I Göteborg byggdes nödbostäder på flera håll, bland annat i Kungsladugård vid Ostindiegatan i den park som i dag kallas Sannaplan. De enkla träbyggnaderna i en våning med tegeltak byggdes 1918. De tjugofem bostadslängorna placerades som en oregelbunden klunga omgiven av trästaket och med områdets ingång mot Ostindiegatan, snett bakom spårvagnshallen i Majorna. Dessa nödbostäder kallades även ”negerbyn” vilket var ett vanligt tillnamn på områden med nödbostäder.
Allt som allt tillhandahöll nödbostäderna I Kungsladugård 125 nya lägenheter, där alla utom en bestod av ett rum och kök eller kokvrå. Varje bostadslänga innehöll alltså i genomsnitt 5 lägenheter. År 1928 bodde här 751 personer och många av familjerna hade många barn, i vissa lägenheter bodde det ända upp till tolv familjemedlemmar. De som bodde i bostadskolonin hade traditionella arbetaryrken, som kolarbetare och plåtslagare. Berättelser från vissa människor som bott här har erfarenheten att det med dåtidens mått var relativt bra standard. Husen var dock enklare än andra trähus under den här tiden, med tunnare väggar och pappisolering. På vintern kunde det bli kallt, berättar andra, eftersom fukten trängde in och vissa morgnar var det frost inomhus. Trångboddheten och lyhördheten var annars de mest negativa sidorna av boendet.
Kommunens ursprungliga tanke var att Kungsladugårds paviljonger, som de kallades, skulle stå i tio år, men i verkligheten revs de inte slutgiltigt förrän åren 1947 till 1956, även om rivningarna inletts med några baracker 1938.
Idag finns en av paviljongerna från bostadskolonin kvar på Sannaplan och är lokal till en minigolfbana.
Banehagens och Kungsladugårds bostadspaviljonger 1921
Kungsladugårds bostadspaviljonger från Ostindiegatan. 1921. Bild: Otto Thulin. Public Domain