Anders Sparrman

Anders Sparrman

Anders Sparrman, född 27 februari 1748 i Tensta församling, död 9 augusti 1820 i Stockholm, var en svensk naturforskare.

Han var son till prosten och kyrkoherden Erik Sparrman och Brita Högbom, och härstammade på fädernet från flera prästsläkter i Hälsingland. Sparrman fick sin utbildning vid Uppsala universitet där han skrev in i 9-årsåldern. Han fick Carl von Linné till lärare. vid 14 års ålder blev han inskriven vid den medicinska fakulteten.

År 1765, 18 år gammal, följde han med Ostindiska Kompaniets fartyg Stockholms slott till Kina som skeppsläkare. Sannolikt fick han möjlighet att följa med då hans familj sannolikt var bekanta med kaptenen Carl Gustaf Ekeberg. Linné uppmuntrade också till den sortens resor och bidrog säkert också till att resan kom till stånd. Vid återkomsten 1767 skrev Sparrman in sig på kirurgutbildningen. 1768 disputerade han på »Resan till Kina«, som beskrev djur och växter i Kantonprovinsen. Han avlade sin medicinska examen 1770.

1772 reste Sparrman återigen ut på Linnés uppdrag. Denna gång också med en Ostindiefarare (Stockholms slott eller Lovisa Ulrica) men bara till Afrika och Godahoppsudden. Denne hade kommit till Kap som skeppsläkare ombord på en nederländsk ostindiefarare.Under sin vistelse i södra Afrika mötte Anders Sparrman en annan känd svenska forskare i Linnés anda, Carl Peter Thunberg. Thunberg lämnade Kapstaden i mars 1775 på skeppet t’Loo.

I november 1772 kom kapten James Cook till Kapstaden på sin andra världsomsegling. och Sparrman blev erbjuden att delta i expeditionen som läkare, zoolog och botaniker. På HMS Resolution biträdde han naturforskarna Reinhold Forster och hans son Georg. Expeditionen passerade södra polcirkeln och nådde i januari 1774 71° 10´, innan de av isen tvingades att återvända norrut.

På Tahiti var Anders Sparrman nära att mista livet. När han gett sig ut för att samla växter blev överfallen av lokalinvånare. Efter en häftig strid lyckades han till slut fly och tog sig tillbaks till skeppet svårt skadad. I mars 1775 återkom »HMS Resolution« till Kapstaden, där Sparrman mönstrade av.

Sparrman begav sig därefter ut på en studieresa i södra Afrika med sydafrikanen Daniel Immelman som medhjälpare. Sparrman blev den förste som beskrev en kvagga, vilket var en släkting till zebran, numera utdöd. andra upplevelser på resan ledde till att han blev slaverimotståndare.

Efter återkomsten till Sverige blev Sparrman 1777 invald i Kungl Vetenskapsakademien (KVA) och 1778 blev han föreståndare för akademins naturaliekabinett. Linné lät uppkalla växtsläktet Sparrmannia efter honom. De tre resedagböckerna »Resa till Goda Hopps-Udden«, »Södra Polkretsen och omkring Jordklotet«, samt »Till Hottentott- och Caffer-Landen« publicerades 1783.

Han publicerade också Catalogue of the Museum Carlsonianum (1786-89), där han bland annat beskrev många av de arter han hade samlat in i Sydafrika och Stillahavsområdet, varav en del var nya för vetenskapen.

Tillsammans med mineralogen Arrenius och lantmätaren Wadström reste Sparrman år 1787 till Västafrika på en resa finansierad av kung Gustaf III. Wadström var en aktiv motståndare till slaveriet och även en anhängare av Swedenborg. Från ön Gorée (i dagens Senegal) som var ett viktigt slavhandelscentra gjorde sällskapet utflykter till fastlandet men måste ge upp efter tre månader på grund av de franska kolonialmyndigheternas ovilja att ge stöd till slaverimotståndare. Han återvände till Paris 1788 och åkte därifrån till London där Wadström och Sparrman vittnade om slavhandlarnas grymheter inför British Privy Council.

I november 1790 utnämndes Sparrman till professor i naturalhistoria och farmaci vid Collegium Medicum, och blev assessor 1803. Han kom efter hand i konflikt med Vetenskapsakademien angående skötseln av naturaliekabinettet. Den mångåriga kontroversen slutade med att han 1798 skiljdes från sitt uppdrag. Han anklagades ockå för att ha orskatKring 1805 började han publicera en serie fågelböcker över Sveriges fåglar, Svensk Ornithologie. Bara den första boken med 68 planscher och 44 textsidor gavs ut och serien förblev ofullbordad.

På sin ålderdom åtog han sig också fattigläkarebefattningen i Klara församling i Stockholm och skötte denna en längre tid.

De sista tjugo åren levde han tillsammans med Charlotta Fries, en ung sömmerska. Paret fick en dotter. Han var för sin tid politisk radikal och kom inte att hedras av samtiden vid sin död även om det kom ut en biografi om honom. Han glömdes bort trots att han var en av de mest beresta av alla ”Linnés lärjungar”.

Läs mer: