Lorenz Peter Bagge, f.26 maj 1775 i Göteborg, d 11 nov. 1840 i Malmö. Föräldrar: handlanden Benjamin Bagge och Maria Katarina Hehl. Student i Lund 14 okt. 1788; inskriven i Göteborgs nation 14 febr. 1789; avlade examen theologicum 7 apr. s. å.; disp. 17 nov. 1790 (De omnipraasentia divina, pres. M. Fremling); student i Uppsala 14 febr. 1795; avlade kansliexamen där 9 juni 1797. Sökte inträde i K. M:ts kansli s. å., men underkändes i det skriftliga provet (kanslikollegiets prot. 12 juli); erhöll på K. G. af Leopolds förslag ett tillfälligt understöd av svenska akademin på 50 rdr rgs 1798; vistades sedan i Tyskland, företrädesvis i Berlin, bl. a. i statsministern Fr. L. von Schroetters hem; inträdde 1811 i tjänst hos svenska regeringen i Pommern och erhöll därvid förtroendeuppdraget att besörja chiffern vid regeringens brevväxling med K. M:t; registrator 1812; erhöll hovråds titel 1813 (prot. i pommerska ärenden 26 juni); återvände efter Pommerns avträdande till Sverige och uppehöll sig en tid i Uppsala; flyttade till Lund på 1830-talet.
I den äldsta av B: s bevarade dikter tackar han, femtonårig, sin »moster», änka efter den samma år avlidne grosshandlaren och donatorn Gustav Santesson, för hennes ädelmod mot »min gamle vördnadsvärde far» och skattar henne lycklig, som äger »detta hjärta». Den Santessonska familjen tillhörde den herrnhutiska riktningen, och måhända har denna också påverkat B. De »Försök af en yngling», som han vid nitton års ålder gav ut, dedicerades »ej åt kännare… utan åt de känslofulle». Motton hämtade från Thorild och Lidner ange hans inhemska förebilder, och de översättningar och imitationer, som huvudsakligen upptaga häftet, representera olika inslag av tysk känslosamhet från Klopstock, Wieland och Gessner samt framför allt från Wertherrörelsen. Jämförelsevis äkta framträda B:s stämningar i ett rätt känt originalförsök, »Landtbokyrkogården», i sin helhet en ganska ren åter-klang från Popes ode över ensligheten och från Gray’s kyrkogårdselegi. I allmänhet skattade B: s sentimentalitet åt långt större tygellöshet. Den gör sig ej sällan bred även i hans glättiga sånger, där han oftast följer J. Elers’ »Glada qväden» men också gustavianerna och Bellman; en viss förkärlek för groteska parodier och ett par snedsprång över på det skabrösas område fullständiga bilden. Större popularitet vann B. blott för en av sina dryckesvisor, »Karikatyr af mänskliga lifvet» (Ja, visst är på jorden allting barockt). »Försök af en yngling» mottogs med en mycket erkännsam kritik i Extra posten, och B. var de närmaste åren »starkt protegerad av Leopold» enligt uppgift (1799) av en hans landsman och vittre medtävlare, A. D. Kummel, vilken f. ö. tillerkände honom »mycket snille, mycken flit, oändeliga kunskaper». B:s bana kom dock ej att motsvara de väckta förhoppningarna. Tillbakavisad vid sitt försök att vinna inträde på ämbetsmannabanan, såg han snart också sin ekonomi rubbad, enligt egen uppgift på grund av hjälpsamhet mot en vän. Hans brev till Leopold under denna tid, vilka tagit intryck av hans svårigheter, röja en obehaglig blandning av krypande underdånighet och sentimental lättstötthet, som ej alltid synes ha behagat hans beskyddare. Efter en mera obestämd tillvaro i utlandet, då han »levde endast för sin vetenskapliga odling», var han några år anställd vid pommerska regeringen och fick därunder, om man får tro honom själv, vid fransmännens infall i landet tillfälle att ådagalägga sin trohet och ståndaktighet. Varken hans förtjänster eller hans lismande suppliker kunde dock förskaffa honom någon ytterligare statssyssla, sedan Pommern avträtts. — Sina litterära intressen övergav B. ej under sina skiftande öden, men han har aldrig kommit över sin ungdoms sentimentalitet.
Hans filosofiska studier grundlades av Leopold, och de »Fragmente einer auf glauben begrundeten weltansicht», han utgav 1818, avslutade han med en redan 1798 verkställd översättning av Kellgrens »Den nya Skapelsen» såsom den livssymbol, han stannat vid. 1798 ville han också översätta Leopolds recension av Kants »Metaphysik der sitten» och förkunnade samtidigt sin »afsikt att utomlands göra våra literära alster mera bekanta». Troligtvis känner man ej alla hans översättningar till tyskan; så omtalar han en gång en rätt långt framskriden översättning av Strinnholms »Svenska folkets historia under konungarne af Wasa ätten». Till svenska har han tolkat flera tyska teaterstycken, varav ett synes ha blivit tryckt 1801 och ett annat spelats av dramatiska teatern 1819. På grund av sin bekantskap med tysk litteratur bedömdes B. till en början ganska milt av nya skolans män, men så småningom fick man upp ögonen för hans »oduglighet». Sin sista tid framlevde B. i »de knappaste villkor». Ljunggren minns honom »läsande ömsom Jean Paul, ömsom Casanova» och döljande sitt armod med en »nedlåtande»
Sverker Ek
Ett svar på ”Lorenz Peter Bagge”