Fröding om Laurentius Segerlind

Hvem var Laurentius Segerlind, frågar någon i Göteborgs historia djupt okunnig.

Han var traktör, som det på den tiden kallades, samtida med Blommarne, far och son (Mattias och Janne), med gästgifvaren Söderling, med bröderna Chron, med Todden, fru Winberg och andra nu till största delen bortglömda ryktbarheter. Som värdshusidkare var Segerlind dock alla dessa afgjordt öfverlägsen. På detta område var han en banbrytare helt enkelt.

Af denne mans lif och verksamhet skola några drag här meddelas, hufvudsakligen på grund af en hans sons efterlämnade minnesblad, hvilka godhetsfullt ställts till mitt
förfogande.

Låtom oss då till en början nämna, att han var bondson, född på rusthållet Högsgården i Segerstads socken af Skaraborgs län den 15 juli 1774. Fadern hette Lars Larsson, och äfven dennes förfäder lära i en lång rad ha hetat Lars. Hur vår hjälte vardt en Laurentius, är icke godt att veta, men säkert är, att det latinska namnet grodde i honom och att han tidigt tänkte på att bli präst. Sin lifliga önskan att komma till Skara skola fick han emellertid först vid sjutton års ålder uppfylld. Under många försakelser genomgick han nu denna åren 1791—94, men gymnasium, akademien och prästkappan måste han på grund af bristande medel slå ur hågen. Någon annan utsikt än att bli handtverkare såg han ej heller för sig, och för vinnande af bättre utkomst på denna väg begaf han sig till Göteborg.

Vi kunna tänka oss den fattige ynglingen framkommande till fots eller åkande med någon bonde, möjligen på den då som nu med klippta lindar planterade Stampgatan, gapande mot den af vallar och murar inneslutna staden. Vid det lilla tullhuset gällde det emellertid att visa ränsel och skrin för herrar betjänte af landttullen, och vid ankomsten till Drottningporten ljöd det »Korpral ut» och »Fram med passet!» Föga lär väl den invandrande västgöten då hafva anat, att just den del af fältvallen eller glacien, som han såg på andra sidan Fattighusån, skulle efter honom under många år kallas Segerlindska ängen och att ej långt från den port, där man nu affordrade honom hans pass, skulle han själf, sedan porten grusats, stå på vakt och mottaga resande.

Men det är ej värdt att gå berättelsen i förväg.

Hos den på Vallgatan boende vagnmakaren Westring kom han i lära och stannade här flera år. Utlärd vardt han dock aldrig, ty en händelse inträffade, som gaf hans verksamhet en alldeles ny riktning.

Denna händelse var hans eget giftermål med en flicka från Marstrand, Johanna Margareta Jansson, som någon tid förestått ett litet värdshus i Göteborg. Hon var åtta år äldre än han och hade någon förmögenhet.

Nu vardt han själf traktör och kom därmed in på sitt rätta fält. Efter att hafva köpt ett tvåvåningshus vid Vallgatan (dåvarande n:r 64) och den 14 maj 1802 erhållit magistratens tillstånd att med traktörsnäring sig försörja, påbyggde han huset med en tredje våning och beredde sig att blifva färdig med sitt värdshus till den stora handels-och karnavalstiden, larsmässan. Detta tycks han också hafva blifvit; åtminstone finna vi hos honom den 13 augusti antecknade trenne resande, nämligen hattmakaren Wetterling med hustru och lärgosse från Jönköping.

Rörelsen, att döma af de anmälda resandes antal, synes, som naturligt var, i början hafva gått något trögt. Just som den mot slutet af detta samma år, 1802, tycktes vilja taga fart, inträffade den stora eldsvådan, hvarigenom traktörens hus, tillsammans med hundratals andra, gick upp i rök.

Härigenom förlorade Segerlind allt hvad han hade — utom modet. Med vänners tillhjälp fick han på kredit köpa ett stenhus vid Drottninggatan, och här var han redan vid påsktiden färdig med »diverse glada och möblerade rum för resande samt drängkamrar och stall för hästar, äfven vagnbodar», hvarjämte han till billigaste pris lämnade all möjlig spisning och uppassning, om så åstundades. Här finna vi också den 6 april logerande åtskilliga ståndspersoner från landet samt den 13 i samma månad herr landshöfdingen Silfverskold, hvarmed det nya värdshusets förstklassiga karaktär väl torde anses gifven.

Yrkesbröderna Mattias Blom (förut vaktmästare) och Joh. Söderling, som båda äfven genom eldsvådan förlorat sina hus, fortsatte likaledes — i förhyrda lägenheter — sina rörelser men blefvo senare i ordning än Segerlind.

Men det är ej blott som brandskadad husägare Segerlind i sammanhang med eldsvådan omtalas. Såsom vi i ett föregående kapitel redan nämnt, var han äfven såsom brandmästare vid sprutan n:r 3 den ifrigaste kämpen mot det härjande elementet. Och vid den följande stora branden i november 1804 utmärkte han sig så mycket, att han af staden erhöll en silfverkanna med inskrift: »För nit och oförtrutenhet vid eldsvådan i Göteborg 1804». Under trettio år var Segerlind hufvudman för nämnda spruta och den främste auktoriteten på brandväsendets område.

Resande hade emellertid strömmat till värdshuset vid Drottninggatan. Den 7 juli 1803 till exempel stå därstädes anmälda nitton stycken, däribland en engelsk general och kurir, en svensk baron och flera utländska grossörer.

Och här var det icke allenast värdshusvärden, som mottog de resande, utan äfven vagnmakaren. Den tid han utöfvat detta sistnämnda yrke hade ej varit bortkastad; han hade lärt sig att uppskatta både berlinare, holsteinare och medevivagnar till deras rätta halt. Och nu hade han fått kommendantens tillstånd att på bastionen Carolus Dux, i hvars omedelbara närhet han bodde, uppföra skjul och bodar, där vagnar tillhandahöllos ankommande resande. Detta vardt en synnerligen lönande affär, då efter den tidens sed hvarje främling, som ämnade sig inåt landet, måste köpa eller hyra ett åkdon och vid utresan lämna detta ifrån sig. Tidigt började Segerlind ombesörja skjuts, så att han på samma gång kunde betraktas såsom privat gästgifvare.

Rörelsen hade således kommit i full fart och medförde goda förtjänster.

Men det var icke bara rosor i denna handtering. Där funnos också åtskilliga törnen.

Hvilket trassel var det ej med de ankommandes anmälning och pass; och hvilket ansvar för värdshusvärden! Voro de resande utlänningar, fick denne ej heller låta dem afresa utan pass. Själfva de för källare, kaffehus och krogar gällande förordningar voro rätt stränga. Lokalerna skulle hållas stängda mellan klockan 7 på lördags- eller helgdags-afton till klockan 4 e. m. dagen därpå, intet äfventyrligt spel och dobbel fick föröfvas, intet slagsmål, buller och oljud förorsakas samt inga förbjudna drycker försäljas. Hvilka drycker på den tiden voro förbjudna, kan jag ej bestämdt säga, endast så mycket vet jag, att kaffe under denna tid stundom räknades dit, stundom fick opåtaldt njutas (förbjudet var det sålunda från och med 1/1 1794, åter tillåtet från 24/11 1796, därpå aflyst 6/4 1799, ånyo medgifvet 6/4 1802, ännu en gång bannlyst 30/4 1817 för att slutligen triumfatoriskt återkomma 5/9 1822).

Lyckligtvis var polisen beskedlig.

Allt gick Segerlind väl i handom således, och då efter fredsslutet 1809 en gyllene tid ingått, fick han en god idé.

Den att bygga ett hotell, ett verkligt hotell.

Detta låter för våra öron naturligt nog, men säkert är, att det för hans svenska samtid var något alldeles nytt. Det fanns visserligen, såsom vi sett, till värdshus apterade hus eller våningar, möblerade rum, som tillfälligtvis eller för beständigt till resande uthyrdes — till och med hos skarprättaren Hjerpe kunde sådana bekommas —, men ett helt hus, byggdt och inredt för detta ändamål, detta hade man icke sett vare sig i Göteborg eller annorstädes i riket. Det var för ett sådant företag likväl, som den kraftfulle mannen beslöt sig.

Och icke nog med denna nyhet; Segerlind var äfven den förste byggherre, som begagnade sig af de gamla fästningsvallarnas rasering. Just i hans trakt, i närheten af den nyss rifna Drottningporten, hade förträffliga tomter bildats, och flera af dessa inköpte han genast. Här skulle också det nya hotellet ligga. Af hofarkitekten Hagberg beställdes en ritning, och arbetet börjades år 1810.

»Grundstenen lades med all högtidlighet, såsom det vid en monumental byggnad ägnade och borde. I dess sydvästra hörn nedfälldes och inlades äfven efter gammalt murarskick en blylåda med mynt och inskrifter. Så snart källarhvalfven, hvilka sträckte sig under tre sidor af huset — den fjärde hvilar på gamla fästningsmuren —, voro färdiga, gafs här en festlig kollation, hvartill, utom enskilda vänner, stadens och länets myndigheter, arkitekter och murmästare voro inbjudna. Trenne transparanger voro uppsatta. Fontäner af vin och punsch strålade och susade oupphörligt, tal och skålar aflöste hvarandra, och hvalfven återskallade af sånger. Ett fragment af en tillfällighetsvisa lyder, som följer:

Ur grusade fästen, där krigaren stått
beväpnad med svärd och med bälte,
där reses så skyhögt som kämparnes slott
och dristigt som forntidens hjälte
det hus, inom hvars kolossaliska mur
åt hvalfven ett eko vi lära
af svearnes åldriga hälsning, drick ur,
en skål till bror Segerlinds ära!

En skål för gränsfästningens herr kommendant,
bror Segerlind, som förer ordet!
Må lyckan så visst blifva hans adjutant,
som bålen är vår uppå bordet!
Må friden vid portarna skiltvakter ha,
och lösen bli Segerlinds lycka, »
och vi, när han möter oss med ett werda,
på ordensvis honom få trycka!

För hvarje den nya byggnadens våning gafs åt arbetarne en glad tillställning, hvilken på murarnes språk kallas bjälkekanna. Slutligen, då endast takresningen återstod, öfvertäcktes hela gårdsrummet med ett provisoriskt dans-golf, bildande ett plan med taket på husets fyra omgifvande sidor, hvilka å yttermurarna voro dekorerade med flaggor och festonger, och nu gafs här i de högre regionerna en festlighet, hvartill arkitekter och alla i staden varande resande voro inbjudna.»

Så låter sonens lifliga skildring, hvaraf man finner, att traktören verkligen förstod konsten att traktera. Anmärkas bör, att huset byggdes i trenne våningar samt försågs med en »altan» på taket. (Först öfver fyrtio år senare uppfördes ytterligare en våning, hvarvid altanen borttogs.)

Författaren till de ofvan anförda verserna uppgifves ej, men på rytmen tycker man sig känna igen Wadman. Denne vardt visserligen, såsom vi redan berättat, göteborgare först 1815, men omöjligt är ej, att han dessförinnan för tillfället vistats i staden. På någon vidare beröring mellan skalden och källarmästaren finner man i den förres eljest så kring källarlifvet kretsande diktning ingen antydan. Möjligen har det segerlindska hotellet synts den »modeste torndyfveln» alldeles för fint.

Detta, som erhöll det klingande namnet Göta källare, mottog sin förste resande den 22 maj 1812. Det innehöll då femtiosex rum, restauration samt på grund af Kungl. Maj:ts nådiga tillstånd biljard. Tillståndet att hålla biljard hade meddelats, sedan landshöfdingeämbetet intygat, att Segerlind, som en längre tid varit traktör och härbärgerat resande, gjort sig fördelaktigt känd för ordentlighet och anständigt förhållande.

Hans tjänstepersonal utgjordes till en början af den tjugu år yngre brodern Petter, »en godmodig, sprittande glad människa», som vardt bokhållare och längre fram förestod restaurationen, vidare af en markör, en dräng och sex pigor — några kypare eller ganymeder funnos ej på den tiden. Med tiden steg pigornas antal till nio, hvartill
kommo tvenne »resebetjänter».

Källarrörelsen bestreds med såväl viner och »likörer» (dryckesvaror) som frukostar, middagar och aftonspisning portionsvis.

Inredningen var efter vår tids måttstock anspråkslös. Som exempel härpå kan anföras, huruledes i ett rum funnos: 1 brun soffa med stoppning å sidorna och rodrosigt
sitsöfverdrag,

6 stolar, stoppade med tagel och lika öfverdrag,
1 pärlfärgadt gustavianskt sängställ,
1 spegel med förgylld ram,
1 brunt spelbord,
1 brunt tvättbord.

I ett annat:

1 pärlfärgadt gustavianskt sängställ med blått och hvitt
sitso mhänge,
4 bruna stolar med d:o öfverdrag,
1 rundt pärlfärgadt tebord,
1 brunt tvättställ,
1 målad byrå,
1 liten lampettspegel.

Som man ser hufvudsakligen målade trämöbler och sits i olika mönster. Med gustavianskt sängställ menades, om jag icke misstar mig, en vanlig säng, ställd längs väggen, och däröfver en eller ett par våder bomullstyg nedhängande från en i väggen insatt käpp, hvilket draperi sålunda bildade ett ryggåstak öfver sängen.

Rörande den viktiga frågan om hotellets prisberäkning kan jag tyvärr ej ge någon upplysning, då allt material i detta afseende saknas.

Halfva bottenvåningen åt det sedermera så kallade Drottningtorget var upplåten åt restaurationen och Petter Segerlind. I motsatta delen af bottenvåningen var länge en kommendering af Kronprinsens husarregemente förlagd, ända till dess att denna vid 1829 års början flyttade till en för densamma uppförd kasern i Haga. Hästarna hystes under denna första tid i ett skjul å Drottningtorget. Denna husarkommendering gaf åt huset en verklig militärisk glans, som särskildt nyårsdagen föll i ögonen. Det var då brukligt, att chefen infann sig hos värdshusvärden på gratulation, hvarunder truppen svängdes fram efter Slussbryggan och formerade front mot hotellets hufvudfasad. Sedan manskapet blifvit förplägadt, steg officeren till häst och ryckte i spetsen för afdelningen upp mot residenset för att aflägga sin nyårsuppvaktning hos vederbörande.

Kom någon generalmönsterherre eller annan hög militär till staden, bodde han alltid på Göta källare, då äfven honnörsposter och skyllerkurar placerades vid stora ingången, hvarjämte man här dagligen fick höra militärmusik till stort nöje för ung och gammal. Stundom kunde man få del af härliga serenader, uppstämda för någon ryktbarhet på vetenskapens eller konstens område, en sådan till exempel, som en gång (förmodligen 1834) ägnades Tegnér, då han besökte staden och bodde här.

Öfverflödigt är att nämna, att vid illumination med anledning af kungliga besök eller å andra festdagar hotellet strålade i den ståtligaste belysning af lampor, transparanger och ljuslågor i fönstren.

Själf bodde värden i fem fasadrum en trappa upp med utsikt åt slaktarbodarna. Ty dessa stadens af Peters, Durchbach och Kittendorff upptagna försäljningslokaler voro på den tiden belägna just på platsen framför hotellet. Där trängdes fruar, pigor och stora hundar, hvilka senare snyltade och slickade åt sig allt hvad de kunde komma öfver. På undre botten till höger hade Segerlind under sin första tid en liten verkstad för lagning af seldon och dylikt, där den forne vagnmakaren själf arbetade. Ty vagnaffärerna och skjutsen bedrefvos i allt större skala, och ett par stora vagnbodar af trä hade för hotellets räkning uppförts i Hamngatans förlängning nedemot vallgrafven.

Med detta väl beräknade och lyckade företag växte Segerlinds förmögenhet betydligt. En huslig sorg led han dock strax efter hotellets fullbordande, därigenom att han förlorade sin hustru, med hvilken han lefvat i ett mycket lyckligt ehuru barnlöst äktenskap. Aret därpå gifte han om sig med Johanna Sandahl, med hvilken han erhöll flera barn, däribland sonen Laurentius, som på äldre dagar författade de här ofvan anförda minnesbladen.

De ansenliga inkomster Segerlind skördade af sin hotellbyggnad lifvade honom till nya foretag. Göteborg befann sig vid denna tidpunkt i ett oerhördt blomstrande affärstillstånd. Rikedom och lyx röjde sig öfverallt. Men ännu saknades en efter tidens fordringar afpassad teater.

Att afhjälpa denna brist åtog sig emellertid Laurentius Segerlind, och vid Hamngatan midtemot sitt nya hotell grep han sig an med uppförandet af ett taliatempel, hvarefter han äfven till en viss grad inlät sig på bedrifvande af själfva teaterrörelsen.

Byggnadsarbetet fortgick åren 1814—16 efter Hagbergs ritning, och den 12 augusti sistnämnda år — vid larsmässan således — invigdes den nya teatern, näst kungl. operan i Stockholm den största i riket. Dess inre hade utsmyckats dels af Beyer och dennes ämbetsbroder Fröderström, dels af ett annat stadsbarn, ehuru nu bosatt i Stockholm, nämligen bildhuggaren Bengt Erland Fogelberg, som i bly gjutit såväl löfverken å konsolerna som emblemen å avantscenen.

Jag afstår att tala om själfva föreställningarna och den dramatiska konstens utöfvare, ty detta vore ofvanpå Vilh. Bergs skildringar lika förmätet som öfverflödigt. Jag vill endast nämna, att företaget för dess upphofsman visade sig allt annat än lönande. Ty redan innan teatern var färdig, hade de goda affärskonjunkturerna efterträdts af förtvifladt dåliga. Man kan tänka sig, hur detta skulle återverka på teatern. Inkomsten af föreställningarna tillsammans med hyrorna af lägenheterna räckte ej till betäckandet af räntor, spelandes aflöning och dagkostnader. Följden vardt också den, att truppen ett år därefter sprängdes och att teaterverksamheten afstannade. Åtskilliga försök att förnya denna senare gjordes visserligen, men det ekonomiska resultatet vardt allt sämre och sämre. Slutligen måste Segerlind draga sig ifrån hela företaget och den 14 mars 1820 öfverlämna teatern med attiralj af kulisser, dekorationer, lampor, lampetter, ridåer, maskinerier, garderobbehållning och öfriga inventarier till inteckningshafvarne. Han hade nämligen vid grundläggandet af teatern haft biträde af samhällets mest framstående personer, som lämnat lån mot inteckning i byggnaden.

På denna affär förlorade vår man 60,000 rdr bko.

Han hade emellertid Göta källare kvar, och här blefvo de resande såväl i afseende på rum som spisning, likörer och uppassning med all sorgfällighet betjänta, och prisen så å det ena som det andra voro i möjligaste måtto lämpade efter tiderna och de resandes skäliga önskan.

Äfven sin andra hustru hade Segerlind den sorgen att tidigt förlora. Han sökte och fann tröst i arbetet, i omsorgen för sina barn och i omtanken för sina medmänniskor. Under många år hade han varit lådmästare (ordförande) i sjuk- och begrafningskassan. Sedermera stiftade han tillika med några andra sällskapet De fattiges vänner, hvars direktion den första måndagen i hvarje månad sammanträdde
hos honom.

Hans förtjänster om det allmänna blefvo ej heller obelönade. Af Karl Johan erhöll han en guldmedalj med monarkens bröstbild på ena sidan och på den andra två korslagda facklor jämte en Fenix med utbredda vingar samt inskriften »för medborgerligt nit». Denna medalj, som särskildt afsåg hans verksamhet inom brandväsendet, skulle också uti ett »eldrödt» band bäras på bröstet. En annan utmärkelse, som han säkert högt skattade, var den att vid frivilliga brandkårens stiftande år 1831 inväljas till dess hedersledamot. Långt dessförinnan eller den 4 juli 1823 hade borgaren Segerlind på landshöfdingens förslag, i anseende till hans ådagalagda nit och verksamhet samt i Öfrigt städse betygade välförhållande, af Kungl. Maj:t tilldelats ekonomidirektörs namn, heder och värdighet.

En särskild sida af Segerlinds håg och verksamhet må ej här lämnas oberörd. Men härom skall man höra sonen:

»Med förkärlek», säger denne, »var han fäst vid de hemliga ordenssällskap, af hvilka Göteborg ägde flera, och innehade i alla högre funktioner. Älskare af sång och musik samt begåfvad med god sångröst, hvilken han haft tillfälle att odla under skolåren, fann hans lifliga och trofasta lynne näring i dessa vänskapens och broderlighetens slutna samfund. Här lär man känna människor och pröfva vänner; och sinnen, öppna för det goda, sanna och sköna, sluta sig närmare intill hvarandra. I det djupa allvaret af de högre graderna ligger en rik sysselsättning för tanken och reflexionen öfver vårt släktes utvecklingshistoria . . .

Man kan visserligen vara en lika dygdig och lycklig människa utan att vara ordensbroder, hvilket i vår praktiska och prosaiska tidfringaktas, och ingen bildad människa vill väl i allmänhet tillägga ordensväsendet den vikt det i vissa fall ägde under medeltiden; men är man människovän, begåfvad med något litet af det poetiska elementet och har en skärf öfrig att offra åt behöfvande likar, så skall man föredraga dessa intressanta och lärorika sällskap framför andefattiga och mången gång kostsammare. Mången utmärkt och i samhället högt stående person söker i dylika brödraskap en hvila och lyftning för själen mellan förvärfsbestyren och de medborgerliga plikternas utöfning.»

Som man finner, var Laurentius den yngre en högst känslig och svärmisk natur. En verkligen vacker skildring lämnar han af sin barndoms lekplats, den så kallade Segerlindska ängen, på hvilken sedermera Trädgårdsföreningen anlades. Så här låter denna idyll i ordets fulla bemärkelse:

»Min far hade under en följd af år arrenderat denna stadsjord och härifrån af de raserade fästningsverken hämtat sten till grundläggning af sina byggnader samt efter hand aftappat och igenfyllt yttre vallgrafven samt planerat marken. Vid den af honom anlagda kajen utmed Fattighusån, några stenkast från den då nyss planterade alléen, stod under ett par gamla pilar ett litet lusthus med sin inhägnade blomstertäppa. Några få lindar skuggade ingången, och längs med ån sträckte sig en enkel alhäck. Den lilla anläggningen var med ett enkelt läktstängsel kringgärdad frän den omgifvande betesmarken, och platsens anspråksfullaste prydnad torde väl ha varit den höga flaggstången med sin kolossala flagga och sin fordom förgyllda knopp, som förr haft sin plats på Göta källares altan . . .

Här var samlingsplatsen för en stor del af Göteborgs ungdom till lekar och bollspel. När Göta artilleri dundrade på heden, besvarade vi dem tappert med våra små kanoner. Här levererades bataljer till lands och sjöss, och om vintern var det alltid den spegelblanka isen på Segerlinds dammar, som först inbjöd till skridskofärd. Många bland mina jämnåriga skola ännu lifligt erinra sig, huru beställsamt vi där biträdde med höbärgningen och hur lyckliga vi voro, då vi fingo hjälpa de unga flickorna upp i lassen. Eller våra första lärospån som jägare, med hvilken triumf vi återvände med några beckasiner eller starar, som stucko fram ur jaktväskan. En och annan väninna från lifvets vår, som någon vacker sommarafton promenerar öfver de välsandade gångar, som bukta sig mellan dyrbara utländska växter, torde ännu i minnet återkalla den tid, då vi här lekte sista paret ut eller i luften sände hvarandra de brokiga kransarna, eller någon idyllisk sommarmorgon, då vi njöto af den friska mjölken från de betande korna. Mycket är sedan dess förändradt. Cypressen breder nu sina rötter, där vi på den enkla gräsmattan letade efter lyckoblad. Det lilla lusthuset, från hvars fönster vi matade fiskarna, lyssnande till ängsknarrens entoniga ljud, är länge sedan borta, präktiga paviljonger ha i dess ställe rest sig, där nu ett yngre släkte samlas till åhörande af en fullständig orkester, och förnäma svanor kråma sig, där fordom den lilla ekan sköt fram i vassen. Näckrosor få ej mer obehindradt utbreda sina blad, praktfulla främlingar ha nu utträngt henne. Men den enkla förgätmigej, rotad vid platsen sedan fordom, är ej så lätt att upprycka.»

År 1825 gifte sig Segerlind — för tredje gången — med Sigrid Elisabet Roempke, i hvilket äktenskap han fick tvenne barn.

Hans hälsa, som i allmänhet varit god, började dock nu att vackla. Det var de många eldsvådornas ansträngningar och förkylningar, hvilkas följder inställde sig. Hans bröst hade så småningom angripits, och de två sista åren af sitt lif måste han beständigt hålla sig inne.

Den 1 augusti 1834 var ämnad till en glädjedag i Segerlindska familjen. Äldsta dottern, Brita Charlotta, skulle nämligen då gifta sig med en ung handlande. Bröllopet firades på Göta källare, och Segerlind, ehuru mycket svag, satt inne bland gästerna. Men denna dag skulle ej allenast få en sorglig betydelse för huset utan för hela samhället varda en minnesdag af svåraste slag. Segerlinds ännu lefvande dotter i sista giftet, fru Nanna Wesslau, berättar såsom ett outplånligt minne, huruledes vid detta tillfälle uti de olidligt upphettade rummen — en värmeperiod utan motstycke hade inträdt — flera inbjudna och till husets vänner hörande läkare rotade sig tillsammans i ett hörn, tyst samtalande med hvarandra, hur allas ögon i trots af brudparet, i trots af välfagnaden, riktades mot doktorerna. Det var ej om värden på stället de talade. I afseende på honom var icke mycket att göra. Nej, det var något annat på färde!

Koleran! Den dagen var man viss på att den hemska farsoten brutit ut i Masthugget.

På natten dog Laurentius Segerlind i bröstsjuka och några dagar därefter hans bror Petter i kolera.

Den förre skildras af sonen såsom en reslig figur med stark kroppsbyggnad samt tämligen korpulent. »Godhet och välvilja strålade ur de blå ögonen, och orubblig redlighet tronade på hans panna.» Anmärkningsvärdt i afseende på klädseln var, att han hela sitt lif begagnade bröstkrås. Hans efterlämnade förmögenhet uppgick enligt bouppteckningen till 27,525 rdr bko.

Sonen, minnestecknaren, i lifvet hårdt pröfvad af både sjukdom och ekonomiska motgångar, afled på sextiotalet.

I den af Geo. Löwegren i Göteborg år 1815 utgifna Handbok för resande i Sverige finns bland annat en förteckning på skålar eller s. k. toaster att föreslå i festliga samkväm. Att en skål »till bror Segerlinds ära» däribland saknas, bevisar, att otack är världens lön. Denna hyllning från de resandes sida hade väl eljest den förste verklige
hotellvärden i Sverige ärligt förtjänat.