Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Mannheimer

Anna-Lisa Mannheimer Lunn

Anna-Lisa Mannheimer Lunn föddes den 11 april 1904 i Göteborg som dotter till bankmannen Herman Mannheimer och Lisa Magnus. Hon var gift med Vøgg Ritzau Lunn (1900-?). Hon var designer och textilkonstnär.

Bosatt i Köpenhamn kom hon ändå att bli en viktig designer för Bohus Stickning som hade sitt kontor i Göteborg medan de som arbetade för företaget fanns i norra Bohuslän. Hon åkte regelbundet till Göteborg för att fylla på förrådet med garn och nystan som skulle omvandlas till mönsterförlagor. Hon stickade mycket till husbehov och det var genom en egenkomponerad jacka av tvättskinn med mönsterstickade ärmar som gav mönstret Röda Randen skapades. 1947 komponerade hon det mest efterfrågade mönstret i Bohus Sticknings historia, Blå Skimmer.

Blå Skimmer

Jumper i mönstret Blå Skimmer. Design: Anna-Lisa Mannheimer Lunn, 1949. Bild: Bohusläns Museum

Advertisements

Pineus, Mannheimer & Co

Pineus, Mannheimer & Co grundades 1855 av Arvid Ludvig Pineus, dennes svåger Ferdinand Philip i Köpenhamn och Theodor Mannheimer. Firman blev snabbt en av de största havreexportörerna i Göteborg tillsammans med Carl Sirenius och  Corin, Lindhult & Co. EN av deras viktigaste konkurrenter var också Uddevallafirman Thorburn.

Theodor Mannheimer lämnade dock firman redan år 1864, Firman drev därefter av Arvid Ludvig Pineus ensam. Denne kom dock att ägna allt mer tid åt Rederiet Örnen och firmans havreexport minskade. 1871 tycks firman ha upphört.

Carin Mannheimer

Carin Mannheimer

Carin Mannheimer 2013. Bild: Hendrik Zeitler. Licens: CC BY-SA 3.0

Carin Mannheimer, folkbokförd Karin Birgitta Mannheimer, född som Karin Jacobson den 17 augusti 1934 i Osby församling i dåvarande Kristianstads län, död 11 juli 2014 i Göteborg, var en svensk regissör, manusförfattare och författare. Hon var känd för TV-serier som Svenska hjärtan, Solbacken och Saltön.

Carin Mannheimer var 1957–1977 gift med politikern Sören Mannheimer (1934–2016) och fick med honom två barn, sonen Joakim Mannheimer (1959–2006) och dottern Anna Mannheimer (född 1963). Därefter var hon 1980–1990 gift med civilekonom Gunnar Hanson (född 1951).

Carin Mannheimer var dotter till inköpschefen Robert Jacobson och Ruth, ogift Forsberg. Efter akademiska studier i Lund blev hon filosofie kandidat 1955 och filosofie magister 1957. Hon var litteraturkritiker vid Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1963–1967, litteratur- och teaterkritiker för Arbetet 1967–1969, redaktör och TV-producent vid Sveriges radio från 1967, regissör från 1971 och chef för teateravdelningen på Sveriges Television i Göteborg 1979–1982.

Carin Mannheimer fick stor uppmärksamhet för sin bok Rapport om kvinnor (1969, ny upplaga 1974). Hon tilldelades ABF:s litteraturpris 1973. Därefter gjorde hon sig mest känd som skapare av samhällsrealistiska TV-serier. Hon skildrade bland annat skolan i Lära för livet (1977), för vilken hon fick Stora journalistpriset, och äldrevården i Solbacken: Avd. E (2003). En annan TV-klassiker som Mannheimer både skrev och regisserade är TV-serien Svenska hjärtan, som sändes i fyra säsonger mellan 1987 och 1998 och utspelade sig i ett idylliskt radhusområde utanför Göteborg.

Under vinjetten ”Mamma Carins boktips” medverkade hon under flera år i radioprogrammet Mannheimer & Tengby om söndagsmorgnarna där dottern Anna Mannheimer var programledare tillsammans med Tomas Tengby. År 2010 fick hon Piratenpriset och 2011 utsågs hon till hedersdoktor vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet för att hon ”visat på kunskapen om den åldrande människan och uppmärksammat vikten av en god vård där individen är i fokus”.

Text från Wikipeda

Sören Mannheimer

Carl Sören Mannheimer, född 2 februari 1934 i Göteborg, död 12 augusti 2016, var en svensk jurist och kommunpolitiker. Son till advokaten Love Mannheimer och adjunkten Irma Nordwall. Han var åren 1957–1977 gift med regissören Carin Mannheimer. De fick barnen Joakim Mannheimer (1959–2006) och Anna Mannheimer (1963-). Från 1981 gift med Kerstin Bratt, född Holmer.

Han läste på Göteborgs högre samskola och efter militärtjänsten hamnade han på kadettskola. Därefter läste han juridik i Lund, och blev också där Studentkårens ordförande. I Lund träffade han även Carin Jacobson. De flyttade efter studierna till Göteborg, där Sören Mannheimer blev medlem i Tjänstemännens Socialdemokratiska Förening. Att han valde socialdemokratin förklarar han själv med att han läste mycket, och påverkades av Ernst Wigforss, Herbert Tingsten och inte minst av Bertrand Russell.

I Göteborg arbetade han som jurist på Mannheimer & Zetterlöfs advokatbyrå 1961–1970. Åren 1965-70 som delägare. År 1970 startade han egen advokatbyrå, men efter två års verksamhet blev han istället förbundsjurist hos Metall. Han var också styrelseledamot i  Götabanken, Rederi AB Nordstiernan 1975-79, Svenska Mässan, Rederi AB Zenith, Statsföretag AB, Folkteatern och AB Göteborgshem.

Mannheimer satt i Göteborgs kommunstyrelse från 1971 till 1988, i fullmäktige från 1971 till 1991 och i socialdemokraternas partistyrelse mellan 1969 och 1991 och styrelseledamot i Göteborgs Arbetarkommun från 1968 (2e v ordf från 1977) Åren 1982 till 1985 var han kommunalråd med ansvar för bolagssektor och näringspolitik och därefter fram till 1988 finanskommunalråd och kommunstyrelsens ordförande:

Under 1970-talet var han mycket engagerad i kulturfrågor och ville bland annat satsa på gräsrotsevenemang.
– Jag kommer ihåg att det blev stora rubriker när han sa ”Sälj Konstmuseets Rembrandttavlor och lägg pengarna på kultur i förorten”. Det blev kraftiga diskussioner om det där, Sören såg inte ”finkulturen” som särskilt fin, minns Ingela Tuvegran.

Efter kulturpolitiken var näringslivsfrågor Sören Mannheimers största intresse, och inte bara på det politiska planet. Han satt i AB Volvos styrelse och var ordförande i Fjärde AP-fonden. 1982 blev han kommunalråd med näringspolitik och bolagssektor som rotelansvar. Efter valet 1985 valdes han till kommunstyrelsens ordförande efter Sven Hulterström (S).

– Sören var benhård med att han bara tänkte sitta en mandatperiod som kommunstyrelseordförande. Vi försökte övertala honom att tänka om men han ville inte lyssna på det örat. Han visste att familjen skulle komma i andra hand eftersom han var så starkt engagerad i det han gjorde. Och då hade han redan ett kraschat äktenskap bakom sig, berättar Lars Johansson, före detta kommunalråd i Göteborg och riksdagsledamot.

Under tjugo år satt Mannheimer i styrelsen för Volvo. Han var även ordförande i fjärde AP-fonden.

Mannheimer & Zetterlöf

Advokatbyrå grundad 1943 i Göteborg av Love Mannheimer och Tore Zetterlöf.

Målet var att bilda en modern byrå som kunde behålla och utveckla sina biträdande jurister till framgångsrika delägare. Byrån etablerade sitt första utlandskontor 1971 i holländska Rotterdam tillsammans med byråer från Danmark, Norge och Finland. 1973 etablerades kontor i Skåne och utlandsverksamheten vidgades genom etablering av kontor i New York 1983 och i Frankfurt 1989.

1977 började Mannheimer & Zetterlöf att samarbeta tätt med Carl Swartling Advokatbyrå i Stockholm och 1990 slogs de två advokatbyråerna ihop till Mannheimer Swartling.

Love Mannheimer

Love Mannheimer, född 14 juni 1904 i Askims församling, Göteborgs och Bohus län, död 12 mars 1995 i Haga församling, Göteborg, var en svensk advokat. Son till  läkaren Carl Mannheimer och Maria de Maré.

Från 1930 gift med läroverksadjunkten Irma Nordwall (1896–1982), dotter till ingenjören Carl Nordwall och Leontine Norell. De fick sönerna Sören Mannheimer (1934-2016) och Jon Mannheimer (1936-).

Efter studentexamen 1923 studerade han juridik i Uppsala och blev juris kandidat där 1928. Han gjorde sin tingstjänstgöring 1928–1931 och var anställd i Mårten Henriques advokatbyrå i Göteborg 1931–1943. Han blev medlem i Sveriges advokatsamfund 1934.

Tillsammans med Tage Zetterlöf grundade han advokatfirman Mannheimer & Zetterlöf i Göteborg år 1943.

Han var musiker i Göteborgs orkesterförening, där han var ordförande från 1949. Han var också styrelseledamot i ett flertal företag.

Carl Mannheimer

Carl Henrik Mannheimer (1868–1952) var son till Theodor Mannheimer och Hanna Meyer. Gift med Maria (Maja) de Maré (1872-1972). De hade barnen Love Mannheimer (1904-1995), Carl-Otto Mannheimer (1907-?), Lennart Carlsson Mannheimer (1913-1938), Nils Mannheimer och Berit Mannheimer.

Från 1901 var han praktiserande kvinnoläkare i Gbg, där han 1903–26 tillsammans med sedermera professor Lars Lindquist drev en gynekologisk privatklinik och 1918–49 var ledare för ett förlossningshem. Carl Mannheimer var ordförande i Allm. Svenska Barnmorskeförbundet 1910–25 och i Göteborgs mosaiska församling 1933–44. Han var också en generös mecenat för kulturlivet. Hans son advokat Love M (f 1904)

Theodor Mannheimer

Theodor MannheimerTheodor Noah Mannheimer, född 3 november 1833 i Köpenhamn, död 6 mars 1900 i Göteborg, var en svensk finans- och kommunalman. Invandrade 1855 från Köpenhamn till Göteborg. Han var son till handlanden Heiman Mannheimer och Adelheid Bing och från 1858 gift med Hanne Meyer. Han var vidare far till Otto MannheimerHerman Mannheimer och Carl Mannheimer.

Anställd i firma Smidt & Le Maire i Köpenhamn, handelsbokhållare hos köpman AL Pineus i Göteborg sommaren 1855–59, svensk medborgare 4 jan 1859, burskap som handlande i Gbg 15 juli 1859 och därefter delägare i firma Pineus, Mannheimer & Co 1859–64.

Var VD och ledamot i styrelsen för Skandinaviska Kredit AB från 1864. År 1865 respektive 1868 öppnades avdelningskontor i Stockholm och Norrköping. En inhemsk marknad för stats-, kommunal- och järnvägslån skapades genom förlags- och emissionsverksamhet. Han anse som en av grundarna av det moderna svenska bankväsendet:

Oscar Ekman (bd 13) blev ordf i styrelsen för denna Sveriges första icke sedelutgivande aktiebank, och M erhöll posten som VD. M hade visserligen ingen tidigare erfarenhet av att leda en bank eller av bankverksamhet i vidare mening. Han hade dock som delägare i den havreexporterande firman Pineus, Mannheimer & Co sysslat med trasseringar på utlandet, varit Skånes enskilda banks kommissionär i Gbg och anlitats av privatbanken i Khvn. Med Ekmans stöd kunde M från 1864 bygga upp en central position åt sig och prägla Kreditab:s utveckling.

[…]

M utvecklade Skandinaviska kreditab till en industribank med markant inriktning på storföretag. Vid göteborgskontoret beviljade M under 1860- och 1870-talen lån till de lokala handelshusen, vilka i sin tur var förläggare eller ägare till industrier. Med en sådan indirekt kreditgivning löpte banken mindre risk att tvingas överta svårrealiserbara säkerheter under konjunktursvackor. Under 1880-och 1890-talen övergavs denna extrema försiktighet, och M beviljade lån till framfor allt textilindustrin och verkstadsindustrin inom Gbg samt till järnbruk, sågverk och massaindustrier i Bergslagen och Värmland, vilka ägdes av göteborgsföretag. M:s kreditgivning var som regel modest i förhållande till företagens storlek och ägarnas förmögenhet. Han tog emellertid också företagsskapande initiativ, som antingen fick stor regional betydelse eller ledde till bärkraftiga och utvecklingsdugliga företag. Organiserandet avjärnvägar och deltagandet i Grängesbergsbolagets uppbyggnad var exempel på dessa båda handlingslinjer.

M deltog aktivt i emitterandet av flera järnvägslån i början av 1870-talet: Nora-Karlskoga, Oxelösund-Flen-Västmanlands och inte minst Bergslagernas järnvägs ab mellan Gbg och Falun, som krävde 50 milj i anläggningskapital. När konjunkturen försämrades efter 1878 och under hela 1880-talet, blev det M:s uppgift att få dessa järnvägar lönsamma genom att sanera deras finanser.

Vidare var han ledamot av stadsfullmäktige i Göteborg 1870–76 och 1881–94, av styr för Bergslagernas Järnvägs AB från 1872, v. ordf där från 1996, ledamot av styrelsen för Nora-Karlskoga Järnvägs AB från 1874, ordförande där från 1890, led av bankkommittén 1881–83, av styrelsen för Grängesbergs Gruv AB 1884–96, ordförande i styrelsen för Göteborg-Hallands Järnvägs AB från 1885, ledamot av styrelsen för Göteborg-Borås Järnvägs AB från 1891, för Trafik AB Grängesberg-Oxelösund från 1896, för Örebro-Köpings Järnvägs AB från 97 och för Borås–Alvesta Järnvägs AB från 1898.

Ingalill Söderman

Ingalill Söderman

Ingalill Söderman som Lilla Helgonet på Stora Teatern, Göteborg 1927

Ingalill Söderman, född 13 april 1902 i Stockholm, död 8 augusti 1988 i Göteborg, var en svensk operettsångerska och skådespelerska. Hon var dotter till operasångarna Carl August Söderman och Erica Bergenson samt syster till operettsångerskan Greta Söderman. I sitt första äktenskap som ingicks 1927 var hon gift med skådespelaren och operettsångaren Felix Grönfelt och för andra gången gift 1932 med musikhandlaren Bertil Mannheimer.

Hon studerade vid Dramatens elevskola 1921-1923, därefter engagerades hon vid Svenska Teatern.

Hon startade karriären som operettsångerska på Oscarsteatern 1925. Hon engagerads en kortare period vid Hippodromteatern i Malmö varefter hon 1927 knöts till Stora Teatern, Göteborg, där hon blev kvar i 20 år. Hon fick därefter ett tioårskontrakt med Folkteatern i Göteborg, där hon var verksam som komediskådespelerska.

1944 spelade hon den kvinnliga huvudrollen i den romantiska operetten Djävulsryttaren av Emmerich Kálmán. Den sändes i Sveriges Radio och repriserades på juldagen 1980.

Hon turnerade i folkparkerna under 28 år och hade egna turnéer från 1948 och var då även verksam som turnéledare och regissör.

Text från Wikipedia.

Bertil Mannheimer

Bertil Magnus Mannheimer föddes 1901 i Göteborg och dog 1987. Son till Herman Mannheimer och Lisa Magnus. Från 1932 gift med operettsångerskan Ingalill Söderman-Mannheimer (1902-88).

Han var musikhandlare och jazzmusiker. Förestod bland annat Nordiska Musikförlagets filial i Göteborg tills den köptes av musikaffären Waidele år 1937. Drev också Musikförlaget Bertil Mannheimer 1925–37.