Det Svenska Ostindiska Kompaniet behandlas oftast som om det vore ett och samma bolag hela tiden mellan 1731 och 1813. Men juridiskt var det inte så. De fem olika bolag som avlöste varandra under denna tid hade visserligen alla samma namn, Svensk Ostindiska Compagniet (SOIC), men varje så kallad oktroj var egentligen ett nytt bolag. Dessutom verkade de olika bolagen i praktiken överlappande. Speciellt tydligt är detta med den 4 och den 5 oktrojen. Den fjärde oktrojen löpte ut 1806 men kvarstod några år till då ekonomin var i oreda. 1809 förklarades den 4:e oktrojen i konkurs och 1811 var konkursen klar. Under tiden hade den femte oktrojen startat år 1806. Denna kom dock aldrig att skicka några skepp till Ostindien överhuvudtaget och upplöstes redan 1813, bara två år efter att den fjärde oktrojen slutligen avvecklats. Dessutom bör man inkludera det österrikiska Oostende-kompaniet i en historik över SOIC då detta företag i praktiken var en föregångare till det svenska bolaget.
Men det var faktiskt ändå mer invecklat än så. Under den första oktrojen mellan 1731 och 1746 så kunde man investera i varje enskidl reas. Delägarna i lasten var alltså lite olika beroende på vilket skepp och vilken rtesa det var. Dessutom hade alla i besättningen rätt att ta med sig eget gods, så kallat pacotillgods. På detta kunde man tjäna sig en rejäl hacka. Olika personalkategorier fick betalt på olika sätt, kaptener och styrmän hade grundlön plus så kallade privilegiepengar som infördes när man förbjöd pacotillgods. Timmermän hade också grundlön plus privilegiepengar, men mycket mindre än kaptenerna och styrmännnen. Ombord fanns också köpmän, de så kallde superkargerna eller superkargörerna med assistenter och skeppsskrivare. Superkargerna hade ingen fast lön utan hade betalt i procent av lasten.
De flesta av superkargerna i början av bolagets existens liksom direktören Colin Campbell hade tidigare arbetat för Oostendekompaniet, för holländska ostindiska kompaniet (VOC) eller för British East India Company (BEIC). Man kan utifrån vilka som återexporterade ostindisk varor se vilka personer som förmodligen ägde andel i lasten på de olika fartygen. När det gäller den första resan till Kanton med fartyget Friedericius Rex Sueciae 1732-1733 så var dessa personer Charles Pike, Niclas Sahlgren, Hugh Campbell, Colin Campbell, Hugh Ross, Thomas Mawld, Frans Martin Luuth och Erik Nissen. Superkargörer på resan var Colin Campbell, Charles Graham, Charles Morford och John Pike. Superkargörer fick mellan 0,25% och 2,5% av förtjänsten på lasten. Kapten var Gustaf Trolle (senare adlad af Trolle). Kända investerare i den andra resan, till Indien med Ulrica Eleonora, var Charles Barrington, Hugh Campbell, Colin Campbell, Magnus Lagerström, Niclas Sahlgren, Theodor Ankarcrona och Laurents Bagge. Avkastningen på insatt kapital var 46,5%.
På den 8:e resan, som genomfördes av två fartyg, Friedericius Rex Sueciae och Riddarhuset 1740-42 så är de procentandelar som superkargörerna hade kända. Charles Irvine hade 1,5%, James Moir 0,8%, Jacob Utfall (okänt, men fömodligen 0,3% bedömt utifrån vad andra tredjesuperkarger hade) och Peter von Kampe 0,25%. Dessa var alla på Riddarhuset. Superkargerna på Friedericius Rex Sueciae var Auguste Tabuteau som hade 2%, AJ Flanderin 1,25%, John Metcalfe 0,75% och Nils Ström 0,62%. Superkargörerna såväl som SOIC deltog ocksp i den interna asiatiska handeln när de var i Asien. Ofta inbringade denna handel stora belopp, men inte mycket är känt om den. Men svenska fartyg anlöpte ofta Batavia som var en känd omlastningshamn för opium. Att smuggla opium till Kina var en mycket lönsam affär och förmodligen deltog flera svenska superkargörer i denna handel. Speciellt under den tredje oktrojen blev detta vanligt då superkargörerna då fick lov att stanna kvar flera år i Ostasien.
I 10:e resan, som genomfördes av fartyget Drottningen av Sverige, så satsade 24 personer pengar. Huvuddelen av pengarna (633 921 dlr smt av totalt 731 121) satsades dock av fyra personer, Colin Campbell, Hugh Campbell, Niclas Sahlgren och Charles Pike. Resan gav hela 105% i utdelning på satsat kapital och kom att bli Ostindiska kompaniets enskilt lönsammaste resa.
Totalt satsades 10 413 985 dlr smt under de 8:e till 15:e resorna. Försäljningen av varorna inbringade 24 648 425 dlr smt. Av detta gick 1 641 496 dlr smt till provisoner och arvoden, 3% av detta gick till direktörerna i bolaget och 5% till alla superkargörer. Investerarna fick tillbaka sitt kapital plus utdelningar på 4 700 106 dlr smt, en avkastning på cirka 45%. Totalt beräknas den första oktrojen ha gett en vinst på cirka 30%. Utöver det tillkommer sen löner och provisioner till superkarger, direktörer, kaptener och andra. Dessutom tjänade folk pengar på egen handel och det var förmodligen inga småsummor då besättningarnas egen andel av lasten kunde uppgå till 30% av hela fartygets last under vissa resor innan detta system (pacotill) förbjöds.
Direktörer i den första oktrojen var vid starten Colin Campbell (1686-1757), Frans Bedoire (1690-1742) och Henrik König (1686-1736). Frans Bedoire avgick redan 1732 och ersattes av Volrath Tham (1687-1737) som i sin tur ersattes av Niclas Sahlgren (1701-76) året efter. Vid Henrik Königs död inträdde Theodor Ankarcrona (1687-1750) som direktör i bolaget. Även Charles Pike och Hugh Campbell var direktörer från 1737. Sekreterare under den första oktrojen var Magnus Lagerström (1691-1759). Första oktrojen avslutades efter att det sista fartyget kommit hem 1748. Då hade andra oktrojen redan varit gång nästan två år.
Under den andra oktrojen (1746-1766) fortsatte systemet med utdelning efter varje resa fram till år 1753 då en omvandling skedde till ett aktiebolag. Minsta aktiepost var 500 riksdaler och det är inte känt hur mycket aktier som tecknades eller vilka alla aktiägare var. Säkerligen tillhörde direktörerna i bolaget liksom sekreteraren och en del andra hägre tjänstemän investerarna. Med all sannolikhet så tillhörde en del av superkargerna de som köpte aktier liksom grosshandlare och handelsmän i Stockholm såväl som Göteborg. Andra oktrojen föregicks av förhandlinagr då olika grupper av affärsmän lade olika bud för att få ta hand om monopolet för den ostindiska handeln. En grupp leddes av de gamla direktörerna i Göteborg, Campbell, Ankarcrona och Sahlgren, en annan av stockholmsfirman Abraham och Jacob Arfwedsson & Co samt en tredje av Carl Broman (i handelshuset Grill) och firman Anders Plomgren & Co. Efter en tids förhandlingar anslöt sig Broman och Plomgren till göteborgarna och dessa tog hem monopolet.
Direktörer från start blev Colin Campbell, Niclas Sahlgren, Theodor Ankarcrona, Magnus Lagerström, Anders Plomgren (1700-66), Carl Broman d.y. (1703-84) ochAbraham Grill (1707-68). Vid Theodor Ankarcronas död inträdde Axel Rutger Sparre (1712-51) (släkt med Sahlgren) som direktör. Han blev inte långvarig utan dog året därpå och ersattes av Claes Grill (1705-67). 1753, samma år bolaget ombildades till aktiebolag, blev Jakob Jeansson von Utfall (1715-91) direktör, 1757 Gustaf Kierman (1702-66) och John Wilson. Wilson kan nog ses som ersättare för Colin Campbell. 1760 inträdde Herman Petersen (1713-65) (förmodligen ersättare för Lagerström) och Johan Henrik Lefebure (1708-67), 1762 Peter Teodor König (1718-1802) samt Nils Ström (1714-83).
Flera av de som inträdde som direktörer efter 1753 var sådana som tecknat aktier i bolaget. Kända participanter (aktieägare) var Erland Broman (bror till Carl Broman d.y.), Fredrik Gyllenborg, Gustaf Löwenhielm, Thomas Plomgren (bror tillAnders Plomgren), Anders Nordencrantz, Claes Grill, Johan Henrik Lefebure, Gustaf Kierman, Axel Rutger Sparres arvingar, Jacob Jeansson von Utfall (rik bl.a. på grund av kaperiverksamhet i familjen), Nicolas Sandberg och Jacob Schutz. I slutet av den andra oktrojen blev det tillåtet att ha fasta superkargörer i Kanton. Från 1762 var Jean Abraham Grill placerad där och han stannade till 1768. Michael Grubb var också där vis samma tidpunkt.
Under den andra oktrojen var avkastningen på investerat kapital ungefär 17,5% per år, dvs betydligt lägre än under första oktrojen, men ändå en rejäl vinst kan man nog säga. Sekreterare under andra oktrojens tid var Sven N Wenngren.
Inför förhandlingarna om den tredje oktrojen dök det återigen upp budgivare som inte fanns bland de gamla direktörernas skara. Ledande i denna grupp var handelsmannen Robert Finlay (1719-85) och den rike Fabian Löwen (1699-1733) som gift sig till en förmögenhet. De kvarvarande direktörerna i den andra oktrojen lade inget bra bud på att få ett nytt monopol i 20 år och dessutom var flera av dem, exempelvis Claes Grill, Herman af Petersens, Johan Henrik Lefebure och Gustaf Kierman varit inblandade i en rättegång (Thomas Plomgren hade dött innan så han slapp rättegången) om fiffelaffärer och som ledde till kännbara straff för flera. Gustaf Kierman hamnade exempelvis i fängelse år 1766 där han dog samma år och de andra fick böter. De tillhörde dessutom det parti som inte längre styrde, hattarna. Visserligen hörde Finlay egentligen till samma kretsar i Stockholm som de andra, men han var inte en del av den gamla direktionen i Ostindiska kompaniet. Han var dessutom gift med en dotter till Thomas Plomgren. Så Robert Finlay, Fabian Löwen och deras kompanjoner vann monopolet genom att lägga ett mycket bättre bud. Man betalade hela 3 miljoner daler silvermynt till staten.
Till en början tillsattes fyra direktörer, alla från Stockholm, Robert Finlay, Fabian Löwen, Georg Henrik Conradi (1718-95) och Michael Grubb (1728-1808). Conradi var systerson till kompaniets grundare Henrik König och släkt med familjen Grill. 1770 gick Michael Grubb i konkurs och försvann från direktionen. 1771 gick också Robert Finlay i konkurs och han försvann. Tre nya direktörer kom in istället, Carl Gottfried Küsel (1729-95), Johan Abraham Grill (1719-99) och göteborgaren Jacob Schutz (1709-72). När Fabian Löwen dog 1773 kom det också in tre nya direktörer, två göteborgare, Gustaf Tham (1724-81) och Johan Fredrik Ström (1731-81) samt en stockholmare, Carl Fredric Scheffer (1715-86).
Allteftersom så blev det allt fler göteborgare i direktionen så Ostindiska kompaniet blev ånyo främst en göteborgsk angelägenhet och de stockholmska köpmännen lämnades i stor utsträckning utanför. Detta var en tidens tecken, för Sverige utrikeshandel flyttade allt mer till Göteborg och Sveriges ekonomiskt starkaste landsända vid denna tid var utan tvekan Göteborg. Till stor del beroende på sillperioden. Flera av de göteborgare som kom in i kompaniets direktion hade också intressen i sillindustrin och sillhandeln. 1776 blev David af Sandeberg (1726-78) direktör, året efter ytterligare två göteborgare, Andreas Andersson (1745-1809) och Martin Holterman (1715-93). Sedan blev två nya stockholmare direktörer, Jean Abraham Grill (1736-92) och Johan Liljencrantz (1730-1815). Fast Jean Abraham Grill var delvis bosatt i Göteborg även om han från början var stockholmare. Sekreterare under tredje oktrojen var Pehr Wigert.
Redan efter några år så var alltså kontrollen över Ostindiska kompaniet i praktiken tillbaks i Göteborg i motsats till vad Robert Hermansson påstår i sin år 2003 utkomna bok Det stora svenska äventyret. Han har också fel på en annan punkt, det är påståendet att Jean (Johan) Abraham Grill skulle varit den första från familjen eller handelshuset Grill i Ostindiska kompaniet. Den förste ur familjen var Abraham Grill under den andra oktrojen och den förste från handelshuset Grill var Carl Broman, också under den andra oktrojen.
Den tredje oktrojen har tidigare kännetecknats av det faktum att man haft ytterst lite information om den i jämförelse med de andra oktrojerna. Informationsbristen om Ostindiska i allmänhet beror på att böckerna brändes efter varje avslutad oktroj eller resa. Detta tycks ha gjort speciellt effektivt under den tredje oktrojen. En trolig anledning är förmodligen att en stor del av vinsten under denna oktroj och framförallt en stor del av de privata vinsterna som superkargörerna gjorde skapades genom opiumhandel och -smuggling till Kina. En känd berättelse finns dock från denna tid, Jakob Wallenbergs berättelse från resan med Finland till Kanton 1769-71. C.G. Ekeberg som var kapten på denna resa har också han lämnat en del material till eftervärlden från sina många resor.
Det finns även en del bevarat material från superkargörer som Peter Johan Bladh (1746-1816), Olof Lindahl (1747-1801), Jacob Hahr (1727-85) och Jean Abraham Grill (1736-92) som under senare tid blivit tillgängligt eller uppmärksammat på olika sätt även om en del av det funnits tillgängligt länge. I detta material kan hittas antydningar och belägg för att superkargörerna faktiskt handlade med opium. Under tredje oktrojen tilläts också superkargörer att stanna i Kanton flera år i sträck, vilket gjorde det än lättare att delta i inomasiatisk handel, däribland opiumhandel och -smuggling. Superkargörerna i Kanton kunde också tjäna pengar på andra sätt, köpa upp te till lägre priser när det var få skepp i Kanton för att sen sälja det för mycket högre priser till Svenska Ostindiska kompaniet eller nåt annat kompani när de kom dit för att lasta.
Extra många superkargörer fanns i Kanton under det amerikanska frihetskriget 1775-83 mellan USA och England, allmänhet var det två eller tre på plats hela tiden. En period när Sverige och Göteborg blev ett centrum för teexport och tesmuggling till England med sin höga tullar. Konkurrensen om inköpen i Kanton blev också mindre då färre brittiska och holländska skepp anlände till staden, då det också var krig mellan Storbritannien och Nederländerna 1781-84. 1778 resp. 1779 drogs också Frankrike och Spanien med i kriget. Redan tidigare hade skatterna i England dock inneburit att tehandeln i Göteborg ökade i värde. Mellan ungefär 1740 och 1785 var te den värdemässigt största exportvaran från Göteborg och mellan 1765 och 1780 var te sannolikt Sveriges största och ekonomiskt värdefullaste exportvara. Vinsten under den tredje oktrojen motsvarade ungefär 7,7% av investerat kapital per resa.
Affärerna i den tredje oktrojen gick alltså som bäst i slutet och det fick konsekvenser för fortsättningen. Direktörerna i kompaniet var mycket optimistiska och ville ha även nästa oktroj. Den nyligen hemkomne superkargören Peter Johan Bladh varnade dock för att den nuvarande situationen som berodde på att flera andra länder var i krig inte skulle vara. Men direktionen lyssnade inte på honom och en ny oktroj bildades med 5 kvarstående direktörer från den tredje, Martin Holterman, Carl Gottfried Küsel, Johan Liljencrantz, Jean Abraham Grill och Patrick Alströmer. Nya direktörer från start blev Anders Arfwedsson (1736-1809) och Martin Törngren (1735-94). William Chalmers (1748-1811) kom hem från Kanton och ersatte Martin Holterman som direktör vid dennes död 1793. Redan från början gick verksamheten i den fjärde oktrojen med förlust och under hela verksamhetsperioden 1786 till 1806 så gick 7 expeditioner med vinst och 8 med förlust. De totala förlusterna var dubbelt så stora som vinsterna. Huvudanledningarna till problemen var fredsavtalen 1783 och 1784 som gjorde att konkurrensen om inköpen i Kanton blev större och avsättningsmöjligheterna mindre. Holland förbjöd också import av te på främmande fartyg och en av marknaderna för te hemfört på svenska fartyg försvann.
Det svenska kriget mot Ryssland som bröt ut 1788 gjorde inte saken bättre. Skeppen riskerade problem vid färden över Västerhavet (Nordsjön) och behövde militär eskort. Nån sån fanns inte att uppbringa och fartygen låg länge i brittsik hamnar och det kostade pengar. Bolaget tvingades också betala extra skatter. Det gick helt enkelt inte bra. Kompaniet fick en stor omsättning på direktörer och i slutet fanns bara William Chalmers kvar. Han avvecklade bolaget så gott det gick och försökte undvika konkurs. Men det lyckades inte och konkurs begärdes 1809. Den avslutades 1811. De som var direktörer under denna besvärliga tid, förutom de som redan nämnts, var Jonas Tranchell (1740-1809) från 1798, Laurens Tarras (1760-1817), Simon Bernhard Hebbe (1726-1803), Christian Adolf König (1724-1823), Carl Erik Lagerheim (1742-1813), Martin Hagbohm (1749-1818) och Sven Olof Rosenberg (1760-1842). Sekreterare var Carl-Henrik Tranchell.
Trots besvären och olönsamheten under den fjärde oktrojen bildades 1806 en femte oktroj. Denna var organiserad som ett öppet bolag och med monopol endast på handel med Kanton. Man fick också sälja laster i vilken hamn som helst och var inte tvungna att ta hem dem till Göteborg först. Den femte oktrojen kom aldrig att sända ett enda skepp till Kina och Kanton. Det enda skepp man sände iväg, Hoppet, år 1808, kom inte längre än till England och återvände till Göteborg med samma last som hon hade när hon lämnade staden. Man vill inte heller gärna segla på Kanton då den fjärde oktrojen hade skulder där och kineserna skulle därför förmodligen beslagta den femte oktrojens egendom om man kom dit. Istället investerade man i laster som fördes hem med andra länders och bolags fartyg. I huvudsak investerade man i laster som fördes hem med US-amerikanska fartyg.
Dessa angjorde ofta Göteborg under den aktuella perioden, då den till stor del sammanföll med den så kallade kontinentalblockaden 1806-1815 som gjorde att handel med Storbritannien inte var tillåten. Göteborg fungerade då som transit- och smuggelhamn, en vid det laget känd och traditionell roll för den västsvenska handelsstaden. 1810 kom hela 195 skepp från USA till Göteborg, att jämföra med 5 st år 1705. För skepp från Storbritannien gällde en liknande utveckling, 368 stycken år 1815, jämfört med 151 fem år tidigare. För avgående skepp så deklarerades ofta destinationer som inte stämde med verkligheten och därför var det bara 17 skepp till England år 1810 (1805 107 st och 1815 123 st). Istället hade skepp till okända destinationer, till odefinierat mål i Östersjön eller Västersjön ökat rejält, från sammanlagt 150 stycken år 1805 till 703 år 1815. Även till Norge ökade trafiken. Man kan utgå från att majoriteten av dessa skepp i verkligheten hade Storbritannien som mål. Många hade också last från Storbritannien med kontinenten som mål ombord.
Ovanstående gäller fartyg med last, även för barlastade fartyg syntes en liknande utveckling under dessa år. Göteborgs handel mångdubblades under kontinentalperioden, både före 1810 då Sverige stod utanför systemet och efter 1810 då Sverige formellt var med i det. Icke-registrerade fartyg förekom också i stor utsträckning. Detta finns av naturliga skäl inte med i siffrorna. Självklart profiterade femte oktrojen också på denna handel. Faktiskt så mycket att bolaget hade en avkastning på 8% per år under sin existens. Bolaget avvecklades dock redan 1813, 13 år innan oktrojen skulle gått ut.
Att Ostindiska kompaniet under femte oktrojen tjänade pengar på smuggling, hamstring och illegal handel är inte att förvåna. En av direktörerna var Niklas Björnberg (1758-1819). Han var en ökänd finans- och handelshaj som gjorde stora profiter under kontinentalblockaden, med spekulationer i bristvaror, mat och spannmål. 1810 var han Göteborgs överlägset rikaste man. De andra direktörerna från start var Samuel af Ugglas (1750-1812), David Schinkel (1743-1807), L. P:son Reimers (1738-1811) och Hans Niklas Schwan (1764-1829). L. P:son Reimers var en av dem som också tjänat pengar på slavhandel. Efterhand utökades också antalet direktörer och de som inträdde var Carl Abraham Arfwedson (1779-1861), Bernt Harder Santesson (1744-1827), Carl Adolf Grevesmühl (1744-1827) och Bengt Gustaf Ingelman (1774-1853). Bernt Harder Santesson var den viktigaste finansiären bakom byggandet av Göta Kanal och grundandet av Motala Verkstad.
Ett svar på ”Ostindiska kompaniet var inte ett bolag utan minst fem”