Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Anders Svensson

Majornas Folkpark

1877 köpte Göteborgs stad in Vädersågens egendom i Majorna, bland annat för exploatering av kringliggande marker. På området fanns vi denna tid en parkbebyggelse som staden moderniserade och förvandlade till en offentlig park. Parken förvandlades därefter till en nöjespark, Majornas Folkpark, som försvann för gott när Fiskhamnen och järnvägen längs med älven byggdes.

Majornas Folkpark 1910

Majornas Folkpark 1910

Majornas Park 1921

Majornas Folkpark ungefär 1921

Advertisements

Wetterlindsdramat

Under ett par vinterdagar i februari 1887 utspelades ett blodigt drama uppe på Gråberget i Majorna. I en dryg vecka barrikaderade sig en man i femtioårsåldern i en vindsvåning med skjutvapen. Innan det hela var över hade två polismän skottskadats och en ung plåtslagare skjutits till döds.

Inte mycket är sig likt uppe på Gråberget. Förr i tiden bestod det gamla berget främst av ett gytter av små kåkar, kringliga vägar och stigar. Även vegetationen var annorlunda och stora delar av berget var inte bebott. På bergets nedre del låg visserligen en del finare skepparbostäder som kontrast, men i övrigt var det ganska enkelt folk som bodde här.

Under 1960-talet drog grävskoporna fram i området och idag är det mesta, för att inte säga allt, borta. En av gatorna som försvunnit helt och hållet är Gråbergsgatan, belägen ungefär där Kabelgatan ligger idag. I ett vindsrum på Gråbergsgatan 19 bodde under 1880-talet en man vid namn Carl Johan Wetterlind, född i Göteborg den 1 juni 1838 och son till en lägre tulltjänsteman. Wetterlind hade tidigare arbetat som järnvägsbokhållare men var vid denna tid pensionerad av hälsoskäl.

En udda figur

Carl Johan Wetterlind hade länge ansetts vara lite udda och led säkerligen stundtals mycket av sin psykiska ohälsa. Bland annat plågades han av vanföreställningen att ha blivit såld av sin fader till hyresvärden. Han misstänkte också att hans värdinna försökte ta kål på honom genom att förgifta soppan som ingick i hyran med råttgift.

Som om hans egna bekymmer inte var nog, så trakasserades han också ofta av områdets kvinnor. Mest av allt verkar han emellertid oroat sig över sina sparade pengar, att någon skulle stjäla dem. Wetterlind hade ingen att försörja och levde på ett ganska ansenligt sparkapital och en summa pengar han ärvt efter sin mor.

Wetterlind barrikaderar sig

I början av 1887 verkar paranoian och förföljelsemanin tilltagit ordentligt. Närboende invånare började bli rädda för honom i takt med att han uppträdde allt mer besynnerligt och måndagen den 14 februari 1887 barrikaderade han sig uppe på sin vindsvåning med hjälp av bjälkar, gamla presenningar, plåt och diverse annat skräp. För att hålla besökare och inkräktare borta hade skjutvapen placerats med mynningarna riktade ner mot trappan.

När polisen tillkallades av husvärden för att förpassa honom till ”Fattigvårdens dårhusavdelning” rann det över för den gamle mannen.
– Kommer ni upp för trappan så skjuter jag, varnade han.

De båda poliserna närmade sig sakta huset och trappan då Wetterlind plötsligt tog fram både en hagelbössa och en revolver och började skjuta omkring sig. Konstapel Holm träffades illa och drogs blodig ner för trappan. Det konstaterades snart att han fått hagel i ansiktet och att en revolverkula gått in i ena örat och fastnat i nacken.

Wetterlindska huset

Wetterlindska huset

En stund senare gjorde överkonstapel Nordblom, som egentligen var ledig och klädd i civila kläder, ett nytt försök genom att försöka övertyga gubben att han var en läkare som ville hjälpa honom. Wetterlind svarade med att avlossa en ny salva. Överkonstapeln kom undan med blotta förskräckelsen och en sönderskjuten rock.

Brandkåren rycker in

Den skadade överkonstapel Holm blev förd till sjukhus med en hästkärra samtidigt som bud sändes till polisstationen för förstärkning. Snart var överstekonstapel Larsson och en patrull på plats. Efter en stunds tvekan och funderande kring tillvägagångssättet skickades även brandkåren efter.

Tanken var att brandkåren med hjälp av en kraftig vattenspruta skulle försöka tvinga ut Wetterlind. Då ingen av brandmänen vågade sig in i trapphuset med slangen åtog sig överkonstapeln och en klampare vid namn Johan Olsson uppdraget. Med stora järnplåtar som skydd närmade de sig huset, då en ursinnig Wetterlind avlossade ett nytt precisionskott som sårade Olsson allvarligt i ansiktet. Försöket fick avbrytas och polisen valde att utrymma huset tills vidare.

Wetterlindsdramat

Wetterlindsdramat. Teckning av Carl Larsson

Dödsskjutning

Tisdagen förflöt lugnt. Men händelsen började bli omtalad och ryktet spreds så att nyfikna invånare från hela Göteborg sökte sig till Gråberget i Majorna. På onsdagen hade flera tusen människor samlats. Till en början höll de sig på avstånd, men hetsade av varandra närmade de sig allt mer. Ett våghalsigt gäng bestående av arbetare och artellerister, säkerligen stärkta av brännvinspluntorna i innerfickorna, började till sist tränga sig in i trappan där de få posterade poliserna inte kunde stoppa dem.

Wetterlind hade i yngre dagar varit en skicklig jägare, vilket förklarar hans vapeninnehav och pricksäkerhet. I hans hem fanns en samling med mauser- och Remingtongevär, pistol samt en ansenlig mängd ammunition. Plötsligt vrålade han till mot inkräktarna och avfyrade fyra skott. Panik utbröt i trappan och i tumulten bars murare Lindberg ut med skottskador i höften och arbetskarlen Strömberg med ansiktet söndertrasat av hagel.

Den unga plåtslagaren Frans Albert Jacobsson tappade fattningen och sprang tillbaka till trappan då ett revolverskott avfyrades rakt i bröstet på den våghalsiga ynglingen. Svårt skadad tog han sig ut på gatan där han blev liggande och hostade blod. Hans liv gick inte att rädda, på väg till sjukhuset avled han blott 20 år gammal.

En vecka av misslyckade försök

Efter dödskjutningen avbröts alla försök att få ut galningen för en tid. Polisen lär ha övervägt att släppa in en bisvärm, men det låter lite besynnerligt med tanke på att dramat utspelades i februari. En annan idé var att tvinga ut honom med en elektriskt laddad stång. Några dagar förflöt och efter en veckas misslyckade försök att få ut Wetterlind rådde ett stort missnöje bland folk. Framför allt över polisens passiva taktik.

Polischefen Elliot fick ta emot mängder av brev med klagomål men också förslag på åtgärder. I ett av de mer drastiska förelogs att man skulle spränga hela huset i luften för att få ett slut på eländet. Bland folkskarorna utanför ropade många att huset borde brännas ner. Dr. Wickström som tillkallats från stadens hospital var däremot lugnare och föreslog i stället att man skulle lämna honom i fred ett tag.

En snusdosa blir lösningen på problemet

Det förfärliga dramat skulle få ett högst oväntat avslut. På dess nionde dag blev den gamle Wetterlind övermannad av en polisman vid namn Lindros.

Lindros hade lugnt och sansat börjat inleda ett samtal med den barrikaderade mannen och blivit lovad att få komma uppför trappan med ett glas vatten. Glaset mottogs med viss tveksamhet och samtalet fortlöpte försiktigt. Under samtalets gång började en annan polisman röja upp vid den barrikaderade trappan. Lindros undrade snart om det inte var något mer han saknade. Det visade sig att Wetterlind haft slut på snus under en tid och rådvilligt vankat fram och tillbaka i sin vindsvåning. Lindros erbjöd då honom sin egen snusdosa vilket han förstås inte kunde tacka nej till.

Med hjälp av ett ljus som polismannen fått lov att tända kunde han se att något vapen inte fanns inom räckhåll. Han sträckte fram snusdosan och Wetterlind tog emot den men tappade samtidigt för ett ögonblick koncentrationen. Snabbt och resolut grep polismannen ett fast tag i hans arm och höll fast honom till förstärkning anlänt upp för trappan.

Kristinehamns hospital

Wetterlind fördes bort i bojor under lugna former och samtalade med poliserna som om ingenting hänt. Och kanske hade allting förblivit lugnt om man bara lämnat honom i fred från början. Vid husrannsakan fann man förutom vapen och ammunition bland annat en bit ost med ett omvirat papper. På det handskrivna pappret gick det läsa att ”Far min har efter vad jag hört sålt mig till värden på det här stället, och den här osten är sannolikt förgiftad av värdinnan”.

Efter dramat gjordes hälsoundersökningar där det snart konstaterades ”att Carl Johan Wetterlind, som sedan någon tid lidit av sinnessjukdom, förryckthet, (paranoia), vid åtalade handlingars föröfvande till följd af nämnda sjukdom saknat förståndets bruk och förmågan att sina handlingar fritt bestämma”.

Då det var fullt på stadens hospital på Hisingen spärrades han i stället in på det då nybyggda Kristinehamns hospital. Med dagens termer, sluten psykiatrisk vård. Här blev han kvar fram till sin död, den fjortonde juli 1910.
Huset som Wetterlind bodde i revs på 1960-talet i samband med en modernisering av Gråberget.

Text: Johan Lundin.| 2010-12-05
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Källor
* Carlson, Gösta. Majorna – En resa genom fem sekel. 2007
* Cederberg C.R.A. Det gamla Göteborg. 1919
* Elliot A.O Minnet från det gamla Göteborg. 1930
* Rosén, Axel. Det forna Majorna i ord och bild. 1938
* Schånber, Sven. Sällsamheter i Göteborg. 1985
* Skarbeck, Sören. Farfars fars Göteborg. 1994

Läs också: Blodbadet i Göteborg och bokhållaren Carl Johan Wetterlinds lefnadsöden

Harry Martinson och hans tid i Göteborg

En dag i början av maj 1918 närmar sig en fjortonårig föräldralös luffare staden Göteborg. Han har vandrat från Blekinge med en dröm om att bli sjöman. Att han drygt femtio år senare skulle få mottaga Nobelpriset i litteratur var det nog ingen som skulle gissat.

Harry Martinson tillhör en av svensk litteraturs allra största, en språkkonstnär som tillsammans med Eyvind Johnson fick mottaga Nobelpriset i litteratur 1974. Bland hans stora verk återfinns den självbiografiska romanen Nässlorna blomma, diktsamlingen Passad och det smått unika rymdeposet Aniara. Vägen till framgången var emellertid kantrad av många motgångar, vilket även gäller för den sista tiden av hans liv. Efter en längre tids sjukdom och depression begick författaren harakiri med en sax på Karolinska sjukhuset i Stockholm, den 11 februari 1978.

Harry Martinson har som naturskildrare få likar. Hans tankelyrik är djupt originell och konsekvent, och hans okonventionella språkkonst har inneburit en oskattbar stimulans i senare svensk poesi. /Nationalencyklopedin

Ett föräldralöst fattighjon

Harry Martinson förknippas främst med Jämshög och Blekinge där han föddes, den 6 maj 1904. Av de sju syskonenvar han enda pojken och den femte i ordningen. Fadern Martin Olofsson var en stökig, nedsupen, före detta sjöman. Han hade övergått till affärsverksamhet, men var periodvis borta från hemmet och satt även i fängelse i Kristianstad under en tid. Harry var bara sex år gammal när han 1910 miste sin far i lungtuberkulos.

Situationen blev för modern övermäktig och året efter lämnar hon barnen och emigrerar till Amerika där hon bosätter sig i Portland som kokerska. Hon brevväxlar med sin syster Hilda och lyckas ganska omgående spara ihop till biljetter åt de två äldsta döttrarna, men sedan upphör mer eller mindre kontakten med släkten och Sverige. När hon gifter om sig i Amerika 1920 är den helt borta.

För de kvarvarande barnen väntade en tuff uppväxt. Den lille Harry omhändertogs av Jämshögs socken som föräldralöst fattighjon och ackorderades ut som fosterbarn. Han går sex år i folkskola i Blekinge, men tvingas också arbeta hårt på de olika gårdar där han hamnar. Det var ett system som många utnyttjade hänsynslöst, där man för en billig peng skaffade sig arbetskraft. En form av barnarbete helt enkelt. Två av hans systrar blir utsatta för grov vanvård, den yngsta så illa att hon blir invalid.

För Harrys del är situationen inte mycket bättre och 1916 far han så illa att han flyttas från sin husbo till Jämshögs ålderdomshem. Här avslutar han sin skolgång innan han som trettonåring blir utskickad som dräng på Gillaruna gård i hemsocknen. Den stora gården var speciellt utvald av fattigvårdsstyrelsens orförande och det var antagligen ett av de bättre ställena Harry varit på. Tanken var att han samtidigt med drängsysslan skulle läsa för prästen och konfirmeras innan han på egen hand skulle gå vidare i livet.

Harry stannade en dryg månad, sedan rymde han mot Vakö i Småland där han fått reda på att hans syster befann sig. Här får han jobb som kökspojke under en tid. Vakö och dess torvproduktion var delvis en ny värld för den unge bonddrängen som fascineras av maskinerna vid fabriken. Här kommer han också för första gången i kontakt med fackförbunden, inte minst syndikalisterna.

På luffen mot Göteborg och sjön

Harry blir under hela sin uppväxt inte särskilt långvarig på någon gård och rymmer vid flera tillfällen. Det är en tystlåten yngling som håller sig för sig själv. Han gillar att läsa och tar till vara på varje sådan möjlighet.

Under hösten 1917 plockar han betor i Skåne för att i november samma år få en tjänst som dräng en bit norr om Kristianstad. Det görs en överenskommelse med hans hemsocken att han skall läsa hos prästen i Oppmanna för att på så vis konfirmeras där i stället för hemma i Jämshög.

Det blir dock inte så. Harry drömmer om att bli sjöman och rastlösheten får honom åter att rymma. Fjorton år gammal ger han sig ut på luffen, denna gång med med siktet inställt på Göteborg och havet. I början av maj 1918 närmar sig den föräldralöse pojken den väldiga staden och dess hamnar.

Majornas barnhem

Göteborg hade vid denna tid en dominerande ställning inom svensk sjöfart och det var en stad långt mycket större än något Harry Martinson tidigare sett. Vilka intryck, vad han kände och vilka förväntningar han hade är förstås svårt att veta. Men att han skulle bli gripen redan första natten ingick nog inte i planerna. Det var en tjänsteman från barnavårdsnämnden som hittade honom på en pråm där han tagit skydd under en presenning. Han blir omgående placerad på Majornas barnhem på Timmermansplatsen.

Timmermansplatsen var beläget ungefär där Chapmans torg numera ligger, hela området, inklusive barnhemmet, revs i samband med en stor sanering av Majorna i början av 1960-talet. I folkmun kallades platsen för Bracketorget och barnen på hemmet för Brackeungar. Här fick han precis som övriga barn klä sig i anstaltens blåvitrandiga fattigkläder.

Barnen hade inte tillåtelse att röra sig fritt, men hamnen och älven låg nära och när chansen gavs beger han sig dit för att se fartygen passera förbi. Det gick också att se delar av hamnen och båtarna från barnhemmets högsta våning där de äldsta pojkarna bodde. Ute i världen rasade fortfarande första världskriget som Martinson läst flitigt om i tidningarna. Genom sina besök i hamnen fick han nu bevittna det på närmare håll, där krigsmålade konvojer kom och gick.

Ganska snart blir Harry Martinson utackorderad över sommaren till lantbrukare Justus Adolfsson på Hisingen. Redan dagen efter rymmer han tillbaka till barnhemmet och klagar över att han fått äta rester efter sin husbo. Den 7 juli 1918 rymmer han även från barnhemmet. Via Halland hamnar han i Gislaved där han ännu en gång grips och skickas med tåg tillbaka till barnhemmet i Majorna. Här har man emellertid tröttnat på pojken som får återvända hem till ålderdomshemmet i Jämshög där han även fortsättningsvis försvinner i omgångar.

I juni 1919 skickas Harry till skeppsgossekåren i Karlskrona. Detta var efterlängtat, men visar sig vara en rejäl besvikelse. Det dröjer bara en månad innan han åter är på flykt mot Göteborg och längtan mot sjön. Förmodligen fanns Amerika och den förlorade modern med i bilden, en förhoppning om att få återse henne.

Vinstlott i Jonsered

Under vandringen mot Göteborg stannade Harry Martinson åter till i Vakö i Småland, denna gång arbetade han med att kupa torv på en myr. Hos en rik fabrikör hjälpte han till med att bära rör i samband med en täckdikning. Säkerligen dök det upp fler ströjobb under vägen, men till stor del handlade tillvaron om att tigga sig fram.

En kall och regnig oktoberkväll når han fram till Jonsered, strax utanför Göteborg. Det är en frusen, smutsig och hungrig yngling. Den här gången har Harry emellertid turen på sin sida. I väntsalen på järnvägsstationen i Jonsered tar han till ett gammalt luffarknep och låtsas vänta på sista tåget för att på så vis kunna värma sig en stund.

Salen är till en början folktom innan Margaret Kjellberg stiger in. Margaret var bankdirektörsdotter i en familj med stora intressen i Jonsereds fabriker. Hennes kusin var chef över firmans bomullsspinneri och hennes morfars far var ingen annan än den legendariske skotten William Gibson*, en av Göteborgs främsta entreprenörer och fabrikens grundare. De båda hamnar i samspråk och han berättar att han ämnar att gå till sjöss. Hon råder honom att vänta tills efter vintern och erbjuder honom i stället ett arbete på Jonsereds fabriker. Harry lyder rådet och blir inackorderad hos änkefru Josefina Brink och börjar snart arbeta som fällbärare i kardsalen på bomullsspinneriet.

Sjöfartsstaden Göteborg

Sannolikt hade Harry Martinson fått stanna på Jonsereds fabriker om han önskat, men i april 1920 lämnade han Jonsered för att förverkliga sin dröm om att bli sjöman. Det skulle dock ta ytterligare några månader innan han fick ge sig ut på sjön. Tillvaron är hård för en föräldralös tonåring, med hungern ständigt lurande runt hörnet. Han lyckas få ett tillfälligt arbete som nitpojk på Götaverkens varv, men tvingas ofta ut på gatorna för att tigga.

För att få mönstra på någon båt krävdes en så kallad sjömansbok, en form av ”pass” för sjömän där mönstrad tid ombord registreras. Sedan 1854 låg Göteborgs sjömanshus beläget i Stigbergsliden dit Martinson beger sig och får hjälp med att få ut en sjömansbok. Huset, vars äldsta delar uppfördes 1831, finns kvar idag och används sedan 1995 som vandrarhem åt Svenska Turistföreningen.

Han besökte också sjömanshemmet på Masthuggstorget, vars lokaler var avsedda för att ge sjömän i land logi mot en billig peng. Det var en ganska pampig fastighet, uppförd 1886 med hjälp av bidrag från stadens invånare. Huset revs i början på 1940-talet och ersattes med en ny stor byggnad som fortfarande står kvar.

Sjömannen Martinson

Vid Klippans varv i Majorna mönstrade Martinson till sist på som obefaren ljungman på den tremastade skonerten Willy från Anchérs rederi i Stockholm. Det var en så kallad kanalbåt som gick till Skottland och Irland via Frankrike. Resan varade i två månader, sedan mönstrade Martinsson av i Stockholm då han saknade kläder för en vinterresa på Nordsjön. En månad senare förliste Willy i Säludden utanför Gotska Sandön.

Drömmen om sjömanslivet hade slagit in och världen väntade på den fattige luffarpojken från Blekinge. Nästa båt han fick ”hyra” på var S/S Gerda som gick till Reykjavik över Cork och Holland.

Efter att ha arbetat som jungman, skyfflar han senare kol som lämpare innan han avancerar till eldare. Vid någon resa arbetar han även som kock. Med tiden blir resorna allt längre och han färdas till både Syd- och Nordamerika och Indien.

Arbetarstadsdelen Haga

Under sjömansåren är det Göteborg som är Martinsons hemmahamn, det är här han främst uppehåller sig under väntan mellan de olika resorna.

Framförallt håller han till i stadsdelen Haga där han bor på olika härbärgen och ungkarlshotel till och från i runt tio år. Många nätter har han ingen bostad alls och driver runt staden i väntan på att något morgonfik ska öppna. I och runt Haga låg flera matsaler och kaféer för sjömän som Café Grand, Café Libanon, Café Allé och Ölstugan Japan.

Den sistnämnda låg där Restaurang Solrosen idag är belägen och fanns kvar ända in på 1970-talet. Mest sågs han emellertid på Café Grand på Landsvägsgatan i Haga, kanske för att det var billigast, kanske för att det öppnade tidigast. Fikets ägare var syndikalist med kopplingar till nykterhetsrörelsen, så till skillnad från de flesta andra ställena såldes här ingen öl.

Grand var något av en samlingsplats för bohemer av alla slag. Martinson och hans kamrat Isidor Knöös brukade alltid sitta på samma plats, så nära kaminen som möjligt och röka Havanna 2 om ekonomin tillät. Bland annat dikten ”Fem eldar” lär för övrigt vara skriven här.

När det var riktigt knapert hände det att han begav sig ut till Ringön som var ett gammalt tillhåll för uteliggare. Det var en ruffig och smutsig miljö, men pråmarna gav i alla fall ett visst skydd när vädret var dåligt.

Det råder svåra tider i början av 1920-talet och det är periodvis mycket svårt för sjömännen att få jobb. Ibland dyker det upp tillfälliga arbeten i staden, ibland är han på sjön. Emellanåt tröttnar han dock på staden och arbetslösheten och ger sig ut på luffen. Landsvägarna var fulla av tiggare vid den här tiden och tillvaron allt annan än enkel. Vid något tillfälle går han hela vägen till Stockholm. Vid ett annat tar han vägen via hembygden i Jämshög. Mager och trasigt klädd hälsar han på släkt och gamla bekanta.

Sommaren 1921 dyker han upp i Lund. Här anhålls han av en detektivkonstapel för bettleri, en gammal juridisk term för att tigga. Även om luffarlivet var en hård och fattig tillvaro så innebar den stora skönhetsvärden. Han fick se mer natur än de flesta i hans samtid, inte bara i Sverige. Han luffade också i Sydamerika och Norge. Miljöer som senare skulle komma att sätta avtryck i hans skrivande.

En starkt rödfärgad ton

Järntorget tillhörde Göteborgs mer livliga platser under 1920-talet och torget och dess omgivning hade en central roll för många av stadens sjömän och hamnarbetare. Här samlades man och i dessa kvarter fanns flera viktiga organisationer, inte minst fackföreningarna.

Högkvarteret framför andra var Arbetareföreningens hus, där både socialdemokraternas partiexpedition och fackförening var belägna. I huset fanns också café, restaurang, teatrar och möteslokaler där det hölls stora politiska debatter och träffar. Teatersalongen rymde närmare 900 platser.

Arbetarrörelsens hus invigdes 1874 men fick sin slutliga utformning först 1909 efter att ha byggts till för att tillgodose den ökade verksamheten. Bland annat gjordes det plats för Arbetarinstitutet och tidningen Ny tid. I slutet av 1940-talet flyttade arbetarrörelsen verksamheten till det nyuppförda Folkets hus. 1955 revs sorgligt nog den gamla högborgen och ett stycke politisk Göteborgshistoria försvann.

Även den röda pressen var koncentrerad till området runt Järntorget. Förutom nämnda socialdemokratiska Ny tid hade kommunistiska Minareten sina lokaler vid Husargatan i Haga och på Första långgatan fanns den radikala, syndikalistiska veckotidningen Arbetare-kuriren. På Fjärde långgatan återfanns de fackliga tidningarna Eldaren och Sjömannen.

Harry Martinson rörde sig mitt bland allt detta och tog förstås mycket intryck av stämningarna. Och det var i dessa tidningar han fick sina första alster publicerade.

Böckernas värld

Böckerna spelade och kom att spela en allt viktigare roll i Harry Martinsons värld. På sjön där tillgången var begränsad saknade han litteraturen, men hemma i Haga fanns ABF´s bibliotek på Pustervik och inte minst Dicksonska folkbiblioteket. Det var ett för sin tid ganska stort bibliotek där Harry ofta syntes. Hit gick han inte bara för att läsa, utan också för att vila ut och värma sig när bostad saknades.

Han hade också tillträde till det pampiga stadsbiblioteket vid Hagaplan, detta skattade han mycket högt och ansåg det vara av samma dignitet som Kungliga biblioteket i Stockholm. Biblioteket, senare mer känt som KTB, invigdes den 6 oktober 1900 och drevs fram till sommaren 1954 då det flyttades till en ny fastighet bakom Götaplatsen.

I Haga fanns också Eckersteins bokhandel, en stor och välsorterad sådan. Pengar var emellertid en ständig bristvara, och man kan anta att Harry sneglade avundsamt på många av de böcker som fanns här. Vid några tillfälle körde bokhandlaren bort den blivande nobelpristagaren i litteratur, trots att han bara stod i skyltfönstret och hängde. Så här i efterhand, är det ju en händelse som milt uttryckt känns lite tragikomisk. Bokhandeln låg kvar ända till 1975 då den flyttades till Grönsakstorget.

Det var inte bara böckernas värld som erbjöd en flykt från verkligheten. På det nybyggda, ståtliga konstmuseet vid Götaplatsen drev Harry Martinson ofta omkring och tog intryck från konsten. Efteråt har han berättat att framförallt Olof Sager-Nelson och Ivar Arosenius gjorde starka intryck på honom. Och precis som i fallet med biblioteken var det ett bra sätt att komma innanför väggar och tak för att värma sig.

Något senare kom Göteborgskoloristerna att imponera stort på honom och i hans krets fanns en hel del konstnärer, bland annat göteborgarna Inge Schiöler och Ragnar Sandberg. Precis som Harry var de fattiga, skapande människor som stod i samma soppköksköer som honom själv. Andra konstnärer i hans närhet var stockholmarna Sven X:et Erixon och Bror Hjort.

Det hände att Harry själv fattade penseln eller skisspennan, speciellt i de yngre åren när han höll till i Göteborg. Första gången han prövade på att måla var i syndikalisten, konstnären och författaren Axel Henrikssons ateljé i Landala. Han övade sig med akvarellfärger men någon större framgång som konstnär gjorde han dock aldrig.

De första trevande dikterna

I mitten på 1920-talet skall det dyka upp ett nytt sätt för Martinson att komplettera de magra inkomsterna. Hans skrivande började när han låg sömnlös en natt och funderade på ett av ungkarlshotellen. Möjligen på natthärbärget på Skanstorget eller på ungkarlshotellet Labor på Mellangatan i Haga. En dikt växte fram inom honom och i mörkret ligger han och formulerar och rabblar orden tills han memorerat den. På morgonen skriver han ner dikten på ett papper och beger sig ut för att försöka sälja den till någon av de närliggande tidningarna. Han misslyckas, men blir uppmuntrad att fortsätta skriva. Året är 1925. En ny värld är på väg att öppnas.

En diktare träder fram

Det finns förstås inte något riktigt svar på hur det kom sig att Harry Martinson började skriva. Men av allt att döma har han långt innan han började skriva dikter på skrynkliga papper varit en god berättare med ett bra och utvecklat språk. Trots sin brist på skolgång och uppmuntrande miljöer.

Till en början skriver Martinson antagligen i stor utsträckning med den ständiga hungern som morot, men ambitionerna växer snabbt och hans färdigheter likaså. Dikterna var också ett sätt att stärka hans identitet och få lite mål i den annars så flackiga tillvaron.

Framförallt är det i fackpressen som Harry Martinsons verk publiceras, i tidningar som Eldaren och Sjömannen. Men också den röda pressen med Ny tid och de båda radikala tidningarna Brand och Arbetare-tidningen visade intresse. Några alster nådde Stockholms-tidningens söndagsbilaga, vilket var viktigt då detta höjde statusen på författareskapet ett snäpp.

Dikterna har till en början främst stoff och innehåll som är hämtat från hans liv och intryck till sjöss. Detsamma gäller för hans teckningar och målningar, där livet på sjön är främsta motivet. Någon större ekonomisk ersättningen är inte på tal, i bland får han en liten slant men många gånger får han nöja sig med ett mål mat eller två. Bäst betalt fick han i regel av Ny tid, här kunde han få upp mot en femma för en bra dikt om den var renskriven med skrivmaskin. Från oktober 1927 till maj 1928 publicerades sammanlagt 69 olika dikter.

Influenser i Stockholm

Vid flera tillfällen besöker Harry Martinson Stockholm. Oftast var det inga längre vistelser, men vintern 1926/1927 uppehöll han sig en längre tid i staden. Främst rörde han sig på söder och i Gamla stan. Sjömanshemmet var beläget på Södermalmstorg och Sjömanshuset där lediga båtar annonserades och ropades upp fanns vid Skeppsbron. Precis som i Göteborg bodde han på natthärbärgen, både i Gamla stan och på Söder. Det berättas också att han vid något av besöken brukade släpa runt på ett tält som hade för vana att slå upp i en park.

Det råder en viss kontrast mellan Harry Martinson i Göteborg och Harry Martinson i Stockholm. Framförallt under 1920-talets senare hälft då han allt mer börjar röra sig i litterära och konstnärliga kretsar. I Stockholm fanns mer influenser och fler likasinnade. Det är här som han 1927 träffar en annan ung poet som snart skulle komma att bli ett stort litterärt namn, Arthur Lundqvist. Lundqvist var en självsäker och radikal modernist, en ledartyp fast beluten att bli författare. Senare samma år lär Martinson också känna Olle Wedholm och flera andra litterära och konstnärsinriktade människor.

Det är inte helt enkelt att få sin litterära röst höjd för de unga begåvningarna. Under ledning av Arthur Lundqvist sammanställer sex unga författare därför 1928 en antologi med hopp om att kunna nå ut. Förutom Arthur och Harry medverkar Gustav Sandgren, de båda södermalmspojkarna Josef Kjellgren och Erik Asklund samt nämnda Olle Wedholm. Boken refuseras av Bonniers men släpps under namnet 5 unga i en omarbetad version utan Wedholms medverkan året efter. Någon större respons fick boken inte, men satte ändå visst avtryck inte minst genom att de utmanade de rådande litterära konventionerna med sina fria versformer.

Även innehållsmässigt skiljde den ut sig från sin samtid genom att gestalta det moderna stadslivet med maskiner, kroppsarbete och erotik. Som kollektiv blev ”5 unga” ganska kortlivat, men för de enskilda författarna gav det en skjuts på vägen och de blev lite av symboler för den nya radikala litteraturen. Boken hjälpte även till att bana väg för kommande arbetarförfattare.

Martinson mönstrar av

Arbetet till sjöss var hårt och slitsamt, med långa arbetstider och dålig kost. Att arbeta som eldare tillhörde dessutom de mer krävande sysslorna. Harrys hälsa var inte den bästa och framförallt lungsjukdomen han ådraget sig som ung ställde till besvär för honom.

Efter att ha skyfflat kol på lastfartyget Monica i hettan på Gambiafloden i Västafrika blev det till sist för mycket för kroppen. Vid ankomsten till Göteborg i juni 1927 var han i uselt skick och togs omgående in på Kålltorps sanatorium. Han hade känningar av tuberkulos och hade efter åren på sjön dessutom fått så kallad stenkolslunga av allt eldande. Att han också drabbats av en malariainfektion gjorde inte saken bättre. Sjöfartsepoken och livet på sjön var över för Harry Martinson.

Moa Martinson

1927 reser en kvinna vid namn Helga Johansson till Göteborg för att göra ett besök på Arbetar-kurirens redaktion vid Järntorget, för eftervärlden är hon mer känd som Moa Martinson. Här träffar hon Harry Martinson för första gången. Hon får syn på honom när han och och hans kamrat Isidor Knöös står och värmer sig vid en kamin. Han är blek i ansiktet och trasigt klädd. De båda kommer snart i samspråk. Hon är bekant med några av hans dikter från tidningen Brand och citerar från dem, vilket glädjer honom. Harry känner till henne väl, Helga var ett stort namn inom den syndikalistiska pressen och politiskt aktiv sedan många år tillbaka.

Dagen efter blir Harry, Moa och Isidor bjudna på middag hos tidningens redaktör, Per Welinder. De äter ”får i kål” och samtalar. Uppenbarligen kommer de bra överens för när det är dags att gå, ger Moa honom sin sista tvåkrona så han ska ha råd med boende för natten. Hon lovar också att skriva till honom hemma från sitt torp i Södermanland. Moa är fjorton år äldre än Harry, gift och mor till fem barn.

Harry Martinson lämnar Göteborg

Harry och Moa håller kontakten genom brev. Ganska snart efter deras möte, stoppar Moas alkoholiserade man munnen full med dynamit och spränger sig till döds i närheten av hemmet. Hon erbjuder honom att komma och bo i torpet för att få lite lugn och till att skriva. I maj 1928 knackar han på hennes dörr, hon har då fått hjälpa honom med pengar till tågbiljetten. Det är tänkt att han ska stanna en vecka men dagarna gick och blev till snart till både veckor och månader. Torpet blev något av hans första riktiga hem sedan hans mor lämnade landet 1912.

Diktboken han skrev klart på torpet var Spökskepp och utkom i september 1929. Harry hade då bott hos Moa i ett och ett halvt år och några dagar efteråt gifter han och Moa sig. De bestämmer sig för att flytta till Göteborg över vintern för att få ett miljöombyte och slippa det dragiga torpet.

Paret får tag på ett boende i en vindskammare vid Ekebäck, alldeles i närheten av buss- och spårvagnshållplatsen i Kungssten. Huset finns kvar idag och är beläget på Piongatan 5, vindsvåningen är dock obebodd.

Under den här perioden brukar Harry ofta ses i Majorna där han bland annat handlade sin mat. Hans tid som Göteborgare går emellertid mot sitt slut. När paret efter sju månader lämnar staden 1930 är det sista gången han bor här. De är utblottade och tvingas söka upp Margaret Kjellberg från Jonsereds fabriker för att be om ett nödlån.

En av sveriges största författare

Både Harry och Moa fortsätter att skriva flitigt och 1932 slår Harry Martinson igenom med diktsamlingen Nomad och sjömansromanen Resor utan mål. Året därpå släpper han även uppföljaren Kap Farväl!. Dessa båda böcker samt Vägen till klockrike och Vägen ut bygger till stor del på upplevelser från åren i Göteborg. I ett struket avsnitt ur Vägen till klockrike hyllar han Hängmattan i Majorna som”en av världens vackraste vertikala gatkurvor, en skönhetsupplevelse även när man stolpade brandvakt”.

Harry Martinson etablerade inte bara sig som en stor författare, han var i flera hänseende en ledande gestalt i den svenska litteraturens utveckling. Mest berömd och ihågkommen är han för barndomsskildringen Nässlorna blomma från 1935 och det magiska rymdeposet Aniara från 1956.

Som ett kvitto på sin sällsynta förmåga blir han invald i Svenska akademin och som krona på verket mottager han 1974 nobelpriset i litteratur. Vid den här tiden var det emellertid en märkt författare. Han hade under ganska upprivande förhållande skiljt sig från Moa, kritikerna hade för länge sedan svikit honom och hälsan hade blivit allt sämre. Sjuk, bitter och utan kraft att gå vidare tar han sitt liv genom att begå harakiri med en sax på Karolinska sjukhuset i Stockholm 1978. Hans gravplats ligger på Silverdals griftegård i Sollentuna.

Trots att Harry Martinson bodde i Göteborg under en relativt begränsad tid, så är det en stad som kom att få en mycket stor inverkan på författarens liv. Som ett litet minne från hans tid i Göteborg, har han hedrats med en promenadväg vid Röda sten, ”Harry Martinsons Väg”.

Text: H. Johan Lundin | 2013-06-29
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Artiklen är något redigerat

Majorna.nu på Gamla Göteborg

Majorna.nu är en historisk sajt om Majorna. Allt på sajten är publicerat med licensen CC-by-NC-SA. Det innebär att det är fritt att publicera med angivande av upphovsmannen och källan så länge det handlar om icke-kommersiella ändamål. De flesta av artiklarna är skrivna av H. Johan Lundin.

Sajten Majorna.nu är inte längre aktiv och även om det verkar vara Lundins mål att fortsätt med sajten brukar sajter där det slutar publiceras efter ett tag försvinna från nätet. Därför har vi för avsikt att här på Gamla Göteborg återpublicera ett antal artiklar från Majorna.nu. Enstaka artiklar finns faktiskt redan publicerade:

Göteborgs Frihamn

Redan 1894 utarbetade grosshandlare Johan August Hertz ett förslag till frihamn vid Tingstadsvassen, vilket dock aldrig förverkligades. I början av 1900-talet utlystes en internationell tävling om generalplan för utbyggnad av Göteborgs hamn, och det segrande förslaget koncentrerade hamnanläggningen till en centralhamn vid Tingstadsvassen, där den skulle ligga på en konstgjord ö. Den 19 februari 1909 avslog stadsfullmäktige ett förslag om en frihamn i Arendalsviken där Göteborg stad köpt mark.

Göteborgs stadsfullmäktige beslutade den 16 februari 1911 att ur Wilhelm Röhss utdelningsfond för år 1910 anslå 110 000 kronor till bekostande av en utredning om läge, beskaffenhet och kostnader för en frihamn i Göteborg. Stadsfullmäktige beslöt därefter den 23 maj 1912 om en första utbyggnad av centralhamnen, och under tiden dessa arbeten pågick antogs, 1915, ett förslag om att centralhamnen skulle inrättas som frihamn. Mark köptes upp i det utfyllda Lundbyvass köptes av Göteborgs stad och förutom staden var också staten som ägde Lundby prästgård och gruvbolaget Vieille Montagne markägare.

På initiativ av ett flertal näringsidkare i staden bildades så Göteborgs Frihamns AB 1920. Namnet (Frihamn) kommer sig av det historiskt varit fritt att föra iland varor. Tull och moms betalas för när importören för ut varorna genom frihamnsporten.

Förslaget från 1915 innefattade:

  • En kanal med 25 meters bredd och 3 meters djup, som skulle gå längs den blivande strandlinjen.
  • Magasiner med 21 meters bredd.
  • Upplagsplatser.
  • Varuskjul med 30 meters bredd, samt järnvägs- och kranspår utanför dessa.
  • Industritomter och varuupplag.
  • Järnvägsförbindelse från Sannegårdsbanan med 300 meters kurvradier, förgrenad längs magasins- och industritomterna.
  • En spårvägstunnel från Packhusplatsen till Solgatan, där tunneln skulle utmynna, och varifrån en spårvägslinje skulle ledas in på industriområdet och förenad med järnvägsspåren, så att spårvägslastvagnar kunde köra fram till varuskjul och magasin och därifrån hämta varor, som genom tunneln kunde transporteras på spårvägen till staden.

Allt genomfördes dock inte.

Göteborgs Frihamn stod färdig 1922 och ägdes då av huvudsakligen privatägda Göteborgs Frihamns AB. 1943 tog Göteborgs stad över samtliga aktier i företaget.

Göteborgs Frihamn

Vid sitt öppnande hade frihamnen 1 135 meter kaj, och vattendjupet var muddrat till 9 meter. Landarealen var 19,3 hektar och vattenarealen 9 hektar. Till en början fanns bara två pirar, Södra Frihamnspiren eller Bananpiren och Norra Frihamnspiren. Hamnen var framförallt en styckegodshamn, men kom senare också att användas till annat gods såsom exempelvis bilar. I samband med att Lundbyhamnen byggdes 1946-52 skapades den tredje piren, Kvillepiren.

Bananpiren, som är den östligaste (eller sydligaste), tjänade från mitten av 1930-talet och fram till år 2000 som hamn för Sveriges bananimport med kylfartyg. Den sista bananbåten lämnade Frihamnen i slutet av december 2000. Båtarna kommer än idag in med bananer till Göteborg, men verksamheten har flyttats från bananpiren ut till Skandiahamnen, eftersom kylcontainrar på containerfartyg numera används.

Norra Frihamnspiren, som är den mellersta, var tilläggsplats för DFDS Seaways färjetrafik till engelska Newcastle från 1990-talet fram till 2006. En tid användes Frihamnen också som tilläggsplats för mindre kryssningsfartyg, men har numera ersatts av Stigbergskajen (Amerikakajen).

Kvillepiren, som är den västligaste (eller nordligaste), var tilläggsplats för järnvägsfärjan Stena Scanrail som trafikerade linjen Göteborg-Frederikshavn åren 1987-2015.

Den nuvarande kajlängden är 1 937 meter och djupet är nu 6−9,5 meter.

Göteborgs Frihamn användes ända fram till år 2000 för bananbåtar, men huvuddelen av hamnen lades ner på 1980-talet. Idag är området i stort sett tomt. I området planeras bostadsbebyggelse och där finns trots allt lite kontor, och lagerlokaler, ett stadsbad samt en liten park. Bananpiren används till tävlingar, fester, konserter och tillställningar samt var under några år också använd som en motorbana.

Den Norra Frihamnspiren används än så länge som tilläggsplats för fiskebåtar och Kustbevakningens fartyg. När byggandet av bostäder börjar i Frihamnen kommer fartygen att försvinna därifrån.

Vieille Montagne

Société anonyme des mines et fonderies de zinc de la Vieille-Montagne är det fullständiga namnet på detta bolag som under större delen av sin existens var ett av världens största gruvbolag. Bolaget grundades 1837 och tog över zinkgruvorna la Vieille-Montagne i Moresnet i dåvarande belgiska provinsen Limburg. År 1837 producerade bolaget 2 540 ton zink, 1891 producerade det över 60 000 ton olika zinkprodukter, mest metallisk zink i olika former. Europas hela zinkproduktion var då omkring  270 000 ton.

La Vieille-Montagne ägde zinkgruvor i Belgien, Tyskland, Sverige, på Sardinien, i Frankrike, Algeriet och Spanien, smälthyttor i Belgien, Tyskland och Frankrike, valsverk i Belgien, Tyskland och Frankrike samt zinkvittsfabriker i Belgien och Frankrike. Bolaget hade 1891 450 anställda tjänstemän, 7 301 fast anställda arbetare och en mängd tillfälliga arbetare. På denna tid ägt av familjen de Sincay. Senare köptes bolaget upp av företaget Union Minière som främst är känt för att det ägde kopparguvorna i belgiska Kongo och förvandlades till ett dotterbolag i den stora gruvkoncernen. 1989 fusionerades de två bolagen med varandar och med stålbolaget Hoboken-Overpelt. Företaget heter idag Umicore och har omkring 14 000 anställda, men verksamheten i Sverige äger de inte längre.

År 1857 förvärvade det belgiska bolaget egendomen Åmmeberg på totalt 1 843 ha vid en vik i norra Vättern med dess sedan medeltiden välkända gruvor. Där byggdes en för den tiden mycket stor anläggning med gruvor i samhället Zinkgruvan och anrikningsverk, administration, lokstall, hamn, direktörsbostad mm i Åmmeberg. Mellan Zinkgruvan och Åmmeberg byggdes en 11 km lång järnväg för malmtransport. Från Åmmeberg transporterades sedan malmen till Göteborg på bolagets egna ångfartyg som alla bar namnet Vieille Montagne följt av en siffra. Företaget ägde fyra fartyg.

I Göteborg hade företaget en anläggning på Hisingen där Frihamnen idag ligger Där lagrades och lastades malmen om till oceangående fartyg som i allmänhet var från Sternhagens rederiverksamhet. På området fanns kajer, kontor, lagerbyggnader, bostäder med mera.

Bolagets anläggningar i Göteborg exproprierades 1916 av Göteborgs stad då den Frihamnen skulle byggas. Företaget flyttade då till Marieholm och där byggdes nytt kontor, kaj, bostäder m.m. På denna plats blev företagets verksamhet kvar i ca 50 år, dvs till sjöfarten flyttades till Otterbäcken på 1960-talet med trafik direkt till Belgien. Kajen är det enda som finns kvar av denna anläggning i Marieholm.

1993 blev gruvbolaget registrerat som ett svenskt aktiebolag. Efter några namnbyten blev firmanamnet hösten 1997 Zinkgruvan Mining AB. Företaget hade då bytt ägare då det australienska gruvbolaget North Australia Limited köpt verksamheten 1995. 2004 köptes verksamheten vi Zinkgruvan av Lundin Mining som driver den än idag.

 

En guide till Göteborgs stadsdelar – Lundbyvass och Lindholmen

Från början var huvuddelen av detta område inget annat vassar och vatten tillhörande gårdar i Lundby socken. Lundby socken som sådan har existerat sen medeltiden och har bestått av två delar, en östlig innefattande det vi idag ser som Lundby och en västlig del bestående av Arendal (Ardal) och Syrhåla. Mellan dem låg Vikans by som tillhörde Torslanda socken. 1872 införlivades också Nya Älvsborg med Lundby socken.

Lindholmen var dock inte vassar utan en ö avskiljd från Hisingen med en liten vattenstrimma (kvillen) i norr som förband Sannegårdsviken med Lindholmsvassen. Lindholmsvassen och Lundbyvassen var i stort sett samma vassområde och det kallades ofta för Hisingsvassen. Skillnaden mellan Lindholmsvassen och Lundbyvassen var vem som ägde området, Lindholmsvassen tillhörde Lindholmens säteri medan Lundbyvassen tillhörde gårdar i Lundby by. Vattnet mellan Lindholmen och Hisingen fylldes igen kring mellan 1855 och 1864.

Vasskanten längs älvstranden befann sig i sitt naturliga skick ända fram till 1851, då ett pålverk utfördes i gränslinjen mot älven från Lindholmen, ända upp till Kvillebäckskanalen. Området bakom pålverket fylldes efterhand igen med mudder från älvens botten, i samband med de ständiga fördjupningarna av segelrännan och hade på 1870-talet en bredd av omkring 150 meter i genomsnitt. Dess höjd över älven var precis tillräcklig för att hindra översvämningar vid älvens högsta vattenstånd och bildade en effektiv fördämning för vassområdet innanför.

Det tidigare vassområdet tillhörde i huvudsak hemmansägare vid den fasta landkanten upp emot Ramberget och vasslotterna i Brämaregården var uppdelade i smala remsor som löpte i ostlig riktning, snett ner mot älven och ända fram till Kvillebäcken.

Det ökade behovet av centrala tomtutrymmen för industrier, magasiner och upplagsplatser gjorde att ett antal bolag, företag och privata affärsmän köpte tomter på det nya området. De första inköpen av tomter gjordes 1855 av skotten Alexander Keiller som behövde expandera sin mekaniska verkstad (Göteborgs Mek. Verkstads AB), och bedömde Hisingen som lämplig.

Keiller och senare Hisingstad AB köpte därför under en rad år de vasslotter som sträckte sig ner till Kvillebäcken, vars strand ända från älven och upp till fastmarken pålades in och efter hand fylldes med mudder som kom upp vid fördjupningen av bäckens segelränna, senare benämnd Kvillebäckskanalen. Denna landremsa fick en bredd av 66 meter och hyrdes ut som upplagsplats i avvaktan på att Keiller kunde förverkliga sina planer på en mekaniska verkstad. Verkstaden flyttades till Hisingen 1867.

Keiller drev därefter frågan om att valla in och torrlägga hela Hisingsvassen. Det inledande mötet med intressenterna skedde 14 juni 1882, då beslut om att torrlägga hela vassområdet till en beräknad kostnad av 43 000 kronor. För ändamålet bildades Hisingstad AB. Den 14 augusti 1884 beslutades att anlägga den första gatan i området, Lundby hamngata.

Det utfyllda området omfattade Lundbyvass, de lägre delarna av Lindholmen men också det som idag är Frihamnens och Lundbyhamnen. Dessa hamnbassänger grävdes alltså ut från det utfyllda området vid en senare tidpunkt. Den av Hisingstads AB ägda marken såldes allteftersom av till Jonsson, Sternhagen & Co AB, AB Strömman & Larsson, AB Götaverken och Göteborgs stad med flera men bitar in mot Ramberget styckades också av till mindre tomter. Där växte snabbt en arbetarbostadsbebyggelse upp. En del av denna revs senare bort för att möjliggöra Götaverkens expansion och ännu senare för utbyggnaden av Lundbyleden. De kvarvarande delarna utgör den stadsdel vi idag kallar Kvillestaden men som officiellt heter Brämaregården. Götaverken tog senare också över den mark som ägdes av trävarufirmorna Strömman & Larsson och Jonsson, Sternhagen & Co. När all mark sålts avvecklades Hisingstad AB. Enligt Axel Jonsson tycks investerarna ha gjort rejäla vinster.

Vasskanten längs älvstranden befann sig i sitt naturliga skick ända fram till 1851, då ett pålverk utfördes i gränslinjen mot älven från Lindholmen, ända upp till Kvillebäckskanalen. Området bakom pålverket fylldes efterhand igen med mudder från älvens botten, i samband med de ständiga fördjupningarna av segelrännan och hade på 1870-talet en bredd av omkring 150 meter i genomsnitt. Dess höjd över älven var precis tillräcklig för att hindra översvämningar vid älvens högsta vattenstånd och bildade en effektiv fördämning för vassområdet innanför.

Det tidigare vassområdet tillhörde i huvudsak hemmansägare vid den fasta landkanten upp emot Ramberget och vasslotterna i Brämaregården var uppdelade i smala remsor som löpte i ostlig riktning, snett ner mot älven och ända fram till Kvillebäcken.

Det ökade behovet av centrala tomtutrymmen för industrier, magasiner och upplagsplatser gjorde att ett antal bolag, företag och privata affärsmän köpte tomter på det nya området. De första inköpen av tomter gjordes 1855 av skotten Alexander Keiller som behövde expandera sin mekaniska verkstad (Göteborgs Mek. Verkstads AB, senare Götaverken), och bedömde Hisingen som lämplig.

Keiller och senare Hisingstad AB köpte därför under en rad år de vasslotter som sträckte sig ner till Kvillebäcken, vars strand ända från älven och upp till fastmarken pålades in och efter hand fylldes med mudder som kom upp vid fördjupningen av bäckens segelränna, senare benämnd Kvillebäckskanalen. Denna landremsa fick en bredd av 66 meter och hyrdes ut som upplagsplats i avvaktan på att Keiller kunde förverkliga sina planer på en mekaniska verkstad. Verkstaden flyttades till Hisingen 1867.

Keiller drev därefter frågan om att valla in och torrlägga hela Hisingsvassen. Det inledande mötet med intressenterna skedde 14 juni 1882, då beslut om att torrlägga hela vassområdet till en beräknad kostnad av 43 000 kronor. För ändamålet bildades Hisingstad AB. Den 14 augusti 1884 beslutades  att anlägga den första gatan i området, Lundby hamngata.

Det utfyllda området omfattade Lundbyvass, de lägre delarna av Lindholmen men också det som idag är Frihamnen och Lundbyhamnen. Dessa hamnbassänger grävdes alltså ut från det utfyllda området vid en senare tidpunkt.

Den av  Hisingstads AB ägda marken såldes allteftersom av till Jonsson, Sternhagen & Co ABAB Strömman & Larsson, AB Götaverken och Göteborgs stad med flera men bitar in mot Ramberget styckades också av till mindre tomter. Där växte snabbt en arbetarbostadsbebyggelse upp. En del av denna revs senare bort för att möjliggöra Götaverkens expansion och ännu senare för utbyggnaden av Lundbyleden. De kvarvarande delarna utgör den stadsdel vi idag kallar Kvillestaden men som officiellt heter Brämaregården. Götaverken tog senare också över den mark som ägdes av trävarufirmorna Strömman & Larsson och Jonsson, Sternhagen & Co. När all mark sålts avvecklades Hisingstad AB. Enligt Axel Jonsson tycks investerarna ha gjort rejäla vinster.

Genom kommissionslantmätaren A. A. Rönnbäck företogs laga skiften för Lindholmens och Lundby vassar, vilka var genomförda 22 april 1885. På förslag av Keiller fick områdets gator namn efter himmelens stjärnor, exempelvis Neptunus-, Jupiter-, Ceres-, Capellagatan (eller Kapellagatan, blev senare Pumpgatan). Hela det nya stadsplanerade området fick namnet Hisingstad (1893). Mellan 1891 och 1906 ingick området i Lundby municipalsamhälle som utgjorde en del av Lundby socken. 1880 bodde det 4 000 människor i Lundby socken, 1888 6 000, 1914 14 000 och 1916 hela 16 000. Förutom de här beskrivna bostadsområden hade bostadsområden växt fram också i Kvillestaden, kring Ramberget, Kvillebäcken, Brämaregården, i Färjenäs (Färjestaden) och på andra håll.

I början av 1900-talet fanns planer på ytterligare en utbyggnad av Hisingstad på det område som senare blev delar av Frihamnen och Lundbyhamnen, dvs mark som köpts av Göteborgs stad. Utbyggnaden genomfördes dock aldrig. 1906 inkorporerades hela Lundby socken i Göteborgs stad.

Istället beslutades att utnyttja området till hamnverksamhet. Göteborgs stadsfullmäktige beslutade den 16 februari 1911 att ur Wilhelm Röhss utdelningsfond för år 1910 anslå 110 000 kronor till bekostande av en utredning om läge, beskaffenhet och kostnader för en frihamn i Göteborg. Stadsfullmäktige beslöt därefter den 23 maj 1912 om en första utbyggnad av centralhamnen, och under tiden dessa arbeten pågick antogs, 1915, ett förslag om att centralhamnen skulle inrättas som frihamn. Marken i området köptes upp av Göteborgs stad och förutom staden var också staten som ägde Lundby prästgård och gruvbolaget Vieille Montagne markägare. På initiativ av ett flertal näringsidkare i staden bildades så Göteborgs Frihamns AB 1920. Delar av området förvandlades efterhand till vatten igen när Frihamnen och Lundbyhamnen byggdes.

Lundbyvass

Lundbyvass, planer och byggnader 1907. Där Strömman & Larssons snickerifabrik ligger anlades senare Lindholmshamnen, Området öster om Göteborgs Mekaniska Verkstads AB och fram till Kvillebäckskanalen, samt söder om Neptunusgatan utgör idag Frihamnen och Lundbyhamnen. Ungefär där Neptunusgatan är utlagd går idag Lundbyleden och Hamnbanan.

På kartan ovan syns företag som Andersson & Lindberg, Vieille Montagne, Qvillebäckens Mekaniska Verkstad och O. Mustad & Son på det område som kom att bli Frihamnen. Dessutom en del bostadshus.

Göteborgs Frihamn stod färdig 1922 och ägdes då av huvudsakligen privatägda Göteborgs Frihamns AB. 1943 tog Göteborgs stad över samtliga aktier i företaget. Göteborgs Frihamn användes ända fram till år 2000 för bananbåtar, men huvuddelen av hamnen lades ner på 1980-talet. Idag är området, efter att ha använts för färjetrafik till Storbritannien en tid, i stort sett tomt. I området planeras bostadsbebyggelse och där finns trots allt lite kontor, och lagerlokaler, ett stadsbad samt en liten park.

Lindholmshamnen anlades 1938 och Lundbyhamnen åren 1946-52. Under krigsåren byggdes Lindholmshamnen till med stora kajskjul och under nästan femtio år var hamnen oceanhamn för styckegodsfartyg och senare bilar.

Lundbyhamnen var när den var nybyggd en modern torrlasthamn som till exempel hade balkonger på skjulen (för lastning av gods direkt på rätt våningsplan) och stora kajytor för hanteringen. Hamnen avvecklades 1989.

Den västliga delen av Lundbyvassen kom med tiden att helt upptas av AB Götaverkens varvsverksamhet. Sedan varvet lagts ner bit för bit och Lundbyhamnen har området istället blivit kontorsområde för en mängd olika företag med mera. Sverige Radio och Television hör till de som huserar i området. Den sista varvsverksamheten försvann 2016 och kvar stpr bara några kranar som minnen av en svunnen tid.

Göteborgs Hamn 1932

Göteborgs Hamn 1932

Lindholmens historia är en annan. Lindholmen omtalas första gången 1333, då kung Magnus Eriksson daterar en skrivelse där. Befästningen låg på nuvarande Slottsberget och var en kungsgård som kallades borgen Lindholmen.

Arkeologiska undersökningar visar att en borg, även omnämnt som slott, har funnits där sedan åtminstone år 1250. Slottet gavs till Drottning Blanka som morgongåva vid hennes förmälning med kung Magnus. År 1410 hade slottet förfallit och kunde inte längre bebos. Efter detta upphör uppgifterna om själva slottet.

1607 förlänades Lindholmens säteri till holländaren Cornelius Corneliusson som ansvarade för uppbyggnaden av den nya staden Karl IX:s Göteborg. I början av 1700-talet var säteriet residens åt landshövding David Makeléer (död 1708).

1844 grundades Lindholmens varv av bland andra Theodor Wilhelm Tranchell (1815-1889) efter att denne förvärvat 1/32 av säteriet. Resten av säteriet köptes samtidigt av Göteborgs stad men fortsatte brukas av lokal bönder i Lundby. Säteriets mangårdsbyggnad som låg vid nuvarande Plejadgatan revs omkring 1920.

Efter laga skifte 1847 uppfördes omkring 1850 den närbelägna Lindholmens herrgård som fortfarande är belägen i Herrgårdsparken invid nuvarande Ceresgatan.

Kring 1875 fanns endast mindre rester av slottet kvar på Slottsberget, då bostäder kom att byggas på berget. Arbetarbostäder i trä byggdes i en enkel stadsplan och många av husen uppfördes av arbetarna själva i arbetslag. Slottsbergets bostäder byggdes på bohuslänskt vis, tätt som i ett fiskeläge. Centrala Lindholmens trähus liknade däremot Albostaden och byggdes även i tre våningar fram till 1906. Då inkorporerade Göteborgs stad Lundby socken inklusive Lindholmen. Trevåningshusen i trä förbjöds därefter. Istället byggdes det då landshövdingehus under en period.

Lindholmens gamla bebyggelse har bevarats i stor usträckning tack vare olika kampanjgrupper som funnits genom åren, från 1960-talet och framåt. En del hus revs på 1960-talet och 1970-talet men slutligen hindrades vidare rivningar år 1987. Lindholmens varv stängdes 1976. På 1990-talet tillkom småskalig bebyggelse inklusive hyreshus mellan Slottsberget och älven. Senare har hyreshusområden ner mot Sannegårdshamnen byggts på et gamla hamnområdet. Det gamla varvsområdet har förvandlats till skolor och kontor, Lindholmshamnen är också kringgärdad av kontor. Nu planeras för en större nybyggnad i norr, den så kallade Karlastaden. För att genomföra det bygget kommer många gamla industribyggnader att rivas.

Idag tror många att de områden som tidigare tillhörde Götaverken och Lundbyhamnen tillhör Lindholmen. Det gör de inte utan de områdena tillhör Lundbyvass även det tillsammans med Lindholmen och Frihamnen numera utgör delar av primärområdet Lindholmen. Stadsdelen Lindholmen är området mellan Lindholmshamnen och Sannegårdshamnen, Lundbyvass är mellan Lundbyhamnen och Lindholmshamnen medan Frihamnen är öster om Lindholmshamnen fram till Göta-älvbron.

417 är primärområde Lindholmen och 415 primärområde Rambergsstaden.

Johan Fenger-Krog

Johan Fenger KrogJohan Christian Fenger-Krog föddes den 29 maj 1865 i Mandal, Norge och dog 27 okt. 1942 i Göteborg. Han var son till ingenjören Albert Fenger-Krog och Minna Walhjerta Christiansen. Gifte sig den 12 maj 1891 i Kristiania (nuvarande Oslo) med Eline Henriette Jonassen, född 16 maj 1873 i Kristiania, dotter till sjökaptenen Eilert Jonassen och Eline Jacobsen.

Utexaminerad från Kristiania handelsgymnasium 1884 och därefter handelsstudier i Tyskland och Frankrike. Därefter kom han att bosätt sig i Göteborg. Chef för firma Chr. Christophersens filialkontor i Göteborg 1891—99, delägare i kommanditbolaget J. Fenger-Krog & Co, Göteborg, 1899—1907. Såväl firma Chr. Christophersen som hans egen firma, J. Fenger-Krog & Co, bedrev exportverksamheten med massa och papper.

Firman och han själv investerade kraftigt i olika bruk som framförallt tillverkade olika typer av kraftpapper. 17 nov. 1900 köpte han så Lisefors bruk i Fröskogs sn i Dalsland och tillträdde 1 april 1901 varvid orten och bruket döptes om till Fengersfors. Fengersfors Bruks AB inregistrerades 12 aug. 1901 och övertogs bruksverksamheten. Han var VD för bolaget 1900—42, Efter hand förvärvade han också dominerande intressen i Bäckhammar, Forssa finpappersbruk, Frövifors, Nora sågbladsfabrik och Göteborgs pergamentfabrik. För att förse bruken med maskiner och maskinförnödenheter grundade han AB Göteborgs maskinaffär 1906 och blev dess verkställande direktör vilket han förblev till 1908.

1907 avvecklade han J. Fenger-Krog & Co samt de alla intressen i företag vid sidan av Fengersfors Bruks AB. Därefter var han endast involverad i det företagets verksamhet.

Utöver engagemanget i handels- och bruksverksamheten var han delägare i och VD för Göteborgs Bult- och Nagelfabrik AB.

Två hans söner kom också att arbeta i Fengersfors Bruks AB, där sonen John Fenger-Krog (1900-1977) var disponent och VD från 1942, medan hans bror Eilert Fenger-Krog (1894-1983) var ingenjör och vice verkställande direktör.

AB O. Mustad & Son

Del 8 av 8 i serien Verkstadsföretag

1832 grundade Hans Skikkelstad (1789-1843) en bultfabrik i Vardal, Norge. I produktsortimentet fanns också ståltråd med mera. Vid dennes död 1843 drev svärsonen Ole Mustad (1810-84) företaget vidare i eget namn och senare tillsammans med sonen Hans Mustad varvid bolaget fick namnet O. Mustad & Son. 1884 blev Hans Mustad (1837-1918) ensam ägare. 1905 blev hans söner  Hans Clarin Hovind Mustad (1871–1948), Halfdan Magnus Mustad (1874–1967), Wilhelm Martin Christie Mustad (1877–1961) och Nicolai Christian Mustad (1878–1970) delägare.

1886 startade företaget tillverkning i Finland, i Frankrike 1891 och i Catrineholm (från 1899 Mustadfors) i Dalsland år 1899. Från och med 1904 drevs denna verksamhet i bolaget AB O. Mustad & Son. 1912 övertog AB O. Mustad & Son företaget The United Horse Shoe and Nail Co och dess fabrik på Carlslund i Örgryte (Jakobsdal). Denna hade anlagts 1875 för att tillverka hästskosöm. på 1880-talet hade fabriken mellan 100 och 150 anställda. Hästskosömfabriken lades dock ner på 1920-talet.

1898 startade AB Göteborgs Bult & Nagelfabriks AB med tillverkning i Lundby. Från 1902 var J. Chr. Fenger Krogh delägare. Kring år 1900 arbetade cirka 50 personer i företager och 1913 omkring 100. Fabriken tillverkade spik, nitar, bultar och muttrar men spiktillverkningen lades ner på 1920-talet. Företaget togs över av AB O. Mustad & Son omkring 1920.

O. Mustad & Sons startade år 1898 också margarintillverkning i Mölndal. Fabriken hade i början av 1900-talet mellan 40 och 60 anställda och omsatte 1 miljon kronor 1901 vilket steg till 2 miljoner kronor 1914. Margarintillvekningen lades ner i slutet av 1950-talet.

1915 köptes också Bäckefors bruk, också det en tillverkare av hästskosöm, i Dalsland av AB O Mustad & Son, som dock lade ned verksamheten 1918 efter en brand. Det låg sedan öde längre tider fram till 1950, då Göteborgs Bult och Nagelfabrik flyttade över en del av sin verksamhet till Bäckefors. En fortsatt expansion ledde till en ny fabrik uppfördes 1965-67, och i början av 1970-talet fanns här ett 70-tal anställda. Fabriken i Bäckefors är numera nedlagd.

1961 blev det göteborgska företaget fristående och tog 1963 namnet Joh. Mustad AB. Företaget ägde då fortfarande Göteborgs Bult & Nagelfabriks AB men det företaget existerar inte längre sen det 1983 sålts till Bulten AB. 1989 flyttade Backa Teater in i delar av de gamla fabrikslokalerna som ligger mittemot Carl Larssons gamla verkstadslokaler vid Hjalmar Brantingsplatsen. 2007 flyttade teatern till en tidigare plåtverkstad på Lindholmens tidigare varvsområde. Lokalen där diskotekbranden inträffade 1998 (Makedonska föreningen) var också en del av Göteborgs Bult & Nagelfabrik.

Göteborgs Bult & Nagelfabriks lokaler

Göteborgs Bult & Nagelfabriks lokaler

Idag heter det svenska företaget återigen AB O. Mustad & Son och ägs av Halfdan Mustad via Halfdan AS i Norge.

AB O. Mustad & Son har idag ingen tillverkningsverksamhet utan är ett handels- och fastighetsföretag som totalt har 35 anställda inklusive dotterbolag. Företaget har ingen direkt koppling till det norska företaget O. Mustad & Søn AS som tillverkar fiskeutrustning och idag ägs av investmentbolaget ARD Group AS som inte har något med familjen Mustad att göra. Familjen ägde dock företaget fram till 2011.

Fabriken i Mustadfors ingick inte i det göteborgska företaget och finns fortfarande såsom Mustadfors Bruks AB och har 60 anställd. 1972 och 1976 ägdes företaget av AS Mustads Fabriker i Norge. Företaget är idag världens största tillverkare av hästskosöm, ägs av Mustad Netherlands BV och ingår i Mustad International SA. Dessa företag är en del av företagsgruppen O. Mustad & Søn AS.

Andra källor: Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962

Nordiska Värme- & Ventilations AB

Del 7 av 8 i serien Verkstadsföretag

Nordiska Värme & Ventilations AB grundades 1903 som en rörläggningsfirma. Delägare var bland annat Gunnar Laurenius och Conrad Mark. Firman var 1917 en ledande firma när det gällde centralvärmeanläggningar och hade över 100 anställda. Gunnar Laurenius var VD. Strax efter 1917 köpte bolaget upp konkurrenten A.J.G. Bissmarck & Co AB efter att Conrad Mark och Gunnar Laurenius blivit delägare i Bissmarck & Co när det gjordes om till aktiebolag år 1917.

Vid mitten av 1920-talet hade koncernen en omsättning på 2,75 miljoner kronor och 175 anställda. Under 1930-talet steg antalet anställda till över 300 och omsättningen till 6 miljoner kronor. Företaget hade verksamhet på en lång rad orter i Sverige och fick allt mer karaktären av ett entreprenadföretag som installerade värme, vatten och sanitetsanläggningar i större byggen. I slutet av 1950-talet hade företaget mellan 400 och 500 anställda och en omsättning på 30 miljoner per år.

Bytte 1960 namn till Nordiska Värme AB. Huvudägare var familjerna Laurenius, Gabrielsson och Kjellberg. Företaget fusionerades 1964 med Malmöföretaget AB Sana med familjen Wehtje som huvudägare till Nordiska Värme Sana AB (NVS). 1973 var B.G. Laurenius störste ägare med 23,% av aktiekapital och röster medan Erik Gabrielsson hade 12,6%, familjen Kjellberg 16,8% och familjen Wehtje med 42,1%. 1976 kontrollerades företaget av Investment AB Asken.

ABV köpte bolaget 1980 och NVS följde sedan med i fusionen mellan ABV och JCC som 1988 blev dagens NCC. NCC sålde NVS till riskkapitalföretaget Segulah 2002 som i sin tur sålde till Triton 2006. År 2008 förvärvades NVS av holländska teknikkoncernen Imtech som utöver detta köpte en lång rad installations- och entreprenadföretag i Sverige. Hela Imtech Nordic köptes år 2015 av riskkapitalbolaget Triton som fortfarande är ägare men heter Assemblin.

Andra källor: Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962