Mathias Henrik Estbergen föddes omkring 1705 och dog 1773. Han var gift med Agneta Maria Liedbeck (1730-1770), dotter till Ingemar Liedbeck, grosshandlare i Göteborg och hans fru Birgitta Knöppel. De fick två barn. De bodde i Husaby Ribbagård i Gränna men flyttade omkring 1760 till Månseryd i Bankeryds församling där frun dog 1770.
År 1726 antogs han i kronans tjänst såsom volontär i baron von Löwens kompani. Som kunnig i navigation och artilleri kommenderades han samma år till sjöss såsom lärstyrman på ett handelsskepp. År 1729 befordrades han till ordinarie lärstyrman men fick senare på året permission för övning i yrket och han reste då till Amsterdam.
I Amsterdam fick han arbete som matros på fregattskeppet Vigilancia, med Peter Friedrich von Heinen som kapten, för resa till Spanska Västindien. Under resan råkade skeppet i strid med en spansk örlogsgalär, vilken dock gav upp striden efter ansenliga förluster. År 1730 råkade det skepp som han då arbetade på också i strid, denna gång med två spanska örlogsskepp. Det ledde till att alla blev tillfångatagna av spanjorerna och förda till Porto Bello i nuvarande Panama, då i spanska kolonin Costa Rica. Efter att ha suttit i fängelse en tid fördes de till staden Panama för rättegång och återfördes därefter återigen till Porto Bello. Någon tid därefter försattes de på fri fot men berövades alla sina tillhörigheter och med ”bara fötter samt i övrigt så gott som nakna med största svårighet måste var och en på sitt sätt söka sig födan”, som Estbergen skriver i sin journal.
År 1731 lyckades Estbergen äntligen få gå ombord i ett engelskt fregattskepp med en kapten James som befälhavare. Han fick tjänst som matros och nådde omsider Jamaica, där då en engelsk eskader under befäl av kommendör Baltyzam låg förankrad med uppdrag att kryssa efter spanjorer. På ett av dessa skepp fick han tjänst och deltog sen i kryssningarna i sex månader, under vilken tid åtskilliga spanska skepp jagades iland. Vid expeditionens slut ankrade skeppet i Port Royal på Jamaica, där han gick ombord i en engelsk bark destinerad till Curacao.
På Curacao fick han arbete på skeppet Frau Maria, fört av kapt. Steven van Lind och destinerad till Amsterdam, dit han anlände 1732. Där tog han omedelbart hyra på skeppet Brande Lamp, kapten Bastian Brygge, med destination Smyrna (nuvarande Izmir i Turkiet). Där såldes skeppet som vrak och han återvände till Amsterdam i ett annat skepp.
År 1733 for han med skeppet Stenhusen, kapten Jan Lamers, nu på resa till afrikanska kusten efter slavar. Under denna resa kom skeppet i strid med en portugisisk örlogsman, vilken dock, men först efter ett helt dygns skarpt fäktande, gav upp. Eftersom en styrman hade stupat under striden erhöll en konstapeldenna befattning och någon tid därefter fick Estbergen överta den förre konstapelns tjänst. Sedan slavar lastats i Delamina på Guldkusten (dagens Ghana) ställdes färden till Västindien, där slavarna såldes. Så småningom anlände han välbehållen till Rotterdam, varifrån han emellertid åter rest till Amsterdam
År 1734 förhyrdes han som konstapel i skeppet Twe Bröders, kapten Hindrich, för resa till Surinam, varifrån han återkom till Holland året efter.
Det året förhyrdes han som konstapel och andrestyrman i det Holländska Västindiska kompaniets fregatt De Frau Johanna, med den svenske kaptenen Carl Gustaf Canterhielm som befälhavare, för resa till Surinam. I Marvina gjorde besättningen myteri och kastade kaptenen i sjön. Estbergen motsatte sig myteriet mot kaptenen och dödade de som mördat kaptenen samt tog befälet ombord:
Journal, på hålländske West-indiske compagniets skepp Johanna, fördt utaf capitainen Carl Gustaf Canterhielm, som then 20. martii år 1735. afseglade ifrån Amsterdam, men under wägen til Surinamen then 29. ther på följande april af någre: af thesz skeppsfolk blef öfwerfallen och på et grufweligit sätt mördad; hållen af Mathias Estbergen, tå warande understyrman på bemelte skepp, som sedan han, igenom Guds besynnerliga försyn, blifwit wid lif bibehållen, icke allenast : lyckeligen bragte mördarne af daga, utan ock, efter en wäl fulländad resa, återförde berörde skepp til Hålland then 9. julii år 1736.
1736 återkom han med samma skepp till Amsterdam, vars befälhavare han nu jämväl blev för ny resa till Surinam, dit skeppet emellertid aldrig kom fram. Detta blev nämligen under en storm och i sällskap med ett slavskepp kastat i land på den sydamerikanska kusten. Estbergen jämte sex man ur besättningen räddade sig i land på en skeppslucka men komna iland greps de av indianer som höll dem fångna i 4 månader. När han till slut blev fri tog han sig fram till Surinam, där han av guvernören Jan van Raij sattes som befälhavare i ett nytt skepp som belöning för sin hållning under myteriet mot kapten Canterhielm. Med detta skepp hade han en svår överresa till Europa. Sålunda anlände det till Plymouth utan master och roder och mera som ett vrak.
År 1738 kommen till Amsterdam inmönstrade han nu som opperstyrman i ett 40-kanonskepp, namnet är okänt, som sades ha Guineakusten som resmål. Detta visade sig dock vara lögn, för när skeppet hade kommit till sjöss upplystes folket ombord om, att skeppet var på väg till Ostindien, dit de anlände 1739 till staden Surat. Där förflyttades han till ett annat holländskt skepp, som gick till Pansang, där infödingarna gjort uppror mot sina holländska herrar.
År 1740-42 tjänstgjorde han dels i Batavia och dels i Bengalen, då han en dag fick höra svaga rykten om, att svenska regeringen skulle hava hemkallat alla undersåtar i utländsk tjänst med anledning av krig. Han begärde avsked ur sin holländska tjänst, vilket han fick, varpå han med stort besvär reste tillbaka till Nederländerna, varifrån han omedelbart begav sig till England. Därifrån reste han vidare till Sverige och anlände till Göteborg, där han anmälde sig på amiralitetet. Han befanns struken ur rullorna på grund av sin långa bortavaro, men togs tillbaka.
År 1745 erhöll han befälet över Svenska Ostindiska kompaniets skepp Stockholm med vilket han gick till sjöss, men det förliste vid Shetlandsöarna den 21/1. Återkommen till Göteborg sändes han av Ostindiska kompaniet till Stockholm att där överta det nya skeppet Cronprinsen Adolph Friederic, som upptacklades under hans tillsyn och sen seglades till Göteborg. Därefter fick befäl över skeppet Calmar på en resa åren 1746-1748.
Han blev löjtnant 1748 och kaptenslöjtnant vid amiralitetet i Göteborg 1755, avsked 1766. Han dog i Ostindien 1773.
Ett svar på ”Mathias Estbergen”