsatte någar år till. 1772 producerades över 4 000 tunnor salt sill, men från 1773 och under 1780-talet var salteriet endast sporadiskt i bruk för att återstarta 1796 igen.  Då var Carl Bagge ägare till anläggningen och årsproduktionen av salt sill var cirka 2 000 tunnor.  Glasbruket lades ner 1803. 1808 köptes hela anläggningen av A.R. Lorent som anlade ett sockerbruk och ett bryggeri på platsen. 1836 köptes denna verksamhet av David Carnegie Jr och 1841 övertogs verksamheten av D. Carnegie & Co.

Strax intill glasbruket och glasbrukets silllsalteri låg Gamla slottets silllsalteri. Det låg där Novotel ligger idag. Detta sillsalteri ägdes under i stort sett hela sin existens av J.C. Böker, men såldes 1798 till Erskine & Co. 1772 var produktionen över 3 500 tunnor. Produktionen minskade över tid, på 1780-talet producerades cirka 3 000 tunnor salt sill per år, på 1790-talet 1 500, år 1800 strax över 2 000.

I Majorna fanns ytterligare ett sillsalteri som i likhet med Majnabbe också hade trankokeriverksamhet. Detta skärgårdsverk uppfördes av Johan Cahman i början av 1750-talet. 1761 anlade han också ett gjuteri intill för att gjuta grytor till trankokerier. År 1772 såldes anläggningen (salteri såväl som gjuteri) till Christan Arfvidson & Söner och samma år producerade sillsalteriet nästan 9 000 tunnor sill och produktionen förblev stor under 1770-talet. Magnus Ahlrot tycks också ha 1/6 av skärgårdsverket liksom von Gegerfelt. Ungefär 40 fat tran producerades 1792. Därefter minskade produktionen vid verket till omkring 3 000 tunnor salt sill och 20 fat per år på 1780-talet. I slutet av 1780-talet steg tranproduktionen kraftigt till 120 fat år 1790 för att sedan minska igen till omkring 5 fat per år. Under samma tid producerades 1 000 till 2 000 tunnor salt sill per år, men en ökning år 1800 till över 3 000 tunnor sill och 50 fat tran. Christian Arfvidsson dog år 1799 och verksamheten vid anläggningen minskade. 1806 såldes det hela till via en offentlig auktion till G.B. Santesson & Söner för att 1815 (då var sillsalteriet nedlagt) säljas vidare till A.M. Prytz. 1823 lades gjuteriet ner.

På  Hisingssidan av älven fanns också många sillsalterier och trankokerier. Det innersta var Sörhallen som låg på Sannegårdens ägor som på 1770-talet ägdes av J.A. Lamberg och hade en produktion av cirka 1 300 tunnor salt sill årligen samt omkring 10 fat tran. Kring år 1800 ska William Gibson och Adam Gavin Jr (förmodligen startades anläggningen 1805-1806 då Gavin då just förlorat sitt salteri på Känsö) ha startat upp ett sillsalteri vid Sörhallen igen och det kan därför antas att salteriet inte producerade något under 1780-talet.

Ett större salteri var Eriksberg som anlades år 1776 och till hälften ägdes av Magnus Ahlrot. Produktionen vid Eriksberg var stabil och låg kring 2 000 fat per år under hela tiden salteriet var igång. Trankokeriets produktion varierade lite mer med en topp på cirka 85 fat år 1790 och med en normalproduktion på omkring 20-30 fat under de flesta år.

Wettersvik var ett annat skärgårdsverk på Hisingssidan av älven med sillsalteri och trankokeri. Det anlades troligen på 1770-talet pch ägdes under hela sin existens av Christian Arfvidson & Söner. Troligen låg produktionen nere under delar av 1780-talet, förmodligen som ett resultt av de ekonomiska svårigheter den Arfvidsonska firman under denna tid hamnade i på grund av de spekulationer i järn som en agent, Karl Söderström, ägnade sig åt. Spekulationer som ledde till konkurs för firma Sahlgren & Alströmer samt problem för Christian Arfvidson & Söner.

Ett annat sillsalteri och trankokeri var Sandviken med en produktion av 1 500 tunnor salt sill år 1772, lite större produktion under 1780-talet, uppemot 2 500 tunnor vissa år och sen en minskning på 1790-talet igen till cirka 1 500 tunnor igen. De sista åren på 1790-talet producerades enbart omkring 500 tunnor salt sill per år. På 1770-talet låg tranproduktionen på 10 fat per år för att under 1780-talet och 1790-talet ligga på nästan 20 fat med en tillfällig topp år 1789-1790 med cirka 50 respektive 70 fat. Ägare av Sandvikens sillsalteri var  Hans Jacob Beckman. Enligt CRA Fredberg, Det gamla Göteborg,  besöktes Beckmans salteri av Gustaf III men det tycks vara en felaktig uppgift. Det salteri som ska ha besökts var Peter Ekmans på Ängholmen invid Bovik på norra Björkö.

Det sista salteriet på Hisingssidan av älven var Färjenäs. 1772 producerades 3 500 tunnor sill och 25 fat tran. I slutet av 1770-talet och på 1780-talet fanns ingen verksamhet vid anläggningen, men 1793 har produktion sav salt sill startats igen. Årsproduktionen låg därefter mellan 2 000 och 6 000 tunnor. Ägare till detta salteri var Martin Törngren och området användes för utrustning, upplag och tilläggsplats för Grönlandskompaniets fartyg. Den aktuella upplagan av Grönlandskompaniet fanns mellan 1774 och 1787 och det finns anledning att koppla sillsalteriets brist på produktion till existensen av detta kompani. Grönlandskompaniet producerade stora mängder tran (mellan 100 och 1 100 fat per år) under sin existens, men jag har inte hittat uppgifter om var detta gjorts någon stans.

Sillsalterier i Göteborg, produktion 1772 (tunnor) och ägare

  • Röda Sten, 8700, Christian Arfvidson & Söner, Magnus Ahlrot,
  • Majnabbe, 8000, G.C. Beyer (Beijer)
  • Majviken, 6000, Samuel Schutz
  • Wettersvik, 5300, Christian Arfvidson & Söner
  • Gamla varvet 1, 4300, A.P. Oterdahl
  • Glasbruket, 4200, Johan Schutz
  • Gamla slottet, 3700, J.C. Böker
  • Färjenäs, 3000, Martin Törngren
  • Magnus Ahlrot, Masthugget
  • Westerling & Wohlfahrt, Masthugget
  • Niclas Matzen, Masthugget
  • Kåhre & Co, Masthugget
  • John Hall & Co, Masthugget
  • Christian Arfvidson & Söner Masthugget
  • Sandviken, 1500, Hans Jacob Beckman
  • Sörhallen, 1300, J.A. Lamberg
  • Gamla Varvet 2, 1000,
  • Christian Arfvidson, Göteborg, 900, Christian Arfvidson & Söner, Carlberg
  • Johannes Nicolaus Anderson, Göteborg, 800
  • Lars Thuringe, Göteborg, 700
  • I.G. Ullman, Göteborg, 700
  • Abraham Anderson, Göteborg, 500
  • Ahlbom & Co, Göteborg, 500
  • Varvet Kusten, 400
  • Lars Kullman Göteborg, 400

Christian Arfvidson & Söner är utan tvekan den friam som producerar mest salt sill i Göteborgsområdet på 1770-talet. Det är också känt att firman är den störste exportören från Göteborg under denna tid. På 1790-talet ser det annorlunda ut.

Sillsalterier i Göteborg, produktion 1796 (tunnor) och ägare. Hur produktionen såg ut inne i Göteborg vid detta tillfälle är för mig okänt.

  • Färjenäs, 6000, Peter Lamberg?
  • Majnabbe, 3200, Jonas Kjellberg
  • Glasbruket, 2800, Carl Bagge
  • Eriksberg, 2200, Nils Ahlrot ?
  • Wettersvik, 1800, Christian Arfvidson & Söner
  • Sandviken, 1800, Jacob Beckman
  • Majviken, 1400, Samuel Schutz
  • Gamla slottet, 1400, J.C. Böker
  • Gamla varvet 1, 800, A.P. Oterdahl
  • Röda Sten, 700, Christian Arfvidson & Söner, von Gegerfelt.
  • Gamla Varvet 2, 400 (1797)
  • Varvet Kusten, 400
  • Christian Arfvidson & Söner, Göteborg
  • William Chalmers, Masthugget
  • Westerling & Wohlfahrt, Masthugget
  • Peter Ekman, Masthugget
  • Kåhre & Co, Masthugget
  • John Hall & Co, Masthugget
  • Christian Arfvidson & Söner, Masthugget

Christian Arfvidssons dominans har helt försvunnit och nya stora sillsalterägare har tillkommit som exempelvis Peter Ekman och Jonas Kjellberg. Andra har försvunnit, oftast genom att de dött.