SAL, far och son – om Olof Wijk

Olof åkte till USA för att praktisera på Svenska Amerika Liniens New York-kontor. Han stannade ett och ett halvt år – från oktober 1956 till maj 1958. Han fyllde 23 där borta.

Exakt vad han fick göra vet jag inte men jag kan tänka mig att det var enklare kontorssysslor, sköta en del korrespondens, renskrivning, lättare bokföring. Jag inbillar mig att traditionen hos storföretagare är att låta nykläckta generationer skaffa sig erfarenhet på grundnivå, gärna inom olika grenar av verksamheten, innan de släpps upp i hierarkin. Erfarenhet men också legitimitet, de ska ha några hundår i ryggen för att avvärja de enklaste anklagelserna om att ägarfamiljen eller direktörssönerna inte behöver anstränga sig för att nå de höga poster som reserverats åt dem.

Så var det på det förlag, Bonnier Alba, som gav ut min första bok. Första gången jag tittade in på Sveavägen satt den sympatiske Abbe Bonnier i en garderob, nödtorftigt omgjord till kontor, och presenterades som ny kraft efter att ha jobbat som kringresande insäljare. Andra gången jag tittade upp – satt samme man i direktörsrummet och var chef för hela förlaget.

Jag har mycket få spår från denna tid i Olofs liv. Det tydligaste är det avtryck Amerikavistelsen gjorde hos vissa i familjen. I efterhand. Som en handgriplig förklaring till ett sorgligt facit. De som upplevde att pappa blev galen – omöjlig, svår, fanatisk, världsfrånvänd, sjuk, störd – har ofta hänvisat till bilolyckan i Amerika. Efter det ska han inte ha varit sig lik.

Jag har hört det av farmor, jag har hört det av faster Virginia, av farfars syskon och mer avlägsna släktingar. Även en del gamla bekanta till Olof. Eller bekantas bekanta. Många av dessa borde ju veta.

Men psyket är komplicerat. Och likaså samvetet. Bilolyckan har inget som talar för sig som förklaring till pappas förändring. Inte om man tittar närmare efter. Hela saken säger inte mer än att dessa människor – Olofs mamma, syster och andra släktingar – inte har tittat närmare efter. De har inte brytt sig. Eller inte orkat.

Bilolyckan inträffade i Mexiko. Olof är på resa genom USA och har även kört en bra bit in i Mexiko. Två dagar efter krocken skriver han till sin pappa. 21 juni 1957.

Av brevet framgår att främsta skälet till att åka in i Mexiko var att ordna nytt visum till USA. När han skriver har han fått ett nytt sådant instämplat i passet av ambassaden i Mexico City den 18 juni. En medarbetare till farfar hade varnat för att om Olof återvänder till USA efter att redan ha varit där i ett år, riskerar han att bli inkallad till militärtjänstgöring. Olof har skaffat sig andra besked men oroas hursomhelst inte av saken, han kan tänka sig att göra en kortare värnplikt även i USA. Om han däremot skulle tvingas lämna landet för att aldrig mer återvända skulle det vara katastrofalt för mitt framtida arbete i företaget. Här finns alltså klara besked om Olofs egna framtidsplaner, han är inriktad på att gå i pappas fotspår inom Amerikalinien.

Först efter två stora sidor om dessa saker börjar han redogöra för bilolyckan:

Den 19 vid 6-tiden på kvällen på en lång raksträcka av den jämna breda asfaltsväg som sträcker sig genom halvöknen 70 mil norr om Mexico City och vid en hastighet av 100 km/tim upptäcker jag plötsligt i fullt solsken vid höger vägkant ett 100-tal meter framför mig en kärra dragen av två oxar. Kärran har kommit uppför den låga vägbanken för att gå över landsvägen från höger till vänster. Oxarna är redan ett stycke ut i min körbana; jag tutar, bromsar och för bilen mot vägens mitt. Några ögonblick senare är min del av vägbanan helt blockerad; hastigheten obetydligt reducerad; jag styr mot vänster vägkant men ekipaget rör sig obevekligt. Någon sekund senare krossas bilens framparti mot det närmaste djuret; så blir allt stilla… Jag sitter fortfarande med ratten i händerna och ser ut genom framrutan men i övrigt är allt förändrat. Motorhuven, helt deformerad, pekar mot skyn och vindrutans högra del är täckt av exkrement från det närmaste djuret. Jag klättrar upp till vägkanten. Framför bilen och nära körbanan ligger en av oxarna svagt stönande men utan yttre skador. På vägen står kärran och en del av fruktlasten ligger utspridd runt om. Jag får syn på mannen som kört ekipaget. Han jämrar sig något men är helt oskadd så när som på några rispor från kaktustaggar.

Det var femton mil till närmaste samhälle och Olof skriver från den lilla staden Saltillo, där han väntar på polisutredning, att bilen ska repareras och försäkringsfrågan lösas.

Det andra och sista brevet från Amerika är skrivet i New York den 17 oktober, fyra månader efter olyckan.

Jag vill inte be om ursäkt för att inte ha skrivit eftersom det endast beror på oföretagsamhet, men nu skall jag försöka få ur mig några nyheter.

Olof redogör för vad som hänt sedan olyckan. Han fick stanna närmare en månad i Saltillo för att reda ut all byråkrati. En kanske tidstypisk beskrivning: På morgonen den 10:e dagen kastade sig ett halvt dussin indianer över vraket och lyckades på kort tid befria framvagnen från allt utom själva motorn.

Men det inträffade något viktigare, som vissa av familjens hungriga amatörpsykiatriker också lagt fram som bevis: Till råga på eländet drabbades jag av gulsot någon av de första dagarna i juli. Jag kände mig fysiskt svag, åt föga men drack läskedrycker i mängder samt sov 15 timmar om dygnet. Dessutom var ögonen starkt gulfärgade och urinen mörkbrun. Att det var gulsot kunde jag endast gissa då jag ej gick till läkare.

Olof ville inte förlänga den mexikanska tiden ytterligare genom läkarbesök och ordinationer. När utredningen till slut var klar, bilen reparerad och han den 17 juli lämnade Saltillo var han fortfarande ganska sjuk.

Han sålde bilen i New Orleans för 850 dollar och återvände till New York. En långpromenad på fyra svenska mil under en utflykt i slutet av augusti tog för mycket på levern, menar Olof i brevet, och den 5 september blir han inlagd på Lenox Hill Hospital. Där stannade han en månad, kurerad endast med mat och sömn, och när brevet skrivs är han ännu ordinerad att arbeta högst en timme per dag även om han veckan därpå räknar med att vara igång på halvfart. Olof skriver att han på sjukhuset i tre veckor delade rum med en utomordentligt trevlig och kultiverad jude, som hade samma sjukdom, men mer än så preciserar han inte diagnosen. Eftersom gulsot tar på levern är antagligen sviterna av denna och inget annat.

Hur uppriktigt brevet var är svårt att säga – det kan vara ett pliktbrev för att tillfredsställa fadern och inget annat. Det är också tre månader sedan Olof skrev sist. Men åtta fullskrivna sidor och alla små detaljer som beskrivs så utförligt tyder på en vilja att kommunicera med pappan. Vi har förra brevets tydliga uttryck för att Olof tänker sig en bana inom Amerikalinien. Och i detta brev betonar han att sammantaget trivs jag utmärkt på kontoret och jag ser mycket fram mot att åter få träffa Pappa om några månader.

Det är pappas pojke som skriver. Jag känner hur hans världsvana växer, liksom inblickarna i branschen och att han ser fram emot att få möta sin far på mer jämlik nivå. Önskan att axla faderns mantel blir rent av fysisk. Farfars skallighet är ju en del av hans signatur:

Hilmers sekreterare har sagt mig att Pappa önskar ett foto av mig. Om Pappa behöver det för att kunna identifiera mig när vi träffas om någon månad skall jag gärna skicka ett passfoto; annars vill jag gärna vänta med lyxbilder à $ 100 tills mitt utseende blivit mer distingerat; flintskallen ser man nämligen inte mycket av ännu.

Jag anar en ung man som inte är nöjd med sitt utseende. Kanske ser han fortfarande dessutom barnslig ut för sin ålder – precis som han såg ut som tolv på passbilderna där han i verkligheten var sjutton. Breven ger också intrycket av en ensam människa i främmande land. Den långa turen över USA och ner i Mexico gör han själv. Weekenden där han promenerar tills levern kollapsar tillbringar han ensam. Han beskriver sina bostadsrum och andra praktiska detaljer men nämner inte en enda människa.

Efter det andra och sista brevet stannar Olof ytterligare ett drygt halvår i New York. Det är ingen tät kontakt han har med sin far – även om de båda tycks vilja tillfredsställa den andre.

Min bild bekräftas per telefon av Olofs gamle Lundsbergskamrat och Särövän Carl von Essen.

– Han hade nog ingen lycklig tid i New York. Han var mycket ensam.

Vännen minns också att Olof tagit starkt intryck av en särskild händelse. När han insjuknade i sviterna av gulsoten fick han först inte tillträde till något sjukhus.

– Olof berättade upprört: De tog inte emot mig förrän jag visade mitt American Express.

Olof kommer hem från USA i maj 1958. De skolkamrater jag fått tag i tappade kontakten så fort skoltiden var över. Lumparvännen varade bara inryckningstiden ut. Några brev eller foton från denna tid har jag inte hittat.

Vad jag vet är att Olof arbetade på Svenska Amerika Liniens kontor i Göteborg. Under åtminstone några månader. I ett par försändelser tituleras han rederitjänsteman.

Vad han arbetade med och på vilken nivå vet jag inte. Enligt vad han berättade för mamma slutade han för att han inte fick gehör för sina idéer. Han hade föreslagit och skissat på en ny lossningsteknik för båtarna i hamn men de hade inte lyssnat på honom. Kanske var han för ung och ny och inte taktfull nog. Kanske blev han som direktörens son föremål för ökad misstänksamhet. Kanske uppträdde han just som direktörens son med arroganta krav på att få bestämma. Kanske blev han orättvist behandlad. Jag vet inte. Men klart står att han själv kände sig kränkt. Situationen blev ohållbar.

Den ende gamle vän jag fått tag i och som kände Olof dessa år är Mats Rutmark, som ingick i Säröfamiljerna. Han minns det som att Olof var lite för framåt på Amerikalinjens kontor, kanske helt enkelt före sin tid. Han skulle ha propagerat för något som liknade containertrafik men blivit motarbetad. Det slaget av sjöfartstrafik dröjde ytterligare något decennium innan det slog igenom.

Ett perspektiv på detta får jag genom det sista tidningsklippet bland farmors papper – där hon är med vid dopet av ett containerskepp 1974. Där heter det om dåvarande vd:n för Broströmskoncernen:

Kristian von Sydow har tidigare förhållit sig avvaktande till containertrafiken. Nu är han med i stor stil med en ”tredjegenerationens” båt.

– Det var japanerna som drev fram den här utvecklingen på den här traden, förklarar han. De satte in containertonnage på USA och Australien. Vi måste följa efter.

Kristian von Sydow deltog i kuppen mot farfar, han var möjligen den ledande. Nu tänker jag att han kanske även var med och stoppade min pappas unga utmanande idéer om hur sjöfarten skulle utvecklas. Hade han inte gjort det kanske hela rederiet hade kunnat räddas! Och min pappa likaså! Tänker jag, rätt nöjd med att i detta material presentera en helt egen konspirationsidé.

Mats Rutmark har ljusa minnen av Olof.

– Vi hade mycket kul ihop. Han var en glad och trevlig kille.

Jag frågar vad de hade gemensamt, mer konkret. Var de ute på krogen och sånt?

– Nej, vi var mer hemma. Vi hade middagar. Allting var kul på den tiden. Vi var unga och nyfikna. Vi seglade också. Och vi reste, vi gjorde en tur till Tyskland. Olof köpte ju en Mercedes, silverfärgad, när han kom hem från USA.

Hade Olof flickvänner? Kanske inte så mycket, svarar Mats Rutmark, men han var inte blyg, han var social. Ett tag hängde han ihop med dottern till en känd seglare.

Fanns det någonting under dessa år som pekade mot att Olof en dag skulle tappa fotfästet?

– Nej, han var trevlig och glad. Men han kunde bli förföljelsemanisk nästan.

Jaså!

– Det gällde hans familj. Han var mycket besviken på sin familj. Och han visste inte var han stod. Ena stunden var han oerhört negativ mot sin pappa men sen kunde något hända och då stöttade han honom.

Vad var han så besviken på?

– De var väldigt frånvarande. Han blev bara bortskickad hela tiden. Och han hade ingenting att säga till om. Men det gällde bara familjen. Annars var det inga problem med Olof. Eller Kålle. Vi kallade honom Kålle.

Jag talar även med Olofs styvsyster, alltså en av döttrarna till farfars andra fru. Hon flyttade som barn in i hemmet på Särö, där farfar bodde kvar efter skilsmässan. Men hon var många år yngre och Olof kom bara hem vissa lovdagar och flyttade sedan hemifrån så hon kan inte säga mycket om hans personlighet.

– Det var inget konstigt med honom, men han var lite hemlig. Han kunde också skratta åt saker utan att förklara sig.

– Det var roligt att se hans fina Merca på stan och kunna säga att honom känner jag. Han satt ofta på Paley’s. Han hade vansinnigt fina kläder och hade så rak hållning. Som en eldgaffel.

Sigyn von Essen tillhörde också Säröfamiljerna. Hon är lillasyster till Carl som var med och arrangerade den stora middagen med Olof, strax före studenten.

– Det var en väldigt lyckad fest. De hade ett roligt inbjudningskort där de i slokhatt bjöd in och kallade sig Festligheternas beskyddare.

Hon kände aldrig Olof som jämnårig vän men hon var hemma hos honom, som lillasyster Virginias lekkamrat.

– Det var ett väldigt kallt hem. Där fanns mycket att leka med men ingen värme. Barn, det var hembiträdenas sak. Föräldrarna gled omkring, åkte på kryssningar och så. Det var en stor sak att stöta på dem där i hemmet. Då skulle man bocka eller niga.

– Jag är glad ändå, på något vis, att ha sett den där sidan. Vi som är födda där på slutet av trettiotalet eller början av fyrtiotalet och tillhörde first class. Det var slutklämmen på en epok. Med hembiträden och tjänstefolk. Att vara uppklädd, slätkammad och uppföra sig – det var allt som räknades. Det kommer aldrig tillbaka. Gudskelov.

Kylan i föräldrahemmet var säkert kännbar. Och den kan inte ha tinats av skilsmässan. Men jag måste samtidigt komma ihåg att de som vittnar om allt detta inte var födda eller särskilt gamla på trettiotalet – alltså under de dryga tio äktenskapsår då farfar ännu skrev kärleksfulla och ibland trånande brev. Misstron när kärleken försvunnit betyder inte att det aldrig funnits någon värme. Besvikelsen kan rent av vara en mätare på det som en gång levde och lågade.

Men om kärleken dog någon gång på fyrtiotalet och farmor och farfar endast upprätthöll ett slags skenäktenskap, så var Olof minst sju och högst fjorton år. Han fick då om inte förr växa upp – visserligen bara på lovdagar och knappt ens då – i ett hem som andades kyla, misstro och kanske bitterhet.

Olof var alltså besviken och arg på föräldrarna. För att de var opersonliga och så lite ville veta av honom under uppväxtåren. Men han var säkert kluven. Även de mest kränkta och misshandlade barn – och Olof var väl långt ifrån något grovt exempel på detta – kan älska och försvara sina föräldrar hur oförtjänt det än är.

Olof var principfast, sa några av hans gamla skolkamrater. Jag känner igen mig även här och tänker att han hade en stark känsla för rättvisa. Inte så politisk kanske utan mer det vardagliga rättvisepatoset – som när man delar en läsk med syrran eller ser någon bli illa behandlad i skolan.

Den kanske hatade men säkert också beundrade fadern – Olof önskade sig rent av hans flintskallighet – kunde inte mötas ur underläge. Men väl om pappan själv hamnar i svårigheter. När han, den perfekte, utsätts för en orättvisa.

Farfars anteckningar från tiden när han blev utmanövrerad ur koncernledningen innehåller överraskningar. På dagen för den avgörande bolagsstämman skriver farfar:

1) Olof ringde omkr 8.30 och talade om att han just blivit påringd av sin mamma som talat om att hans far skulle petas ur styrelsen vid stämman och att anledningen var att jag stått bakom tidningsskriverier om DAB och Miss Lee. Olof var mycket upprörd och frågade om jag hade något emot att han yttrade sig på stämman. Jag sa till Olof att jag var glad och stolt över att han ville protestera mot de infama lögner som tydligen med avsikt satts igång men påpekade också att hans mamma som i många år arbetat för att få ut mig ur Tirfing kunde ge honom obehag. Om han ville yttra sig tillrådde jag honom skriva ner några punkter och göra det kort och koncist och begära att få det till protokollet.

2) Olof ringde efter stämman och berättade att han fått yttra sig och att hans mormor (Ann-Ida Broström) efteråt varmt tryckt hans händer och sagt några vänliga ord. Han hade tackat nej till ”segerlunchen” på Grand. Även Masse (farmors syster) hade varit vänligt förstående.

Olof gjorde tydligen allt vad han kunde för att stödja sin far dessa dagar. Han fick visa sin sonliga kärlek med en legitim sak, en principiell rättvisefråga, som inte var kladdig. Och han kunde samtidigt – kanske – visa sin far att man kan vara lojal, man kan göra sig besvär för att hjälpa varandra i en svår stund.

Far och son blir bundsförvanter under några veckor. Olof ringde på e.m… Ganska intressant attOlof trodde planläggningen möjligen… Farfar noterar med full respekt vad Olof gör och säger.

Den tjugosexårige sonen – som vid det här laget hoppat av från arbetet på rederikontoret, där han gjort sig omöjlig – gör slutligen det som pappa direktören själv inte vågade. Farfar sökte ju desperat kontakt med sin förre svåger, Dan-Axel, för att få en förklaring. Ringde och ringde men fick aldrig tag i honom. Men när han såg Dan-Axel i egen hög person på Bromma flygplats, med gott om tid till det väntande planet, svek farfars mod – han vågade helt enkelt inte gå fram till den mäktige ägaren.

Den 19 februari 1961 skriver farfar:

Olof berättade att han nästa dag – måndag – skulle få träffa DAB och hoppades få ur honom vem som satt igång ryktet om tidningsartiklarna.

20.2 Måndag

Olof ringde på kvällen och redogjorde för sitt samtal med DAB. Bad honom göra anteckningar medan minnet var färskt. Noterar själv efter samtalet med Olof: DAB ej kunnat lämna någon exakt uppgift om vem som sagt vad. Dock hade han låtit undfalla sig att en av de största aktieägarna (Tolle?) – dock ej Olofs mamma – visat honom en tidningsartikel och sagt ung. ”titta här Dan-Axel – detta skrivs om dig – det är Erik som ordnat detta”. DAB ville i övrigt ej säga något mer.

Finns det något mer sammansvetsande än konspirationer – så är det motkonspirationer. Jag har svårt att tro att far och son uppskattade varandra mer än dessa dagar då de tillsammans slogs för min farfars heder. Hur blir det då med galningen som kom hem från Amerika? Tja, detta utspelar sig två och ett halvt år efter hemkomsten.

Jag har sett hur den avsatte farfar skrev ner anklagelser till höger och vänster i sina minnesanteckningar. Allt och alla utsätts för misstankar – sällan grundat på något verkligt skäl. Den charmige och världsvane storchefen uppträder som en rädd gosse och vågar inte konfrontera sina verkliga eller inbillade fiender. Han utvecklar en veritabel paranoia.

Olof däremot är lugn och säker. Ställer sig upp och pläderar på stämman, söker upp och samtalar gång på gång med sina släktingar. Och ordnar tid hos sin morbror – högsta hönset i hela koncernen.

Vad är det som ger honom denna kraft? Kanske en del säkerhet som kom med uppfostran och familjens ställning. Kanske också sonens triumf inför den vacklande fadern, eller åtminstone tillfredsställelsen i att kunna möta honom som jämlike och förtrogen.

Ytterligare en sak hade tillkommit som säkert bidrog till pappas harmoni.

Kärleken.

Ett kapitel ur Erik Wijk: Allt vi här drömma om (Förlaget Atlas, 2009) s. 132-141.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.