Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Amsterdam

Mathias Estbergen

Mathias Henrik Estbergen föddes omkring 1705 och dog 1773. Han var gift med Agneta Maria Liedbeck (1730-1770), dotter till Ingemar Liedbeck, grosshandlare i Göteborg och hans fru Birgitta Knöppel. De fick två barn. De bodde i Husaby Ribbagård i Gränna men flyttade omkring 1760 till Månseryd i Bankeryds församling där frun dog 1770.

År 1726 antogs han i kronans tjänst såsom volontär i baron von Löwens kompani. Som kunnig i navigation och artilleri kommenderades han samma år till sjöss såsom lärstyrman på ett handelsskepp. År 1729 befordrades han till ordinarie lärstyrman men fick senare på året permission för övning i yrket och han reste då till Amsterdam.

I Amsterdam fick han arbete som matros på fregattskeppet Vigilancia, med Peter Friedrich von Heinen som kapten, för resa till Spanska Västindien. Under resan råkade skeppet i strid med en spansk örlogsgalär, vilken dock gav upp striden efter ansenliga förluster. År 1730 råkade det skepp som han då arbetade på också i strid, denna gång med två spanska örlogsskepp. Det ledde till att alla blev tillfångatagna av spanjorerna och förda till Porto Bello i nuvarande Panama, då i spanska kolonin Costa Rica. Efter att ha suttit i fängelse en tid fördes de till staden Panama för rättegång och återfördes därefter återigen till Porto Bello. Någon tid därefter försattes de på fri fot men berövades alla sina tillhörigheter och med ”bara fötter samt i övrigt så gott som nakna med största svårighet måste var och en på sitt sätt söka sig födan”, som Estbergen skriver i sin journal.

År 1731 lyckades Estbergen äntligen få gå ombord i ett engelskt fregattskepp med en kapten James som befälhavare. Han fick tjänst som matros och nådde omsider Jamaica, där då en engelsk eskader under befäl av kommendör Baltyzam låg förankrad med uppdrag att kryssa efter spanjorer. På ett av dessa skepp fick han tjänst och deltog sen i kryssningarna i sex månader, under vilken tid åtskilliga spanska skepp jagades iland. Vid expeditionens slut ankrade skeppet i Port Royal på Jamaica, där han gick ombord i en engelsk bark destinerad till Curacao.

På Curacao fick han arbete på skeppet Frau Maria, fört av kapt. Steven van Lind och destinerad till Amsterdam, dit han anlände 1732. Där tog han omedelbart hyra på skeppet Brande Lamp, kapten Bastian Brygge, med destination Smyrna (nuvarande Izmir i Turkiet). Där såldes skeppet som vrak och han återvände till Amsterdam i ett annat skepp.

År 1733 for han med skeppet Stenhusen, kapten Jan Lamers, nu på resa till afrikanska kusten efter slavar. Under denna resa kom skeppet i strid med en portugisisk örlogsman, vilken dock, men först efter ett helt dygns skarpt fäktande, gav upp. Eftersom en styrman hade stupat under striden erhöll en konstapeldenna befattning och någon tid därefter fick Estbergen överta den förre konstapelns tjänst. Sedan slavar lastats i Delamina på Guldkusten (dagens Ghana) ställdes färden till Västindien, där slavarna såldes. Så småningom anlände han välbehållen till Rotterdam, varifrån han emellertid åter rest till Amsterdam

År 1734 förhyrdes han som konstapel i skeppet Twe Bröders, kapten Hindrich, för resa till Surinam, varifrån han återkom till Holland året efter.

Det året förhyrdes han som konstapel och andrestyrman i det Holländska Västindiska kompaniets fregatt De Frau Johanna, med den svenske kaptenen Carl Gustaf Canterhielm som befälhavare, för resa till Surinam. I Marvina gjorde besättningen myteri och kastade kaptenen i sjön. Estbergen motsatte sig myteriet mot kaptenen och dödade de som mördat kaptenen samt tog befälet ombord:

Journal, på hålländske West-indiske compagniets skepp Johanna, fördt utaf capitainen Carl Gustaf Canterhielm, som then 20. martii år 1735. afseglade ifrån Amsterdam, men under wägen til Surinamen then 29. ther på följande april af någre: af thesz skeppsfolk blef öfwerfallen och på et grufweligit sätt mördad; hållen af Mathias Estbergen, tå warande understyrman på bemelte skepp, som sedan han, igenom Guds besynnerliga försyn, blifwit wid lif bibehållen, icke allenast : lyckeligen bragte mördarne af daga, utan ock, efter en wäl fulländad resa, återförde berörde skepp til Hålland then 9. julii år 1736.

1736 återkom han med samma skepp till Amsterdam, vars befälhavare han nu jämväl blev för ny resa till Surinam, dit skeppet emellertid aldrig kom fram. Detta blev nämligen under en storm och i sällskap med ett slavskepp kastat i land på den sydamerikanska kusten. Estbergen jämte sex man ur besättningen räddade sig i land på en skeppslucka men komna iland greps de av indianer som höll dem fångna i 4 månader. När han till slut blev fri tog han sig fram till Surinam, där han av guvernören Jan van Raij sattes som befälhavare i ett nytt skepp som belöning för sin hållning under myteriet mot kapten Canterhielm. Med detta skepp hade han en svår överresa till Europa. Sålunda anlände det till Plymouth utan master och roder och mera som ett vrak.

År 1738 kommen till Amsterdam inmönstrade han nu som opperstyrman i ett 40-kanonskepp,  namnet är okänt, som sades ha Guineakusten som resmål. Detta visade sig dock vara lögn, för när skeppet hade kommit till sjöss upplystes folket ombord om, att skeppet var på väg till Ostindien, dit de anlände 1739 till staden Surat. Där förflyttades han till ett annat holländskt skepp, som gick till Pansang, där infödingarna gjort uppror mot sina holländska herrar.

År 1740-42 tjänstgjorde han dels i Batavia och dels i Bengalen, då han en dag fick höra svaga rykten om, att svenska regeringen skulle hava hemkallat alla undersåtar i utländsk tjänst med anledning av krig. Han begärde avsked ur sin holländska tjänst, vilket han fick, varpå han med stort besvär reste tillbaka till Nederländerna, varifrån han omedelbart begav sig till England. Därifrån reste han vidare till Sverige och anlände till Göteborg, där han anmälde sig på amiralitetet. Han befanns struken ur rullorna på grund av sin långa bortavaro, men togs tillbaka.

År 1745 erhöll han befälet över Svenska Ostindiska kompaniets skepp Stockholm med vilket han gick till sjöss, men det förliste vid Shetlandsöarna den 21/1. Återkommen till Göteborg sändes han av Ostindiska kompaniet till Stockholm att där överta det nya skeppet Cronprinsen Adolph Friederic, som upptacklades under hans tillsyn och sen seglades till Göteborg. Därefter fick befäl över skeppet Calmar på en resa åren 1746-1748.

Han blev löjtnant 1748 och kaptenslöjtnant vid amiralitetet i Göteborg 1755, avsked 1766. Han dog i Ostindien 1773.

Advertisements

Sillimport och sillexport på 1700-talet

Del 5 av 7 i serien Export på 1700-talet

I början av 1700-talet var det sillperiod i Norge med en kraftig ökning av fisket och exporten av sill:

Det norska sillfisket utvecklades kraftigt under första delen av 1700-talet och mängde sill som exporterades från norska hamnar ökade. Den största delen av sillen exporterades från Bergen och en kraftig ökning av den utskeppade sillen kan märkas. På 1690-talet låg exporten från Bergen på ungefär 15 000 tunnor årligen. Motsvarande siffror för 1720-talet var knappt 20 000 tunnor. På 1730-talet ökade exporten rejält med en topp år 1732 på 56 000 tunnor. På 1740- och 1750-talen upplevde det norska sillfisket goda tider. Toppnoteringar under de båda decennierna för Bergen var 143 000 tunnor år 1749 och 157 000 tunnor år 1756. Den näst största exporthamnen var Kristiansand med en högsta volym år 1756 om 75 000 tunnor. Exporten gick huvudsakligen till Medelhavsländerna och Östersjön. Viktiga destinationshamnar var Livorno, Marseille, Barcelona, Königsberg, Riga, Reval och Stockholm. Även till Amsterdam gick en hel del export när det holländska sillfisket vid denna tid hade sin höjdpunkt långt bakom sig.

Den helt avgörande betydelsen för framgångarna i det norska sillfisket var att vårsillen hade börjat komma in till kusten igen. Precis som i Bohusläns historia har det norska sillfisket på Vestlandet upplevt rika sillfiskeperioder. Den norska vårsillen försvann dock plötsligt i slutet av 1750-talet när sillperioden upphörde. Detta resulterade givetvis i minskade exportsiffror.

När den norska sillperioden upphörde började den bohuslänska sillperioden som kom att vara intill 1809. Svensk sillimport ersattes av sillexport från mitten av 1750-talet. Som mest uppgick importen av sill till omkring 50 000 tunnor sill per år på 1730- och 1740-talen. Medeltalet per år på 1740-talet var 34 000 tunnor och på 1750-talest första hälft fortfarande 33 000 tunnor salt sill. 1757 importerades enbart 2 000 tunnor.

Importen av sill kom på 1720-talet kanske främst från Nederländerna, 50% av all sill som transporterades genom Öresund kom därifrån med Norge stod för cirka 6% och Skottland för 29%. Därefter minskade Nederländernas betydelse medan Norges ökade. Av sillen som gick genom Öresund kom 44% från Nederländerna på 1730-talet, 12% på 1740-talet, 9% 1750-talet, 5% 1760-talet, 20% 1770-talet och 5% på 1780-talet. Motsvarande siffror för Norge var 32%, 75%, 55%, 12%, 6% och 2% medan Skottland stod för 15% på 1730-talet, 7% på 1740-talet, 2% på 1750-talet och därefter ingenting.

Svensk sill stod för ingenting fram till och med 1740-talet för att på 1750-talet utgöra 32% av all sill som transporterades genom Öresund, hela 81% på 1760-talet, 72% på 1770-talet och 90% på 1780-talet. Svensk sill tog alltså totalt över markanden för salt sill i Östersjöområdet i slutet av 1700-talet.

Den svenska exporten berörde enbart Göteborg och de bohuslänska städerna Kungälv, Marstrand, Uddevalla och Strömstad medan svenska hamnar i Östersjön blev stora mottagningshamnar av svensk sill i likhet med andra länders Östersjöhamnar. 1754 transporterades 2 000 tunnor av den svenska sillen genom Öresund till svenska hamnar, 1755 16 000 tunnor och 1756 20 000 tunnor. Udner 1760-talet gick omrkign 60 000 tunnor per år till inhemsk konsumtion medan det på 1770-talet handlar om ända upp till 100 000 tunnor vissa år, 1787 handlade det om 130 000 tunnor och i början av 1800-talet om cirka 100 000 tunnor per år. Udner 1770-tale öakde dock inte transporterna genom Öresund till svensk hamnar, istället tycks sill ha förts direkt till Bergslagen från Göteborg som också tog över mer av järnexporten vid denna tid.

Från 1758 ökade exporten av svensk sill mycket snabbt, år 1764 utfördes 228 000 tunnor men under 1770-teltskedde en viss minskning så att endast omkring 150 000 tunnor exporterades per år. På 1780-talet ökade exporten igen med en topp 1783 på 303 000 tunnor. Därefter minskade sillexporten till endast 38 000 tunnor år 1800 och efter 1808 upphörde exporten i princip helt. 1809 var sillperioden över och Sverige blev därefter ånyo ett sillimporterande land. Tranexporten (tran kokades på sillrens från salterierna och sill som inte fick användning i salterierna) kom igång rejält lite senare än exporten av salt sill och var som största på 1790-talet med en topp på 61 000 fat år 1796. Därefter minskade exporten kraftigt och efter år 1800 förekom nämnvärd export endast enstaka år. 1809 var det definitivt slut även för tranexporten.

Exporten av sill förklarar hela den ökning av sjöfarten på Sverige som kan ses i slutet av 1700-talet och många av de stora sillexportörerna blev också stora redare och delägare i varv och annat. Dessutom var de i många fall också stora saltimportörer. Värdemässigt var tranexporten och sillexporten ungefär jämbördiga på 1790-talet medan sillexporten dessförinnan var värdemässigt viktigare. 1795-96 var tran värdemässigt viktigare.Ii stort sett allt tran som producerades exporterades vilket inte gällde den salta sillen som vi sett ovan.

Göteborg stod för större delen av sillexporten, åren 1766–70 för 64% (i medeltal 89 000 tunnor per år)  medan Marstrand och Uddevalla dessa år stod för cirka 16 000 tunnor vardera per år.  Senare ökade de bohuslänska städernas andel av exporten i takt med att sillfisket flyttade norrut och med det också sillsalterierna:

År 1794, då de bohuslänska städernas export var som störst, stod Marstrand, Kungälv, Uddevalla och Strömstad tillsammans för 43,6 procent av länets export. Marstrand var den bohuslänska stad som hade störst sillexport, vilket till största delen beror på att många salterianläggningar låg inom dess tulldistrikt i skärgården norr om staden. 1790 hade Marstrand t ex med sina 71.950 tunnor 26,3 procent av länets export.

Göteborgs export gick under perioden 1766-70 till i huvudsak till Östersjöområdet (68% av exporten), med 20% av exporten till Storbritannien ( i stort sett bara till staden Cork på Irland), 5% till Madeira, 3% till Medelhavet och 4% till Väsindien. I Uddevalla och Marstrand dominerade Östersjöområdet än mer med 96% och 89% av exporten.

I Östersjöområdet var Danzig (inklusive Elbing) viktigast som mottagare med 21 % av exporten från Göteborg, 31% av Uddevallas och 30% av exporten från Marstrand.  Ryssland inklusive Baltikum spelade en större roll för exporten från Uddevalla (28%) och Marstrand (27%) än från Göteborg (13%). Preussen med hamnar som Königsberg, Memel och Stettin var mottagare av 23% av exporten från Uddevalla, 18% av exporten från Göteborg och 14% av exporten från Marstrand, Hamburg för 12% av Göteborgs export, 10% av Marstrands och 9% av Uddevallas.

Den sistnämnda staden hade mycket liten export till Storbritannien men 4% av exporten gick till Västindien. För Marstrands del gick 6% av exporten till Storbritannien medan 3% gick till Västindien. Exporten till Cork på Irland (del av Storbritannien på den tiden) lastades om för vidare befordran till Västindien. Totalt gick alltså omkring 30% av exporten från Göteborg, 9% av Marstrands och 5% av Uddevallas export under perioden 1766-70  till föda på slavplantager i Västindien och Madeira. Slavplantager för sockerproduktion.

Under 1770-talets sista hälft tycks endast 25% av Göteborgs export ha gått till Östersjön (inkluderar även Hamburg och Bremen) och en större andel alltså till slavplantager. 1789-1805 var andelen ungefär 60%.

Under vissa årtionden på 1700-talet var sill den efter järn största exportvaran rent viktmässigt och den värdemässigt tredje största exportvaran efter te och järn fram till första halvan av 1780-talet då sillen och tranet blev viktigare än tesmugglingen till Storbritannien.

Tranexporten gick i större utsträckning än sillen västerut, först halvan av 1760-talet gick 17% västerut, 1770-talets första halva 67%, 1781-85 36%, 1791-95 37%, 1801-05 3%. Precis som för sillen avviker 1770-talet då huvuddelen av exporten går västerut. För Göteborgs andel av exporten gäller en liknande fördelning av vart den gick. Tranet gick dock till delvis andra hamnar i de olika områden, i öst främst till Stettin, Stralsund och Hamburg, i väst främst till Amsterdam, Bilbao och Frankrike.

Sill-  och tranexportfirmorna var delvis de samma i olika städer längs med kusten och därför underskattas den export som firmorna stod för oftast eftersom nästan all forskning bara utgår från exporten från Göteborg.

Men man kan säkerligen utgå från att de största producenterna oftast också var de största exportörerna, Det handlar om sådana handelshus och firmor som Koch i Uddevalla, Ekman i Göteborg (med export från Göteborg och Uddevalla), Arfvidsson & Söner (Göteborg), Oterdahl (Göteborg och Marstrand), Peter Svalin (Göteborg, Marstrand, Uddevalla), Andersson & Wohlfahrt (Göteborg), Jonas Kjellberg (Göteborg, Marstrand), Wetterling (Göteborg), Busck i Uddevalla, Schutz (Göteborg, Marstrand), Olof Westerling (Göteborg, Marstrand). De flesta ovan de ovan nämnda var också tranexportörer men det fanns också firmor som hade liten export av sill , men stor export av tran som exempelvis C.H. Åkerman (Marstrand, Göteborg), Anders Lesse (Marstrand), Sven Linhult (Marstrand). Holterman & Böker och Lars Kåhre för att nämna några. Andra viktiga firmor var Low & Smith, Robert Crosswall och Gavin, sannolikt med sin huvudsakliga export till Storbritannien och Cork.

Arfvidsson & Söner var länge störst när det gäller sillexporten västerut från Göteborg, 1770 stod firman för 14% av hela exporten från Göteborg och ungefär 25 % av stadens export till Cork samt lite mer än 10% av direktexporten till Västindien. Under 1790-talet stod Peter Ekman för 5-10% av Göteborgs export av salt sill beroende på år samt för mellan 8 och 17% av tranexporten under samma tid.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Kurt Samuelsson, Det stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1851
Ivan Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923

1700-talets trävaruexport

Del 4 av 7 i serien Export på 1700-talet

Trävaror var på 1700-talet en av Sveriges viktigare exportvaror, dock inte på något sätt så viktigt som det skulle bli på 1800-talet. Exempelvis motsvarade hela den årliga utförseln av trävaror under ett år på 1730-talet vad ett enda sågverk producerade år 1920. Expansionen för trävaruexporten var enorm under 1800-talet, men ökningen startade i mindre utsträckning redan i slutet av 1700-talet. Jämförelser över tid vad det gäller brädexporten från Sverige under 1700-talet och första halvan av 1800-talet är svår då det mått man använde var ett längdmått, tolfter, som inte tog hänsyn till dimensioner på virket och vilken typ av virke det var.

Trävaruexporten präglades av en långsam förändringstakt under 1700-talet, vissa städer och firmor var specialiserade på export av vissa bestämda varor till vissa bestämda länder under lång tid. Enda större förändringen tyck ha kommit under Napoleonkrigen då exporten från Stockholm förändrade inriktning och destination från halvbottenbrädor till helbottenbrädor och från Sydeuropa till Storbritannien.

Stockholm var den största utskeppningshamnen för trävaror. Alla trävaror från Norrland och städerna i Norrland exporterade exempelvis via Stockholm då det var förbjudet att exportera direkt från Norrlandsstäderna. Exporten av bräder hade ett visst samband med järnexporten då bräder användes för att skydda bordläggning mot järnet och även på andra sätt för att stabilisera järnlaster och fylla ut fartygen med lite lättare varor så att de inte blev för tungt lastade. Denna typ av export svarade dock bara för en liten del av brädexporten. Brädexport var också behäftad med en rad regler och inskränkningar för att skydda inhemska affärsmän och redare. Det var från 1744 formellt förbjudet för utlänningar att exportera brädor och för utländska fartyg att transportera svenska brädor. Förbudet kunde inte upprätthållas, varken i Stockholm eller Göteborg, de två stora exporthamnarna.

Stockholm tillfördes mycket stora mängder bräder från Småland, Bergslagen, Norrland och Finland. Det mesta av detta förbrukades inom staden och endast en mindre del exporterades. Stockholm växte under denna tid starkt och behovet av byggnadsvirke var stort. Stockholm exporterade främst halvbottenbräder och helbottenbräder, dvs lite grövre bräder, medan andra stora exportstäder som Göteborg, Uddevalla, Kalmar, Västervik och Visby främst exporterade enkla bräder. De enkla bräder som producerades i Norrland användes i stor utsträckning i staden Stockholm och exporterades inte. Exporten från Stockholm var under 1670-talets senare hälft omkring 5 000 tolfter årligen för att vid 1700-talets mitt ligga på ungefär 10 000 tolfter per år. I slutet av 1730-talet var den årliga brädexporten från Stockholm omkring 25 000 tolfter men på 1740-talet minskade den igen till cirka 15 000 tolfter per år.

På grund av stadsbränderna i Stockholm år 1751 och 1759 minskade därefter exporten ytterligare och 1751 exporterades enbart 7 000 tolfter. Under 1760-talet ökade exporten kraftigt för att kulminera med en export av 49 000 tolfter år 1773. Därefter minskade exporten till omkring 30 000 tolfter under åren fram till 1778.  Under krigsåren därefter var exporten ännu mindre från Stockholm medan exporten från Göteborg under samma tid ökade. Vid mitten av 1780-talet ökade exporten från Stockholm kraftigt till omkring 38 000 tolfter årligen i genomsnitt som en följd av att den ryska exporten från Fredrikshamn och Viborg drabbades av problem på grund av krig men sedan minskade exporten på 1790-talet igen, från 50 000 tolfter år 1789 till 18 000 tolfter år 1794. Därefter steg exporten klart igen med en markant ökning i början av 1800-talet till 56 000 tolfter år 1803 och 69 000 tolfter år 1806.

Huvuddelen av exporten från Stockholm gick i början av 1700-talet till Sydeuropa, 1724 gick över hälften till Portugal, 1731-35 gick 37% tillPortugal och totalt 51% till Sydeuropa som helhet (Portugal, Spanien, Frankrike och Medelhavsområdet). Även senare under 1700-talet var Portugal och resten av Sydeuropa den viktigaste exportmarknaden, 1751-55 gick 76% av exporten till Syeuropa och 1781-85 78%. Den näst viktigaste marknaden för brädexporten från Stockholm var Storbritannien med en andel på 30% åren 1731-35, 16% 1751-55 och 15% 1781-85. Östersjömrådet och Nederländerna spelade en obetydlig roll som mottagare av svenska bräder. De firmor som exporterade stora mängder trävaror var i allmänhet också de handelshus som var stora redare. Ett samband med saltimporten är också sannolikt då salt importerades från Portugal och Sydeuropa.

Viktiga exportörer av bräder bland Stockholms handelshus var handelshuset Grill åren vissa år på 1740-talet, handelshuset Jennings under perioden från 1730-talet till 1760-talet, Lefebure under 1740-, 150- och 1760-talen, Tottie & Arfwedson från 1770-talet och framåt, Bohman, Hassel & Görges liksom Wahrendorff under samma period som Tottie & Arfwedson. Även Björkman var en viktig exportör från Stockholm under de sista årtiondena på 1700-talet. Av dessa var Tottie & Arfwedson, Wahrendorff, Bohman, Hassel & Görges och Lefebure stora redare. De tre sistnämnda var också stora importörer av salt.

Fredrikshamn i Finland var under 1700-talets början Sveriges näst största exporthamn för bräder, främst enkla bräder. Exporten omfattade 8 000 tolfter per år åren 1726-30 för att ha ökat till 17 000 tolfter per år 1731-35 och 28 000 tolfter 1736-40. Huvuddelen av exporten från Fredrikshamn gick till Amsterdam (57% åren 1738-40) och till Cadiz, Lissabon och olika franska hamnar (33% under nämnda period). 1743 blev Fredrikshamn ryskt och staden försvann som svensk exportstad. Svenskarna byggde en ny stad i Finland, Lovisa, som skulle ersätta Fredrikshamn, men Lovisa blev aldrig någon större träexporthamn förutom under 1780-talet då den ryska exporten på olika sätt förhindrades. Även Helsingfors var under 1780-talet en större exporthamn för trävaror. Genom att Fredrikshamn försvann som exporthamn försvann också Nederländerna som betydande mottagare av den svenska brädexporten. Ryssland tog över på den marknaden, bland annat genom export från Fredrikshamn.

Efter att Fredrikshamn blivit ryskt så var Göteborg den största brädexporthamnen vid sidan av Stockholm. från slutet av 1740-talet till och med 1760-talet till och med den största exporthamnen. Exporten från Göteborg genomgick ingen ökning under 1700-talet på det sätt som var fallet i Stockholm och i slutet av århundradet var Kalmars export av samma storleksordning som Göteborgs. Exporten från Göteborg gick i huvudsak till Storbritannien, åren 1745- till 1775 gick mellan 75 och 90 % av exporten dit, innan dess på 1740-talet omkring 60% och under åren 1780-1800 omkring 70%.  Exporten såg därmed också lite annorlunda ut då det i Storbritannien efterfrågades bräder som var kortare och smalare än i andra länder. Medan bräder i Stockholm till stor del utfördes på svenska fartyg utfördes bräderna från Göteborg främst på brittiska fartyg. Till viss del berodde detta på att brittiska fartyg som anlöpte Göteborg var undantagna från förbudet mot brädtransport på utländska fartyg.

Medan Stockholm till stor del fick sina bräder från sågverk i Norrland kom bräderna som exporterades från Göteborg främst från sågverk längs med Göta älv, i Trollhättan och Lilla Edet, men även från Dalsland och Värmland liksom från lokala sågverk i Göteborgstrakten.

I början av 1700-talet låg exporten från Göteborg på omkring 10 000 tolfter per år med toppar på omkring 20 000 tolfter vissa år. Från 1725 och ti år gframåt var exporten omkring 20 000 tolfter per år för att i sluett av 1730-talet och på 1740-talet varier mellan 15 00 tolfter och 30 000 tolfter med de flesta år närmare den sneare siffran. Exporten fortsatte ligga på 25 000 till 40 000 tolfter per år under resten av 1700-talet med en msinkning på 1790-talet (17 200 tolfter år 1797) följt av en stark ökning i början av 1800-talet emd en topp  år 1809 med en export av 91 100 tolfter. Därefter minskade exporten till Storbritannien kraftigt på grund av ökad brittisk import från Kanada inklusive skyddstullar för kanadensiskt virke.

Vid sidan av Göteborg fanns ockå en annan betydande brädexportstad i Västsverige, nämligen Uddevalla. Uddevalla brädexport skedde inte huvudsakligen från staden i sig, utan från lastageplatsen i Saltkällan som ligger vid mynningen av Örekilsälven där flertalet av Uddevallaborgarnas sågbruk låg. Under 1740-talet exporterades årligen omkring 11 000 tolfter från Uddevalla men från 1750-talet låg utförseln betydligt lägre. Först på 1780-talet låg exporten återigen på över 10 000 tolfter per år. Från Uddevalla gick exporten främst till Frankrike och andra delar av Sydeuropa och med Uddevallaredares fartyg. I början av 1700-talet var Peter Ekman (II) en stor exportör från Göteborg, senare blev Christian Arfvidsson den störste under åren från 1740-talet till mitten av 1770-talet. Vid den senare tidpunkten tog John Hall över som den störste exportören. Andra stora exportörer var Vincent Beckman, John Jaraldt, och George Bellenden.

Som redan nämnts var Kalmar också en viktig exporthamn för bräder. Exporten från Kalmar var i början av 1700-talet omkring 11 000 – 12 000 tolfter per år. På 1760-talet låg exporten på 25 000 tolfter per år och från senare delen av 1770-talet och framåt på över 30 000 tolfter per år. Västervik var i början av 1700-talet en lika stor trävaruexporthamn som Kalmar men exporten därifrån ökade inte i samma takt som i Kalmar. På 1790-talet låg exporten från Västervik på omkring 15 000 tolfter per år. Karlshamn exporterade vid sekelskiftet 1700/1800 omkring 9 000 tolfter per år och Karlskrona 4 000. I början av 1700-talet exporterade mer från Karlskrona än från Karlshamn.

Den sista stora brädexporthamnen i Sverige var Visby. Exporten skedde dock inte från staden utan från en mängd hamnar runtomkring på ön. Vid 1730-talets slut exporterade Visby (Gotland) 8 000 tolfter per år, på 1760-talet 17 000 och i slutet av 1770-talet 16 000 tolfter per år. Exporten från Gotland var föremål för en omfattande reglering då man var orolig för att skogen på ön skulle ta slut. Förutom i fallet Karlskrona gick huvuddelen av exporten från hamnarna i Småland och Blekinge samt på Gotland till Östersjöområdet. Från Visby gick endast 5% åren 1751-55 och 3% 1781-85 genom Öresund. För Kalmar var motsvarande siffror 10 och 3%. För Västerviks och Kalmars del utfördes på 1750-talet cirka 25 procent av bräderna till hamnar utanför Östersjön och under perioden 1781-85 16%.

Karlskrona var undantaget bland de sydsvenska städerna för därifrån exporterades huvuddelen av bräderna till Sydeuropa Sannolikt berodde det på att det till staden importerades stora mängder salt från Sydeuropa, åren 1740-1805 införde årligen 3 700 tunnor salt. Dett ska jämföras med 2 700 tunnor per år till Kalmar, 2 900 till Västervik och 600 till Visby. Sannolikt finns också ett samband med spannmålsimporten. och I Klmars och Visbys fall också med exporten av kalksten som var en skrymmande och tung produkt som främst exporterades till närliggande hamnar.

Inom Östersjöområdet gick exporten främst till danska städer i Slesvig som Flensburg, Kiel, Åbenrå, Eckernförde och Sönderborg samt till norra Tyskland som exempelvis Wismar i svenska Pommern och Lübeck.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Kurt Samuelsson, Det stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1851
Ivan Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923

Sahlgren & Alströmer

Nils Persson (-1703) drev framgångsrik järnhandel i Göteborg. Han köpte upp järn från bruksägare i Värmland och sålde det vidare till brittiska expediter (handelsmän, faktorer) i Göteborg och var en av de större järnexportörerna i staden.

Vid Nils Perssons död så övertogs handelsverksamheten av änkan Sara Herwegh (-1729) vars dödsbo år 1730 var en av de största järnexportörerna i Göteborg. Hon var också år 1715 en av de högst taxerade personerna i Göteborg. Hon hade i firman hjälp av Jakob Sahlgren (-1736) som kom att bli en mycket framgångsrik grosshandlare i Göteborg. Han startade bland annat ett sockerbruk och var stadens störste sockerimportör. Vid hans död drevs firman vidare av hans änka Birgitta Sahlgren (f. Ekmarck) som år 1752 stod för cirka 10% av det totala importvärdet till Göteborg.

Hon importerade enbart socker men det räckte för att hon mellan 1750 och 1780 vara Göteborgs största importör med 10% av det totala importvärdet per år i stort sett hela perioden och under de flesta åren. Socker importerade s främst från Nederländerna, Frankrike och Storbritannien, länder med kolonier och slavplantager i Västindien, kanske ofta via Jan & Carl Hasselgreen i Amsterdam som själva köpte mycket socker till sitt eget sockerbruk.

Niclas Sahlgren (1701-76) övertog efter moderns och broderns död järnhandelsverksamheten efter att ha studerat och arbetat i utlandet fram till 1728. Han träffade vid dessa resor såväl Jonas Alström (senare Alströmer) som Colin Campbell.

Niclas Sahlgren var en av de större järnexportörena i Göteborg på 1750-talet och 1760-talet. Han köpte dock betydligt mer järn från bruken i Värmland så han sålde sannolikt en del av järnet till andra exportörer, kanske mest till olika brittiska handelsmän som exempelvis John Jaraldt. Firman stod inte något år för mer än 10% av järnexporten från Göteborg, 1752 700 ton, 1760 310 ton, 1770 140 ton och 1777 15 ton.

Sannolikt var Sahlgren också en stor exportör av te som var den viktigaste exportvaran från Göteborg under en lång rad av år. Det mesta av teexporten var avsett för Storbritannien och det smuggaldes dit och genererade stora vinster. Lagligt te i Storbritannien kom från British East India Company som hade monopol och det var belagt med höga skatter. Sahlgren köpte också in te som han sålde till andra exportörer och ofta agerade han som ett rent ombud för andra, bland annat släktingarna i familjen Ström. Efter 1760-talet minskade firmans betydelse som exportör men däremot blev företagets bankirverksamhet allt viktigare.

Clas Alströmer

Clas Alströmer

Niclas Sahlgrens ena dotter, Anna Margareta Sahlgren (1747-67) gifte sig på 1760-talet med August Alströmer (1735-73) som då upptogs i Sahlgrens firma som fick namnet Sahlgren & Alströmer. När den yngre dottern, Sara Elisabeth Sahlgren (1748-1818) år 1770 gifte sig med Clas Alströmer (1736-94), bror till August Alströmer, blev även Clas Alströmer delägare i firman som därefter gick under namnet N. Sahlgren, August & Clas Alströmer.

Bankirverksamheten kan sägas ha börjat med det vanliga förfarande som järnuppköpare och exportörer ägande sig år. Nämligen att finansiera bruken och bruksägarna med så kallade förlagslån med säkerhet i kommande järnleveranser. Räntan på dessa lån var 6%. Sahlgren lånade på detta sätt ut stora summor till ägarna av bruket i Uddeholm, B.G. Geijer (1682-1746) och J.H. Rappholt. Geijer hade från början enbart haft David Amija som förläggare men skaffade sig sen också kontrakt med Nils Persson, senare med hans änka Sara Herwegh om att sälja hälften av brukets leveranser. Ett förlagsförhållande som alltså sen också blev Niclas Sahlgrens.

Vid Geijers död fick bruket en lång rad ägare, dels sönerna, dels svärsönerna J.H. von Rappholt, var gift med Christina Charlotta Geijer (1720-70) och B.G. von Rappholt, dels sönerna.Vid Sahlgrens död hade B.G. Geijers ättlingar skulder på totalt 785 000 dlr smt till Sahlgren & Alströmer. För en del av skulden övertog Sahlgren & Alströmer redan 1770 Krontorps bruk och dessutom andel i Uddeholm som hade många underlydande bruk och hamrar, exempelvis Gustafsfors. Bruket skulle återlämnas när skulden för lånen till just detta bruk var återbetalade. Så var inte fallet förrän 1785.

Det enda bruk som Niclas Sahlgren köpte var Virsbo och i det ägde hans dotter Anna Margareta Sahlgren (gift Alströmer) en liten andel genom arv från sin mormor redan innan. Niclas Sahlgren köpte ut de andra ägarna år 1763 och hela bruket blev dotterns. Det hamnade senare genom arv hos Nils Silfverschiöld, gift med hennes dotter Anna Margareta Alströmer.

Niklas Sahlgren lånade också ut pengar till Christian Arfvidsson, en annan stor exportör i Göteborg. Denne hade genom stora förlag som inte återbetalats blivit ägare till en rad järnbruk och sågar men led på grund av detta av kapitalbrist. Vid Niklas Sahlgrens död år 1776 var Arfvidssons skuld 361 094 dlr smt. Året efter Sahlgrens död åvertog firman som betalning av skulden stångjärnsbruken i Gunnerud, Alström, 3/8 av Bofors samt ytterligare tre bruk, ett sågverk, Floda egendom och manufakturverk. Ett mindre lån beviljades år 1729 till Peter Ekman (II) som ju arbetade vid Alingsås Manufakturverk i vilket Jonas Alströmer var huvudägare och Niclas Sahlgren intressent med 344 285 dlr smt år 1776. Sahlgren hade i övrigt lånat ut stora summor till Riksens Ständers bank (Riksbanken).

Förutom förlagslånen fanns fordringar på totalt  555 100 dlr smt på olika köpmän på firmans balanskonto år 1775. John Hall 120 000 och Lars Kåhre 25 000 stod för de största posterna vid sidan av Christian Arfvidsson. Andra låntagare bland göteborgsköpmännen var Vincent Beckman, Beyer & Co, Samuel Schutz och Olof Westerling.

Skuldsidan dominerades av utländska handels- och bankirfirmor, främst i Antwerpen. Det handlar om företag som Bernhard Rottiers och Adrian Janssen i nämnda stad, Jan & Carl Hasselgreen i Amsterdam, Lindegren Son & Grill i London, Poppe de Chapeaurouge i Hamburg osv.

Niclas Sahlgren investerade även en del av sin förmögenhet i annan verksamhet, Trollhätte slussverk var en sådan, han ägde andelar i Grönlandskompaniet i Göteborg och hade en stor investering i familjen Alströmers manufakturverk i Alingsås, upptagen till ett värde av 344 285 dlr smt i bouppteckningen efter hans död 1776. Dessutom ägde han andelar i det av Frans Bedoire, Anders Plomgren med flera år 1739 startade Svenska Assurans Kompaniet. Firman ägde enligt balansräkningen 1775 aktier i Ostindiska Kompaniet till ett värde av 29 400 dlr smt och godsegendomar. Han förmögenhet uppgavs i bouppteckningen till totalt 4 159 498 dlr smt.

Patrick Alströmer

Patrick Alströmer

Direkt efter Niclas Sahlgrens död togs Patrick Alströmer med som en tredje delägare i handelsföretaget. År 1777 spelade han en viss roll vid den Rappholtska konkursen (J.H. von Rappholts sterbhus gick i konkurs) i vilken Sahlgren & Alströmer hade fordringar att bevaka.  Bland annat övertog man ett antal bruk, ett av dem var Bosiö hytta i Filipstads bergslag. En annan låntagare var brukspatron Koch. Men Niclas Arfvidsson, son till Christian Arfvidsson nekades lån. 1778 ville dessutom Johan Gustaf Geijer köpa andelen som Sahlgren & Alströmer ägde i Uddeholm. Men eftersom denne redan hade skulder till firman som han inte betalade blev det inget med det.

Firmans affärer gick dock sämre och när fifflaren och spekulanten Carl Söderström började bedriva affäer med firmans pengar gick det snabbt utför. När dessutom Storbritannien sänkte skatten på te och gjorde smuggling olönsam och ett par krig tog slut så minskade inkomsterna kraftigt. Spekulativa och olönsamma satsningar i bluffbolaget Dals Bergs Societet, den tveksamma satsningen Bi-Compagniet och den i det iofs vettiga men olönsamma  kanalföretaget Strömsholms slussverk (firman ägde Virsbo bruk invid ån) medverkade också till firmans fall. Andra i Strömsholms slussverk var Jean Bedoire d.y., Johan Abraham Grill, Carl Gottfrid Küsel, Samuel Sandels och Samuel af Ugglas. 1786 var konkursen ett faktum, men om det har jag skrivit på annan plats.

Carl Söderström – en 1700-talsfifflare

Carl Söderström var en handelsman som användes som agent av flera göteborgs- och stockholmsfirmor på 1700-talet. Som agent agerade han på olika firmors vägnar som uppköpare av järn från bruk i Bergslagen, Värmland och Dalsland. Några av de firmor han arbetade för var de stora handelsfirmorna Sahlgren & Alströmer och Christian Arfvidsson & Söner i Göteborg.

1774 antogs Carl Söderström till Handelssocieteten i Göteborg efter att ha arbetat hos Beckman, Beyer och Schutz och på deras rekommendatiooner. Söderström bildade en handelsfirma från år 1776 tillsammans med en man vid namn Sten Alsing vars mor var Margareta Sahlgren och som var gift med Emerentia Wilhelmina Grubb, kusin till Niclas Sahlgrens andra fru Catharina Christina Grubb. Sten Alsing blev medlem i Handelssocieteten 1776 på rekommendation av Patrick Alströmer.

Firman Söderström & Alsing handlade med järn med hamnade redan efter två år i problem. 1780 konstaterades det att Alsing stod i skuld till firman med 4 748 riksdaler specie och släktingarna i firmma Sahlgren & Alströmer blev tvungna att hjälpa honom. Samtidigt hade också Alsings fru  6 000 riksdaler innestående i Söderström & Alsing, men det förändrade inte läget. Problemet löstes på det sättet att Carl Söderström kunde fortsätta verksamheten i firman under överinseende av Sahlgren & Alströmer i vilken firma Patrick Alströmer, Johan Alströmer och Clas Alströmer då var delägare. Sahlgren & Alströmer lånade honom pengar mot 6% ränta, Emerentia Grubbs kapital stod kvar i firman och hälften av vinsten som firman gjorde skulle betraktas som avbetalning av Alsings skuld.

Carl Söderströms affärsidé var att exportera järn till USA. För att kunna göra det investerade Söderström också i bruk på hemmaplan i Sverige. 1780 köpte han således, tillsammans med Christian Ludvig Jöransson, Thorskogs bruk i Västerlanda tvärs över älven från Lödöse av Olof Wengren. Firma Sahlgren & Alströmer stod för säkerheten (borgen) vid köpet. Jöransson var vid tillfället anställd i Sahlgren & Alströmer.

1781 anlände Richard Söderström, bror till Carl Söderström till USA. Samma år togs ett större lån i firman Bernhard Rottiers i amsterdam av Sahlgren & Alströmer mot säkerhet i Clas Alströmers gods Bollerup i Skåne. Sahlgren & Alströmer hade dock redan en del problem med återbetalning av lån till olika långivare, exempelvis klagade Hope & Co i Amsterdam på att man inte fått betalt. Sahlgren & Alströmer hade en skuld på 62 000 pund till denna bank år 1781. Även firman Adrian Janssen i Antwerpen klagade.

En del av dessa lån i Sahlgren & Alströmers namn upptogs av Carl Söderström utan att några egentliga affärer med USA verkar ha kommit till stånd. Det har ibland gjorts gällande att det amerikanska frihetskrigets slut år 1783 kan ha varit det som drog undan fötterna för hela järnexportprojektet. Men mycket tyder på att det aldrig fanns några egentligt fungerande planer på affärer utan att det hela var ett luftslott, kanske rent av lurendrejeri från början till slut.

Firman Lindegren Son & Grill i London vägarde snart ta emot växlar med Sahlgren & Alströmers namn, firman Jan & Carl Hasselgreen i Amsterdam klagade på Carl Söderström och krävde betalning från Alströmers. Även Lindegren son & Grill klagade på Carl Söderström och krävde att Alströmers skulle ta tag i saken.

Allra hårdast gick firman Poppe de Chaperouge i Hamburg ut. De hade vägrat acceptera en skuldsedel med Söderströms namn och då hade denne istället ställt ut en i Sahlgren & Alströmers namn för ett lån på 20 000 Hamburger banco som Söderström tog upp. Situationen förvärrades efterhand, Hasselgreens vägrade ha med Söderström att göra från 1783, Goodchild, Slater & Jackson i London stoppade alla krediter till Söderström. Poppe de Chaperouge krävde 1784 att Sahlgren & Alströmer skulle betala Söderströms skuld till dem. Genom att agera hårt fick firman in huvuddelen av sina pengar. Detta löstes bland annat genom att Peter Svalin ställde upp med pengar som lån till Patrick Alströmer och Carl Söderström. 1785 hade firman Sahlgren & Alströmer skulder till Hasselgreen på 31 033 riksdaler, Lindegren son & Grill 10 052, Bernhard Rottiers 71 356, Adrian Janssen 70 602 plus 20 280 för lån till Carl Söderström.

Clas Alströmer hade också i firmans namn gjort den del spekulativa och olönsamma investeringar i silverutvinning i Dalsland, en ren bluffaffär (Dals Bergs Societet) och i Strömsholms kanal, en verklig men olönsam affär.

Situationen var allvarlig och blev än besvärligare när Nils Silfverschiöld, gift med Anna Margareta Alströmer (1766-92), dotter till August Alströmer som dött 1773, ville få ut sitt arv ur firman. Nils Silvferschiöld behövde pengar för inevsteringar i s sina gods Koberg och Håberg samt i Virsbo bruk. Han föröskte därvidlag överta egendomarna Svenholm och Säffle som en del av betalningen. SÄffle visade sig dok i princip vara värdelöst så en försäljning av dessa egendomar inbringade kanppast så mycket som Silfverschiöld förväntat sig.

När Patrick Alströmer sedan drabbades av en annan bedragare, lagmannen Johan Simmingsköld, som semt ut ur landet med en skuld på 60 000 år 1764 förvärrades läget då en stor del av denna skuld var till Patrick Alströmer. Sahlgren & Alströmer krävde pengar av Söderström för de lån som han tagit upp i deras namn eller mot deras säkerhete och borgen. De fick inga pengar. 1785 fattade Peter Svalin oråd och begärde inteckningar i ett antal fastigheter i Göteborg för sin fordran på 6 363 riksdaler. Han erhöll inteckningarna. Även Olof Wengren vill ha betalning för bruket Thorskog som Söderström och Jöransson köpte men faktiskt aldrig betalt. Även han fick inteckningar i fastighetr för fordringen på 5 300 riksdaler.

Sahlgren & Alströmer förklarades i konkurs 1785 och i konkursansökan angavs att tillgångarna var 651 837 riskdaler specie och fordringarna 615 773 riskdaler specie. Bland de angivna tillgångarna fanns också Clas Alströmers och hans frus privata fastigheter till ett värde av 200 575 riksdaler. Fordringar på Carl Söderström hade satts till värdet noll, men egentligen var han skyldig bolaget 242 070 riksdaler, men det fanns inga förutsättningar att få in dessa pengar då Söderström flytt landet.

En hel del tillgångar såldes av året efter, godsen Bollerup och Övre Byborg, Clas Alströmer shalländska strögods, bruken Dömle, Kvarntorp, Gräsbosiö, Alingsås manufaktur, Clas Alströmers fastighet vid Lilla Torget osv. En hel del skulder avskrevs och värdepapper av olika slag såldes. En överenskommelse gjordes och underskrevs av Lars Segerström för Kammarkollegiet och Jernkontoret, G.H. Brahelén som företrädde Jan & Carl Hasselgreen samt Bernhard Wohlfahrt för Janssen, Bernhard Rottiers och ytterligare en fordringsägare i Antwerpen. En som dock inte var nöjd var Nils Silfverschiöld. Han ordnade så att konkursboet (konkursmassan) blev ansvarigt för ytterligare en rad skulder som inte fanns i den ursprungliga överenskommelsen, skulden för Thorskog, skulder i utlandet och en del annat, däribland borgen på ett lån som upptagits i Brabant av firman Christian Arfvidsson & Söner.

Arfvidsson & Söner hade också affärer med Carl Söderström och de hamnade också i problem när denne upptagit lån och växlar i deras namn och låtit bli att betala. Lånet i Brabant som Sahlgren & Alströmer gått i borgen för hade därför bara betalats till häften. Först 1790 avslutades konkursen i Sahlgren & Alströmer när Bernhard Wohlfahrt och landssekreterare Hummel överlämnade vad som fanns kvar i konkursboet till Clas Alströmers fru Sara, född Sahlgren.

1786 avslöjades också att Carl Söderström i Göteborg hos Riksens ständers bank upptagit betydande lån mot pant av järn, som insatts i Vänersborgs stadsvåg. Vid inventering visade det sig att av Arfvidsson och Söderström belånade järnpartier om 17 700 och 8 300 skeppund hade från vågen uttagits resp 10 000 och 8 100 skeppund, utan att de motsvarande lånebeloppen betalats. Skyldig till det hela var Carl Söderström, men Christian Arfvidsson hade i syfte att hjälpa honom i varje fall gjort sig medskyldig då han tagit upp lån och hjälpt Söderström att sälja de järnpartier som tagits ut utan att lånen betalats. Söderström flydde från Sverige, Arfvidssons förhållande till banken ordnades efter ganska långvariga förhandlingar genom att handelshuset John Hall & Co med en s.k. aversionshandel (ett ackord) med bankstyrelsen övertog ansvaret för skulden.

Konkurs för Arvidsson & Söner kunde undvikas men firmans dominans på många områden försvann då tillgångar fick avyttras för att firman skulle kunna överleva. John Hall & Co övertog en stor del av intressena i järnbruk och sågverk samt blev den dominerande eportören av brädor och järn från Göteborg. Produktionen vid de av företaget ägda sillsalterierna liksom exporten av salt sill tycks också ha minskat kraftigt.

Andel av järnexporten från Göteborg år 1777: Christian Arfvidsson & Söner 41%, John Hall & Co 30%, Vincent Beckman & Co 8%
Andel av järnexporten från Göteborg år 1790: John Hall & Co 76%, Martin Holterman 7%, Christian Arfvidsson & Söner 4%

Andel av brädexporten 1777: John Hall & Co 30%, Christian Arfvidsson & Söner 21%, Vincent Beckman & Co 3%
Andel av brädexporten från Göteborg år 1790: John Hall & Co 71%, Christian Arfvidsson & Söner 9%, George Bellenden & Co 2%

Huvuddelen av Arfvidssons export av sill gick till Västindien (via Cork) och minskningen av sillexporten kan ha med att företaget på olika sätt hamnade i onåd hos brittiska kreditgivare och handelsparttners på grund av Söderströms vidlyftiga affärer (rättare sagt lurendrejerier) i Arfvidssons och Alströmers namn:

Den 6 maj 1785 bildades också tillsammans med den 25-årige Joseph Schürer ”Teuchler & Schürer & Co”. ”Co” avsågs bädda för, som det senare framkom, ”Arfwidsson & Söner´s framtida entré i företaget. Skeppets varor lossades i Gustavias hamn, returfrakt ordnades och ”Fred och Ymnoghet” kunde anträda återresan i juli med styrman Andersson som kapten. Handelshuset inköpte slupen ”Speedwell”. Affärerna hade inte utvecklats väl, medhavda varor var inte alltför lättsålda, returlasten hade kostat slantar och man hade fått draga en och annan växel för finansieringen! Teuchler och förmodligen de unga bröderna Eckerman låg ute i karibiska sjön mest hela tiden med Speedwell i försök att sälja varor och skapa affärskontakter.

Varulagret i bolagets hamnmagasin förblev oförändrat månad efter månad. Oron spred sig bland långivarna i hemmahamnen Gustavia, där Schürer tappert försökte hålla ställningarna. I mitten av september tvingades företaget ställa säkerheter för lånen i forma av mark och byggnader i Gustavia, slupen, gods och varor under sigill samt fyra negerslavar.

Den 16 oktober 1785 inträffade katastrofen! I en Londonbank protesterades en av företaget den 22 maj utställd växel om £ 500! Ryktet härom nådde snabbt Västindien. Handelshusets tillhörigheter belades omedelbart med kvarstad och huvudägaren Teuchler efterlystes för att förklara sig! Teuchler är helt tagen på sängen, förstår ingenting, han har ju Arfwidssons löften om öppen kredit ringande i öronen! Vid årsskiftet är han fortfarande oanträffbar ute i övärlden, bl.a. säger ryktet att han tillsammans med den beryktade äventyraren Backman en tid suttit fängslad i Cape Francois i Saint Domingue! Teuchler begär i ett brev till guvernör Rayalin ett års fri lejd för att få tid att reda ut sina och företagets ekonomiska problem. Den 16 juni 1787 efter 10 månaders frånvaro återkom så Teuchler tillsammans med den yngre Gustaf Ekerman till Gustavia. Han hade fått två månader på sig att lösa problemen. Redan den 8 juli reste Teuchler till Sverige med briggen Exprés, men problemen kvarstod, vilket framgår av domstolsprotokoll under en följd av år.

Anledningen till växelprotesten i London var Söderströms och Arfvidssons bedrägerier mot järnvågen i Vänersborg.

Carl Söderström och hans bror Richard Söderström tycks onekligen ha lurat av en massa bankirer och svenska företagare stora summor pengar och sen smita undan till USA. Genom att ta upp lån och inte betala fick dessutom Söderström ett stort handelsbolag i konkurs (Sahlgren & Alströmer) och ett annnat hamnade i stora problem (Arfvidsson & Söner). Richard Söderström blev handelsman i Boston och konsul. Pengarna som bröderna med stor sannolikhet snodde åt sig i Europa kan ha fungerat som ett bra startkapital. Både Carl Söderström och Richard Söderström finns omnämnda i brev av John Quincy Addams, en av USA:s grundare.

Söderström tycks inte heller ha varit ensam som fifflare på 1700-talet. Ovan nämnde Simmingskiöld var en, Peter Westman som fiffalde med växlar var en annan och Samuel Gustaf Hermelin en annan med sitt fiffelprojekt Dals Bergs societet (i vilket firma Sahlgren & Alströmer investerade).

Andra källor: Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011

 

Valck, von Minden och Thornton

Johan Sibrantsson Valck (Jan Sybrant, -1648) och hans hustru  Anna Clausen (Anneken Claes, 1608-84) flyttade till Göteborg 1637. Vid mannens död gifte Anna Clausen om sig med skepparen Truls Torstensson (-1667). På något sätt var familjen Valck också släkt med familjen von Saveland, närmare bestämt med Lennart von Saveland, bruksförvaltare vid Kroppa bruk år en 1633-55 och därefter bosatt i Göteborg. Hans bror var Johan (Jan) von Saveland. Av Johan Sibrantssons Valcks barn var Sibrant Valck (1632-81) och Margareta Valck (1634-1700) bosatta i Göteborg som vuxna. I övrigt fanns en lång rad barn som var bosatta i Amsterdam. Ett av dessa barn var Johan Valck vars dotter Anna Valck (-1711) senare var gift med Peter Mellenberg i Göteborg.

Sibrant Valck var gift med Maria Daelders (1629-1706), född i Amsterdam och Margareta Valck var gift med Johan von Minden d.ä. (1638-98). Sibrant Valck och Johan von Minden var kompanjoner och sysslade med handel. De sysslade i huvudsak med järnexport (även silver och koppar) och brädexport liksom import av spannmål samt alkoholhaltiga drycker som vin och öl. Vinet importeradess från Frankrike, Portugal och Spanien. En stor del av handelskontakterna fanns i Hamburg, Amsterdam, London, Hull, Newcastle och Zaandam. Johan von Minden och förmodligen också Sibrant Valck var delägare i Ransäters bruk i Värmland liksom i Sångs och Tutemo masugnar. De hade affärer ihop med borgmästaren Börgesson i Karlstad och dennes svärson Johan Karlström, grundare av Uddeholms bruk. I Göteborg ägde Johan von Minden d.ä. bland annat Stora Katrinelunds landeri.

Johan von Minden d.ä. och Margareta Valck hade fyra barn som blev vuxna och gifta. Johan Minden d.y. (1669-1719), gift med Anna Maria Thornton (se nedan).  Dessutom Anna von Minden (1672-?), gift med Erik Paulin (-1708), Dorotea von Minden (1674-1737), gift med Cornelius Bijhl (1666-97) i första giftet och medJohan Jacob von Döbeln (Döbelius, 1674-1743) i det andra och Margareta von Minden (1676-1734), gift med den mycket rike Christoffer Liedberg (-1724). Erik Paulins och Anna von Mindens dotter Margareta Eleonora Paulin var i sin tur gift med Claes Ankarcreutz och deras dotter Dorotea Margareta Ankarcreutz (1725-68) som var gift med Magnus Gabriel Thornton (se nedan).

Maria Valck, dotter till Sibrant Valck var gift med Fredrik Linde i Stettin, dottern Anna Valck (-1725) gift med Johann Herman Rosenbusch (1647-1714). Paret Rosenbusch hade 8 barn. Sonen Sibrand Rosenbusch (1687-42) var gift med Elisabeth Cortemeijer (1698-1722) från en känd handlarfamilj i Kristianstad i sitt första äktenskap och i sitt andra gifte med Anna Barbra (Brita) Liedberg från Lidköping. Dottern  Maria Elisabeth Rosenbusch (1682-1736) var först gift med Johan Henrik Kaldiniger (1663-1716) och sen med Johan Lorens Rönnow (1679-1741), dottern Anna Catharina Rosenbusch (1683-1761) var gift med Johan Mellenberg (1702-67) i sitt andra gifte, dottern Margareta Rosenbusch (1685-1760) först med med Christian Schuldt och sen med vinhandlaren Johan Gerken (-1744) och dottern Sofia Rosenbusch (1700-79) med Johan Christian Buchou (1695-1727) först och sen med Asmund Swahn (1668-1742).

Dottern Adelheid Valck (1666-1735) med Maccabeus Thornton (ibland Torrington). Maccabeus Thornton (-1698) fick burskap som handlande i Göteborg 1685 men långt innan dess finns han nämnd som exportör. Bland annat var han för sin svärfar Sibrant Valck, och Johan von Mindens räkning uppköpare i Värmland för att efter svärfaderns död bli ansvarig för delar av firmans verksamhet. 1680 var Maccabeus Thornton den tredje störste uppköparen av järn i Värmland och 1684 den allra störste. Han var tillsammans med Henrik Braunjohan, David Amija d.y. och Johan Manorgen också initiativtagare till Göteborgs första klädesmanufaktur som anlades år 1690 och dessutom ledde han verksamheten vid ett vantmakeri.  Maccabeus Thornton och senare hans änka var ägare till flera gårdar och frälsehemman.

Av paret Thorntons barn var Sigbrand Thornton (-1741) gift med Johanna Crokat (1690-?), Elisabeth Thornton (1690-1751) med handelsmannen Johan Zander (1674-1734) i sitt första äktenskap. I det andra var hon gift med Carl Germund von Gröningen (1689-1769). Dottern Anna Maria Thornton (1684-1718) var gift med Johan von Minden d.y och sonen Johan Thornton (1696-1758) med Maria Elisabeth Bruhn, dotter till Abraham Bruhn. Johan Thorntons son Magnus Gabriel Thornton (1732-1797) var i sin tur gift med Dorotea Margareta Ankarcreutz (se ovan), kusin till Johan Jacob Paulin (1724-97), superkargör i Ostindiska Kompaniet och gift med Anna Elisabeth Thornton (1726-1800), syster till Magnus Gabriel Thornton.

Johan von Minden d.y var delägare i Ransäters bruk och ägare till Bada och Ohleby stångjärnshamrar.  De senare övertogs år 1715 från brukspatronen Anders Björnberg som ersättningen för en skuld. Johan von Minden d.y. och Anna Maria Thorntons dotter Anna Maria von Minden (1710-40) var gift med Carl Örnewinge (1691-49), dottern Elisabeth von Minden (1711-55) med Abraham Wirgman 1674-1761) och dottern Johanna von Minden (1718-52) med Peter Ekman (II, 1704-83).  Verksamheten i handelshuset Valck-von Minden(-Thornton) kan sägas ha fortsatt hos Johan Zander och och i familjen Ekman.

Sibrant Valcks fjärde dotter Sophia Valck (1669-91) var gift med handelsmannnen Johan Lange från Landskrona. Deras dotter Maria Catharina Lange (1691-1730) var gift med Josias Hegardt (1682-1762), politieborgmästare i Malmö.

Johan Valck (1668-1707), son till Sibrant Valck och Maria Daelders var gift medGertrud Tham (1679-1709), dotter till Volrath Tham. I sitt andra äktenskap var hon gift med Gerhard von Öltken och i sitt tredje med Nicolas Eldh. Johan Valcks och Gertrud Thams dotter Johanna Maria von Valck (1706-53) var gift med brukspatronen och assessorn på Storfors bruk, Hans Gustaf Linroth (1695-1729)  i sitt första gifte och med Johan Mauritz Klinckowström (1692-1768).

På den första auktionen av Ostindiska varor år 1733 fanns Margareta Liedberg (född von Minden) och Sibrand Rosenbusch bland de 115 personer som köpte varor.

Christoffer Liedberg och hans fru Margareta von Minden fick fyra döttrar. En av dessa var Barbo Sophia Liedberg (1706-72), gift med handlande Zacharias Zachrisson (-1750). Deras dotter Christina Zachrisson (1734-70) var i sin tur gift med Johan Henrik Nissen (1718-83) från en av de rikaste familjerna i Göteborg vid mitten av 1700-talet, även om Johan Henrik Nissen tillhörde de mer misslyckade köpmännen i familjen och hade stora skulder.

Andra källor: Christina Dalhede, Viner, Kvinnor, Kapital, 2006