På en av Göteborgs äldsta kyrkogårdar med anor från 1700-talet, finns runt 400 gravplatser med en stor variationsrikedom beträffande gravvårdstyper från olika tidsepoker.
Djurgårdskyrkogården är Majornas minsta kyrkogård och kan idag tyckas ha en något egendomlig placering. Omgiven av höga närliggande hus, en bensinmack, ett flertal vägar och spårvagnsräls känns det heller inte som den mest rofyllda platsen. Och det är sannerligen på attraktiv mark dessa majbor vilar, säkert mer än ett bostadsbolag skulle betalat en peng för att få exploatera på den obebyggda marken om det vore möjligt. Nybyggda bostadsrätter i Majorna betingar inga små summor idag.
Anlagd i en lantlig omgivning
Djurgårdskyrkogården omtalas redan år 1786 som ”Arméns Flottas grav på kungl. Djurgården”, även om själva tomtköpet ägde rum först 1799. Då sålde kommerserådet Carl Bagge ett område kallat ”Lilla Knipelyckan” vid ”Tegelbruket” för 150 riksdaler. Köpet möjliggjordes genom 79 frivilliga bidragsgivare. Ursprungligen var det en kyrkogård för Gamla Amiralitetsvarvet, främst avsedd som begravningsplats för dess avlidna officerare. Länge gick den också under namnet ”Gamla varvskyrkogården” eller ”Amiralitetskyrkogården”.
När kyrkogården anlades rådde en mycket lantlig prägel i området. Marken man köpte hade exempelvis använts som ängsmark och endast enstaka små fastigheter fanns runt omkring.
1812 hade kyrkogården blivit för liten och ny mark behövdes inköpas. Carl Bagge släppte ytterligare mark, men denna gång till ett betydligt högre pris, 100 riksdaler. Motiveringen till det höjda priset var att han under sommaren 1811 skördat 140 lispund ”gott torrt hårdvallhö”. 1814 anläggs en mur kring den nya delen av Jonas Carlsson från Asperön, denne åtgärdade samtidigt brister i den gamla muren.
I stora drag har kyrkogården bibehållet sin struktur fram till våra dagar. Sammanlagt finns det idag runt 400 gravplatser. Och det råder en stor variationsrikedom beträffande gravvårds-typer från olika tidsepoker. De äldsta är ett par stora stenhällar av kalksten från början av 1800-talet.
Djurgårdskyrkogården runt sekelskiftet 1900 var en omsluten och betydligt lummigare miljö än dagens kyrkogård. Bakom denna förändring ligger främst Almsjukan men också en allmänt minskad vegetation. Fotografiet är taget av Aron Jonason år 1901
En stad växer upp
Sakta men säkert började enstaka bebyggelse och verksamheter uppföras i närheten, bl.a. ett av Majornas mest illa beryktade ställe vid namn Djurgårdsvärdshuset, i folkmun kallat Helvetet. Helvetet hade sin lokal alldeles på andra sidan gatan. Och det sägs att överförfriskade gäster med jämna mellanrum vinglade in på kyrkogården där de föll omkull för en tupplur.
Några större förändringar skedde dock inte förrän i modern tid. I slutet av 1800-talet planeras vägsträckningar och kvartersindelningar. I vilken omfattning det bebyggs är oklart men under 1900-talets första hälft genomgår området kring kyrkogården en total förändring och den tidigare lantliga prägeln suddas ut. I början av seklet anläggs Djurgårdsplatsen, den plats där sedermera Shell uppförs. Alldeles intill järnstaketet lägger man spårvagnsräls. Kvartersmarken väster om kyrkogården bebyggs under 1930-talet och den i öster med högresta tegelfastigheter under 1960-talet.
Idag är det svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig hur det såg ut när Carl bagge bärgade rikliga skördar med hö och vägarna runt omkring mest påminde om stigar. Men om omgivningen förändrats radikalt, så har kyrkogården förblivit liten och behållit en hel del av sina gamla drag. Och lär förhoppningsvis göra så långt framöver också.
Anläggning av spårvagnsräls år 1938. I förgrunden syns en då nyuppförd fastighet som fortfarande ser ungefär likadan ut idag. Trähusen längre bort i bilden ersattes av en rondell och en bensinmack.
Almsjukan ger kyrkogården en ny skepnad
Helt oförändrad har naturligtvis inte kyrkogården varit genom åren. Gravstenar har bytts ut, vissa gångar har ändrats och växtlighet har kommit och gått. I synnerhet en faktor har förändrat dess skepnad markant. Kyrkogårdens vegetation dominerades tidigare av en hög almallé som fått givit vika för den skoningslösa almsjukan. Träden som troligen planterades under mitten av 1800-talet skärmade av och skapade en sluten och lummig karaktär. Även buskar och övrig vegetation är idag mer fåtalig på kyrkogården än tidigare. Resultatet har blivit en öppnare och i bland nästan kal plats. Bland dagens vegetation utmärker sig ett par stiliga hängträd, några askar, en och annan syren samt ett par rododenronbuskar.
Vackert smidesstaket
Järnstaketet med sin speciella smideskaraktär har tillkommit någon gång under 1900-talets första decennier, något oklart precis när. Huvudgrinden är dock troligen något äldre. Vid anläggningen av järnstängslet väcktes ett visst motstånd. Något annat än en stenmur ansågs inte dugligt nog. Idag är tongångarna annorlunda och vikten av att underhålla och bevara det vackra smidet har till och med varit uppe på den politiska dagordningen.
Människors syn på saker och ting förändras genom åren, och i bland ganska radikalt. Detta är lätt att glömma och en anledning god nog att tänka sig för mer än en gång i samband med rivnings- och restaureringsprojekt. Staketet står på förstärkta delar av den mur som uppfördes 1814 av murare Jonas Carlsson från Asperö.
Kapellet
Det lilla gulputsade kapellet ’benhuset’ uppfördes 1859 men är idag helt ombyggt och har en ganska typisk 1950-talskaraktär. Ett enkelt altare står fortfarande kvar men byggnaden som sådan används sedan många år främst som förråd. Ett benhus var, som det låter, en byggnad där man förvarade uppgrävda människoben. Huruvida det gjorts här är däremot oklart.
Text & foto: H Johan Lundin | 2008-05-23
Majorna.nu
Licens: CC-by-NC-SA
Texten är något redigerad. Anders_S/Gamla Göteborg
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.