Kvinnliga företagare var relativt ovanligt på 1700-talet, men inte helt okänt. Intressant är att de tycks ha varit vanligare i Göteborg än i andra större köpmansstäder i Sverige. Speciellt i jämförelse med Stockholm faktiskt. En tidiga kvinnliga företagare under 1700-talet var Ingela Hammar (1692-1729), mer känd som Ingela Gathenhielm då hon i sitt första äktenskap var gift med den kände kaparen (kungligt utsedd sjörövare) Lars Gathenhielm (1689-1718).
När Lars Gathenhielm dog övertogs hans verksamhet av änkan Ingela Gathenhielm (1692-1729), född Hammar. Hon var dotter till Onsalaredaren Olof Hammar. Detta gällde såväl repslagarbanan (där Bangatan nu finns) rederiverksamheten som kaperiet. Det senare upphörde dock år 1720. Ingela Gathenhielm fortsatte driva företagsverksamheten intill sin död, men Gamla varvet fråntogs henne år 1720. Hon gifte om sig med överstlöjtnant Isaac Browald år 1722 och bosatte sig med honom på hans gods Lerjeholm. Ingela och Lars Gathenhielm hade flera barn, men de dog alla i unga år utom Anders Gathenhielm (1714-68). Denne var dock aldrig en aktiv företagare eller handelsman.
Ingela Gathenhielm var väl att betrakta som en företagare i den mindre skalan, men det fanns en del andra kvinnliga företagare vid samma tid. Sara Herwegh (-1729), änka efter Nils Persson (-1703) och mor till Niclas Sahlgren och Jacob Sahlgren drev efter mannens död hans handelsverksamhet vidare. 1715 var Sara Herwegh en av de rikaste personerna i Göteborg. Under Sara Herweghs ledning och namn var firman en av de största järnexportörerna i Göteborg fram till år 1730 (då drevs verksamheten av dödsboet). Större järnexportörer var bara hennes svärson Hans Olofsson Ström och två brittiska handelsmän, Thomas Grundi och Thomas Mould. En annan stor kvinnliga företagare på 1700-talet, kanske den största var Birgitta Sahlgren (född Ekmarck, 1694-1777) som var gift med Jacob Sahlgren (-1736), Birgitta Sahlgren, svärdotter till Sara Herwegh, död övertog driften av hans siokerbruk inklusive den handelsverksamhet som medföljde.
Birgitta Sahlgrens sockerbruk i Gamlestaden var det största i Göteborg såväl som i Sverige och hade fram till mitten av 1770-talet bara en konkurrent i Göteborg, Niclas von Jacobsons sockerbruk. 1770 och 1771 producerade detta sockerbruk för större värden av Sahlgrens bruk. Även 1765 och 1766 var produktionen vid Jacobsons sockerbruk ungefär densamma som vid Sahlgrens bruk. Från mitten av 1770-talet fanns ytterligare ett sockerbruk i Göteborg, Liseberg. 1792 brann Jacobsons sockerbruk ner och återigen fanns bara två bruk.
Genomnsittlig sockerproduktion (årsmedeltal) i Göteborg åren 1751-55 för Sahlgrens bruk och 1752-55 för Jacobsons bruk var 356 840 skålpund socker respektive 147 650 skålpund. 1765 stod Sahlgren för 50,5% av sockerproduktionen i Göteborg, 1766 för 50,8%, 1770 för 48,8% och 1771 43,9%. resterande produktion svarade det jacobsonska bruket för.
Under hela perioden som Birgitta Sahlgren drev sockerbruket var hon den värdemässigt största importfirman i Göteborg med en import värd 24 800 dsm år 1752, 31 100 dsm år 1770 (10% av totalimporten till Göteborg värdemässigt, oräknat varor som reexporterades) och 1777 43 5000 rdr (cirka 10%). Under en period av närmare 40 år udner 1700-talet drev alltså Birgitta Sahlgren det största industriföretaget i staden såväl som en av de allra största handelsfirmorna. Noterbart är att Birgitta Sahlgren inte handlade med något annat än socker som importerades från Frankrike, Nederländerna och Storbritannien. Konkurrenter som största importfirma var främst Niclas von Jacobson (också främst socker), Christian Arfvidsson och år 1777 Peter Ekman (III).
Birgitta Sahlgrens (Ekmarck) syster Catharina Ekmarck (1701-75) var gift med Jöns Holst (-1747) som också hade en stor importfirma, näst störst i Göteborg år 1730. Om hon drev vidare efter makens död är oklart, men ganska sannolikt.
En annan samtida kvinna som drev ett framgångsrikt handelsföretag var Cornelia Hall (f. Åkesson, 1716-88), änka efter Benjamin Hall (-1748) och mor till senare mycket kände John Hall d.ä., ägare av Göteborgs största handelsfirma under slutet av 1700-talet. Hon övertog den handelsrörelse som startats av mannen Benjamin Hall vid dennes död. År 1752 var hon en av Göteborg större järnexportörer med en export av 1 000 ton. Hon gifte sedan om sig med Johan Fredrik Ström (1731-81), kusin till ovan nämnde Hans Olofsson Ström.
Som synes är 1700-talet fullt med kvinnliga företagare och ofta handlar det om att kvinnligt företagande var vanligt inom viss släktgrupper, som den ovan behandlade gruppen kring familjerna Sahlgren och Ström. En annan släktgrupp med kvinnligt företagande i flera generationer är den som grupperar sig kring familjen Wetterling:
1699 gjorde Jacob Jürgensson en hejdundrande konkurs, den största dittills i Göteborgs historia. Hans svärföräldrar gjorde honom därför arvlös och istället kom hans fru Maria Jürgensson att ärva sina föräldrar Matthias Assmundsson och Brita Hansdotter. Brita Hansdotter hade för sin del övertagit mannens affärer när denne dog 1706. När Brita Hansdotter dog 1737 övertog Maria Jürgensson handelsfirman. Vid hennes död övertogs firman av svärsonen Daniel Wetterling (1702-60) gift med Maria Justtina Jürgensson (1713-1773). Den sistnämndas syster Anna Elisbeth Georgina Jürgensson (1716-) var gift med handelsmannen Hans Ellgren (-1759 el. 69).
Vid Daniel Wetterlings död övertogs handelsfirman av änkan och hon drev den vidare till sin död då firman övertogs av de tre döttrarna Anna Elisabeth Wetterling (1745-?), Ewa Maria Wetterling (1746-87) och Britta Charlotta Wetterling (1749-76). Den fjärde systern Justina Regina Wetterling (1749-1810) var gift med Olof Kihlbaum som hade egen handelsfirma och den femte systern Jacobina Margareta Wetterling (1755-63) var redan död.
Daniel Wetterling hade också två söner, Daniel D:son Wetterling (1736-88) och Johannes D:son Wetterling (1740-1804). De drev egen affärsverksamhet och framförallt Johannes D:son Wetterling var en framgångsrik handlare med stor verksamhet inom sillnäringen och med sill- och tranexport.
[…]
1777 gifte sig Peter Militz (1752-1809) med Ewa Maria Wetterling efter att i tre år arbetat i systrarnas handelsfirma, 2 år för Johan Seidenzopf och i 4 år innan dess arbetat åt Olof Kihlbaum samt dessutom i fadern Johan Gustaf Militz firma. Peter Militz som övertog ledningen i firman utvidgade verksamheten till exportaffärer, var ägare till sillsalterier och trankokerier, som exemplvis Södra Bockeskär i Torslanda och handlade med sill, tran och salt såväl som med andra varor.
Under hela perioden från 1699-1777 drevs den Wetterlingska handelsfriman av kvinnor åren 1706-46 och 1760-77, dvs 57 av 78 år. 1746 var Maria Jürgenssons dödsår och 1760 Daniel Wetterlings. Även tidigare på 1600-talet var det vanligt att kvinnor i Göteborg drev handelsverksamhet. Hur det kunde se ut i familjernaValck, Thornton och von Minden har Christian Dalhede skrivit i boken Viner, Kvinnor och Kapital från 2006.
Till slut har vi också Dorothea Elisabeth Matzen (1746-1829), änka efter Gustaf Bernhard Santesson (1739-90) som framgångsrikt drev familjeföretaget G.B. Santesson & Söner vidare tillsammans med en man vid namn Bredberg och senare tillsammans med sonen Berndt Harder Santesson (1776-1862). Den senare övertog så småningom, sannolikt strax före eller vid moderns död, firman tillsammans med kompanjonen A.M. Prytz. Under Dorothea Elisabeth Matzen expanderade firman till att bli en av Göteborgs största med en rad olika verksamheter som sockerbruk, import av socker och salt, sillsalterier, trankokerier och grytgjuteri.
Det var dock inte bara i Göteborg det fanns kvinnliga företagare under 1700-talet även om det tycks ha varit vanligare i västkuststaden än på andra håll. En sådan kvinna var Caroline Gother som Marja Taussi Sjöberg skrivit en bok om, Släkten, pengarna och Caroline Gother. Hon övertog en förmögenhet och bruk från släktingar och drev verksamheten vidare i egen regi:
1797 köpte Lars Reimers Kilafors bruk i Gästrikland tillsammans med svågern Karl-Gustav Netzel för att några år senare bli ensam ägare. Vid hans död övertogs bruket av änkan. 1818 blev Johan Henrik Peterson, gift med en brorsdotter till Lars Reimers delägare. Lite senare tog denne in gävleköpmmannen P.C. Rettig som delägare varefter bruket övergick i den släktens ägo.
Han var gift med Jeanne (eller Johanna) Gother, syster till affärskvinnan Caroline Gother (1761-1836) som också blev Lars och Jeanne Reimers arvtagare. Dessa två var döttrar till Engelbert Gother som dog bankrutt år 1775. Genom arvet från paret Reimers blev Caroline Gother en av Sveriges rikaste personer. Engelbert Gother (1708-75) var son till Engelbrecht Gother och Elisabet Dotheen och var gift med Maria Elisabeth Bedoire (1726- 1783), dotter till Frans Bedoire (160-1742), en av de ursprungliga direktörerna i Ostindiska kompaniet. Engelbert Gother var bl.a. direktör för Rörstrands porslinsfabrik och var talman vid riksdagen i Norrköping 1769-1770. Han ärvde Kristinehovs gård på Södermalm av sina föräldrar.
En kvinna med anknytning till den ovan nämnda släktgruppen Valck-von Minden-Thornton var Elisabeth Marcus (-1719), änka efter Daniel Joensson Ekman (1632-959. Hon drev makens järnhandels verksamhet i Vänersborg vidare vid maken död. 1705 var hon en av de största järnhandlarna i Vänersborg med 7 514 skeppund järn transiterat vida järnvågen i Vänersborg. Det totala mängden järn som vägdes i Vänersborg detta år var 16 622 skeppund. Tillsammans med sönerna Peter Ekman (I) och Anders Ekman samt svärsonen Bengt Haller stod familjen Ekman för 23,8% procent av järnet som vidaretransporterades via Vänersborg det året. 1715 var andelen 22,9%. Köpare i Göteborg av järnet från familjen Ekman var bland annat familjerna Valck och von Mindens handelsföretag.
Elisabeth Marcus investerade även i sågverksverksamhet vid Trollhättefallen och ägde 1714 en såg. Sonen Peter Ekman ägde tre och Anders Ekman en. Detta motsvarde 23% av antalet sågar i Trollhättan (totalt fanns 22 stycken). Johan Zander, en handelsman kopplad till familjerna Valck och von Minden var en av dem som köpte trävaror från familjen Ekman i Väneersborg.
Vid Peter Ekmans död övertogs hans verksamhet av änkan Regina Lind. Sonen till Peter Ekman och Regina Lind, Peter Ekman (II) flyttade till Göteborg, gifte sig med Johanna von Minden och blev en stor trävaruhandlare och exportör.
I Stockholm hittar jag under 1700-talet faktisk inte en enda kvinna som tillhör de ledande handelsmännen och affärsmännen under 1700-talet. Bland aktiva bruksägare hittar jag däremot fler än Caroline Gother, exempelvis Margaretha Elisabeth Ahlbom på Landfors, Maria Cederborg på Gisslarbo och Greta Lisa Ehrenswan på Gålsjö bruk.
Man kan fråga sig varför det var så mycket vanligare i Göteborg med kvinnliga företagare på 1700-talet än i Stockholm (om det nu är så). En generell förklaring kan vara att Göteborg var en frihetligare och liberalare stad som inet brydde sig så mycket om all lagar som kom från Stockholm. Exempelvis tilläst utlänningar ofta vara handelsmän i staden utan att de hade tillstånd (burskap), judar bosatte sig och var verksamma i staden innan det var lagligt, smuggling av te var en central verksamhet för många handelsmän i staden osv. Det fanns förmodligen många saker som samverkade till att göra Göteborg till en friheltigare och liberalare stad. Något som även kvinnor alltså kudne ha nytta av.
Andra källor:
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Arne Munthe, Släkten Ekman, 1958
Gudrun Nyberg, Grosshandlare Peter Militz, 2010
Christina Dalhede, Viner, Kvinnor, Kapital, 2006
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.