Investment AB Skansen Lejonet

Investment AB Skansen Lejonet grundades i syfte att medverka i strukturrationaliseringar inom västsveriges näringsliv. Bolaget grundades i Göteborg av kapitalintressen som återfanns inom kretsen kring Skandinaviska Banken.

Ingen dominerande ägare fanns i bolaget utan innehavet av röststarka aktier fanns band flera av de göteborgska finansfamiljerna. Ägare år 1972 var familjen Broström som via rederiet (Tirfing) och direkt kontrollerade 8,5% av rösterna plus att en makthavare i Tirfing tillika VD i Skansen Lejonet som inte tillhörde familjen, Stig Danielson, kontrollerade 3,8%, familjerna Mark/Carlander 7%, familjen Thorburn 4%, familjen Mannheimer 3,3%, familjen Ekman 3,3% och Göteborgs kommun via fonder och bolag 6,6%.

Bolaget hade framförallt ägarintressen i den bohuslänska stenindustrin men även en portfölj av aktier i börsnoterade företag. Bland dotterbolagen märktes AK Fernströms Granitindustrier AB med stenbrott i Småland, Blekinge och Skåne, Kullgrens Enka AB (tidigare Granit AB Kullgrens Enka) med stenbrott i Bohuslän, AB Asfaltbeläggningar, AB Karlshälls Granitindustri (grundat 1909) och Svenska Granitindustri AB (grundat 1898).

Kullgrens Enka grundades år 1842 av köpmannen och redaren Carl August Kullgren tillsammans med ingenjören och kanalbyggaren Nils Ericson. Bolaget skulle bryta sten för Nils Ericsons fästningsbygge på Marstrand och kanalbygge i Trollhättan. Stenbrytningen startade, efter geologiska undersökningar av Ericson, på ön Bohus-Malmön i nuvarande Sotenäs kommun, utanför Brofjorden. Redan 1844 lämnade Ericson bolaget. Med tiden blev bolaget Nordens största stenindustriföretag. Det mesta av den bearbetade stenen såldes på export, bland annat till Köpenhamns sjöbefästning samt till Hamburg och England.

Efter Carl August Kullgrens död övertogs firman av hustrun Ulrika Kullgren. Enligt den tidens sed ändrades företagets namn till C.A. Kullgrens Enka. Ledare för företaget blev Ivar Kullgren, son till C.A. Kullgren, och efter honom blev hans son Viktor Kullgren chef. På 1960-talet övertogs Kullgrens Enka av Investment AB Skansen Lejonet. 1977 las Kullgrens Enka ner. Stenbrotten i Krokstrand, på Rixö och Malmön stängdes.

Alfred Kofoed Fernström grundade 1885 firman AK Fernströms Granitindustrier (AKF) i Karlshamn och startar ett flertal stenbrott i denna trakt. Verksamheten gick bra och kring sekelskiftet ledde granitexporten främst till Tyskland till att man skaffade egna fartyg för transporterna.

Under tiden fram till första världskriget växte flottan stadigt, men i efterkrigstidens depression avvecklades större delen av fartygsflottan. Under tiden fram till andra världskriget drev rederiet bara ett fåtal fartyg och 1946 såldes det sista fartyget i bolagets flotta. Bolaget drev dock stenhuggeriverksamheten vidare.

Under ledning av Eric K Fernström så satsade bolaget år 1951 på att bedriva tanksjöfart. Det första företaget levererades 1954. 1968 sålde Eric K Fernström sitt bolag till Investmentbolaget Skansen Lejonet i Göteborg. Bolaget behöll trots detta sitt namn och under en kort tid kvarstod Eric K Fernström i bolagets ledning. Rederirörelsen var helt inriktad på tank- och OBO fartyg, vilket visade sig vara en olycklig kombination när 1970-talets oljekris slog till. Bolagets sista fartygsbygge gick direkt till upplag där hon förenades med bolagets andra upplagda fartyg.

En sådan verksamhet gick naturligtvis inte att driva vidare, så bolaget sålde under 1970-talet ut sin fartyg. 1977 såldes det sista fartyget, som året efter formellt övertogs av köparen Broströms. Skansen Lejonet kraschade som bolag som en konsekvens av de misslyckade fartygssatsningarna under 1970-talet och de olika dotterbolagen såldes av konkursboet:

Den fullständigt dominerande kunden på Sparbanken i Karlshamn var vid den här tiden miljardären Ingemar Petersson, en stor och bullrig värmlänning, klädd i sjabbiga kostymer, som rökte kopiöst mycket och drack ännu mer.

Han hade rullat in i Karlshamn i en stor Mercedes en sommardag 1978 efter att ha köpt stadens gamla granitexportfirma, AKF Granit, av investmentbolaget Skansen Lejonet som hade kraschat på grund av en jättesatsning på oljetankers när marknaden för dessa gick i kvav under 1970-talet. Vd:n Stig Danielsson hade skjutit sig och Ingemar Petersson, som hade börjat som brädgårdsarbetare för att några år senare äga ett helt sågverk, hade kommit åt hela AKF Granit för bara 5 miljoner kronor. I bolaget fanns nästan all stenexport i Sverige, Finland och Norge samlad. AKF Granit hade enorma övervärden, och en kort tid efter det att Ingemar Petersson hade köpt bolaget, sålde han ett stycke mark i Småland för nästan lika mycket som han hade köpt hela koncernen för.

Ingemar Petersson installerade sig i den gamla granitfirmans kontorshus i Karlshamn, ett imponerande sekelskifteshus i hamnen. Här kunde han ibland ställa sig korridoren och ropa: ”Brännvin, pojkar!” En av de anställda skickades iväg till systemet och en annan för att köpa falukorv, och sedan var det fest. ”Nu ska vi supa!” sa Petersson och
hällde upp i glasen.

Både AB Karlshälls Granitindustri och Svenska Granitindustri AB finns som bolag än idag. Det sistnämnda bolaget ägs av ovan nämnde Ingemar Petersson.

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Lars Ohlson, Skambankerna (citatet ovan)