Elias Heyman, född 29 december 1829 i Göteborg, död 14 december 1889 i Stockholm, var en svensk läkare och akademisk lärare. Han var gift med Hilda Paulina Magnus (1836-63), dotter till grosshandlare Moritz Lasarus Magnus och Emelie Henriques i sitt första äktenskap. I sitt andra äktenskap var han gift med Emma Rosalie Bendix, (1834-1924), dotter till grosshandlare Bentzen Bendix och Eva Salomonsen.
Han var son till Heyman Jacob Heyman och Gustava Fredrika Schlesinger samt bror till Gabriel Heyman.
Heyman började 1848 studera vid Lunds universitet, 1855 blev han medicine kandidat, 1857 medicine licentiat, 1859 kirurgie magister samt 1887 medicine doktor.
Han var 1862–1878 en mycket anlitad och omtyckt läkare i sin födelsestad. Under de åren ägnade han sig även åt studier av och tillämpning i livet av hygien. Genom flera utrikes resor vidgade han ytterligare sina kunskaper inom detta område. Som kommunalman deltog han bl a i organisationen och övervakandet av Gbgs hälsovårdsväsen. Heyman var 1865 ordförande i Göteborgs Läkaresällskap.
Som jude var Elias Heyman vid denna tid förhindrad att söka statstjänst, men då den första sv professuren i allmän hälsovårdslära inrättades vid Karolinska institutet 1878, hade detta hinder undanröjts genom en lagändring och han blev den förste innehavaren av denna professur. Han hade dessförinnan 1877 disputerat på avhandlingen Studier i allmän helsovård, grundade på Gbgs mortalitetsförhållanden och skrivit om Renhållningsväsendet i städer ur helsovårdens synpunkt.
Under sin tid som prof inrättade Elias Heyman såväl ett hygieniskt museum som ett hygieniskt laboratorium vid Karolinska institutet. Han satte sig in i de moderna vetenskapliga metoderna inom hygienen — innefattande såväl kemi som bakteriologi — vilka han tidigare ej haft möjlighet att ta del av. Som ett led i arbetet för en bättre hygien bildades 1880, med H som drivande kraft, Helsovårdsföreningen i Sthlm.
Bland Heymans samlade skrifter märks, förutom de ovan nämnda, Skörbjuggens förekomst i Sveriges fängelser (1880), Om luften i våra bostäder (1881) och Tyfoidfeberns freqvens och lokala utbredning i Stockholm (1882).
Ett svar på ”Elias Heyman”