Johan Fredrik Carpelan, född den 14 december1745 i Halikko socken i Åbo län i Finland, död 27 december 1808 i Göteborg. Gift från den 27 aug. 1776 med Magdalena Maria Noraeus, f. 5 febr. 1759, d. 30 aug. 1824, fosterdotter till sidenfabrikören Jonas Norin i Stockholm.
Student i Åbo dec. 1759, volontär vid Västerbottens regemente 14 dec. 1759, furir vid majorens kompani 14 dec. 1762, auskultant i Åbo hovrätt 1763, sergeant vid Piteå kompani 30 juli 1764, Kunglig livdrabant 9 apr. 1766 (erhöll resolution på lön 17 febr. 1767), och löjtnant i armén 20 dec. 1769;
Bevistade riksdagen 1771—72, stabslöjtnant vid sekondmajorens kompani av Åbo läns regemente 22 apr. 1773, kapten i armén 28 juli 1774, kapten med kompani vid Österbottens regemente 22 nov. 1775 och vid Västerbottens regemente 1 maj 1776. Regementsfullmäktig vid riksdagen 1778 och sekondmajor 10 aug. 1779.
Vidare var han direktör vid Nasa silververk 1776—85. Silverbrytningen i Nasafjället är ökänd då de som arbetade där till stor del var tvångsrekryterade samer och ditbeordrade soldater.
Landshövding i Uleåborgs och Kajana län 12 jan. 1785, landshövding därstädes 26 juli 1785, befälhavare över Uleåborgs trupper 1789, friherre 15 maj 1790 och erhöll generalmajors titel 23 aug. 1790. Han anses ha varit en mycket duktig och duglig landshövding:
En verklig insats i Finlands odlingshistoria kom han att göra, sedan han (1785) blivit landshövding i Uleåborgs och Kajana län. Man kan med trygghet påstå, att han varit en av de bästa landshövdingar, som Finlands nordligaste län haft under den svenska tiden. En av hans första åtgärder var att med spannmål undsätta Kajanatraktens allmoge, som efter nödåret 1783—84 befann sig i synnerligen svår belägenhet — den första spannmålstransport, som skett till denna landsdel. Förbättrandet av länets handelsförhållanden låg C. mycket om hjärtat. Så utverkade han redan år 1788 för Brahestad obehindrad utövning av stapelstadsrättigheter. För att grundligt lära känna sitt vidsträckta län gjorde han täta resor även till de avlägsnaste bygder. Man har enligt anteckningar i hans dagböcker beräknat, att han i tjänsten tillryggalagt till lands över 4,000 mil, ofta på obanade vägar och mången gång till fots, och i båt över 400 mil.
Krigsutbrottet 1788 avbröt C:s reformarbete, och många av hans planer måste skjutas undan till framtiden.
Till försvar av Finland organiserade han flera miliser och trupper i de områden han var landshövding över:
För att sätta makt bakom sina ord reste C. i okt. och nov. omkring i sitt län och överenskom med allmogen om bildandet av en trupp på omkr. 2,000 man till dess försvar. Därjämte förbundo sig gränssocknarna att om så erfordrades gå man ur huse mot fienden, och slutligen skulle allmogen låta rotera sig och sätta upp ungefär 600 man reguljära trupper, varav 300 man jägare. Soldaterna erhöllo på vanligt vis torp, och allt var behörigen genomfört innan årets slut. Uleåborgs län kunde väl synas vara i behov av dylika skyddsåtgärder, då Österbottens regemente var kommenderat till södra Finland och Kajana lantkompani blott utgjorde 150 man lantmilis. Men den allmänna krigsledningens krav fingo gå före. Under sommaren 1789 måste C. sända 774 man till Kuopio län för att bevaka magasinen i Joensuu och Jorois. Samma sommar överenskom C. med allmogen i Kemiträsks och Kuusamo socknar om uppsättandet medelst rotering av ett skidlöparkompani, varmed Kajana bataljon skulle förs lärkas. Hösten 1789 erhöll C. befallning att infinna sig i Lovisa, där han av konungen själv erhöll order att för följande års fälttåg ombilda sin brigad till en reguljär trupp. Till följd härav överenskom C. med allmogen i Uleåborgs län om uppsättande av ytterligare 480 man. Likaså värvades på C:s tillskyndan ungefär 500 man, vilka sedermera jämte de förutnämnda bildade Uleåborgs läns lätta infanteriregemente och artillerimanskap. Allt detta verkställdes med stor skyndsamhet. Redan i apr. månad 1790 kunde de åtta kompanierna, som C stampat fram, avtåga till gränsen, men strax därpå kom order från konungen, att brigaden skulle överföras till Karelen. Synbarligen var detta oväntat även för C, och gränsallmogen visade sig missnöjd, då den berövades frukten av sina ansträngningar för eget skydd. Det uppkom oroligheter, som endast genom eftergifter från C:s sida kunde stillas. En del av trupperna fingo stanna i länet till gränsens försvar, men med återstoden ryckte C. genom Savolaks och Karelen ända ned till Kymmene älv. Konungen uttalade sedermera sitt synnerliga välbehag, med C:s åtgärder. Ett synligt tecken på detta välbehag var, att C. 7 maj 1790 upphöjdes i friherrligt stånd jämte sin äldre broder Simon Vilhelm Carpelan, vilken dock måhända var mindre förtjänt av nådevedermälet
Efter kriget fortsatte Carpelan med sina reformer i Uleåborgs län:
Han ivrade för mossars och kärrs utdikning och uppodling liksom för rensande av älvar, forsar och kanaler, åtgärder mot älvmynningarnas översvämningar om våren och anläggandet eller förbättrandet av vägar, broar och kanaler. Vidare yrkade han på byordningar, reguljärare byggnadssätt, uppförande av stenkyrkor, brandstodsföreningar och bättre brandredskap. Till jordbrukets befrämjande anbefallde han byggandet av större rior och ängslador, jordens bättre hävdande och indelning i treskiften, potatis-, lin-, hamp- och humleodling samt förbättring av gärdesgårdarna. Kreatursaveln borde upphjälpas, och smöret skulle erhålla en omsorgs-fullare behandling.
[…]
Man har beräknat, att under C: s tid i hans län uppkommit 460 nybyggen om 88 mantal och att skatterna genom dessa och ny skattläggning på gamla hemman stigit med över 1,400 rdr årligen. En synnerligen viktig och betydelsefull reform var även, att räntepersedlarna i hela länet med undantag av tre socknar förvandlades i säd, smör, hö och penningar. Dessutom genomdrev C, att Kuusamo socken åtog sig en årlig brännvinsskatt av en rdr på mantalet. År 1795 reglerades även under C:s överinseende gränsen mellan Uleåborgs län och Västerbottens lappmark, som dittills till men för inbyggarna i båda länen varit obestämd. Likaså avslutades en långvarig tvist angående fiskerättigheterna i Kemi träsk.
Carpelan bevistade riksdagen i Norrköping år 1800, generalmajor i armén 8 maj 1800, landshövding i Göteborg 11 juni 1800 och överkommendant över fästningarna på rikets västra kust 12 juni 1800 Detta var uppdrag han inte ville ha, men i praktiken tvingades ta i samband med riskdagen i Norrköping. Det hade varit upplopp och oroligheter i Göteborg och den tidigare landshövdingen Samuel af Forselles vill inte ha kvar sitt uppdrag. Han blev också befälhavare över arméns västra kårer 21 jan. 1801, ordförande i karantänskommissionen 27 nov. 1802 och generallöjtnant 15 febr. 1808. Han blev entledigad från överkommendantsbefattningen den 23 febr. 1808 med bibehållande av högsta befälet över Göteborgs garnison.
Under sin tid som landshövding i Göteborgs- och Bohus län var han även här aktiv med olika typer av reformer. År 1804 gav han på egen bekostnad ut skriften ”Några grunder för Jordbrukets och Hushållningens förbättrande uti Göteborgs och Bohus län till allmogens underrättelse”. Han motarbetade även det utbredda superiet i länet.
En av hans större insatser var tillkomsten av vallraseringskontraktet den 19 oktober 1807, som innebar att Göteborg ingick en överenskommelse med Kungl. Maj:t (staten) om att stadens försvarsverk fick rivas. Raseringsarbetet påbörjades den 2 november samma år och pågick i cirka fem år.
Ledamot av Patriotiska sällskapet från 1790 och av Finska hushållningssällskapet från 1798.
Carpelans hälsa var vacklande under hans sista år och Kungl. Maj:t beviljade honom sex månaders sjukledighet från den 17 november 1808, vilket han dock ej fick uppleva. Han begravdes den 5 januari 1809 på den år 1787 anlagda Mariebergs begravningsplats i Majorna.