Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Anders Svensson

Kvarteret Snusmalaren

Kvarteret Snusmalaren, Korsgatan-Kyrkogatan-Östra Hamngatan-Kungsgatan

Tomter enligt Göteborgs Tomtägare

Rote 2, tomt 129, Styfvert, Graff, Törnsten, Hult, Dyrén, Axel Gillblad & Co (Gillblads)
Rote 2, tomt 130, Böker, Styfvert, Boureille, Kidron, Osterman, Kjellman
Rote 2, tomt 131,
Rote 2, tomt 132, von Döbeln, Trausell, Björnberg, Roy
Rote 2, tomt 133, Felterus, Björnberg
Rote 2, tomt 134, Jung (Young), Grönberg, Ekman, Wirgman
Rote 2, tomt 135, Borgman, Fistulator, Lind, Ekman, Landin, Hillberg
Rote 2, tomt 136, Almgren, Dahl,
Rote 2, tomt 137, Böker, Plomholt, Norman, Almgren, Rydell, Wallerius
Rote 3, tomt 19, Ekberg, Rubbo, Herndahl, Bruce, Svalin, Lindström, Bahrman, Dahl
Rote 3, tomt 20, Magirus, Soterus, Granberg, Rubbo, Matzen, Ahlroth, Kullman, Heegh, Dahl
Rote 3, tomt 21, Gudmundsson, Leijoncrantz, Wennerstierna, Nissen, Sahlgren, Lamberg
Rote 3, tomt 22, Jungmaker, Sernström, Rolluf
Rote 3, tomt 23, Caun (Cahun, Canonhielm), Liedbom, Montin, Sundberg,
Rote 3, tomt 24, Wennerstierna, Moberg, Gripman, Kåhre, Dymling
Rote 3, tomt 25, Orm (Ormsson), Otterbeck, Lindström & Brattberg,
Rote 3, tomt 26, Graff, Holst,
Rote 3, tomt 27, Prunck, Walther, Schultz, Hilleström, Hallman, Roos, Magnus
Rote 3, tomt 28, Barker, Graff, Runge, Hall
Rote 3, tomt 29, Barker, Wennerwall, Klint, Reutz
Rote 3, tomt 30

Kvarteret Snusmalaren

Advertisements

Kvarteret Domkyrkan

Under Göteborgs första år hölls gudstjänsterna i en liten provisorisk träkyrka placerad med gaveln mot Kungsgatan så att den inte skulle hindra byggandet av den stenkyrka, som grundlades 1626 och stod färdig 1630. Kyrkan skadades i branden 1721, men murarna var oskadade och den bygge upp igen med de gamla murarna som bas.

I branden 1802 skadades domkyrkan så allvarligt att den fick rivas. Först 1815 stod den nya kyrkan, dagens kyrka, färdig. På tomten fanns också intill 1802 profan bebyggelse längst i väster mot Västra hamngatan. Ett gymnasium och trivialskola samt tre bostadstomter.

Rote 3, tomt 31, Kreuger

Göteborgs domkyrka

Kvarteret Domkyrkan

Kvarteret Stadsmäklaren

Kvarteret Stadsmäklaren, Magasinsgatan-Kyrkogatan-Västra Hamngatan-Kungsgatan.

Rote 2, tomt 125, Bagge, Kohlhoff, Areel, Giers, Sandtz (Sands),
Rote 2, tomt 126, Bagge,
Rote 2, tomt 127, Norfeldt, Leijoncrantz, von Ackern, von Egmont, Chambers, Törngren, Lamberg
Rote 3, tomt 32, Clerck, Hasselgren, Hyllgren, Sillander, Ahlroth, Törngren, Peters, Åman, Areschoug, Renström, Hammarberg
Rote 3, tomt 33
Rote 3, tomt 34
Rote 3, tomt 35, Grahl, Alsing, Malmstedt
Rote 3, tomt 36, Bagge, Klingborg, Asp, Lampell

Stadsmäklaren

Kvarteret Hyrkusken

Kvarteret Hyrkusken är området Ekelundsgatan-Kyrkogatan-Magasinsgatan-Kungsgatan.

Rote 2, tomt 122, Slitz, Schoug, Mellenberg
Rote 2, tomt 124, Drakenberg, von Holten, Green, Pihl, Bergsten, Moberg, Svebilius, Damm, Wingmark
Rote 3, tomt 37, Müller, Minten, Leiditz, Boman, Tarras, Lindner, Blackwood, Leyon
Rote 3, tomt 38, Maijgren, Leiditz, Almfeldt & Fernström, Heyman
Rote 3, tomt 39, Boman, Forsell
Rote 3, tomt 40
Rote 3, tomt 41, Rancke,
Rote 3, tomt 42
Rote 3, tomt 43, Voogt
Rote 3, tomt 44, Prytz

Jonas Eriksson Malm

Jonas Eriksson Malm (1719-75) föddes som son till mönsterskrivaren Eric Malm (1693-1720) i Silleberg, Rackeby, Skaraborg. Han var gift med Christina Löfman och de hade fem barn, Jonas Eriksson Malm, Svante Eriksson Malm, Christina Helena Malm, Carl Eriksson Malm och Anna Maria Malm.

Han nämns ofta som direktör i Svenska Ostindiska Kompaniet i en mängd publikationer av olika slag. Det har han enligt de ursprungskällor som finns bevarade aldrig varit. Han var däremot anställd som bokhållare i Ostindiska Kompaniet vilket nämns av många ursprungskällor. Detta är ett av två vanliga fel som omgärdar Jonas Eriksson Malm.

Det andra felet är att han skulle vara far till grosshandlaren Jonas Malm d.y. (1745-1808). Det är dock med all sannolikhet inte sant. Far till Jonas Malm d.y. var istället en annan Jonas Malm som brukar kallas Jonas Malm d.ä. (1706-1783) som var gift med Brita Liungwall. Denne var amiralitetskassör, dvs innehade ett liknande arbete som Jonas Eriksson Malm men med en annan arbetsgivare. Att Jonas Eriksson Malm skulle vara släkt med den senare så framgångsrika grosshandlarfamiljen Malm finns det därför inga egentliga belägg för och det är också osannolikt.

En märklig omständighet är dock att det inte i några källor finns några föräldrar till Jonas Malm d.ä. angivna. Det är också så att Jonas Malm d.ä.:s barn alla är födda innan 1750 och Jonas Eriksson Malms barn är födda efter 1750. Om de vore samma person skulle det inte heller vara konstigt om en kassör och proviantmästare i amiralitetet blev bokhållare i Ostindiska Kompaniet. alla historiska fakta som är kända om Jonas Malm d.ä. är från innan 1750 och alla om Jonas Eriksson Malm är från 1760 och framåt.

Ibland förväxlas också Jonas Malm d.y. med Jonas Eriksson Malm och påstås ha varit direktör i Ostindiska Kompaniet. Det har ingen av dem varit.

Jonas Eriksson Malm ägde en firma vid namn Jonas Malm & Son och var en av de största aktieägarna i Ostindiska Kompaniets tredje oktroj. Han placerade också pengar åt rika klienter både inom Sverige och utomlands. Bland annat hanterade han investeringar för Charles Irvine under den andra oktrojen. Det är möjligt att att han fortsatte med denna hantering och att en del av de aktier i Ostindiska Kompaniets tredje oktroj som han står som ägare av var aktier han förvaltade för andra personer.

Han kom på 1760-talet också att bli ägare till Backa gård (också Backa säteri) i Nödinge genom köp från handelsmannen James Moir (ibland More eller Moore) som i sin tur köpt från Johan Fredrik Häger och hans hustru Christina Maria Swedenstjerna den 30 december 1760. I försäljningen ingick även gästgivaregården Lahall.

Jonas Malm Eriksson lånade Moir pengar med Backa Säteri som säkerhet och i oktober 1764 köpte Eriksson Malm gården efter att Moir återvänt till Skottland. Genom kungligt brev av den 7 augusti 1764 erhöll han sätesfrihet på egendomen.

Anderz Harning

Anderz Harning (Karl Anders Harning), född 4 april 1938 i Stocka i Harmångers socken norr om Hudiksvall i Hälsingland, död 23 april 1992 i Landvetter i Härryda kommun i Västra Götalands län, var en svensk samhällsdebattör, journalist, litteraturkritiker och författare, känd från radio och TV, bland annat som sommarpratare:

…Författaren visste verkligen vad han talade om. Han satt inte bara på krogen som man ibland kan få intrycket av. I början av sjuttiotalet bodde han i Beirut och har berättat om sturska och helsvenska ”revolutionärer” som kom dit per charter men som blev mycket bleka när kulorna började vina.

Anderz Harning var också den enda västjournalisten som fanns på plats när ryssarna gick in i Prag 1968. Han klättrade upp på tanksen och tog fotografier som sedan såldes till de stora tidningarna i världen. Han var alltså ingen feg stackare som gömde sig bakom morsans kjolar. Han gav sig in i striden hur än oddsen såg ut och red ut de flesta stormar. Ändå var styvmodern Greta Harnings kommentar (i samtal med Jonas Sima 1982 och publicerat i bl.a. Ordfronts Magasin 5/91) till Anderz Harnings äventyr i Prag: ”Anderz har alltid varit vanvettigt feg och rädd för fysisk smärta… Han var pjoltig helt enkelt. Det värsta är Anderz’ feghet. Jag skrattade högt när jag läst om hans heroiska närvaro när Prag ockuperades. Jag tror han var så rädd att han sket i byxan, så det så!

Harning debuterade med romanen Fridagar år 1961. I sina självbiografiska romaner Stålbadet och Asfåglarna speglade han sin uppväxt i ett nazistiskt hem i Stocka, som son till skeppsmäklaren Hjalmar Harning (1903–1985), och med en sadistisk styvmor. Dessa romaner gav stoffet till TV-filmen Ondskans år (1987).

Den bästa kända av Harnings böcker kanske ändå är Tidningslorden som handlar om familjen Hjörne och Göteborgs-Posten:

Tidningslorden från 1977 är ett försök till uppgörelse och attack mot Hjörnekoncernen, som under 70-talet skapade ett västsvenskt mediemonopol. Det är journalisten Torberg som för kampen mot koncernen. Han verkar flera år som kåsör på en uppköpt tidning, men nu dras snaran åt och friheten att skriva kritiskt beskärs.

Torberg är Harnings alter ego intill förblandning. Torberg presenteras i Tidningslorden som svårt alkoholberoende. Han plågas av ständiga bakfyllor, kroppsliga besvär inklusive tilltagande fetma, apati och oförmåga att samla ihop sig arbetsmässigt ett samt paralyserande självförakt. I de här skildringarna är Torberg-Harning mycket skoningslös mot sig själv och självutlämnande på ett helt ogarderat sätt.

Ja, Harning är verkligen illa ute och han duckar inte för insikten. Boken handlar om hur han skall avslöja den korrumperade och manipulerande tidningskoncernen i en skrift som skall krossa alla eländiga makthavare i branschen och deras odugliga omoraliska lakejer.

Arbetet med boken ska bli samtidigt bli den hävstång som hjälper Torberg-Harning upp ur det djupa och hala alkohålet. Sådant har hänt förr förstår man, arbete med mening är en beprövad väg till en nykter period.

Ryktet om boken sprider sig och koncernen är oroad. Torberg kan man aldrig lita på. Han kan hitta på att skriva vad fan som helst, Torberg är så elak och opålitlig att man inte ens kan lita på att hans välkända och svåra alkoholproblem skall lägga hinder i vägen.

Nu finns ju boken Tidningslorden så Torberg-Harning lyckades mot dåliga odds att samla ihop och genomföra projektet – eller gjorde han det? På ett viktigt plan tyvärr inte.

Harning har totalt skrivit 15 romaner, hundratals noveller och tusentals artiklar.

Ove Allansson

Ove Allansson, född 13 juni 1932 i Lidköping, död 9 januari 2016 i Göteborg,var en svensk författare och sjöman. Han växte upp i Kvänum i Västergötland:

Allansson växte upp på Västgötaslätten. Pappa var elektriker och uppfinnare medan mamma var sömmerska. Under åren som yngling intresserade han sig för science fiction, fotboll och jazz. Han jobbade som elektrikerlärling, lärde sig svarva och svetsa. Hans uppväxt återfinns i självbiografiska romanerna Kapten orädd och jag och De haltande åren. Ove längtade ut på havet och en tillvaro präglad av äventyr. Enligt egen utsago motsvarade hans göromål ombord en fastighetsskötares.

Mest omtalade verk ur ymniga kategorin sjöfartslitteratur är utan tvekan Ombordarna; dels gav den upphov till flera riksdagsmotioner, dels förbättrades villkoren för manskapet på bullriga båtar. Bokens sprängstoff kan jämföras med Ivar Lo och hans kamp för att få slut på statarsystemet. Mest underhållande är definitivt romanen Här seglar Manfred Nilsson, vars huvudperson ständigt avbryter berättarjaget på ett dråpligt vis. Ett oerhört stort antal noveller och dikter med sjöfartsmotiv har publicerats som böcker, i tidskrifter och antologier.

År 1984 flyttade han till Göteborg där han levde tillsammans med hustrun. De fick två barn.

Författardebuten skedde med dikter i Sjömannen 1963 och med en novell i Metallarbetaren samma år. Efter det var han medarbetare i en rad tidningar och tidskrifter. Han har skrivit ett trettiotal böcker och deltagit i ungefär lika många antologier. Har har också varit redaktör för tre antologiböcker med sjöberättelser. Den första boken i romanform, ”Resan till Honduras”, gavs ut år 1967 och år 1969 blev han författare på heltid.

Den dokumentära romanen ”Sjömän” och debattromanen ”Ombordarna” som tar upp arbetsmiljö, bostäder och sjölagstiftning ledde till flera års debatt och tre riksdagsmotioner om sjöfolkets villkor.

Ove Allansson fick ett flertal priser bland dem Ivar Lo-priset 1988, Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2003 och Stig Sjödinpriset 2008.

Hösten 2015 instiftade fackförbundet Seko, som numera organiserar sjöfolket, ett litteraturpris i Ove Allanssons namn. Priset delas ut nästa gång 2017, prissumman är 100 000 kronor.

Hamnarbetarstrejken 1974

Vid denna tidpunkt fanns två fackföreningar i de svenska hamnarna, en situation som råder ännu idag. Det ena facket, Hamnarbetarförbundet, grundades som en utbrytning ur Transportarbetarförbundet. Det bildades framförallt som en protest mot allt större centralisering av den svenska fackföreningsrörelsen och kom att omedelbart efter sitt grundande bli ett radikalt alternativ i Göteborgs hamn. Mer om detta finns att läs i en bok som gavs ut av Ordfront år 1974, Steg för Steg. Transportarbetarförbundet hade avtalsrätten i hamnarna och Hamnarbetarförbundet hade inget eget avtal.

Avtalsrörelsen 1974 avslutades efter rekordsnabba centrala förhandlingar redan i januari. Uppgörelsen kom att kalla 55-öresavtalet eftersom det gav så mycket i höjning av timlönen. Avtalet gällde hela LO-området utom hamnarbetarna.

För att få fart på förhandlingarna genomförde Hamnarbetarförbundet en övertidsblockad från och med den 11 mars. Den 21 i samma månad tog man ut alla medlemmarna i endagsstrejk för att trycka på. Arbetsgivarna gick då till motangrepp och vägrade fortsätta förhandla. En vecka senare arbetade man återigen övertid, Hamnarbetarförbundet hade backat.

Transport varslade under tiden om strejk från och med den 8 april. Förhandlingarna mellan Transport och arbetsgivaran strandade. Arbetsgivarna vägrade därefter också att fortsätta förhandla med Hamn. Hamnarbetarförbundet protesterade, men till ingen nytta. En förlikningsman tillsattes och den 21 april meddelade denna att Hamn inte skulle få ett eget avtal. Tre dagar senare beslöt Hamn att ta ut samtliga medlemmar i strejk med omedelbar verkan.

Strejken slog hårt mot exportindustrin. Förbundsstyrelsen i Hamn godkände därför en rad dispenser. Detta vållade interna stridigheter då flera lokalavdelningar protesterade mot dispenser.

5 maj skrev Transport avtal med arbetsgivarna. Detta gav 600 kronor i månaden, att jämföra med 55-öresavtalets 90 kr. Hamnarbetarförbundet ville ha ett eget avtal och vägrade skriva på hängavtal på Transports avtal. Hamns strejk fortsatte.

Efter två veckors strejk genomfördes en omröstning bland Hamns medlemmar. Resultatet blev en majoritet för att avbryta strejken. 13 maj avblåstes den och arbete i hamnarna återupptogs. Hamnarbetarförbundet hade strejkat i 19 dagar men ändå inte fått ett eget avtal.

Läs mer i följande böcker:
Ragnar Järhult, Nu eller aldrig, En bok om den nya strejkrörelsen, Liber, 1982
Steg för steg, Om stuveriarbetarnas fackliga kamp, Ordfront, 1974

Hamnarbetarstrejken 1969

Detta var den strejk som inledde 1970-talets strejkvåg och som förebådade den stora gruvstrejken som startade samma år. På Arosmässan i Västerås den 28/10 1969 sa dåvarande finansministern, Gunnar Sträng följande:

”Någon direkt intressekonflikt föreligger inte mellan samhälle och företag, men en saklig bedömare måste hävda att de mesta av de s.k. konflikterna är konstruerade. Den goda atmosfär som råder mellan parterna på arbetsmarknaden tyder på allt inte är så illa ställt som vissa vill framställa det.”

Kort därefter inleddes hamnarbetarstrejken i Göteborg. Hamnarbetarna i staden var mer utsatta för rationaliseringar än andra, även jämfört med andra hamnarbetare, och det var antagligen detta som gjorde att det startade där.

Det hela började med en konflikt om övertid och betalning för denna. Två arbetare blev avskedade med omedelbar verkan. Efter förhandlingar omvandlades det hela till 2 veckors suspendering utan lön. Detta var måndagen den 10 november 1969. När hamnarbetarna fick veta detta gick de omedelbart ut i strejk. Budet kom på ett medlemsmöte i Burgårdens gymnasiums aula på tisdagen och medlemsmötet övergick efter sitt slut i ett strejkmöte.

Dagen därpå samlades den valda strejkkommittén för att sammanfatta kraven och organisera strejken. Man beslutade att strejken skulle fortsätta tills de två suspenderade åter var i arbete. Samtidigt krävde man också månadslön, bättre arbetarskydd, företagsdemokrati, insyn i jobbet och hamnens finanser osv.

16 november var de suspenderade i arbete igen och de strejkande återupptog arbetet. Tre veckor senare startade den stora gruvstrejken.

Kalendarium över strejken

Torsdagen den 30 oktober

Denna dag inträffar den händelse som senare leder till strejken och som medför att missförhållandena i Göteborgs hamn kommer till en större allmänhets kännedom. Fjorton arbetare häller sedan onsdagen på att lossa den norska saltbåten M/S Astor i Sannegårdshamnen. 750 ton salt skall lossas, varav 30 ton är pallad saltsten och resten i 50 kg-säckar. Arbetet är tungt och förtjänsten låg, ca 8:-/timme. Arbetarna begär besked på torsdag förmiddag om de har övertid att vänta. I replikväxlingen med arbetarna säger förmannen: ”Om ni ökar takten gubbar hinner ni göra båten klar i tid.” Den tidigare spända och irriterade stämningen stiger. Det är avlöningsdag. Alla vill hem efter slitet på saltbåten. Speditionsfirman som tar emot godset på land hinner inte med. Arbetet stoppas upp. Vid tvåtiden kommer beskedet att det blir övertid. Sådan obligatorisk övertid finns inskriven i avtalet, men beskedet skulle ha lämnats tidigare på dagen.

Under den ordväxling som följde sa en av arbetarna till förmannen att ”du kan ta din åttakronors båt och dra åt helvete”. Tolv av de fjorton arbetarna lämnade båten, men förmannen skrev bara rapport på två, för ”ohörsamhet mot förman”. Blixtarbetare kallas in och båten görs färdig på 30 minuter.

Fredagen den 31 oktober

De tolv arbetarna, som kvällen innan lämnade arbetet är i arbete som vanligt.

Måndagen den 3 november

Den arbetare som bett förmannen dra åt helvete och en kamrat till honom kallas upp till kapten Strömberg på Hamnarbetskontoret. Båda avskedas. Ingen av de båda arbetarna, som allmänt anses som skötsamma, hörs i saken. Det är uppenbart att arbetsköparna här vill statuera ett exempel. Förmannens ord blir lag. Ingen utredning har gjorts. Arbetskamraterna har inte fått yttra sig och fackföreningen har inte kontaktats av företagsledningen.

Torsdagen den 6 november

De två arbetarna tar redan på tisdag kontakt med fackföreningen. Underhandlingar börjar. Missnöjet bland arbetarna växer, och strejken är nära att bryta ut redan idag i Sannegårdshamnen. Man lugnar sig med beskedet från fackföreningen att det finns vissa chanser att få beslutet ändrat. I förmansrapporten finns direkta felaktigheter och ogrundade påståenden vilka uppenbaras under förhandlingarna. Företagsledningen har nu uppnått sitt syfte: att med § 32 som instrument demonstrera sin makt. Hänsynslöst har man berövat två arbetare deras 3 levebröd för en bagatellförseelse. De andra arbetarna skall vackert ta lärdom av detta och skrämmas till att acceptera förtrycket. Förmannens ord hade inte ifrågasatts av företagsledningen. Förmannen betraktas av arbetarna som en översittare. Tidigare har han anmälts för olämpligt uppträdande och dömts till böter för avtalsbrott.

Måndagen den 10 november

Klockan 9.30 är förhandlingarna om de avskedade arbetarna klara. Avskedandet ändras till suspension. De båda arbetarna döms med andra ord att betala ca 1000:- i böter var genom förlorad arbetsinkomst. Övriga hamnarbetare meddelas och vid tolvtiden är strejken i Sannegårdshamnen ett faktum. Strejken sprider sig snabbt till de övriga hamnarna. Klockan tre har samtliga arbetare, utom de i Skandiahamnen och ca 200 ”blixtgubbar” i den inre hamnen, lagt ner arbetet. Fackföreningen försöker förmå arbetarna att återgå till arbetet. På kvällen träffas några radikala arbetare och diskuterar genom strejkläget.

Tisdagen den 11 november

Efter omröstning bland arbetarna i Sannegårdshamnen beslöts att återuppta arbetet några timmar. I de övriga hamnarna kom arbetet igång, utom i Lundbyhamnen. När detta blev känt lades arbetet ner också i de andra hamnarna, först i Sannegårdshamnen och Majnabbe. Klockan 9.30 var strejken total. Endast 200 blixtarbetare var fortfarande i arbete. Försök från företagsledning och fackförening inleds för att förmå arbetarna att återgå till arbetet. Styrelsen och ombudsmännen i fackföreningen förklarar strejken avtalsstridig. Vid middagstid besöker den modernt familjäre direktör Åkerlund arbetarna i deras omklädningsrum i Skandiahamnen. För att visa sin förståelse för arbetarnas problem säger han ”det behöver nog städas här”, efter att ha kastat en blick på dammlagren på klädskåpen. Han fortsatte med att betona det ansvar arbetarna borde känna för samhället och hamnen. Sist men inte minst framhöll direktör Åkerlund vikten av att arbetarna tänkte på sina familjers välfärd: ”Ni förlorar lön på den här strejken” . Till en början lyssnar arbetarna men tröttnar snart och börjar istället tala med varandra. Den av profiten motiverade familjära attityden avslöjar direktör Åkerlund när han lämnar lokalen: ”Det finns ju också en del ibland er som är bra. Nu är det nog bäst att jag går, innan jag säger för mycket” .

På tisdag kväll sammankallar fackföreningen medlemmarna till ett extramöte i Burgårdens gymnasiums aula. Fackföreningsmötet avslutas. Därefter börjar man ett strejkmöte. Efter tre timmars debatt beslutar en överväldigande majoritet av de ca 800 närvarande arbetarna att fortsätta strejken. Under mötet går en av arbetarna upp i talarstolen och håller ett brandtal, som kom att ha stor betydelse för kampens fortsatta inriktning. Huvudfienden är denna gång varken tjänstemän, förmän eller fackförbund utan SAF och Redarföreningen. Under hela mötet hålls pressen effektivt utanför. En strejkkommitté på 20 man väljs; 4 arbetare från vart och ett av de fem väntrummen. En presskommitté tillsätts.

Under dagen har sympatitelegram börjat strömma in. Något som fortsätter under hela strejken.

Onsdagen den 12 november

Strejkkommittén beslutar om strejkens målsättning: de suspenderade kamraterna ska vara i arbete innan strejken avbryts. Vidare kamp mot vidriga arbetsförhållanden och mot § 32.

De ca 200 blixtarbetarna solidariserar sig under onsdagens lopp med hamnarbetarna och lägger ned jobbet. De väljer kontaktmän till strejkkommittén.

Torsdagen den 13 november

Sympatibevis i form av penninggåvor börjar strömma in. Kassör och två revisorer tillsätts. På förmiddagen försöker strejkbrytare köra ombord två lastbilar på det norska fartyget Høegh  Heron i Lundbyhamnen. Man lyckas hindra den ena av bilarna. Samtidigt försöker en kontorist med hjälp av besättningen att lossa fartyget Parisia vid Masthuggskajen. Vid anblicken av de strejkande arbetarna återvänder besättningsmännen snabbt till båten och även kontoristen ger så småningom upp. Klockan 18 anländer Atlantic Saga för att lasta containers. Ett 30-tal strejkbrytare, de flesta ungdomar, hade infunnit sig, men efter kort övertalning lyckas 40 arbetare förmå dem att lämna hamnen. Ett nytt försök görs senare på kvällen med hjälp av däckspersonal. På kajen står bl a några hundra volvobilar som skall till USA. Arbetarna lyckas få kranskötaren att inse det olagliga i att använda okunnig däckspersonal. Kranskötaren ringer sin fackförening och får beskedet: ”Gör inget som inkräktar på stuveriarbetarnas jobb”. Samma uppmaning riktas till förmännen från deras fackförening.

En Skellefteå-firma försöker genom lögn få ut en last med matfett till England. Firman önskar få partiet sänt tillbaka till fabrikören för att det inte ska förfaras och arbetarna tillåter det. När det sedan visar sig att den egentliga avsikten är att frakta lasten till Halmstad för vidare färd till London, stoppas hanteringen. Firman kommer att åtala de berörda arbetarna för egenmäktigt förfarande.

En platåvagn lastas i Göteborg och kör till Halmstad för att där lossa ett omdirigerat fartyg. Några arbetare följer spontant efter till Halmstad, och efter diskussioner med hamnarbetarna där vägrar även dessa att ta befattning med godset. Platåvagnen återvänder sedan till Göteborg.

Även hamnarbetarna i Malmö låter meddela att de inte tänker befatta sig med omdirigerade båtar från Göteborg. Förhandlingar om solidaritetsaktioner inleds med arbetarna i Uddevallahamnen. Vid Tor Line-terminalen misslyckas några förmän med att lasta fartyget Tor Hollandia. Båten lämnar Göteborg utan de 40 containers som skulle varit med.

På kvällen lastar personal från Volvo fem lastbilar fulla med fälgar vid Tor Line-terminalen. Då en strejkande arbetare försöker ta sig in på området hotas han till livet. Vid utfarten blockerar 60 arbetare vägen genom att bilda kedja. Stämningen är mycket laddad. ”Kör över oss om du törs” ropar en av de strejkande. En tjänsteman på Volvo försöker pressa sig igenom muren av arbetare.

Dessa fälgar behövs för att hålla produktionen igång på Volvo. I detta läge ingriper polisen, som framhåller att man är där endast för att undvika våldsamheter. Vid 23-tiden släpper arbetarna igenom de 5 lastbilarna.

Fredagen den 14 november

Cirkulär från arbetsledningen går ut till förmännen. De uppmanas infinna sig vid Tor Lineterminalen och där anteckna alla arbetare de känner igen och extra noga kontrollera vilka som försöker stoppa strejkbrytare. Lossningen av Tor Anglia stoppas trots detta. Under eftermiddagen lastar två långtradarchaufförer, anställda vid Linjebuss, själva sina bilar med frukt som ska till Nynäshamn. Enligt pressuppgifter tar Linjebuss kontakt med polisen och 130 poliser hålls i beredskap. Linjebuss återtar dock sin begäran att få polishjälp. Lastbilarna förblir kvar i hamnen.

Lördagen den 15 november

På morgonen kommer fartyget Saga in från London. De strejkande arbetarnas uppslutning är stor, och inga försök görs att lossa båten. På eftermiddagen försöker Volvo göra en kupp mot de strejkande arbetarna. Fem personbilar kör i hög fart ombord på en av Svenska Lloyds båtar i Skandiahamnen. Chaufförerna avlägsnar sig snabbt i väntande taxibilar. Efter långa diskussioner ger rederiet arbetarna tillstånd att köra av lastbilarna igen.

VPK i Göteborg startar bössinsamlingar på stan.

Söndagen den 16 november

De strejkande arbetarna är ute på sina respektive väntrum för att bevaka sina intressen.

Måndagen den 17 november

De två suspenderade åter i arbete. Arbetarna återupptar arbetet.

Tisdagen den 18 november

Fackföreningen har avdelningsmöte. På mötet föreslås att man ska kräva förhandlingar med arbetsgivarna om personalpolitiken och fast månadslön samt att äldre tvister ska avklaras innan förhandlingar upptas om nya prissättningar.

Läs mer i följande böcker:
Ragnar Järhult, Nu eller aldrig, En bok om den nya strejkrörelsen, Liber, 1982
Steg för steg, Om stuveriarbetarnas fackliga kamp, Ordfront, 1974
Hamnarbetarstrejken i Göteborg november 1969, Zenit Småskrifter 4, 1969

J.G. Malmsjö

J. G. Malmsjös Pianofabrik var en pianotillverkare i Göteborg, som startade i december 1843, då fabrikören Johan Gustaf Malmsjö flyttade dit och lyckades sälja två stycken taffelpianon, som han själv i minsta detalj tillverkat.

Malmsjö hade först gått i snickarlära och fick därefter plats hos en instrumentmakare Olof Berndt Ekström i Malmö, där han stannade fram till att han lyckades få anställning hos den tidens förnämste skandinaviske pianotillverkare, Andreas Marschall i Köpenhamn och senare hos dennes änka. Här utbildade han sig 1838-42 till mästare och återvände därefter till Malmö. där han först in sig hos Ekström.

1843 flyttade Johan Gustaf Malmsjö till Göteborg och hyrde först en verkstad i Hypoteksföreningens hus vid Gustaf Adolfs torg, och 1 april 1844 en större verkstad i ett hus vid Lilla Bommen, i hörnet av Torggatan 2 och S:t Eriks torg. Där arbetade han det första året med två medhjälpare och året därpå med ytterligare två, till dess att han 1847 flyttade fabriken till hörnhuset av Gamla Allén 13 (nu Södra Vägen) och Vasagatan 58-60. Huset uppfördes 1844 och revs 1922 för att Vasagatan skulle kunna dras ända fram till Södra vägen och Heden. I början tillverkade enbart så kallade tafflar.

Fabriken vid Gamla Allén

År 1850 tillverkades ett och 1860 två instrument i veckan, men redan 1870 fler än tre instrument i veckan, 1877 var siffran uppe i 225 om året och 1890 levererades det 5 000:e instrumentet; en konsertflygel. Redan 1846 hade fabriken börjat tillverka pianon och från början av 1849 även flyglar.

I slutet av 1870-talet började tafflarna att bli omoderna och produktionen gick därför över i huvudsak till pianon. Medelårsproduktionen i kronor var för 1850-talet 29 000, för 1860-talet 80 000, för 1870-talet 124 000, för 1880-talet 84 000, för 1890-talet 153 000 och för perioden 1900-1909, 249 000 kronor årligen.

Vid J. G. Malmsjös död 1891 blev verkmästaren Alfred Ågren utsedd till fabriksföreståndare, han hade bland annat arbetat nio år vid den stora Steinwayska pianofabriken i New York och hos Malmsjös sedan 1879. Malmsjös måg – konsul Vilhelm Seydel – övertog ledningen av fabriken som disponent. Antalet anställda var 65 stycken 1898 och omsättningen 200 000 kronor.

Firman ombildades 1906 till aktiebolag (från 1906 AB J. G. Malmsjö) och uppgick 1918 i koncernen AB Förenade piano- & orgelfabriker. Disponent för AB J. G. Malmsjö blev efter Ågrens död 1914 Knut Hultén. 1962 flyttades tillverkningen från Göteborg till Arvika. Tillverkningen upphörde 1978, men namnet Malmsjö finns kvar som varumärke.