Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Anders Svensson

Rösereds Järnväg

Del 9 av 9 i serien Järnvägar

Göteborgs stads gatukontor hade mellan 1911 och 1942 en 3,5 km lång bana mellan en grusgrop i Rösered och en utlastningsbrygga i Göta älv vid Lärjeholm. Järnvägen passerade Bergslagernas Järnväg på en viadukt. Spårvidden var 1250 mm. Järnvägen inköpte tre lok varav ett också användes av Göteborgs hamnstyrelse på en tillfällig järnväg åren 1912-1914 i samband med att de byggde järnvägen Tingstad – Sannegården. Gruset hämtades då från en grusgrop vid Sannegården.

Rösereds grusgrop

Rösereds grusgrop, 2:a arbetsskiftet 1917. Fotograf okänd. Region- och Stadsarkivet Göteborg/Gatukontorets arkiv

Grusgropen låg mellan Rösered och nuvarande Gropens gård i Hammarkullen, där vägen från riksväg 45 upp till Angered Centrum går idag. Marken tycks ursprungligen ha tillhört Stekens gård. Grusgropen var synlig långt in på 1970-talet.

Sandspåret

Sandspårets (Rösereds Järnväg) ungefärliga sträckning. Personen som gjort kartan är okänd.

Advertisements

Göteborg–Tingstad–Sannegårdens järnväg

Del 8 av 9 i serien Järnvägar

Göteborg–Tingstad–Sannegårdens järnväg var en kommunal hamnbana med uteslutande godstrafik på Hisingen.

Göteborg–Tingstad–Sannegårdens järnväg erhöll koncession den 31 december 1907 och öppnades den 3 januari 1914. Banan, som ägdes av Göteborgs stad, var ursprungligen tre kilometer lång, sträckte sig från Tingstad till Sannegårdshamnen och trafikerades redan från start av Statens Järnvägar. En ranger- och uppställningsbangård, kallad Sannegården, anordnades vid banans västra ändpunkt hade till slut ett tiotal spår. Från denna bangård utgick i västra änden hamnspår till kajerna vid Sannegårdens massgodshamn. I östra änden anlades spår till Götaverken med förgrening till Lundby hamngata.

Sträckan till Sannegården var bara tre kilometer lång men banan har sedan förlängts i omgångar: 1934 till Pölsebo, 1955 till Älvsborgshamnen och 1960 till Arendal. 1961 öppnades även ett sidospår till Volvos Torslandaanläggning som från start ägts av Volvo. Vid Pölsebo anlades en större bangård. Väster om Tingstads station anlades Kvillebangården. Från Kvillebangården fanns tidigare ett spår till Frihamnen, men denna förbindelse revs 2006. Strax väster om Älvsborgsbron finns Hökebangården. Hamnbanans huvudspår har sin bortre ändpunkt vid Göteborg-Skandiahamnen som består av flera bangårdar. Här finns bland annat Skandiaterminalen med sin containerhantering, Älvsborgsbangården och Arendalsvarvet.

Banan ingår sedan den 1 januari 1998 i Göteborgs hamnbana och förstatligades den 1 januari 1999. Sträckan Skandiahamnen–Torslandaverken ägs dock fortfarande av Volvo. Bangården vid Sannegården är idag borta och den statliga delen av banan elektrifierades åren 2004-2005.

2014 startade utbyggnad till dubbelspår med ett brobygge över älven och hela utbyggnad fram till Skandiahamnen beräknas vara klar 2022. Pölsebo bangård kommer att rivas i samband med att en tunnel byggs under Bratteråsberget och Krokängsparken.

Växlingen till Älvsborgshamnen, Skandiahamnen och Bilhamnen ombesörjs idag med diesellok av företaget Baneservice Skandinavia på Göteborgs Hamns uppdrag. Som dragkraft använder man moderna diesellok av typen Voith Gravita. Tåg till Energihamnen och Volvo körs av Green Cargo.

De flesta av Sveriges godsoperatörer på järnväg har någon form av trafik till och från hamnbanans bangårdar såsom Green Cargo, Tågfrakt, CFL Cargo, Hector Rail, Tågab och CargoNet.

En guide till Göteborgs stadsdelar – Tingstadsvass, Ringön och Backaplan

1876 beslöt Göteborgs stad att förvärva Tingstadsvass för 300 000 kronor från Tingstads by, Aröds och Bällskärs gårdar. En regleringsplan för vassen antogs av stadsfullmäktige1877, gällande 135 hektar. Enligt kungligt brev 1881 beslöts att denna samt ytterligare en del av vassen skulle skiljas från Backa socken i Västra Hisings härad och införlivades med Göteborgs stad den 1 januari 1883.

Ringön är den södra delen Tingstadsvass och var orörd vassmark fram till ca 1880 då det började fyllas ut med mudder från hamnen. Syftet var att skapa en hamnanläggning på platsen. Åren 1882-1900 lades ca 3,7 miljoner kubikmeter mudder på Ringön. En kanal, Ringkanalen, lämnades runt området för att möjliggöra pråmtransporter. Ringkanalens djup anges på gamla kartor till 3,0 meter vid inlopp och utlopp och till 2,4-2,7 m i de centrala delarna.

Kanalen sträckte sig från mitten av Kvillebäckskanalen i en båge österut till Göta älv. Ringön blev förbunden med Hisingen genom två broar, Klaffbron i väster, mellan Frihamnen och Lundbyvassen samt järnvägsbron Frihamnsbanebron i öster mellan Ringön och Tingstad. Mitt på Ringön låg Frihamnens järnvägsstation.

På norra delen av Tingstadsvass som också omfattar en stor del av nuvarande Backaplan anlades åren 1907-1914 Göteborg-Tingstad-Sannegårdens Järnväg och diverse industrier, däribland Rosengrens kassaskåpsfabrik. Mellan järnvägen och Ringkanalen låg Göteborgs första flygfält. Idag upptas det gamla flygfältsområdet av Kvillebangården och Rosengrens fabriker har rivits för att ge plats motorvägar och motorvägsmot.

Ringön 1932

Ringön och Frihamnen 1932

Då Götaälvbron skulle anläggas, drogs Hjalmar Brantingsgatan fram 1939 och en cirka 200 meter lång del av Ringkanalen lades igen. Ringkanalens återstående del lades igen 1958. Efter att kanalen fyllts igen förenades Ringön med resten av Tingstadsvass.

Vid stranden mot Göta älv fanns det fyra hamnanläggningar samt Frihamnen längst ut i sydväst.

Ringön kallas idag området mellan Götaälvbron och Tingstadstunneln (vilken ligger längre österut än vad Ringkanalens östra del gjorde) medan Kvillebangården nog anses ligga i Tingstadsvass. Den nordligaste delen av Tingstadsvass norr om motorvägen bildar tillsamman med delar av Kvillebäcken det område som kallas Backaplan. Officiellt har Ringön och Kvillebangården haft stadsdelsnamnet Tingstadsvass, men i modern tid har ingen kallat området för det. Frihamnen har sen Götaälvbron byggdes inte ansetts vara en del av Ringön eller Tingstadsvass.

Idag ingår Tingstadsvass, dvs Ringön och Kvillebangården, Backaplan, Kvillebäcken inklusive Gazaremsan, Brämargården inklusive Långängen, halva Bjurslätt, Tolered och Lundby villaområde i primärområdet Kvillebäcken.

Tingstadsvass med Backaplan, Kvillebangården och Ringön

Tingstadsvass med Backaplan, Kvillebangården och Ringön. Frihamnen längst ner till vänster.

 

En guide till Göteborgs stadsdelar – Utby och Fjällbo

Utby församling var en gammal församling till vilken Kvibergs by hörde. Kvibergs by var från medeltiden tillhörande Nya Lödöse och från 1624 en del av staden Göteborg. Ur Utby församling utbröts 17 augusti 1473 Götaholms församling (Nylöse). Församlingen uppgick 1571 i Partille församling. Utby var därefter en del av Partille socken och senare Partille landskommun.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet växte en viss kåkbebyggelse upp utanför stadsgränsen i området Stora Björn som idag ligger i Bergsjön. Detta skedde på mark som inte ägdes av Göteborgs stad som 1895 köpt Lärjeholms herrgård med mark och underlydande gårdar.

1905 grundades AB Utbynäs Villastad på initiativ av direktör Anders Mattson tillsammans med bland andra hans brorson, arkitekten Arvid Bjerke (1880-1950). Mark inköptes och 1906 började villastaden bebyggas precis utanför gränsen till Göteborgs stad. Arvid Bjerke ritade flera av Utbynäs tidstypiska stora, nationalromantiska trävillor, Utbynässkolan och även Utby kyrka som stod färdig 1923. Många av husen byggdes för officerare på regementet i Kviberg, chefer på SKF och en del av Göteborgs patricierfamiljer. Arvid Bjerkes far August Mattson, bror till Anders Mattsson, grundade AB Hofås Villastad 1906.

Utby och Fjällbo

Utby, Fjällbo, delar av Kortedala och delar av Bergsjön 1920.

1928 överfördes området till Nylöse församling och inkorporerades med Göteborgs stad. Huvuddelen av marken ägdes då av Göteborgs stad sen 1895 då de köpt Lärjeholms herrgård med underlydande gårdar och mark. Det inkorporerade området Utby inkluderade då också delar av nuvarande Bergsjön. Efter inkorporeringen byggdes med start 1937 ett nytt bostadsområde öster om villastaden Utbynäs. Det var egnahemsbostäder av samma slag som också byggdes i Bräcke på Hisingen och i Fräntorp.

Den östra delen av Utby kallas för Fjällbo och området närmast Säveån i söder utnyttajs för industrisanläggningar Där byggde Statens Järnvägar en vagnverkstad och bangård med anknytning till bangården i Sävenäs. Vagnverkstaden var klar 1928-29.

1939 stod Fjällbohemmet klart i norra delen av Fjällbo. Det var ett fattighus som ersatte Gibraltar i Johanneberg som fattigvårdsinrättning. Gibraltar blev då istället en sjukvårdsinrättning för äldre. Fjällbohemmet omgavs av ett taggtrådsstaket som revs först 1989. På hemmet bodde framförallt människor som inte klarade sig själva på grund av psykiska handikapp av olika slag. De flesta av Göteborgs kända original såsom Kalle Glader, Fiolmannen, Evald Sjödahl med flera bodde där under perioder av sitt liv.

Fjällbohemmet har därefter stängts och istället har där byggts ett nytt bostadsområde under åren 2004-2005 som kallas Fjällbo park. Hemmets gamla byggnader har också de byggts om till hyresbostäder.

Utby och Fjällbo utgör idag primärområdet Utby (302) samt ingår i Nylöse församling. På primärområdeskartan nedan är Fjällbo områdena 02, 03 och 51.

 

En guide till Göteborgs stadsdelar – Gamlestaden och Marieholm

Gamlestaden heter så för där låg den gamla staden, Göteborgs föregångare, Nya Lödöse (Nylödöse, Nylöse).

Nya Lödöse grundades den 17 augusti 1473. Befolkningen i Lödöse (Gamla Lödöse) flyttades successivt till området kring Säveholmen vid Säveåns utlopp i Göta älv (kring nuvarande hållplatsen Gamlestadstorget) för att undgå den norska kontrollen och beskattningen vid Kungälv. Någon ny försvarsanläggning behövde inte byggas i Nya Lödöse, eftersom borgen Älvsborg fanns vid älvmynningen.

I december 1507 brändes staden av danskarna under Henrik Krummedige vilket föranledde diskussioner om att befästa staden. I början av fastan år 1526 besökte Gustav Vasa Nylöse och utfärdade i samband med detta ett privilegiebrev som bland annat betonade vikten av detta. För att stärka Nylöses ställning upphävde kungen samtidigt Gamla Lödöses stadsprivilegier. I maj 1542 var kungen och borgarna överens om att staden skulle flyttas ut till Älvsborgs slott, men Dackefejden kom emellan. Efter upprorets slut, tog kungen i augusti 1543 upp ämnet på nytt med både ståthållaren på Älvsborg och med nylösingarna själva. Fram till sommaren 1545 var borgarnas motstånd mot en flytt fortfarande betydande, då de började oroa sig för stadens säkerhet vid ett fientligt anfall. Även Lindholmen diskuterades som en alternativ plats för den nya staden.

En flytt till Älvsborgs slott kom också till stånd och en liten stad, Älvsborgsstaden, växte från 1547 fram i det nuvarande Klippan. Sedan Älvsborgsstaden 1563 förstörts av danskarna i samband med det Nordiska sjuårskriget, fick stadsborna återvända till Nya Lödöse.

Kvibergs by med åker, äng, skog blev så småningom stadens egendom liksom vissa rättigheter fiske i älven. I samband med att rikets råd beviljade namnbytet till Nylöse fick staden dessutom Härlanda by i förläningen, eftersom staden ansågs behöva mer mark.

1599 hade Nylöse 155 borgare ”nordan ån” och 108 borgare ”sunnan ån”, vilket motsvarade en befolkning på 1 300-1 600 invånare. I storlek var detta jämförbart med dåtidens Kalmar och Söderköping Vi samma tid bodde det kring 200 personer i en liten stad vid Älvsborgs slott.

Trots upprepade befallningar om befästningars uppförande kom borgerskapet i Nylöse inte långt med den enkla jordvall, som de började anlägga kring staden. År 1611 uppförde Jesper Mattsson Krus en skans utanför Nya Lödöse söder om ån, och sedan fullbordades äntligen graven omkring staden, varefter ett danskt anfall framgångsrikt slogs tillbaka. Allert von Sittman var borgmästare i Nya Lödöse vid tiden för anfallet.

I januari 1612 intogs dock Nya Lödöse av kung Kristian IV:s trupper och befästes, men återtogs 27 februari av Krus och brändes. Efter freden fick inte borgarna återuppbygga sina hus; de skulle flytta till Brätte eller Alingsås eller ”annorstädes hvar de kunde”. 1619, då Älvsborg återlämnats till Sverige av danskarna, börjades dock återuppbyggandet, men 24 februari 1624 beslöt Kungliga Majestät, att Nya Lödöses borgare genast skulle flytta till det nyanlagda Göteborg och platsen där den forna staden hade legat kom med tiden att kallas och heta Gamlestaden.

Från 1624 blev Härlanda och Kvibergs byar därför delar av den nya staden Göteborg. Platsen för Nya Lödöse blev landerimark och på stadens områden söder och norr om Säveån fanns landerier som Mariedal (Gamlestaden), Marieholm, Waterloo samt Kristinedal och Ånäs söder om ån. Öster om, i Kviberg, låg Bellevue, Kvibergsnäs och Kviberg.

nya_lodose

Detalj ur karta från 1880, Regionarkivet GIV 74b. På kartan syns exempelvis landerierna Ånäs, Marieholm, Kristinedal och Waterloo samt resterna av Ny Lödöses vallgrav vilken löper i en halvcirkel kring Gamlestaden.

Kristinedals landeri och Ånäs landeri (vars ägor låg väster om Kristinedals) kom att bli ett tidigt centrum för Göteborgs industrialisering. Kristinedals ägor tycks ha omfattat höjderna i Bagargården som en del kallar Strömmensberg.

Landerierna Ånäs och Kristinedal hamnade i familjen Sahlgrens ägo på 1930-talet på marken som tillhörde Ånäs anlades ett sockerbruk år 1730 efter att bröderna Jacob Sahlgren och Niclas Sahlgren året innan fått ett privilegium för att driva ett sockerbruk. Sockerbruket var en av Göteborgs första stora industrier och fortsatte med produktionen fram till och med 1835. Efter Jacob Sahlgrens död övertog hans änka Birgitta Sahlgren rörelsen och från 1771 drevs företaget av hennes arvingar. Åren 1822-1828 ägdes sockerbruket av N. Björnberg och därefter till 1832 av hans arvingar. Under åren 1833-35 innehades bruket av firman Dimberg & C:o. Därefter upphörde verksamheten.

Familjen Sahlgren med ättlingar ägde landeriet ända till 1843, då de anhöll om att få dela landeriegendomen i två lotter. Den första av dessa, bestående av sockerbruksbyggnaden och trädgården avyttrades 1843 till A. Barclay & Co. Sedan besittningsrätten under de följande årtiondena ofta skiftat, inlöste staden landeriet år 1874. Sockerbruksbyggnaden från 1729, vid Säveåns södra strand, övertogs 1854 av Rosenlunds spinneri, i vilket A. Barclay & Co var delägare, och inreddes till bomullsspinneri, Gamlestadens fabriker, som först var en filial till fabriken vid Rosenlund.

Textilfabriken kom att ge upphov till Svenska Kullagerfabriken AB (SKF) som anlade en stor fabrik i Gamlestaden. I samband med att Gamlestadens fabriker och SKF växte byggdes bostäder i närområdet, såväl trähus som landshövdingehus. SKF:s fabrik byggdes på mark som hörde till Mariedals landeri.

Norr om det gamla stadsområdet låg Hospitalet fram från 1528 då det flyttade dit från Lödöse. Hospitalet fick år 1540 Skräppekärr i förläning. Skräppekärr motsvarar ungefär det vi idag kallar Alelyckan. 1872 flyttade hospitalet till Lillhagen på Hisingen och blev S:t Jörgens sjukhus. Hospitalet låg på mark som tillhörde Göteborg men det drevs inte av staden. Det var en egen kyrkoförsamling mellan 1627 till 1883. Det enda synliga som finns kvar idag är resterna av hospitalskyrkogården i utkanten av Gamlestaden på vägen mot Alelyckan.

Det som idag är Marieholms industriområde och järnvägsområdet mellan Gamlestaden var fram till järnvägens byggande en holme, Gamlestadsholmen, vassar och vattendrag. Fastlandet gick inte längre än till där järnvägen väster om Gamlestaden går idag.

Göteborgsområdet 1809

Göteborgsområdet 1809

Väster om järnvägen så byggdes den första industrin, Göteborgs slakthus, år 1905. Allteftersom byggdes det fler lagerlokaler och industrier i Marieholms industriområde som när motorvägen mellan Göteborg och Angered byggdes kom att bli en isolerad industristadsdel i väster skild från Gamlestaden av motorvägen. I väster är Göta Älv gräns, i söder Säveån, i öster motorvägen och i norr Lärjeåns mynning. Öster om motovägen och järnvögen och norr om berget vid Hopsitalskyrkogården kallas det idag Alelyckan, men huvuddelen av det området tillhörde ursprungligen Skräppekärr och Hospitalet.

Gamlestaden är söder om Alelyckan, öster om motorvägen, norr om Säveån förutom kvarteren på båda sidor om Gamlestadsvägen där Gamlestades Fabriker och andra industrier ligger på marker som tidigare var Ånäs och Kristinedals landerier. Officiellt hör det senare området dock till primärområdet Sävenäs. I norr utgör Kvibergs kyrkogård den sista delen av Gamlestaden innan Kortedala och i öster sträcker sig Gamlestaden till Bellevue där stadsdelen Kviberg tar vid.

I de västra delarna av Gamlestaden dominerar industrier följt av landshövdingehus till berget öster om Brahegatan. Öster och norr om berget samt kring Bellevue är det främst barnrikehus (solgårdar, funkisbebyggelse, lamellhus)) byggda från 1930-talet och framåt. Barnrikehusen betraktas i allmänhet som delar av Gamlestaden men kallas av en del istället för Nylöse och av andra Bellevue.

Den moderna bebyggelsen mellan Kvibergsvägen och Säveån öster om Bellevue samt de stora miljonprogramshusen och andra hus norr om Regementsvägen och öster om Kortedalavägen betraktas i allmänhet som delar av Kviberg ihop med den gamla militärförläggningen och inte som delar av Gamlestaden. Kanske en del också kallar husen mellan Kvibergsvägen och Säveån för Bellevue.

Marieholm, Alelyckan, Gamlestaden och Kviberg ligger i  primärområde Gamlestaden. Lärjeholms gård som en gång låg i Angereds socken räknas nog som en del av Alelyckan av de flesta även om gården ligger norr om Lärjeån. Formellt ligger den därmed i Hjällbo primärområde. Lärjeholm inköptes 1895 av Göteborgs stad för att där anlägga ett nytt vattenverk. Gårdens marker omfattade såväl huvuddelen av dagens Hjällbo som de nordliga delarna av dagens Alelyckan, en del den mark söder om Lärjeån som idag är Kortedala. Dessutom delar av Rösered, huvuddelen av dagens Gårdsten, Lövgärdet och Rannebergen. 1928 inkorporerades delar av Utby från Partille landskommun. 1930 inkorporerades Lärjeholm ägor plus några mindre gårdar söder om Lärjeån från Angereds landskommun och dessutom införlivades ytterligare delar av Utby med Göteborg, däribland det som idag är Bergsjön och delar av det som är Kortedala.

Gamlestadens primärområde 301

Kyrkligt har Gamlestadsområdet en komplicerad historia på grund av Hospitalsförsamlingen och Nya Lödöse. Idag hör hela området till Nylöse församling som grundades den 17 augusti 1473 genom en utbrytning ur Utby församling. Församlingens namn var till 5 augusti 1474 Götaholms församling, därefter till 1543 Nya Lödöse (Nylöse) församling, därefter till 1571 Älvsborgs församling, därefter till 1627 Nylöse församling. Från 1627 till 1 maj 1883 Göteborgs hospitalsförsamling (eller Kronohospitalsförsamlingen), därefter till 1968 Gamlestads församling för att 1969 återfå namnet Nylöse. Församlingen införlivade 1528 Härlanda församling som sedan utbröts 1951 (Kålltorp och del av Bagaregården). 1928 överfördes från Partille församling den del som före 1571 utgjort Utby församling. 1960 utbröts Kortedala församling, 1969 Sankt Pauli församling och 1971 Bergsjöns församling.

Kvarteret Gamla Tullen

Kvarteret Gamla Tullen, Skeppsbron-Postgatan-Smedjegatan-Norra Hamngatan.

Tomter enligt Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 5, tomt 54, Dennick, Lydinghielm, Gripenwald, Crocat (Croquet), Wallman, von Öltken, Göteborgs stad, Sahlgren, Silfverschiöld, Broströmia
Rote 5, tomt 55, Erik Dahlberg, Gathenhielm, Björnberg, Malm, Malmska huset
Rote 5, tomt 56, Staten (Kronan) Gyllenberg, von Köhler, Schuman, Adlercrantz, Amija, Stierncrona, Tham, Pike (Peik), Alströmer, Björnberg, Arfvidson, Evers, Röhss, Thamska huset
Rote 5, tomt 58, Radhe, Båthman (Palmencrona)
Rote 7, tomt 53, Brandt, Woldenberg, Bieder, Almroth, Rancke, Holterman,
Rote 7, tomt 54, Miller, Reuter, Stolpenberg, Fattigförsörjningsinrättningen
Rote 7, tomt 55,

Gamla Tullen

Kvarteret Härbärget

På 1600- och 1700-talet bildade kvarteren Arkaden (Östra Hamngatan-Södra Hamngatan-Fredsgatan-Drottninggatan) och Härbärget (Fredsgatan-Södra Hamngatan-Östra Larmgatan-Drottninggatan) ett enda långt kvarter. Efter branden 1792 anlades Fredsgatan och det nybildade kvarteret bebyggdes med stenhus i två till tre våningar.

Hela den östra delen av kvarteret, tomterna 3-7 och 133-134 upptogs av Bloms Hotell / Grand Hotel Haglund mellan 1808 och 1972. Grand Hotel Haglund omfattade även tomterna 126-127. Därefter har det varit en ny fastighet som till en början hette Citypassagen men idag inte har nåt särskilt namn.

Kvarteret omfattar även nuvarande Brunnsparken och Palace-byggnaden.

Tomter enligt Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 4, tomt 125,
Rote 4, tomt 126, Röhl, Utfall, Barthengren, Segerlind, Sandahl, Haglund
Rote 4, tomt 127, Haglund
Rote 4, tomt 128, Lundborg, Oterdahl, Benecke, Hertz, Delmonte
Rote 4, tomt 129, Lake, Friberg, Linde,
Rote 4, tomt 130, Lind,
Rote 4, tomt 131,
Rote 4, tomt 132,
Rote 4, tomt 133, Wessberg, Blom
Rote 4, tomt 134, Blom
Rote 4, tomt 135, Norman
Rote 5, tomt 1, Carlberg, von Jacobson,  Jacobsonska sockerbruket, Fürstenberg, Palace Hotell
Rote 5, tomt 2, Järnvågen, Damm, Tham, von Jacobson, Eckerman, Santesson
Rote 5, tomt 3, Limmerhult, Patkul, Wohlfahrt, Damm, Blom, Grand Hotel Haglund
Rote 5, tomt 4, Rasch (Rask), Rising, Lüdert (Lüder), Hoppe, Norman, Sahlgren & Söner
Rote 5, tomt 5, Lüdert (Lüder), Feigel, Almroth, Santesson, Gjers, Segerlind, Kullberg, Dymling, Emanuel Magnus & Co, Magnus, Eckhart
Rote 5, tomt 6, Håkansson (Lenberg), Dittmer, Dijkman, Flobäck, Willerding, Gjers, Eckhart, von Holten, Berg, L. Fürstenberg & Co
Rote 5, tomt 7, Berling, Brinck, Flodin, Björck, Lindström
Rote 5, tomt 8, Weissman, Braun-Johan, Macklier, Utfall, Barthengren, von Matern, Lindström, von Holten, Wewetzer, Indebetou, Lichtenberg, Södra Hamngatan 47
Rote 5, tomt 9, Mörck, Sjöberg, Boethius
Rote 5, tomt 10,
Rote 5, tomt 11, Baltzer,  Bromelius, Häger, af Sandeberg, Neuman

Härbärget

Kvarteret Arkaden

På 1600- och 1700-talet bildade kvarteren Arkaden (Östra Hamngatan-Södra Hamngatan-Fredsgatan-Drottninggatan) och Härbärget (Fredsgatan-Södra Hamngatan-Östra Larmgatan-Drottninggatan) ett enda långt kvarter. Efter branden 1792 anlades Fredsgatan och det nybildade kvarteret bebyggdes med stenhus i två till tre våningar.

På 1890-talet revs en del av kvarteret då Sveriges enda privatägda gata, Arkaden, drogs snett igenom kvarteret och en stor tegelbyggnad med torn uppfördes.

I kvarteret fanns flera kända företag, bl.a. Arcade restaurang och smörgåsaffär, Brobergs Tobakshandel, Törnstens herrekipering, Waidele musikaffär, Stibergs hörna och Hugo Bonanders damfrisering.

Samtliga hus i kvarteret revs 1969-1974 och de tre nuvarande byggnaderna uppfördes. År 2000 byggdes kvarterets inre delar om och nya höga entrépartier tillkom på hörnen i sydväst och nordost.

Tomter enligt Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 4, tomt 116, Herwegh, Kåhre, Åkerman, Roos, Dickson, Heyman
Rote 4, tomt 117, Ström, Sahlgren, Sandberg, Kåhre, Bronander, Jansson, Rhedin
Rote 4, tomt 118, Wohlfahrt, Spång, Lembke (Lemke), Sjöberg, Schiller
Rote 4, tomt 119, Lind, Schildt, Berg, Wetterquist, Wetterman, von Schaffrath, Söderberg, Sjöberg
Rote 4, tomt 120, Kierr, Poies (Pois), Fogelberg, Arfvidsson
Rote 4, tomt 121, Kinnarid (Kinnert), Meijer, Oterdahl, Fogelberg
Rote 4, tomt 122, Friberg, Fogelberg
Rote 4, tomt 123, Eilking. En av de tomter som försvann när Fredsgatan anlades.
Rote 4, tomt 124, Lohman, Liedblad & Sjögren, Warburg, Andersson, Hyllengren
Rote 5, tomt 12, Dellinghusen (Dellinghausen), Böker, de Silentz, Oterdahl, Engelblom, Benecke
Rote 5, tomt 13, Dellinghusen (Dellinghausen), Tham, Gripenstedt, Habicht, Colliander
Rote 5, tomt 14, Böker, Ström, König, Sandberg, Bronander, Bahrman, Janse, Rhedin
Rote 5, tomt 15, Salfelt, Bratt, Edenberg, Zachrisson, Wohlfahrt, Westerling,  Westerling & Wohlfahrt, Franck
Rote 5, tomt 16, de Buur (de Boer), Ollonberg, Herwegh, Andersson, Kåhre, Roos, Dickson, Heyman
Rote 5, tomt 17, Hertzen (Hartzen), Herwegh, Kuhn, Nissen, Tanggren, Heegh, Spargren, Nordenberg, handelsfirma G Lewien, Denninghoffska huset

Arkaden

Antonsonska huset

4 roten nr 115, kvarteret Frimuraren, Drottninggatan 34. År 1746 köptes det av handelsmannen Johan Anders Lamberg, som även ägde Drottninggatan 35 mitt emot. Sedan fadern dött 1783 övertogs fastigheten av yngste sonen Carl Lamberg, bror till Peter Lamberg.

Efter branden 1802 uppfördes ett tvåvånings stenhus år 1810. År 1891 förändrades fasaden och första våningen försågs med stora skyltfönster. Efter försäljning år 1916 till AB John Antonsons Boktryckeri kom fastigheten att kallas för Antonsonska huset. Tryckeriet höll till där fram till 1932, då fastigheten övertogs av Svenska Handelsbanken.

Drottninggatan 34 och 36.

Drottninggatan 34 och 36. 1954 innan rivningen. Licens: CC-BY-NC-ND

Det Antonsonska huset revs 1954 och ersattes med ett nytt bankpalats, ritat av Kjell Westin. Byggnaden var i tre våningar, där den första var indragen, så att en arkad bildades över trottoaren och fasaden var klädd med koppar. Denna fastighet revs 1976. Nu ligger Handelsbankens nya hus där och på flera närliggande tomter.

Silvanderska huset

5 roten nr 21. Kvarteret Frimuraren. Södra hamngatan 33.

På 1790-talet byggdes ett nytt tvåvånings trähus på tomten. Det brann ner år 1802. Stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg fick därefter i uppdrag att rita ett trevånings stenhus, vilket började byggas år 1804. År 1859 skedde en ombyggnad efter ritningar av P.J. Rapp, varvid fasaden förändrades helt. År 1884 övertogs fastigheten av Livförsäkringsaktiebolaget Nordstjernan, och i början av 1900-talet skedde en ombyggnad efter ritningar av Rudolf Steen, varvid byggnaden försågs med en fjärde våning.

Huset kallades allmänt för det Silvanderska huset efter Silvanders herrekipering, som höll till där och år 1920 köptes det av Fastighets AB Södra Hamngatan 33, som främst ägdes av Silvanders. Fastighetsbolaget förvärvades av Svenska Handelsbanken i december 1941 och 1954 togs fastigheten över av banken. En om- och tillbyggnad genomfördes 1954 efter ritningar av Kjell Westin. Kring 1976 revs huset. Handelsbankens nya hus står står sen 1978 på platsen.

Södra Hamngatan 29, 31, 33

Södra Hamngatan 29 (Malmsjöhuset), 31 (Frimurarlogen), 33 (Silvanderska huset) [nr från höger], 1902.