Jeanna Louise Oterdahl, född 9 aug 1879 i Uddevalla, död 27 juli 1965 i Gbg, Örgryte. Föräldrar var kaptenen Philip Anders Oterdahl o Eva Frögren. Genomgick lärarinneseminariet i Sthlm 1898-1901, lärare vid Mathilda Halls skola i Gbg 1901-35.
Förutom lärare var hon författare, föredragshållare och poet. Hon bodde större delen av sitt liv i Göteborg:
Efter lärarutbildningen knöts O till Mathilda Halls flickskola i Gbg, där hon själv varit elev och där hon under lång tid skulle verka som lärarinna. På ett fruktbart sätt stödde hennes pedagogiska och litterära verksamheter varandra. Hon blev förtrogen med unga flickors problem, både i deras tidlösa beskaffenhet och i sociala och merkantila variationer, och hon kom att skriva en rad böcker både om flickor och för flickor liksom för deras föräldrar och vuxna vänner. Skolflickor (1924) och Min fågel blå och andra flickhistorier (1930) är exempel på detta. Helga Vilhelmina (1933) och två följande böcker med samma huvudperson behandlar en ung flickas länge steniga och svårgångna bildningsväg. Om den sista volymen i trilogin Vårdträdet (1938), där flickan får genomgå vinterkursen på en folkhögskola, deklarerade en erfaren skolman, att det var ”den bästa bok om folkhögskolan, som hittills skrivits i Sverige” (Furuland). O hade sina erfarenheter dels från många folkhögskolebesök som föreläsare, dels från en tid som lärarinna vid Åsa folkhögskola i Södermanland.
För att vinna mer utrymme för författarskapet hade O redan på 1920-talet börjat inskränka sin reguljära undervisning men bevarade å andra sidan också efter den formliga avgången vissa uppgifter, t ex som talare vid morgonsamlingarna. I en rad serier publicerades delar av denna förkunnelse, som återanvändes av kolleger i andra skolor och skolformer. I den nu nämnda rollen gjorde O då och då insatser i nationellt format, nämligen via radion. Ett remarkabelt tillfälle inträffade våren 1944, då hon med stor stränghet brännmärkte aktuella utslag av antisemitism.
Jeanna L Oterdahl var politiskt liberal med ett starkt antifascistiskt engagemang:
Över huvud taget avvisade O obönhörligt alla fascistiska eller motsvarande tendenser, och en vredgad Protest på vers mot permittenttrafiken inflöt i G HT (12 maj 1943). Hennes politiska hållning undgick inte att väcka misshag på reaktionärt håll. Däremot var hennes fromhetstyp knappast utmanande. Under seminarietiden sökte hon sig gärna till Natanael Beskow (bd 4) och Djursholms kapell. Livet igenom bevarade och förnyade hon intrycken därifrån. I en sen intervju visade hon tveklöst på Beskow som den person som betytt mest för henne, ”därför att han inifrån bestämt sitt förhållande till den övervärldsliga makten och låtit detta styra hela sin livshållning” (Alving, s 239). I arbetet inom det av Beskow ledda Förbundet för kristet samhällsliv tog O livlig del utan att det tycks ha lett till någon spänning i förhållandet till västsvensk kyrkosyn.
Med tiden minskade antalet timmar hon undervisade och föreläsningar i hela Sverige blev hennes viktigaste sysselsättning:
I takt med att O ransonerade den publikkontakt som skolarbetet innebar, blev föreläsandet allt viktigare för henne, och hon var i många år en av Folkbildningsförbundets mest anlitade krafter. Hon erbjöd ett brokigt spektrum av ämnen, somliga med tydlig adress till spinnsidan — inte oväntat var Fredrika Bremer-förbundets lokalavdelningar ofta arrangörer: Kvinnor i 1937 års psalmbok, Från Birgitta till Elsa Beskow — svensk kvinnogärning genom tiderna. Andra ämnesval gav frappanta aspekter på traditionella teman: Hur diktarna se på barndomen, Vapensmeden — en bok om humanitet och skönhetsglädje. En tredje grupp tillhörde den mission i själsläkedomens tjänst som O ville fullgöra var hon drog fram: Ar jag sämre än andra? Mindervärdeskänslor och hur de skötas, Behöva vi vara rädda för ålderdomen?
Jeanna Oterdahl är begravd i familjegrav på Östra kyrkogården i Göteborg. Hon var ogift.
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.