Theodor Mannheimer

Theodor Noah Mannheimer, född 3 november 1833 i Köpenhamn, död 6 mars 1900 i Göteborg, var en svensk finans- och kommunalman. Invandrade 1855 från Köpenhamn till Göteborg. Han var son till handlanden Heiman Mannheimer och Adelheid Bing och från 1858 gift med Hanne Meyer. Han var vidare far till Otto Mannheimer, Herman Mannheimer och Carl Mannheimer.

Anställd i firma Smidt & Le Maire i Köpenhamn, handelsbokhållare hos köpman AL Pineus i Göteborg sommaren 1855–59, svensk medborgare 4 jan 1859, burskap som handlande i Gbg 15 juli 1859 och därefter delägare i firma Pineus, Mannheimer & Co 1859–64.

Var VD och ledamot i styrelsen för Skandinaviska Kredit AB från 1864. År 1865 respektive 1868 öppnades avdelningskontor i Stockholm och Norrköping. En inhemsk marknad för stats-, kommunal- och järnvägslån skapades genom förlags- och emissionsverksamhet. Han anse som en av grundarna av det moderna svenska bankväsendet:

Oscar Ekman (bd 13) blev ordf i styrelsen för denna Sveriges första icke sedelutgivande aktiebank, och M erhöll posten som VD. M hade visserligen ingen tidigare erfarenhet av att leda en bank eller av bankverksamhet i vidare mening. Han hade dock som delägare i den havreexporterande firman Pineus, Mannheimer & Co sysslat med trasseringar på utlandet, varit Skånes enskilda banks kommissionär i Gbg och anlitats av privatbanken i Khvn. Med Ekmans stöd kunde M från 1864 bygga upp en central position åt sig och prägla Kreditab:s utveckling.

[…]

M utvecklade Skandinaviska kreditab till en industribank med markant inriktning på storföretag. Vid göteborgskontoret beviljade M under 1860- och 1870-talen lån till de lokala handelshusen, vilka i sin tur var förläggare eller ägare till industrier. Med en sådan indirekt kreditgivning löpte banken mindre risk att tvingas överta svårrealiserbara säkerheter under konjunktursvackor. Under 1880-och 1890-talen övergavs denna extrema försiktighet, och M beviljade lån till framfor allt textilindustrin och verkstadsindustrin inom Gbg samt till järnbruk, sågverk och massaindustrier i Bergslagen och Värmland, vilka ägdes av göteborgsföretag. M:s kreditgivning var som regel modest i förhållande till företagens storlek och ägarnas förmögenhet. Han tog emellertid också företagsskapande initiativ, som antingen fick stor regional betydelse eller ledde till bärkraftiga och utvecklingsdugliga företag. Organiserandet avjärnvägar och deltagandet i Grängesbergsbolagets uppbyggnad var exempel på dessa båda handlingslinjer.

M deltog aktivt i emitterandet av flera järnvägslån i början av 1870-talet: Nora-Karlskoga, Oxelösund-Flen-Västmanlands och inte minst Bergslagernas järnvägs ab mellan Gbg och Falun, som krävde 50 milj i anläggningskapital. När konjunkturen försämrades efter 1878 och under hela 1880-talet, blev det M:s uppgift att få dessa järnvägar lönsamma genom att sanera deras finanser.

Vidare var han ledamot av stadsfullmäktige i Göteborg 1870–76 och 1881–94, av styr för Bergslagernas Järnvägs AB från 1872, v. ordf där från 1996, ledamot av styrelsen för Nora-Karlskoga Järnvägs AB från 1874, ordförande där från 1890, led av bankkommittén 1881–83, av styrelsen för Grängesbergs Gruv AB 1884–96, ordförande i styrelsen för Göteborg-Hallands Järnvägs AB från 1885, ledamot av styrelsen för Göteborg-Borås Järnvägs AB från 1891, för Trafik AB Grängesberg-Oxelösund från 1896, för Örebro-Köpings Järnvägs AB från 97 och för Borås–Alvesta Järnvägs AB från 1898.