1848 grundades Göteborgs Privat Bank i Göteborg av en skara göteborgska köpmän och särskilt var familjerna Dickson och Kjellberg väl företrädda. I den första styrelsen ingick Isaac Leman, F. Willerding, W. Barkow, A.Fröding och Elias Magnus. Redan 1850 var Göteborgs Privat Bank Sveriges största bank om utlåningen beaktas. Denna position behöll banken en tid. Banken hade i likhet med andra Enskilda Banker liten inlåning, men desto större utlåning och förstås sedelutgivning. 1858 ändrades namnet till Göteborgs Enskilda Bank.
1860 hade Stockholms Enskilda Bank blivit Sveriges största bank mätt i omslutning och 1865 var Skånes Enskilda Bank störst, vilket den förblev till 1910 då den köptes upp av Skandinvaiska Kredit AB. Göteborgs Enskilda Bank var Sveriges fjärde eller tredje, Carl största bank mellan 1865 och 1915.
1868 omorganiserades Göteborgs Enskilda Bank och en ny styrelse utsågs med Jonas Kjellberg, C.G. Prytz, Wilh. Röhss, Jac. Elliot, J.E. Levisson och H. Berggren. Den sistnämnde var också VD. 1872 ersattes J. Kjellberg av Th. Berger och 1881 ersattes Jac. Elliot av Carl Aug. Kjellberg. Sedelutgivningen fortsatte till 1902 men fick allt mindre betydelse. Istället ökade inlåningen och dess betydelse för bankens möjligheter till utlåniing.
1896 blev Carl Aug. Kjellberg VD i banken och 1900 efterträdde han också Wilh. Röhss som ordförande i styrelsen. Johan Ekman utsågs till vice ordförande. Under Kjellbergs ledning utvecklades banken snabbt och var en av huvudlångivarna till konsortiet bakom Bergslagernas Järnvägs AB. Omslutningen i banken växte från 24 miljoner år 1895 till 70 miljoner kronor år 1904. Efter att sedelutgivningen upphört bytte banken också namn till Göteborgs Bank år 1903. 1904 fusionerade man med Hallands Enskilda Bank i Halmstad och Bohusläns Enskilda Bank i Uddevalla. Omslutningen steg till 104 miljoner kronor år 1905.
Sistnämnda år avgick Carl Aug. Kjellberg som VD i banken, men kvarstod som ordförande. Ny VD blev Johan Lilliehöök som i sin tur 1911 följdes av Ernst von Sydow. Ordinarie direktör i banken blev 1905 George Dickson.
Göteborgs Bank förblev landets fjärde affärsbank till omkring 1950 för att strax därefter bli förbiväxt av Jordbrukarbanken/Sveriges Kreditbank. 1917 övertog Göteborgs Bank den 1891 grundade Stockholms Diskontobank som hade en värdefull kundkrets i Stockholm, däribland AB Separator. Samma år övertogs även Marks Bank. När Ernst von Sydow 1919 avled blev George Dickson chef i Göteborg och Knut Bovin i Stockholm. Man hade under lång tid två i praktiken oberoende organisationer.
Bankens uppköp av andra banker fortsatte dock, 1920 delar av Nya Banken, 1921 övertogs Örebro Läns Bank och 1922 Marstrands Sparbank samt Kopparbergs Enskilda Bank (grundad 1835) som kommit i problem på grund av riskfylld kreditgivning till emissions- och industribolag. Emissionsbolag var den tidens riskkapitalbolag. 1924 övertogs AB Övre Västerdalarnas bank.
Göteborgs Bank hade innan övertagandet av dessa banker stora fordringar mot säkerhet i aktier i bl.a. Lindholmen-Motala, Billingsfors-Långed, Ahlafors Nya Spinneri AB, Skandiaverken i Lysekil och emissionsinstitutet Mercator. Med Kopparbergsbanken följde engagemang i bl.a. Finspongs Metallverk. Dessa engagemang kom att resultera i stora förluster för Göteborgs Bank.
1922 avgick Carl Aug. Kjellberg som ordförande och efterföljdes av George Dickson. VD blev Gustaf Ekman och Knut Bovin. Vid den senares död 1925 fortsatte Ekman som ensam chef. Banken kom i allt värre svårigheter under 1920-talet och 1930-talet. Något som ledde till en palatsrevolution ledd av apotekaren Gustaf Bernström, grundare av Kronans Droghandel, som blev styrelsen ordförande efter George Dickson som dog 1933. Gustaf Ekman lämnade posten som VD samma år och efterträddes av Erik Bengtson. Banken tappade sina kontakter med många storkunder och stora finansfamiljer i och med detta. Kunder som Separator, Billerud och Bratt-koncernen försvann.
Även under 1930-talet och senare övertogs andra banker och kreditinstitut. 1932 övertogs Sparbanken i Vimmerby, 1939 Kristdala Kreditkassa, 1955 Örebro Intecknings KB P. Eriksson & Co, 1965 Malmö Kreditförening och 1967 Bankirfirman Fristedt & Co KB.
Banken kom inte heller att i likhet med andra banker att bilda ett investmentbolag för att ta över de av banken kontrollerade krisbolagen från 1920-talet. Istället såldes dessa intressen ut till intressenter som inte hade med banken att göra. Under 1940-talet såldes exempelvis Lindholmens Varv och Motala Verkstad till Johnsonkoncernen, Finspong till Svenska Metallverken och Billingsfors-Långed till Bonnierägda Dagens Nyheter.
Göteborgs Bank blev därefter en i huvudsak lokal bank i västra och mellersta Sverige med lite mindre företg bland sina kunder, som exempelvis Gustaf Werners koncern, Alingsås Bomullsväveri, Pellerins Margarinfabrik och Dorch, Bäcksin & co.
Gustaf Bernström kvarstod som ordförande i styrelsen till 1954 då han efterträddes av Thorsten Bengtsson som i sin tur efterträddes som VD av Sven Raab. 1969 hade Sven Raab blivit styrelsen ordförande och Bert Lindström var VD. Andra personer i styrelsen sistnämnda år var bl.a. Christian Ameln (från ägarfamiljen till Nife-Jungner), Kristian von Sydow från Broströms-koncernen, byggmästaren Arne Henriksson, David Sandén (Frans A. Sandén AB) och Lennart Parkfelt (Transoil, ett tidigare Transatlantickontrollerat rederi, vid denna tid Salénägt).
1972 övertogs Smålands Bank och banken bytte namn till Götabanken. Banken hade ett spritt ägande men under 1980-talet kom bankens aktier att successivt köpas upp av Robert Weils Proventus och blev 1987 en del av Gota Group där också B & B Invest med dotterbolaget Hägglöfs och Jacobson & Ponsbach ingick. 1990 fusionerades banken med Wermlandsbanken och Skaraborgsbanken till Gota Bank. Proventus sålde den också samma år till Trygg-Hansa. Därefter kom banken att hamna i finansiella bekymmer på grund av finans- och fastighetskrisen i Sverige:
Det sammanslagna Gota Bank var för en kort tid en av de fem största affärsbankerna i Sverige, men nästan omedelbart efter bildandet fick man stora problem i samband med den finanskris som utvecklade sig under början av 1990-talet, och problemen accentuerades efter hand. När Bankstödsnämnden bildades 1993 hade ägarna, försäkringsbolagen Trygg-Hansa och SPP, genom det gemensamma holdingbolaget kommit till vägs ände och kunde inte skjuta till mer kapital utan såg sig tvungna att ansöka om statligt stöd. Man gav då upp ägandet och överlät detta på Bankstödsnämnden, vilket var ett nödvändigt villkor för att få tillgång till stödmedel och den första åtgärden blev att separara tillgångarna i en livskraftig del och en sjuk del med osäkra fordringar.Den livskraftiga delen av Gota Bank slogs samman med Nordbanken, det vill säga den tidigare PK-Banken, vilken också erhöll statligt bankstöd, medan de osäkra fordringarna placerades i ett separat statlig bolag, Retriva. Tillgångarna och fordringarna i Retriva omstrukturerades för att på sikt kunna säljas av, och för att kunna återvinna en del av de medel som man varit tvungen att sätta in i bolaget. Verksamheten i Retriva fusionerades 1996 in i Securum, vilket var ett bolag som fyllde motsvarande funktion för Nordbankens osäkra fordringar.
Andra källor:
Vem äger Sverige?, SOU 1968:7
CH Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971, tredje upplagan
Aktieägarens Uppslagsbok 1969, 1969
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
5 svar på ”Göteborgs Enskilda Bank (Götabanken)”