Majornas IK

Majornas Idrottsklubb (Majornas IK, MIK) grundades 1916 som en fotbollsklubb. Någon koppling till en föregångare med samma namn som grundades 1891 är inte känd. Med åren kom det att bli en mångsidig klubb med aktiviteter inom handboll, fotboll, orientering, cykel, bandy, korgboll, friidrott, bowling och skidor. Föreningen har ett flertal SM-guld i handboll och var en gång i tiden Sveriges största cykelförening. 

Det var den 8 augusti 1916 som fjorton ungdomar samlades på Café West City vid Nordhemsgatan. Några av dem hade redan tidigare varit med och drivit de båda små och kortlivade föreningarna IK Star och IK Ready. Den nya föreningen döptes först till Djurgårdens Idrottsförening efter Djurgårdsgatan, Djurgårdskyrkogården och Djurgårdsskolan. Riksidrottsförbundet motsatte sig emellertid detta med hänvisning till det gamla anrika Stockholmslaget och namnet Majornas IK antogs.

Majornas IK hade förstås ursprungligen sin bas i Majorna, men någon självklar samlingsplats hade de inte under sin första tid. I brist på egen klubblokal så blev Kafé Cape Race i Stigbergsliden något av klubbens hemvist. Här brukade medlemmarnas träffas och dricka kaffe, spela schack och planera för framtiden. Här hölls också klubbens sammanträde innan de flyttades till Mattsons Konditori på Plantagegatan i Olivedal och senare till Idrottsgården på Heden. Årsmöten och större sammanträden förlades i allmänhet i någon av Arbetarföreningens salar men även i Björngårdsvillan och Palatskaféet vid Järntorget.

Klubben fick en ganska bra start som fotbollsklubb och gjorde sig snart lokalt kända för sitt fina spel. Klubbledningen var redan från början måna om att spelarna skulle hålla i gång även vintertid. Därför kördes regelbundna gymnastik- och konditionspass i Djurgårdsskolans gymnastiksal men en bit in på 1920-talet flyttades verksamheten till Västra Reals rymligare gymnastiksal. Fotbollslaget tränade i regel på gamla klassiska Karl Johanstorg och efter en tid även på den då nybyggda Slottskogsvallen. Matcherna ägde däremot oftast rum på Karl Johanstorg. 1921 försökte klubben  arrendera en bit mark utmed Djurgårdsgatan av staden för att kunna iordningsställa en ny fotbollsplan. Det hela rann ut i sanden och 1925 flyttade laget till en träningsplan vid Gamla Ullevi där de sedan höll till i många år.

Föreningens vice ordförande Gösta Bergqvist fick ganska direkt upp ögonen för att en del av spelarna hade talang inom sprintgrenen och på dennes initiativ hamnade friidrott tämligen omgående också på programmet. 1922 valde ledningen ändå att dela klubben i två separata sektioner med egen ekonomi. En för fotboll och en för friidrott.

 1923 togs orientering upp på Majorna IK´s program och mycket snart hade de etablerat sig som en av stadens främsta orienteringsklubbar.  En stor del av framgångarna berodde på eldsjälarna och ledarna Agne Blomgren och Arthur Niklasson. Båda var aktiva och duktiga orienterare och Niklasson var med när klubben sprang hem sin första DM-titel i Budkavle 1933.

En annan orienterare som var med 1933 var den unge Walter Hirseman. Hirseman var aktiv under många år och kom att bli en av klubbens och Göteborgs främsta orienterare på sin tid. Under en tävling mellan elitorienterare från Göteborg och Borås den 31 oktober 1947 tog emellertid allting plötsligt slut. Hirseman, som var en av favoriterna, närmade sig slutet och hade just passerat sista kontrollen när han plötsligt segnade ner mot marken och blev liggande. Trots snabb hjälp slutade den blott 33-årige orienteraren sina dagar ute i skogen. En annan av klubbens riktiga talanger som bör nämnas är Lennart Lorenszon, som bland annat tog ett par fina placeringar i SM.

Den 9 december 1924 bildade Majornas IK en cykelsektion som snart växte och blev Sveriges största. Under en period runt 1930 var klubben under ledning av den driftige ledaren Agne Blomgren en av landets främsta cykelföreningar med Lorentz Rydén som den stora stjärnan. 1927 var han uttagen att representera Sverige i VM men kunde tyvärr inte ställa upp. Även den yngre brodern Arne Rydén var en framgångsrik cyklist med fyra junior-DM och sju senior-DM på meritlistan. Majornas IK skördade stora framgångar, inte bara med bröderna Rydén, och snart fick Cykelförbundet upp ögonen för klubben och 1935 fick MIK arrangera SM i 50 km. Majornas IK stod nu på sin topp, överlägsna sina västkustkonkurrenter och utan tvekan en av landets allra bästa cykelklubbar.

Längtan efter en egen klubblokal var som i alla föreningar stor och efter en del besvär lyckades klubben till sist hyra in sig i en lokal på Sprängkullsgatan som blivit ledig efter Restaurang Gastrea. Nu hade man en äntligen en egen plats att anordna fester, hålla sammanträden och spela bordtennis. Hit kunde medlemmar från de olika sektionerna söka sig och för cyklisternas del flyttades all utrustning från gymnastiksalen i Majorna och nu kunde man ostört cykla på sina träningscyklar. 1937 lyckades cykelsektionen även att hyra en stuga i Hindås.

Fast mer än något annat kom Majornas IK att skapa sig ett namn inom handbollen. Och när handbollen började uppta allt mer av eldsjälen Blomgrens tid tvingades klubben, delvis i brist på ledare, att lägga ned den framgångsrika cykelverksamheten år 1939. Den nybildade föreningen Majornas Cykelklubb tog över cyklisterna, men då hade redan flera av de riktigt stora åkarna som Arne Rydén och Arne Carlsson lämnat. Majornas Cykelkubb blev antagligen mycket kortlivad, då det i det närmaste inte går att finna någon information om dess framtida öde.

Under 1930- och 40-talet tillhörde  klubben landets främsta inom handbollen. De tog bland annat hem en lång rad seniormästerskap i de svenska mästerskapen, såväl inomhus som utomhus. Bara en handfull lag har tagit fler SM-guld än Majornas IK och fortfarande innehar klubben en hedrande plats i svensk handbolls maratontabell. Sitt första SM-guld tog Majornas IK inomhus 1935. Därefter följde en enorm framgångsvåg med guld 1940, 1942, 1943, 1944, 1945 och 1946. I utehandboll, som spelades med elva man på plan, tog de hem ännu fler mästerskap med guld 1942, 1943, 1945, 1955, 1956, 1957, 1958 och 1959.

Under 1960-talet började föreningen få allt svårare att hänga med i toppen och efter att ha sladdat ordentligt i ett par år åkte de ur högsta serien 1964 för att aldrig mera återvända.

Majornas IK har förstås haft en lång rad duktiga och framgångsrika spelare. Flest matcher gjorde målvakten Rune ”Gummi” Nilsson och Stig Hjortsberg som båda spelade över 240 matcher i högsta serien. Båda var även framgångsrika landslagsspelare och Hjortsberg var bland annat med om att spela hem ett VM-brons 1938. En annan talangfull spelare från Majornaklubben var Nils Ekeroth som var med när Sverige vann VM-guld 1958 i dåvarande Östtyskland. Den siste spelaren från Majornas IK som nådde en framträdande roll var Bengt Johansson med ett VM-brons 1961 och VM-silver 1964.

 I början av 1950-talet gjordes försök att etablera en bas för klubben i Ungdomens hus vid Timmermansplatsen i Majorna (ungefär kring nuvarande Karl Johansgatan 90). På så vis hoppades man locka till sig fler ungdomar till föreningen. Denna satsning slog dock aldrig riktigt genom och successivt kan föreningen sägas ha förlorat sin relation till stadsdelen Majorna.

Inte bara klubblokalsfrågan har gjort tillvaron lite flackig och splittrad. De olika sektionerna har också av naturliga skäl hållit till på olika platser. Under de första åren fick friidrottarna släpa sin utrustning från Majorna till Margretebergsfältet, de höll också till i Djurgårdsskolans gymnastiksal och senare på Slottskogsvallen. Orienterarna har av logiska skäl sökt sig ut i skogarna och alltid varit rörliga. Och på så vis har de också hållit sig lite för sig själva. Fast även orienterarna sökte efter något fast i tillvaron och 1950 kom de över en tomt ute i Hindås där en klubbstuga iordningställdes av en gammal byggbarack som inköptes och transporterades dit med lastbil. Fotbollslaget har som nämnt varit verksamma både i Majorna och inne i staden. Bowlingsektionen som startades 1963 höll under många år till i Stigbergshallen men spelade senare sina matcher i Partille Bowlinghall. För handbollslagets del har arenorna skiftat genom åren men idrottshallen Valhalla var hemmaplan i slutet av den tid som sektionen existerade.

Idag för Majornas IK en ganska blygsam tillvaro och sysslar med friidrott och handboll. Så sent som 2009 hade de även sektioner för fotboll och bowling även om inget fotbollslag fanns sen 2006. Majornas IK hade 2009 en liten föreningslokal i Flatås.

Originaltext av Johan Lundin från majorna.nu. Redigerad och förkortad av Anders Svensson/Det gamla Göteborg.