Tegelbruksängen

Landeriegendom, 12:e roten 68, som arrenderades ut från Göteborgs grundläggande. Tegelbruket anlades redan på 1620-talet av nederländaren Pieter á Naaldwyck (Naal de Wijk). Ängen användes som lertäkt och mulbete för stadens invånare. År 1638 blev en Gerrit Floor tegelmästare på tegelbruket. Han kan enligt Olga Dahl vara identisk med tegelslagaren Gerrit Pannebakare som bodde på Vallgatan. Eventuellt bar han också släktnamnet Loos. Efter hans död kan sonen och tegelslagaren Wilhelm Gertsson ha tagit över tegelbruket. 1716 mördades en ättling till dem, Jacob Loos, som var tegelmästare på bruket.

I slutet av 1600-talet övertog staden driften av tegelbruket, enligt en del uppgifter redan omkring 1630. Från 1720-talet arrenderades dock marken ut igen. Hans von Gerdes tycks ha arrenderat marken vid sin död och Tegelbruksängen kom därefter att ingå i den så kallade Burggrevslyckan tillsammans med Wahammarsäng, Getebergsäng, Ekmans äng, Gullbergs äng som arrenderades ut till Hans Liedgren åren 1738-1741 men som mellan 1723 och 1738 samt 1741 och 1751 tycks ha haft staden som innehavare. I slutet  av 1700-talet var Johan Fredrik Bauer arrendator. Han arrenderade då också Ekmans äng och var ägare av Gubbero egendom i Örgryte socken.

Från 1600-talets slut fanns också Garnisonskyrkogården på Tegelbruksängen:

Och i ängens hörn ligga än i dag ett par gamla lundar, där björkarnas vita stammar lysa på långt håll över en mossbelupen raserad gärdesgård av sten. Dessa beteckna garnisonens begravningsplatser, av vilka den ena anlades redan på 1700-talet. Efter 1834, då även denna griftegård fick mottaga en del offer för nämnda års hemska kolerafarsot, har emellertid inga döda jordats här.

Kyrkogårdens närhet var just inte behaglig för bebyggarna på Katrinedal och Katrinelund. Ty den bidrog, så egendomligt det än låter, i hög grad till traktens osäkerhet och fredlöshet i gamla dagar. Stadens oroselement höllo nämligen till här i förra delen av 1800-talet och senare med, förrästen. När terrängen utanför de forna stadsportarna i öster och söder lades under kultur och inte längre gav fristad åt bovar och banditer, flydde de till den gamla knektkyrkogården, vilken på grund av sägnerna om spökerier och onda makter, som huserade där, skyddes av andra.

Industrien fick rätt tidigt fotfäste i dessa trakter. Hans von Gerdes klädesfabrik vid Dämmet, tegelbruket och sockerbruket vid Katrinedal äro sålunda väl bekanta namn i vår äldre industriella historia.

Garnisonskyrkogården låg framför det nuvarande polishuset och under rättscentrum.

Mangårdsbyggnaden uppfördes 1804. Tegeltillverkningen avstannade under första halvan av 1800-talet.

På 1830-talet övertogs arrendet av arrendatorn på Stora Katrinelund, Anders Georg Levgren. Efter det kallades hela området ofta för Levgrens äng.

Landeriet löstes in av staden i etapper från 1870-talet. En stadsplan med kvarter där Skånegatan, Smålandsgatan och Bohusgatan skulle bli alléer togs fram.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet kom olika idrottsanläggningar att byggas på de västra delarna av Tegelbruksängen. Gamla Ullevi invigdes 1916. Det föregicks av en idrottsplats som stod klar 1896 och byggdes av Göteborgs Velocipedklubb. På 1950-talet tillkom Nya Ullevi (stod färdigt 1958) på de östra delarna som intill dess stod tomt. Den tomma ängen tycks innan dess periodvis ha använts av romer som tillfällig bostadsplats. Polishuset byggdes senare och på 2000-talet stod nya Rättscentrum klart norr om polishuset. Det gamla Ullevi revs och ersattes av en ny arena år 2009.