Självporträtt 1908
Ivar Axel Henrik Arosenius, född 8 oktober 1878 i Göteborg, död 2 januari 1909 i Älvängen, var en svensk konstnär och bilderboksförfattare. Hans mest kända bilderbok är Kattresan (1909), som utgavs postumt. En stor del av hans verk är utställda vid Göteborgs konstmuseum.
Han var son till baningenjören vid Bergslagernas och Göteborg-Borås järnvägar Henrik Arosenius (1841-1901) och Sigrid Arosenius, född Rydén (1846–1929). Hans syskon var Harald (1875–89, död i blödarsjuka), Conrad (född 1877, död vid åtta månaders ålder), Erik Arosenius (1880-1953) och Ingegerd, född 1884 och gift 1906 med Ernst Spolén. Ivar Arosenius gifte sig 1906 med Ida (Eva) Andrea Cecilia, född Adler (1879), död 1965 i en gasolycka i medeltidsstaden Cagnes-sur-Mer i Frankrike. De bosatte sig i Åby, Ötsergötland, och fick tillsammans dottern Eva (Lillan) 1906.
Under sin studietid på Göteborgs realläroverk fick Ivar Arosenius 1895 sin första konstnärliga utbildning av en amatörakvarellmålare. På hösten 1896 inledde han konststudier vid Valands målarskola, där han var kamrat med bland andra Gerhard Henning. Parallellt med sina studier på Valand skrev Arosenius 1897 in sig på Slöjdföreningens skola vid avdelningen för dekorativ målning.
Den 30 augusti 1898 blev han antagen vid Konstakademin i Stockholm. Arosenius trivdes inte med undervisningen, och i november 1899 blev han antagen som ”frielev” vid Konstnärsförbundets skola, som leddes av en entusiastisk Richard Bergh. Inte heller där fann sig Arosenius till rätta, så under våren 1901 återupptog han sina studier vid Valands målarskola. Följande år deltog han i en elevutställning på Valand, arrangerad av Carl Wilhelmson. I Göteborg kom han snart att bli nära vän med Ole Kruse och Gerhard Henning och de tre utgjorde centrala personer i sällskapet Bröderna.
Arosenius påbörjde en studieresa i Europa under hösten 1903, med början i München. Han anlände till Paris i januari 1904, och tillbringade sommaren i fiskebyn Coudeville i Normandie. I augusti återvände han till Paris. På våren 1905 deltog han med 86 akvareller i en utställning på Salon des Indépendants. Delar av somrarna 1902 och 1903 tillbringades i Torsby i norra Fryksdalen hos vännen och blivande svågern Ernst Spolén. Den storslagna och vilda värmlandsnaturen påverkade Ivars konst framgent.
I maj 1905 var Arosenius åter i Göteborg men fortsatte därifrån till Stockholm, där modern nu bodde. På hösten ställde Arosenius för första gången ut på Konstnärshuset i Stockholm, med hela 173 arbeten. Året därpå gifte han sig med Ida (Eva) Andrea Cecilia Adler (född 1879). De bosatte sig i mars 1906 i Åby i Östergötland.
Under 1906 och 1907 medverkade Arosenius i Strix och Söndags-Nisse. Den 21 april 1907 gav Hasse Zetterström ut ett specialnummer av Söndags-Nisse med teckningar och text uteslutande av Ivar Arosenius.
Hösten 1907 flyttade Arosenius med sin familj till Göteborg och sedan till Älvängen, där Evas mor ägde en liten egendom med utsikt över Göta älv. Där fanns en liten röd stuga med tre rum och kök i bottenvåningen, två rum en trappa upp – ateljé och sovrum. I maj 1908 ställde han ut på Lunds universitets konstmuseum tillsammans med Gerhard Henning och Sigge Bergström. Arosenius fick sitt stora genombrott i november samma år, då han tillsammans med Henning och Bergström hade en utställning på Valand.
Arosenius avled i sitt hem i Älvängen den 2 januari 1909på grudn av en infektion i kombination med blödarsjuka.
Året efter sin död fick Arosenius konst det definitiva genombrottet, men hans hus fick förfalla under många år och revs slutligen på 1960-talet. 1978 fick Arosenius självporträtt pryda ett av frimärkena i serien Tre svenska konstnärer (tillsammans med Karl Isakson och Carl Kylberg). Han finns finns representerad vid Nationalmuseum i Stockholm med ett flertal målningar.
Högstadieskolan Aroseniusskolan i Älvängen uppfördes på 1970-talet och namngavs efter målaren, och Aroseniusvägen i Södra Ängby, Stockholm är uppkallad efter konstnären. Även i Göteborg återfinns en gata uppkallad efter honom, Aroseniusgatan i Torp (1944).
Ett svar på ”Ivar Arosenius”