Jean Abraham Grill och Kanton

Jean Abraham Grill

Eftersom Abraham Grill (II) tillhörde direktörerna i Ostindiska Kompaniet från andra oktrojens början 1746 var det naturligt att äldste sonen Jean Abraham skulle få gå i lära inom detta framgångsrika företag. Sonens första resa till Kina påbörjades när han var nitton år. Han reste med skeppet Prinsessan Sophia Albertina, som lämnade Göteborg den 5 januari 1755 och återkom till Göteborg i augusti 1756. Kapten på resan var den erfarne Carl Gustaf Lehmann och superkargörer Nicolas Heegh, Daniel Vignaulx och Carl Walter. Jean Abraham medföljde som andra assistent till superkargörerna. Enligt ett skriftligt avtal med direktionen skulle han vid hemkomsten få 1 000 d smt av intäkterna från försäljningen av skeppets last, samt 1 000 d smt som kompensation för den fria förning (pacotill) som just vid den tiden inte var tillåten.

[…]

Förutom att gå i lära hos superkargörerna var en av Jean Abrahams viktigaste uppgifter under månaderna i Kanton att ordna inköp och hemtransport av en stor blåvit vapenservis för farbrodern Anthony i Amsterdam, vilket redan framgår av brevet ovan. Jean Abraham lade beställningen i Kanton, vilket flera dokument visar, men servisen kunde inte levereras förrän med efterföljande skepp Prins Friederic Adolph som anlände till Göteborg sommaren 1757. När servisen väl kom fram var Jean Abraham redan på väg att etablera sig i Marseille. På vägen till Frankrike passerade han Amsterdam och i ett brev den 29 september 1756 säger fadern: ”Afgiör med Farbror angående Porcelainet och gif mig up, hwad som i Canton skall betalas”.

[…]

En resa som assistent var inte tillräckligt meriterande för att man skulle få någon av de få eftertraktade befattningarna som superkargör på kompaniets fartyg. Därför valde Jean Abraham att skaffa sig en tids praktik i utlandet. På hösten 1756 fick han möjlighet att följa den svenske konsuln Kristian Holm till Frankrike och arbeta på dennes kontor i Montpellier. Från februari 1757 praktiserade han på firman Mallet & Blancheney i Marseille. Under de närmaste åren gjorde Jean Abraham flera resor på kontinenten, men uppehöll sig framför allt i Marseille. Han hyste även planer på att starta en egen firma där i samarbete med en annan svensk. Släktingar i Sverige avrådde dock.

[…]

Jean Abraham använde tiden i Marseille till att knyta kontakter med handelshus som på olika sätt kunde hjälpa honom i hans fortsatta verksamhet. Det gällde både blivande leverantörer av varor som kunde bli intressanta för kineserna som koraller, klockor och mekaniska leksaker, återförsäljare av te, porslin, siden, kryddor och andra varor från Kina samt handelshus som skulle kunna ställa upp som finansiärer. Flera handelshus förekommer i korrespondensen under många år. Förutom på svenska tycks Jean Abraham kunna kommunicera obehindrat på franska, engelska, holländska, i viss mån även på portugisiska och tyska.

[…]

Man kan undra varför det tog så lång tid för Jean Abraham att få möjlighet att engagera sig för en andra resa som superkargör i Ostindiska Kompaniet. Förmodligen tyckte övriga direktörer att släkten Grill var alltför väl representerad i direktionen. De ville inte förbättra släktens position genom att också ge Jean Abraham en ny chans att gå till sjöss, men sedan denne återvänt till Göteborg efter fyra års studieresa på kontinenten tog det bara några veckor innan han i januari 1761 äntligen fick ge sig iväg med ostindiefararen Prins Friedric Adolph.

[…]

Jean Abraham återvände alltså inte omedelbart hem efter skeppsbrottet, utan stannade i faktoriet och drev där och i Macao en framgångsrik affärsverksamhet som ”particulier” i kompanjonskap med den äldre och mer erfarne Mikael Grubb. I flera brev hem till Sverige uttrycker han sin beundran för Grubb och sitt stora beroende av honom. Tillsammans gjorde de affärer med produkter som importerades från Europa såsom klockor, mekaniska leksaker, tyger och koraller, men även med udda varor som kunde tillfredsställa kinesernas traditione vidskeplighet. Kompanjonerna var också engagerade som delägare i fartyg och laster i den djonkhandel som kineserna bedrev längs kusterna och i olika hamnar i länderna runt omkring.

Det är inte osannolikt att Grubb tog upp Jean Abraham som kompanjon för att han hade stöd av sin far och farbror i direktionen. Direktionsmedlemmarna hade ju möjlighet att ta en del av skeppens lastutrymme i anspråk, så länge de inte konkurrerade med kompaniets egen handel. Till exempel skriver Jean Abraham till sin fader i december 1762 och ber honom sända 2-3 balar Brysselska camelotter (av en sorts glansigt ylletyg) med 1763 års utgående skepp. Brevet kan inte ha nått Göteborg före faderns död, men leveransen ordnades ändå genom brodern Lorentz, som drygt ett år senare i ett brev fick veta att varorna kommit fram.

Efter faderns död i början av 1763 försvann möjligheten till extraleveranser, samtidigt som Jean Abrahams situation i Kanton blev mera utsatt än tidigare. Efter skeppsbrottet i Kinesiska sjön hade han ju inte någon fast anställning inom kompaniet och hade därmed ingen eller endast obetydlig lön. Han försökte på olika sätt göra sig nyttig för kompaniets räkning och skrev flera gånger till direktionen för att inte bli förbigången då det gällde tillsättningen av framtida befattningar, dock utan någon större framgång. I ett brev till direktionen den 19 januari 1763 hoppas Jean Abraham att han kan få bli kvar i Kanton i ett eller två år, under förutsättning att han inte blir ”employerad” för hemresa redan i slutet av året. Samtidigt önskar han få viss ersättning för den olyckliga resa han varit med om.

[…]

Särskilt besvärlig blev situationen när Michael Grubb reste hem till Sverige i januari 1764. Han lämnade då sina affärer, sitt kapital och alla sina fordringar i Jean Abrahams händer. Därmed blev det plötsligt oklart vilken roll och vilket ansvar Jean Abraham skulle ha. Han fick veta att efterträdaren Jacob Hahr (1727-1785) skulle komma till Kanton och tillträda platsen som superkargör, men att han inte hann med det skepp som avgick från Göteborg vid årsskiftet 1764-1765. Till följd av detta blev resan till Kina synnerligen äventyrlig. Först blev Hahr akterseglad i London och tog sig sedan efter fartygsreparationer i Rio de Janeiro och ett långt uppehåll i Madras i Indien slutligen till Kanton, dit han anlände på hösten 1767. Resan från Göteborg hade då tagit drygt två och ett halvt år. Jacob Hahr stannade sedan kvar som superkargör i Kanton under åren 1769-1775. Han hjälpte bland annat Jean Abraham att få hem sina pengar. När Jacob Hahr återvände till Sverige efter åren i Kina, köpte han 1776 Kristinebergs gård på västra delen av Kungsholmen i Stockholm och bodde där året runt i nästan tio år, ända fram till sin död. Han ägde också Sörby gård i Torsåker i Sörmland.

I brev till svågern Gustaf Tham den 19 mars 1764 skriver Jean Abraham att Co-Hong hade infört nya regler, som gjorde det svårare att under lågsäsong genom förhandskontrakt till förmånliga priser och med vissa förskott säkra televeranserna till skeppens ankomst. Jean Abraham låter då lite missmodig och vill att svågern ska göra sitt bästa för att få honom med på första bästa hemgående skepp, som skulle lämna Göteborg i december 1764 eller januari 1765. Han säger: ”att risquera mycket för att winna litet meriterar ey för mig, bättre är att giöra resa, men om jag låge här för compagniets räkning, eller med ett Capital emot lågt intresse, så wore det en helt annan sak; men sedan 12 à 15 procents intresse och alla hushålls- och andra omkostningar äro afdragna blifver förtiensten nog mager, och hwad blifver det om några förluster slogo till; jag litar på vad MKB [Min Käre Bror] berättadt mig angående Compagniets löfte och hoppas att detta bref kommer i tid, för att profitera däraf och innan annan tillsättning är skedd”.101 Det är uppenbart att Jean Abraham och Michael Grubb tidigare hade diskuterat möjligheterna att det svenska kompaniet skulle tillhandahålla ett större kapital så att deras anställda i Kanton i likhet med andra kompanier skulle kunna teckna förhandskontrakt på te till lågsäsongspriser. Michael Grubb började också agera i den riktningen så fort han kom hem. Han erbjöd Nya Direktionen ett kapital i Kina i form av en växel på 53 000 piastrar, som skulle skickas till Jean Abraham i Kanton. Beloppet motsvarade i stort sett hans samlade fordringar i den kinesiska verksamheten. För att kompaniet skulle få tillgång till detta kapital förväntades Jean Abraham driva in alla Grubbs krav på olika klienter, en uppgift som skulle vara näst intill omöjlig att genomföra på kort tid. Michael Grubbs baktanke var att kompaniet skulle ersätta honom med motsvarande summa i Sverige, så att han därmed snabbt och lätt skulle få hem sina pengar. Jean Abraham genomskådade upplägget och under stor vånda skrev han till både Grubb och Direktionen att han inte accepterade Grubbs växel.

Nya Direktionens instruktion till Jean Abraham och Jacob Hahr av den 27 december 1764 kom Jean Abraham tillhanda sommaren 1765. Sammanlagt 150 000 piastrar ställdes då till herrar Grills och Hahrs förfogande. Däri ingick de 53 000 piastrarna från Michael Grubb. Resten skulle kunna dras på olika handelshus i Europa. Till hushyra, hushållsomkostnader och andra expenser utlovade direktionen 2 000 piastrar och ”föreställer sig at därmed en anständig och nätt hushållning kan bestridas”. Dessutom fick herrarna för ”möda och beswär fem procent af all den avance som faller på det utsända capitalet, af hwilket herr Grill kommer at åtniuta tre och herr Hahr twå procent till hela capitalet kommer at employeras i contracter för Compagniets egna skiepp, då Directionen lärer på annat sätt reglera om herrarnas förtienst, hwilket de kunna wara försäkrade skall skie till deras nöye”.

I instruktionen gjordes ett viktigt klarläggande beträffande Jean Abrahams och även Jacob Hahrs kommande hemresa: ”Directionens afsigt är at herr Grill skulle komma hem på ett af Compagniets skiepp såsom förste Supercargo år 1768, och herr Hahr år 1770, då Directionen sänder andra ut at wara i deras ställe, och sedermera ombyte skier af en successive [åt gången] hwart annat eller tredie år”. Jean Abrahams hemresa i slutet av 1768 förefaller alltså inte framtvingad på grund av misskötsel av kompaniets affärer, utan är avtalad redan i slutet av 1764. Man kan förstå att nya oktrojens direktion successivt ville byta ut representanterna för den gamla, men också att ingen representant skulle få ligga kvar för länge, kunna bygga upp egna nätverk och på egen hand göra lukrativa affärer i Kanton.

I väntan på Jacob Hahrs ankomst utförde Jean Abraham alla de uppgifter som var förenade med sysslan som superkargör. Han förberedde skeppens ankomst och tog hand om alla de kontrakt och underhandlingar som hade att göra med returlasterna. Dessutom skulle han ombesörja inventeringar och annat som hade att göra med övergången från den gamla till den nya oktrojen samt ombyggnaden och utrustningen av faktoribyggnaden, så att man kunde bo där året om. Instruktionen från nya direktionen från 1764 säger tydligt att både Hahrs och hans egen underskrift krävdes för att han för kompaniets räkning skulle kunna dra pengar på handelshus i London och Amsterdam. Därför måste man räkna med att han fick satsa sitt eget, Grubbs och andras kapital för att säkra tekontrakten.

[…]

Jacob Hahr och Jean Abraham kände varandra redan tidigare. Det nära samarbetet dem emellan började när Hahr befann sig i Madras. Hahr tog vara på erfarenheterna från tidigare resor till Kina (1759-60 och 1763-1764). Han satte sig bland annat in i opiumhandeln och skickade enligt flera brev sändningar med 5, 10, 20 respektive 120 kistor som Jean Abraham förväntades ta hand om och vidarebefordra. När Hahr kom till Kanton och båda befann sig på samma plats samtidigt slutade denna form av korrespondens, men opiumhandeln pågick sannolikt i större eller mindre utsträckning även sista året av Jean Abrahams tid i Kanton.

Jean Abraham var förmodligen inblandad i opium-affärer redan innan Jacob Hahr kom till Madras. I ett brev ställt till bröderna Jackson i Macao den 20 april 1764 framgår att bröderna inte hade lyckats sälja sitt opium och därmed inte kunde betala sin skuld till firma Grubb & Grill innan de viktiga tekontrakten skulle göras upp. Han skrev också i förtäckta ordalag till Jacob Hahr i Madras den 11 november 1765, eftersom han inte visste om denne kommit fram eller ej. I brevet gav han goda råd om valet av mäklare, om noggrannheten vid packningen av varorna och om att låta sändningarna gå direkt till Macao och absolut inte till Wampoa.

Texten består av utdrag ur Mårten Persson, Jean Abraham Grill (1736-1792) – affärsman och god administratör eller bara simpel skurk, 2015