Järnvågen började anläggas 1624 på en holme i Stora hamnkanalen, där Brunnsparken nu ligger. I storbranden 1813 brann den sista resten av järnvågen i Brunnsparken ner. Vid järnvågen vägdes och granskades järnet vägas innan det skeppades ut till annat land. Till Göteborg kom det främst från olika värmländska bruk. De äldsta järnvågarna i Sverige tillkom under 1600-talets senare del, och under 1700-talet och början av 1800-talet fanns sådana på flera platser i landet. Sist av alla nedlades den i Göteborg.
1785 beslutades att järnvågen skulle flyttas bort från Stora Hamnkanalen till en plats utanför vallgraven. För ändamålet anlades det i början av 1800-talet en hamnanläggning vid Göta älv väster om Pustervik med 180 meters längd och 30 meters bredd. Flytten blev inte av förrän 1802 eller 1803. Verksamheten vid den nya vågen tog därefter vid 1806 och upphörde 1892.
Järnbärarna bildade ett privilegierat skrå. Laget i Göteborg bestod av 46, senare 25 man under ledning av en ålderman, som fick svära konungens tro- och huldhetsed. För övrigt tillsattes laget av magistraten i Göteborg. Vågens verksamhet övervakades av vågmästaren för stadens räkning och av inspektören för statens. De siste vågmästarna var; Elias Ahrenberg, far till grosshandlaren och donatorn Henrik Ahrenberg, samt G. Svensson och Gustaf E. Falck, Järnbärarelagets siste ålderman, August Nilsson, dog 1915. År 1893 upplöstes Järnbärarlaget.
