Ingemar Johansson som boxare

Ingemar Johansson föddes på barnbördshuset på Övre Husargatan. Familjen bodde då på Prinsgatan 7, dit föräldrarna Jens och Ebba flyttat den 11 maj 1932. Den 5 september 1933 flyttade familjen till Karl Gustavsgatan 59 i Landala, och den 13 november 1937 gick flyttlasset till en tvårumslägenhet på Engdahlsgatan 6 A i Johanneberg. Familjen flyttade den 28 juni 1952 till ett friliggande hus på Grimmeredsvägen 82 i Västra Frölunda. Fadern arbetade som murare och sonen kom att jobba som stensättare innan han kunde livnära sig som professionell boxare.

Boxningen fanns i familjen, då fadern hade sysslat med det och gått några matcher och hans kusin var boxaren Vette Larsson, ”Ring-Larsson”. Alla tre bröderna, Henry, Ingemar och Rolf Johansson ägnade sig i perioder åt boxning, .

Intresset för boxning fick Ingemar då han på vinter/våren 1945 såg en boxningsmatch i Mässhallen: ”Jag stod överst i Mässhallen, såg ned i ringen och häpnade att folk var så tagna. De skrek som tokiga och jag förstod inte vad det var, som engagerade dem så våldsamt. Men skådespelet fångade mig, publikens rop fick samband med slagväxlingarna. Plötsligt stod det klart för mig, att jag hade lust att bli en av figurerna i ljusvalvet under lamporna. Hjärtat började banka i mig, när jag upptäckte, att jag ville bli boxare.”

Ingemar JohanssonJohansson gick med i Redbergslids Boxningsklubb som 13-åring, den 7 eller 10 september 1945. Det blev hans enda svenska klubb. Han debuterade vid klubbmästerskapet för juniorer i början av december 1947. Det var en uppvisningsmatch utan domslut mot Karl Eric Lövgren. Dock innebar matchen att Ingemar blev klubbmästare i tungvikt för RBK. Debuten i en tävlingsmatch kom vid Göteborgs juniormästerskap i Lorensbergs Cirkus, den 17 februari 1948, mot Uno Jacobsson Defence, som var sju år äldre. Johansson var en boxare med bra fotarbete, utmärkt jabb och ett fruktat knockoutslag. Ingemar gick direkt fram och klippte till och därmed var den första segern vunnen.

Därefter vann han på poäng över Helge Olausson från Majorna den 19 februari, på teknisk knockout i tredje ronden den 20 februari mot Hans Fredriksson, Defence innan han den 24 augusti 1948 inför 5 000 åskådare på Svenska Mässan i Göteborg knockade tvåan i svenska juniormästerskapets tungviktsklass detta år, Stig Johansson, i den första ronden. År 1949 vann Johansson 11 av sina 12 matcher, varav 5 på poäng och 6 på knockout. Förlusten det året kom mot Bror Andersson från Halmstad, den 23 oktober, på poäng. Året avslutades med svenska juniormästerskapet efter två knockoutsegrar: mot Karl Frank från Århus den 9 december (KO i tredje ronden) och mot Lasse Mörling (KO i andra ronden) från Kalmar den 11 december.

Den 27 februari 1950 erövrade Johansson sitt första av tre raka svenska mästerskap i tungvikt, då han i finalen besegrade Bengt Modigh, Djurgårdens IF på poäng. Den 29 september samma år förlorade Johansson mot Modigh på poäng. Under hösten detta år vann Ingemar Johansson tre meriterande landskampssegrar mot Aldo Pellegrini, Italien, Bjarne Olsen, Norge och Herluf Hansen, Danmark.

OS-skandalen i Helsingfors 1952

Johansson deltog som amatör i OS i Helsingfors 1952 och tog sig fram till final där han mötte den storvuxne amerikanen Ed Sanders. Johansson blev diskvalificerad för passiv boxning, vilket ansågs vara en stor skandal. Johanssons sätt att boxas, vilket senare framgångsrikt kom att tillämpas av Muhammad Ali, kritiserades hårt i den svenska pressen och kallades en ”skam för Sverige” av Lennart Hyland som refererat matchen i radio. Johansson tvingades lämna arenan under publikens busvisslingar. Den svenska landslagstränaren Sven Thoren förbjöd Ingemar att lämna Helsingfors, menade att han inget hade att göra på avslutningsceremonin och att han aldrig skulle få vara med i den svenska OS-truppen igen. Det skulle dröja 30 år innan Ingemar Johansson fick sin silvermedalj, vilket skedde 1982, då det hade upptäckts att IOK inte hade rätt att frånta en idrottare dennes medalj. ven den traditionella flaggningen vid prisutdelningen förbjöds av IOK med motiveringen ”osportsligt uppförande i ringen”.

Proffskarriären

Efter OS blev Johansson proffsboxare och debuterade 5 september 1952 i en uppvisningsmatch mot Olle Tandberg. Tävlingsdebuten skedde den 5 december 1952 i Göteborg. Fransmannen Robert Masson slogs knockout i fjärde ronden. Edwin Ahlqvist blev Ingemar Johanssons manager på hösten 1952 och tränare var Nils Blomberg. Trion höll ihop hela karriären. Ahlqvist upptäckte Ingemar Johansson vid en Juniormästerskapsturnering i Göteborg, då denne ännu inte fyllt sexton år.

Johansson radade upp segrar och 1956 erövrade han EM-titeln med en knockoutseger i trettonde ronden över italienaren Franco Cavicchi. Före matchen kontaktade Ingemar Johansson brottaren Rune ”Skinnskattebergarn” Jansson, som ställde upp och lät ”Ingo” träna närkampsstyrka genom stående brottning. Mot den storväxte italienaren var detta ett smart drag, och i den 13:de ronden orkade han inte böka längre. Genom ett hårt kroppsslag avslutade Ingemar Johansson matchen.

Ingemar Johansson försvarade EM-titeln under 1957 och 1958, mot bland andra engelsmännen Henry Cooper och Joe Erskine. I september 1958 fick han chansen att möta amerikanen Eddie Machen, en av de högst rankade på tidningen The Rings rankinglista. Matchen gick den 14 september på Nya Ullevi inför 53 614 åskådare (rekord för svensk arenaidrott). Ingemar vann över den obesegrade amerikanen på knockout i första ronden.

Ingemar Johansson och Floyd Pattersson
Ingemar Johansson och Floyd Pattersson 1959.

Den 26 juni 1959 mötte Johansson den US-amerikanske boxaren Floyd Patterson inför 30 000 åskådare på Yankee Stadium i New York och vann på knockout i den tredje ronden. Sverige hade fått sin första och hittills enda världsmästare i tungviktsboxning. Över tre miljoner svenskar lyssnade på matchreferatet av Lars-Henrik Ottosson direkt i radio via Radio Luxemburg (på natten till den 27 juni), eftersom Sveriges Radio inte ville sända en professionell boxningsmatch.

När Ingemar Johansson efter matchen landade på Torslanda flygfält, klockan 17.35 lördagen den 4 juli 1959, hade närmare 2 000 personer tagit sig ut till fältet för att hälsa honom välkommen. På plats fanns en av marinens helikoptrar med uppgift att flyga Ingemar Johansson till Ullevi, där över 20 000 göteborgare väntade på att hylla honom. De hade kommit enbart för att få se den nye världsmästaren. Dagen efter reste Ingemar till Stockholm och Gröna Lunds nöjesfält, där han intervjuades på Stora Scenen samt lagerkransades inför en lika stor publik som den på Ullevi.

Floyd Patterson fick revansch ett år senare på Polo Grounds i New York. I returmatchen, inför en publik på 31 000 åskådare, vann Patterson på knockout. En tredje match mellan de båda gick i mars 1961 i Miami, Florida. I denna lyckades Johansson slå ner Patterson två gånger i första ronden, men mästaren kom tillbaka och vann på knockout i sjätte ronden.

Johansson fortsatte karriären med sikte på att återta EM-titeln och så småningom få en ny chans till en VM-match. Han återtog EM-titeln genom att besegra engelsmannen Dick Richardson på knockout den 17 juni 1962. Den 21 april 1963 mötte han engelsmannen Brian London i Stockholm och vann på poäng efter 12 ronder, men matchen fick ett snöpligt slut då han blev nerslagen i sista ronden strax innan gong-gongen. Dagen efter var rubriken på Dagens Nyheters löpsedel: ”Vakna Ingo. Du vann!”. Matchen var Ingos sista.

Texten hämtad från Wikipedia, bearbetad och redigerad av Det Gamla Göteborg.

Advertisements

One Reply to “Ingemar Johansson som boxare”

  1. Pingback: Äldre är mer intresserade av historia | Det gamla Göteborg

Kommentera