På 1790-talet och i början av 1800-talet gick en lång rad handelshus i Göteborg i konkurs. Det hade dels med olika krig att göra, dels berodde det på att sillen försvann och dels på kraschen som följde på den konstgjorda högkonjunkturen som kontinentalblockaden innebar. Men några firmor överlevde och gemensamt för flera av dem var att deras ägare tillhörde Evangeliska Brödraförsamlingen (herrnhutare, herrnhutism).
Herrnhutismen uppstod som en direkt fortsättning på Husiterna, eller kanske riktigare de Böhmiska bröderna, en reformrörelse inom den katolska kyrkan som uppstod i slutet av 1400-talet i Böhmen och Mähren. Man kallade sig själva för Bröderna och Brödraförsamlingen. Under århundraden förföljdes de ofta hårt och många flydde på 1700-talet till Nikolaus Ludwig von Zinzendorfs (1700-1760) gods Berthelsdorf i Herrnhut i Oberlausitz i nuvarande tyska delstaten Sachsen.
Evangeliska Brödraförsamlingen
Där fick de skydd och där uppstod den rörelse som idag allmänt kallas herrnhutism och vars anhängare kallas herrnhutare men som officiellt heter Evangeliska brödraförsamlingen. På 1760-talet blev rörelsen en egen kyrka men i Sverige kom den främst att vara och förbli en inomkyrklig rörelse i den lutherska statskyrkan. Rörelsen var tidigt stor i Danmark och där skapade man mönstersamhället Christiansfeld, en fantastiskt liten klenod till stad. Från Danmark spred sig rörelsen till Norge och Sverige. I Norge dog den snart ut men i Sverige finns det fortfarande församlingar, en i Göteborg och en i Stockholm.
Den som drog igång den herrnhutiska väckelsen i Göteborg var fattighusprästen Johan Willin. Biskop Erik Lamberg som tillhörde den toleranta gruppen kyrkomän relativt den herrnhutiska rörelsen till och med berömde göteborgskaplanen Willin inför justitiekanslern. Lamberg gick dessutom ofta och lyssnade på Willins predikningar under 1760-talet. År 1766 var det Göteborgs tur att bilda societet. Börje Pihl blev föreståndare för göteborgskretsen 1767. På sin lista över ”syskon” kom han upp i cirka 150 stycken.
Johan Wingård vigdes 1780 till ny biskop över Göteborgs stift. Redan under sin tidigare ämbetsperiod i Stockholm hade han kontakter med brödrakretsen. Han stödde också brödraförsamlingen i Göteborg och lade ett gott ord för dem när de sökte tillstånd att bygga en församlingssal. Han besökte regelbundet societetens möten. Willin öppnade år 1767 också en skola för fattiga barn på Stampen nära fattighuset. De första föreståndarna för denna var Peter Ekman (III) och G.B. Santesson, båda vänner till Willin och sedermera medlemmar i den herrnhutiska församlingen i Göteborg.
Församlingen i Göteborg fick 1785 eller 1786 en egen församlingslokal på Kungsgatan 45 genom Sven Linhults (1731-90) försorg. Han köpte ena gårdshalvan 1767 och den andra 1786 och överlämnade husen till Evangeliska Brödraförsamlingen 1787 startades en skola i huset, ansedd som Sveriges första egentliga flickskola. 1799 öppnades även en pojkskola. Vid branden år 1802 förstördes samtliga hus i kvarteret. Ett nytt stenhus i två våningar invigdes 1804. Skolan upphörde 1859.
Bland tidiga herrnhutare i Göteborg märks Hans Calmes, Gustaf B. Santesson, Jonas Kjellberg (1752-1832), Peter Ekman (II)), Sven Eriksson Kullman (1715-1762) och hans fru Maria Hülphers (1731-87). Herrnhutare var troligen även paret Kullmans barn, Christina Kullman (1751-1814) gift med Gudmund Dahl (1739-1826) också han herrnhutare, Elisabeth Kullman (1752-91) gift med skeppsmäklaren Johan Håkan Leffler (1745-1813) i dennes första gifte, Sven Petter Kullman (1755-89) gift med Britta Dorotea Böker i hennes första gifte, Maria Kullman (1757-81), gift med Jonas Malm (1745-1808) i hans första äktenskap, Erik Svensson Kullman (1758-1804), gift med Anna Bauer (1768-1834). Många framgångsrika företagare, handelsmän och köpmän i Göteborg tillhörde den Evangeliska Brödraförsamlingen. Några av dem har jag redan räknat upp.
Speciellt tycks herrhutarna ha varit verksamma inom sillhanteringen och förutom redan nämnda Peter Ekman (III), Jonas Kjellberg, Dahl, familjen Kullman och Santesson så var Benjamin Bagge, Sven Linhult (ofta skrivet Sven Lindhult), Christian Schönfeldt, Anders Lesse, Henrik Törner Planck, Gabr. Brusewitz (svåger till Peter Ekman (III), Lars Kåhre och J.P. Holterman. Andra kända personer som var herrnhutare var poeten Bengt Lidner (1757-93), hans föräldrar Olof Liedner och Margareta Elisabeth Boethius (syster till Peter Ekmans fru), bokhållaren vid Ostindiska kompaniet Samuel Aurell (som Margareta Elisabeth Boethius gifte sig med i sitt andra äktenskap).
Även de flesta övriga nära släktingar i familjerna Aurell och Ekman tycks ha varit herrnhutare. Peter Ekmans söner Johan Jacob Ekman och Gustaf Henrik Ekman fick båda gå på herrnhutarnas internatskola i Christiansfeld i Danmark. Det fick även den äldsta systern Anna Margaretha Ekman. Johan Jacob Ekman flyttade dessutom år 1787 vidare till den herrnhutiska skolan i Niesky för utbildning till att arbeta i Brödraförsamlingens tjänst. Även Santesson, Planck och Dahl skickade sina barn till skolan i Christiansfeld. År 1787 lämnade de två barnen Ekman på skolan densmma och då fanns inga svenska barn kvar där. 1701 rest Johan Jacob Ekman hem från Niesky. Anna Margaretha Ekman var från 1799 gift med grosshandlaren Nils Fredrik Wahlberg.
Efter att frun dog gifte Samuel Aurell om sig med Anna Elisabeth Wallerius som var syster till Arvid Wallerius med vilken Peter Ekman hade många affärsförbindelser av olika art. Syskonen Wallerius far Erik Wallerius var gift med en syster till Peter Ekman.
I samband med att Sven Linhult byggde församlingslokalen till Evangeliska Brödraförsamlingen efter ett biskopsval som gått herrnhutarna emot så utbröt en schism bland dem. En grupp ville fortsätta bedriva verksamheten inom statskyrkans ram, en annan ville bedriva den självständigt. Den förstnämnda gruppen med bland annat familjen Santesson, Jonas Kjellberg och Henrik Törner Planck lämnade då Evangeliska Brödraförsamlingen. Sven Linhult testamenterade också hela sin förmögenhet till Evangeliska brödraförsamlingen i Göteborg när han dog barnlös år 1790.
Flertalet av de herrnhutisk affärsmännen var engagerade i sillhantering men de tycks inbördes ha haft nån slags arbetsfördelning för att inet konkurerra ut eller slå undan fötterna för varandra. Sålunda var Lars Kåhre Göteborgs störst saltimportör medan Ekman och Kjellberg som också importerade salt gjorde det i mindre utsträckning. Kåhre hade inga större sillsalterianläggningar men ett stort trankokeri och andel i ett mindre trankokeri medan Ekman och Kjellberg hade flera skärgårdsverk var och främst var fokuserade på export av salt sill samt import av spannmål från östersjöområdet dit sillen främst exporterades.
J.P. Holterman ägde flera sillsalterianläggningar och trankokerier ihop med J.C. Böker eller med brodern N. Holterman. Dessutom var den Holtermanska firman spannmålsimportör, saltimportör och järnexportör. Santesson var också stor ägare av skärgårdsverk (salterier och trankokerier) medan Sven Linhult och Anders Lesse tillhörde de allra största trankokeriägarna. Anders Lesse ägde 4 trankokerier med sammanlagt 44 kittlar samt ett salteri medan Sven Linhult ägde 4 trankokerier med sammanlagt 48 kittlar plus ett salteri. Planck och Schönfeldt ägde för sin del ett antal sillsalterier ihop. Kullmans ägde några mindre salterier.
Den herrnhutiska företagargruppen kan sägas att i fler hänseenden stå i motsatsförhållande till den mer spekulativt inriktade gruppen av köpmän runt Ostindiska kompaniet. Den senare gruppen investerade en stor del av vinsterna i fastigheter och gods, i lyxkonsumtion och fester. Herrnhutarna lät i betydligt större utsträckning de införtjänta vinsterna stå kvar i företagen. Något som gjorde att de företag som ägdes av herrnhutare sällan gick i konkurs när de fick problem utan överlevde de olika finanskriser som regelbundet drabbade det ekonomiska livet och samhället. Exempelvis finanskraschen i Nederländerna 1772, motsvarande krasch 1780-83, finanskraschen i Sverige 1785-87 och den vid kontinentalblockadens slut.
4 svar på ”Handelshusen i Göteborg och herrnhutarna”