Christian Arfvidsson & Söner som redare

Från mitten av 1700-talet till 1700-talets slut var Christian Arfvidsson & Söner ett av de största rederiföretagen i Göteborg. Företaget var också under perioden innehavare av och delägare i flera sillsalterier. I början av 1780-talet ägde firman sillsalterier i Masthugget och Röda Sten, samt vid Wettersvik, Vaxholmen och Strömsund, kanske ytterligare några. Senare var firman också delägare i sillsalteriet vid Framnäs på Björkö liksom trankokerierna Svensholmen och Åkervik i Morlanda socken, Orust. På 1770-talet stod firman för omkring 20 % av sillexporten från Göteborg och under hela andra halvan av 1700-talet var firman också ett ledande järnexportföretag såväl som ett ledande företag när det gäller trävaruexport. En stor del av Arfvidssons export gick på egna fartyg.

Arfvidssons rederiverksamhet bestod inte enbart i att han exporterade (järn, trä, sill, tran) och importerade (salt, socker, spannmål) varor till Sverige. Han tog frakter mellan olika öar i Västindien liksom mellan Afrika och Västindien och omvänt. Sannolikt var slavar ibland en del av lasten. Dessutom hyrde han ut fartyg till Nederländska Ostindiska Kompaniet.

Som rederi ägde Arfvidsson & Söner i allmänhet fartygen ensamma utan andra delägare, men i några fall fanns andra delägare. 1759 ägde firman fartygen Götha Leijon på 310 läster, Ana Elisabeth på 104, Nicolas på 74, Ulrika Eleonora på 65 och Carl Magnus på 62. 1782 ägde firman bland annat Lyckelig på 78 läster, Hedwig på 58 läster, Triton på 120 läster och Nordstjernan på 74 läster. Företaget dominerade exporten till Irland och England tillsammans med John Hall & Co på 1700- och 1780-talen. Dit exporterades järn, trävaror och sill. Sillen gick främst till Cork på Irland och sannolikt därifrån vidare till Västindien. Det fanns även en ganska stor direktexport av sill till Västindien. De två viktigaste exportörerna av sill till Västindien fram till slutet av 1780-talet var Christian Arfvidsson & Söner och Lars Kåhre & Co.

1782 ansökte Arfvidsson & Söner också om att få handla med slavar. Planen var att med handelshusets fartyg avgå med franska varor till Mauritius (Ile de France) och sedan till kusten utanför Moçambique där de skulle lasta slavar som sedan kunde tas till Västindien. Den svenska regeringen gav dock inte sitt godkännande utan uppmanade däremot köpmännen att på egen hand driva sådan handel.

1781 köpte Arfvidsson & Söner också nybyggda Conjuncturen på 193 läster från varvet i Jakobstad och året efter köptes Orion. Conjuncturen gjorde därefter bland annat en resa till Västindien där fartyget befann sig 1783. Från varv i Göteborg övertog firman också Fru Johanna på 181 läster. Ett annat fartyg byggt vid ungefär samma tid var Resolution på 299 läster som Arfvidsson & Söner sannolikt också ägde . Samtliga dessa fartyg hyrdes ut till Nederländska Ostindiska Kompaniet åren 1783-1785 för resa till Batavia fram och tillbaks. Conjuncturen startade sin resa i Västindien, de andra i L’Orient. Resolution försvann dock på hemresan.

1783 ägde Christian Arfvidsson & Söner 24 av 190 fartyg (oräknat Ostindiska Kompaniet) som var hemmahörande i Göteborg. Av de sex fartyg som var större än 200 läster (oräknat Ostindiska Kompaniet) ägde Arfvidsson & Söner 5 stycken.

År 1785 ägde Niklas Arfvidsson (son till Christian Arfvidsson) fartyget Fred och Ymnoghet som transporterade varor och kolonisatörer till St. Barthelemy (St. Barths) och 1794 återfinns firmans skepp Swalan på St. Barths.

Källor: