Pontus Fürstenberg, född i Göteborg år 1827. Hans fader var en till Göteborg i början af 1820-talet inflyttad tysk jude, som ägnade sig åt judarnes vanliga varugeschäft, manufakturvaror, förtjänte åtskilligt med pengar därpå och anlade en liten yllefabrik, kallad Oscarsdal, utanför Göteborg för tillverkning af schalar och trikåvaror.
Unge Pontus sattes i Mosaiska församlingens skola i Göteborg och därefter i doktor Heinemans handelsinstitut, och blef det den enda kultur som Pontus eller, som han från ungdomen kallades, »Montecuculi» erhöll, hvarmed han dock själf var fullkomligt tillfredsställd, ty han sökte aldrig sedan något bokligt vetande, hade icke något bibliotek och var fullkomligt indifferent för alla studier eller annan visdom än sin egen.
Pontus tjänade sin fader som medhjälpare i dennes affär, spred som »profryttare» i landsorten affärens varor samt blef vid 26 års ålder faderns kompanjon och arbetade som sådan i firman L. Fürstenberg & C:o i 18 år, eller ända till sitt giftermål med Götilda Magnus, då han utträdde ur firman med en ärf och dels förvärfd förmögenhet af 200,000 kr.
Begåfvad med ett lifligt och vaket sinne, blef Pontus Fürstenberg invald bland Göteborgs stadsfullmäktige och deltog i det kommunala lifvet med håg och lust, blef medlem af handelsföreningens fullmäktige, handels- och sjöfartsnämnden, Göteborgs museistyrelse, slöjdföreningens styrelse m. fl. sällskap,
Som ogift vär Fürstenberg en fulländad kavaljer, alltid ytterst uppmärksam och förbindlig mot unga damer, och det var lust och glädje att se den lille »kutryggen» på balerna i Marstrand tråda dansen med en liflighet som var värd beundran.
Genom sitt giftermål med Götilda Magnus blef Fürstenberg i hast en mycket rik man. På samma gång som han då ville njuta af lifvets håfvor, sökte han äfven en verksamhetskrets, som kunde anstå hans nya ställning som mångmillionär. Han beslöt blifva, eller rättare hans hustru, som hade långt högre konstsinne än han själf, beslöt att af lille Pontus göra en konstmecenat.
En allmän sägen är, att Edvard Magnus i sitt testamente ålagt sin dotter att årligen inköpa målningar och konstsaker för 25,000 kr. Detta påstående är i viss grad oriktigt, ty i Edvard Magnus’ testamente finnas endast’ uttalad en önskan till dottern, att hon årligen skall inköpa konstverk till förökande af hans samlingar. Om nu Edvard Magnus muntligen till sin dotter i lifstiden fixerat ett bestämdt belopp, eller om makarna Fürstenberg emellan sig kommit öfverens att anslå något visst belopp till årligt främjande af konsten, lämna vi därhän, men hvad herrskapet Fürstenberg sedan årligen använde till detta vackra ändamål, tyckes alldeles slå in med det of van fixerade beloppet 25,000 kr. Vi måste därför bestrida den gängse uppfattningen, att Pontus Fürstenberg blef konstmecenat af obligatorisk skyldighet.
Man kan närmast definiera Fürstenbergs verksamhet i konstens tjänst med benämningen »samlande», hvilket ej förorsakade honom möda och besvär, enär han lefde den rike mannens lif och däruti endast sökte sysselsättning för att fördrifva tiden.
Ett af lille Pontus första åtgöranden som »samlare» var att beställa sin egen byst. Detta skedde hos en synnerligt skicklig ciselör i Berlin, hvilken vanligen arbetade i brons, men på Fürstenbergs beställning utförde konstverket i silfver. Så snart bysten var färdig, infann sig Fürstenberg hos konstnären för att af hämta och betala den. Med konstprodukten var han fullkomligt nöjd, men icke med det fordrade priset 6,000 mark. Fürstenberg, som gammal affärsman, ville, sina forna vanor trogen, pruta på priset, men förgäfves.
Slutligen sade Fürstenberg:
— Nog kan jag väl ändå få bysten något billigare?
— Ja, det kan ni få — svarade konstnären — men i så fall tar jag bort puckeln!
Fürstenberg tog då ögonblickligen fram penningar och betalte det fakturerade priset, men efter den minnesbetan tog han som princip att aldrig pruta, utan endera betalte han fordradt pris eller också afstod han från köp, om han tyckte, att priset var för högt; någon motoffert gjorde han aldrig.
För konstens främjande uppvaktades han ofta af dess målsmän med s. k. listor för att därå med sitt namn teckna bidrag. Han gjorde det alltid, om Oscar Dicksons namn stod först på listan och därefter dennes två bröders, James och Robert Dickson, hvilka efterföljdes af J. W. Wilson, Olof Wijk & k:ie, Wilh. Röhss & k:ie, Hichens Seaton & k:ie, D. Carnegie & k:ie, hvilka alltid skrefvo på samma belopp, t. ex. 1,000 kr. Då listan därefter kom till Fürstenberg, skref han alltid på hälften mot de föregående, hvilket ju förrådde en viss blygsamhet, men ständigt framförde han till den föredragande ett och samma vid dessa tillfällen:
— Sirr min herre, våra inkomster äro begränsade och användas sålunda:
a) en tredjedel har Götilda att göra godt med.
b) en tredjedel öffra vi åt könsten (han uttryckte sig alltid på detta sätt) och
c) den sista tredjedelen lefva vi på.
Men en vacker dag då: han för en af sina närmare vänner upprepade samma trall, fick han helt oförmodädt till svar:
— Nu ljuger du, Montecuculi. De två första tredjedelarne lägger du på kistbotten, och den sista tredjedelen räcker godt till alltsammans!
Lille Pontus var mycket spydig och witzade gärna. På en af sina resor i utlandet kom han en gång i sällskap med en gentleman, af hvars anletsdrag och särskildt schnabel han mer än väl kunde märka, att mannen hade israelitiskt ursprung. De kommo synnerligen väl öfverens och hade mycket angenämt af hvarandras sällskap, hälst som båda voro stora pratmakare.
När de skiljdes åt, sade kamraten till Fürstenberg:
— En sak vill jag anförtro eder, men i största hemlighet — jag är jude!
Slagfärdig som alltid, svarade Fürstenberg:
— En sak vill jag äfven meddela eder, men likväl äfven med största diskretion — jag är puckelryggig.
I Brunnsparken i Göteborg, står en vacker staty, föreställande en såningskvinna, i dagligt tal kallad »Johanna i parken».
Konstverket bekostades af J. W. Wilson och Pontus Fürstenberg gemensamt, men de båda herrarne hade mycket svårt att komma öfverejis om platsen, där statyn skulle stå. Fürstenberg ville hafva den midt i parken, midt för sina fönster, men Wilson ville hafva den vid entrén till parken, så att han hade den under sina ögon.
Där fick äfven Johanna sin plats, och där stod hon och smålog så vackert åt den noble Wilson, medan hon vände ryggen åt Furstenberg, hvilket städse förargade den senare.
Samlaren Fürstenberg ägnade de sista tjugu åren af sitt lif åt att befrämja och stödja »könsten» — han uttalade ordet så. Hans våning i hustruns ärfda hus blef snart för trång för de många inköpta konstalstren, och han lät då uppbygga det s. k. Fürstenbergska galleriet, som invigdes 1885, innehållande företrädesvis alster af den nu rådande vänsterriktningen inom konsten, hvars högste beskyddare inom vårt land är prins Eugén. Konungen hedrade en gång galleriet med ett besök, till lille Pontus stora entusiasm; och därvid, påstås det, lärer konungen, frapperad af den ensidiga riktningen af Fürstenbergs smak, hafva yttrat ungefär sålunda:
— Min käre Fürstenberg, du har alldeles samma smak som min son, prins Eugén, och jag tycker, att ni tillsammans borde etablera en firma, Pontus Fürstenberg & kompani.
Pontus Fürstenberg
Fürstenberg hade icke den allra ringaste kunskap i estetik eller konsthistoria, men med en oförliknelig svada kolporterade han ut inom sin sällskapskrets de visdomar, som hans artistvänner hade trattat i honom. I detta fall var Fürstenberg en fullkomlig pendant till garfvaren A. W. Lundin i Stockholm, som hade för vana att efter sina fina middagar vilja räsonera med sina gäster i ämnen rörande Sveriges historia efter 1809 års statsskick. På förhand hade då garfvaren läst öfver i Bergman-Schinkelska minnena de händelser, angående hvilka han för dagen tänkte diskutera, alltid viljande stoltsera med sina historiska kunskaper. Rönte Lundin vid dylika tillfällen någon motsägelse, slog han genast upp högra rockuppslaget, satte tummarne i armvecken och kastade sig med dödsförakt i diskussion om hvilka ämnen som hälst.
På samma sätt förhöll det sig med Fürstenbergs föredrag inom den moderna konstens område. Den historiska och konsthistoriska bildningen hos de båda millionärerne Lundin och Fürstenberg stod alldeles på samma point. Huruvida dessa två mecenater under lifstiden voro bekanta med hvarandra eller icke, känner ej författaren, men att de skulle ha haft både nytta och nöje af hvarandras sällskap, därom kan man vara öfvertygad.
Emot sina intima umgängesvänner inom konstens vänsterklick, såsom Carl Larsson, Birger och Hasselberg, kunde Fürstenberg i bland visa sig liberal. Hasselberg och äfven Birger hade till stor del Fürstenbergs understöd att tacka för sina framgångar på konstens bana. Hans intimaste vän af dessa tre var dock Larsson, hvars glada, humoristiska lynne stod i fullkomlig harmoni med hans eget; äfven var Calle alltid Fürstenbergs rådgifvare vid dennes inköp af konstföremål.
Men Fürstenberg var äfven en gammal affärsman, och vid hans inköp af målningar stack emellanåt judenaturen fram.
Så med hans inköp af Skånbergs vackra tafla »Ett holländskt landskap med figurer», en af de bästa som funnos i Fürstenbergska galleriet. Skånberg utbjöd taflan flere gånger till Fürstenberg, men denne ansåg priset för högt och refyserade. Slutligen då Skånberg var i nöd erbjöd han taflan till Fürstenberg för ett pris af 1,500 kronor, och då köpte Fürstenberg taflan, hvilken anses hafva ett värde af 6 å 8,000 kr.
Pärlan i Fürstenbergska galleriet ansågs vara en af den numera i Arvika bosatte skulptören: Christian Ericsson arbetad vas eller urna, kallad »Ur barnavärlden». Denna konstprodukt inköpte Fürstenberg för 3,000 kr., hvilket ansågs vara underpris. Emellertid lär denne Ericsson nu hafva beställning på ett grafmonument öfver Fürstenberg och hans hustru, hvadan han möjligen kan blifva i tillfälle att i någon ringa del taga revanche å försäljningspriset för sin urna.
Till Göteborgs musei samlingar har Fürstenberg i betydlig del bidragit, ehuru icke i lika hög grad som J. W. Wilson. Till detta museum har han bl. a. skänkt Hasselbergs »Farfadern» och Kröyers »Messalina». På Fürstenbergs bekostnad har Carl Larsson utfört vackra målningar i nya elementarläroverket för flickor, Reinhold Callmander väggmålningar i Göteborgs realläroverk, Wilhelmsson sin stora panneau i stadsbiblioteket. Dessutom har Fürstenberg skänkt grundplåten 30,000 kr. till Göteborgs konstutställningsbyggnad i Valands hus och äfven inom mångahanda andra områden främjat allmännyttiga och människovänliga företag.
Pontus Fürstenberg blef 1885 hedersledamotaf Akademien för de fria konsterna. Då han blef medlem af Kongl. vitterhets- och vetenskapssamhället i Göteborg, lär han hafva yttrat: »Jag förstår inte, hvarför allt skall falla så godt som ner på mig!» Dessutom var han ledamot af Göteborgs museistyrelse och ordförande i Göteborgs konstförenings styrelse samt kommendör af Nordsjärneorden. Den i bokligt och vetenskapligt afseende totalt »rudis» varande millionären blef desslikes af Lunds universitet kallad till hedersdoktor, ett af de skandalösaste utslag af kryperi för rikedomen som man i vår tid hört omtalas. Öfver denna sistnämda utmärkelse yfdes Pontus Fürstenberg särdeles, och den litteraturföraktande mannen underlät aldrig under sin sista tid att framför sitt namn skylta med filosofiedoktors-titeln.
Det finnes många anekdoter om Fürstenberg och hans förhållanden till sina vänner inom konstvärlden.
Han hade en dag bjudit den från Paris hemkomne Per Ekström med sig ut till Marstrand, där de intogo sin middag på Alphyddan, hvarefter det blef tid för konstnären att finna ett värdshus, där han kunde tillbringa natten. Fürstenberg lofvade att ombestyra detta och skaffade honom mycket riktigt rum i ett hus, till hvilket han förde honom. Följande morgon ringde målaren på en tjänsteande och begärde att blifva visad till matsalen, där han träffade Fürstenberg före sig. En uppasserska serverade té.
— Nej tack, den soppan är inte för mej; gif mig en kopp kaffe, men jag vill ha starkt kaffe!
När Ekström hade druckit sitt kaffe, begärde han att få betala — och först då fick Fürstenberg till sin stora glädje tillfälle att göra honom klart, att han befann sig som gäst i Fürstenbergs hus och icke på något hotell.
Som minne af episoden målade Carl Larsson ett litet stycke: »Per Ekström drickande kaffe i Marstrand», som fanns i Fürstenbergska galleriet.
Det var, som ofvan antydts, särskildt utmärkande för Fürstenberg, att han aldrig läste en bok.
Georg Brandes, äfven jude, besökte en gång Göteborg och på samma gång Fürstenbergska galleriet med Pontus som ciceron.
— Ni säger ingenting, herr doktor? — sade Fürstenberg och såg helt förvånad på sin berömde gäst.
Då de genomvandrat hela galleriet, och Brandes ej hade yttrat ett ord, sade Fürstenberg misslynt:
— Men, herre gud, kan då doktorn icke kritisera mina taflor?
Andtligen utbrast då Brandes:
— Men sig mig, hvor har de saa deres Bibliotek?
Ja, det var den kritiken.
Under ett samtal råkade Carl Larsson en gång säga åt skalden A. U. Bååth, att Fürstenberg icke hade några böcker.
— Han fick då en med dedikation af mig för åtta dagar sedan, så en har han åtminstone, genmälde Bååth.
— Den fick jag ouppskuren som present af honom i går — svarade Carl Larsson — så då är det »biblioteket» skingradt!
En gång hände det, att författaren Gustaf af Geijerstam sökte få till stånd en subskription, för att hjälpa en berömd svensk diktare, hvarvid han äfven vände sig till Fürstenberg.
— Nej, serr herrn, jag går bara på taflor! Kan herrn tänka sig, att jag inte har läst en rad estetik.
Geijerstam klappade då Fürstenberg på axeln, sägande:
— Men det borde herrn göra; det mår herrn inte illa utaf!
Fru Götilda Fürstenberg var under senare åren af sin lefnad besvärad af underlifslidande. År 1897 på sommaren undergick hon härför operation på Sofiahemmet af professor Berg. Efter ett par eller tre år återkom dock det onda och fru Götilda Fürstenberg gick ur tiden den 7 december 1901, efterlämnande minnet af en ädel och hjärtegod kvinna.
Hennes make sörjde henne djupt och innerligt samt öfverlefde henne i blott fyra månader.
Pontus Fürstenberg dog den 10 april 1902.
Kort förut hade han till Göteborgs rådhusrätt ingifvit bouppteckning efter hustrun, upptagande:
Tillgångar ………………… Kr. 4,737,215: 26
Skulder……………………… ” 234,655: 81
Behållning Kr. 4,478,873: 37