Sverige har i princip inte haft några kolonier om inte Finland, Norge, Estland, Lettland och Pommern räknas. En liten koloni på Guldkusten i Västafrika en kort period på 1600-talet, Nya Sverige en kort period under samma århundrade, den pyttelilla ön S:t Barthelemy i Västindien lite längre tid och likaledes västindiska Guadeloupe ett par år, men bara rent formellt. Sveriges direkta inblandning i slavhandel och slaveri efter medeltiden var mycket liten:
Svensk slavhandel förbjöds 1335 men återupptogs när Sverige skaffade sig handelsstationer i Ghana (Cabo Corso) år 1650 samt kolonin Saint-Barthélemy i Karibien år 1784, och tecknade avtal om slavhandel med England och Nederländerna. Kung Gustav III gav Västindiska kompaniet rättighet att köpa slavar i Västafrika och använda ön Saint-Barthélemy som tullfri hamn för vidare export. Dessa slavar fraktades med skepp med hissad svensk örlogsflagg till sina mål som del i triangelhandeln, och tusentals slavar förvarades periodvis i särskilda slavbodar på Saint-Barthélemy i väntan på export. Slaveriet reglerades på Saint-Barthélemy av en lagstiftning som ursprungligen skrevs på franska sedan på engelska. Den svenska andelen av de transatlantiska slavtransporterna var obetydligt liten, med mellan 10 och 50 transporter identifierade som genomförda av svenskregistrerade skepp, beroende på källa och definition, det vill säga mellan 0,02% och 0,1% av de translatlantiska slavtransporterna. Sverige spelade dock en viktig indirekt roll som en av huvudexportörerna av de bojor och kedjor som användes för att fjättra slavarna under transporterna. Svensk slavhandel började förbjudas 1813, de sista svenska slavarna friköptes 1847, och Saint-Barthélemy såldes 1878 till Frankrike.
Men det betyder inte att Sverige, svenska finansmän och profitörer inte var med och delade på vinsterna från slaveriet. Det var man på många sätt. Främst under 1700-talet och 1800-talet. Det fanns många svenskar som blev rejält rika på grund av slaveriet i Västindien, Sydamerika och USA. På flera sätt tjänade man pengar på slaveriet som ju inte avskaffades förrän i slutet av 1800-talet (1833 Brittiska imperiet, 1847 S.t Barths, 1848 Frankrike, 1866 USA, 1886 Kuba och 1888 Brasilien). Både direkt och indirekt.
Direkta förtjänster på slavhandel gjordes bland annat av de som var aktieägare i Västindiska kompaniet. Bland dessa märks kungen själv, Johan Wennerquist & Co, David Schinkel, Carl Olbers, Joachim Wahrendorff, Tottie&Arfwedson, Nicklis Pauli, Lars Kåhre & Co, Lars P:son Reijmers , Bohman, Hassel & Görges, Jacob de Ron & Co, Johan von Aken, Christian Hebbe, Eric Ruuth, Samuel af Ugglas, Johan Wegelin, Hans af Botin, Carl Gustaf Apiarie, Johan Indebetou, Johan Kantzow, Johan Averhoff, Johan Schön & Co, Gabriel Koschell & Co, Carl Indebetou, Jean Le Febure, Bengt Björkman, Henrik Peill, Johan Grill, Simon Hebbe, Carl Gustaf Nordin, Adolf Westerberg. Som synes en mängd representanter för skeppsbroadeln och dessutom flera med intressen i Ostindiska kompaniet samt en sillmånglarfirma (Lars Kåhre & Co). Salt sill från Sverige exporterades i mängd till Irland för vidareexport till Västindien och direkt till Västindien som föda till slavar.
En stor sillexportör till Västindien var Christian Arfvidsson, i själva verket den störste. Firma Christian Arfvidson & Co var överhuvudtaget Sveriges största sillexportfirma och stod för 14% av all svensk sillexport från Göteborg år 1770 (all sill exporterades från västkusten, det allra mesta från Göteborg). Huvuddelen av Arfvidsons export gick till Västindien och slavplantagerna. Christian Arfvidson och affärspartnern Niclas von Jacobson investerade också direkt i Västindien och försöket bygga upp ett handelshus lokalt på S:t Barths. Äventyret avlöpte dock inte så bra då firman fått problem på hemmaplan.
Gustavia på S:t Barths idag
Direkt engagerad i slavhandeln var firman Röhl & Hansen som samarbetade med Västindiska kompaniet och med dess direktör Lars P:son Reijmers som också hade egna slavfartyg. Fredric Hansen, delägare i Röhl & Hansen var också Västindiska kompaniets representant på St. Barths. Under blomstringstiden kring sekelskiftet 1800 så var Gustavia på St. Barthélemy Sveriges femte största stad med sina 6 000 invånare. Större var Stockholm, Göteborg, Karlskrona och Norrköping. Gävle och Uppsala hade omkring 5 000 invånare vardera vid samma tid.
Kolonin i Västindien gick med förlust fram till 1795 och därefter med vinster, högre vinster vid krig och andra oroligheter. Västindiska kompaniet gjorde dock vinster tidigare och började med aktieutdelningar år 1800, ofta över 200%. Speciellt bra gick verksamheten under det brittiska kriget mot USA åren 1812-15. År 182 gick exempelvis 20% av USA:s export via Gustavia. En stor del av USA:s export gick under samma period via Göteborg. Efter 1815 så gick det bara sämre, det sista slavskeppet angjorde ön detta år och 1821 kastas spanjorerna ut ur Colombia och Venezuela vilket gjorde att handeln via St. Barths minskade ytterligare. Britternas förbud mot slavhandel från 1807 gjorde inte saken bättre. Från 1823 gick kolonin åter med förlust.
Indirekta förtjänster gäller främst tobaksfabrikanter och sockerbruksägare i Sverige men även textilindustirer som använde bomull. De blev ofta mycket rika på att köpa in produkter från slavplantager till mycket låga priser och sen ta ut höga priser för dessa lyxvaror efter vidareförädling vid fabriker i Sverige. Industrierna låg till en början huvudsakligen i Göteborg med omnejd. Det var den närmaste och bästa hamnen för skeppen att angöra.
Familjer som blev rika på sådant är bland annat Ekman (socker, tobak), Carnegie (socker), Tranchell (socker), Magnus (socker), von Jacobsson (socker), Sahlgren (socker), Alströmer (socker), Santesson (socker), Lorent (socker), Francke (socker, bomull), Lamberg (socker), Prytz (tobak), Gradman (tobak), Minten (tobak), Röhss (bomull), Barclay (socker, bomull), Lampe (tobak), Mellgren (tobak), Willerding (socker), Busck (bomull), Dymling (bomull) och Fürstenberg (bomull). Alla dessa är göteborgsfamiljer. I Stockholm fanns familjer som Hellgren (tobak), Bäckström (tobak), Ljunglöf (tobak), Apiarie (bomull), i Gävle Rettig(tobak) i Norrköping Swartz (tobak) och i Malmö Suell (tobak), Kockum (tobak).
Familjen Ekman hade i stort sett ett finger med i det mesta av ekonomisk verksamhet i Göteborg och kom att bli 1800-talets motsvarighet till Wallenberg. Deras huvudsakliga företag var D. Carnegie & Co med sockerbruk och bryggeri, ett företag som togs över från familjen Carnegie och som från början hade Lamberg, Magnus och Barclay som delägare. Sahlgren och Alströmer hade en stor handelsfirma och var inblandade i Ostindiska kompaniet. Gradman hade också koppling till Ostindiska.
Efter slaveriets avskaffande i hela världen minskade vinsterna inom sockertillverkningen och det blev lönsamt att odla sockerbetor i Skåne. Sockertillverkningen kom snart att flyttas över dit men familjen Tranchell fortsatte att spela en stor roll i branschen. Importen av råsocker från Västindien avslutade på 1890-talet. När det gäller tobakstillverkningen så blev den också olönsam och tobaksfabrikerna slogs samman för att slutligen övertas av staten. Textilindustrin kom att inriktas på förädling av råvarorna och bomullsindustrin hade sitt centrum i Göteborg och Borås i Västsverige.
Utöver import och förädling av varor från slavplantager tjänade svenska redare pengar på transporterna av dessa varor. Förutom Ostindiska kompaniet så fann det en lång redare i Göteborg, Stockholm och Gävle framförallt. Göteborgsredare var bland annat Kjellberg, Oterdahl, Christie, Ekman, Erskine & Mitchell, Carnegie, Hall, Gibson, Barclay, Röhss, Melin, Grönvall, Dickson, Santesson, Wijk och Ström. Stockholmsredare var bland annat Tottie & Arfwedson, Grill, Lefebure, Küsel, Hebbe och Clason. I Gävle fanns Elfstrand, Brändström, Ennes, Elfbrink och Rettig. I slutet av 1700-talet blev dock göteborgarna allt mer dominerande som redare.
Svenska Ostindiska kompaniet, dess direktörer, superkargörer och kaptener använde silver från spanska gruvor (i Sydamerika) som drevs med slavarbetskraft för att investera i te och opium.
Andra källor:
- Marja Taussi Sjöberg, Släkten, pengarna och Caroline Gother, 2009
- Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
- Magnus Andersson, Omvälvningarnas tid, Handelshuset Ekman i Göteborg, 2011
- Per Hallén, Jonas Kjellberg – en 1700-talsköpman, i Unda Maris, Årsbok 2004-2008, 2008
- Christina Dalhede, Viner, kvinnor, kapital, 2006
- Christina Dalhede, Handelsfamiljer på Stormaktstidens Europamarknad, 2001
- Karin Ågren, Etniska nätverk bland 1700-talets grosshandlare, i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
- Christina Dalhede, Handelsböcker, kontaktnät, varor och krediter.., i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
- Magnus Andersson, Kreditförbindelser med utgångspunkt från Göteborg, i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
Tack för din utmärkta och nedslående sammanställning. Om man inte tidigare tvivlade på patriotismens kanske det är dags efter att ha upptäkt denna del av historien, liksom vår inblandning rasbiologins framväxt (t ex Rasbiologiska institutet i Uppsala, skallmätningar) som hjälpte till att Sverige stod som en modell och förlaga till ”arbetet” som Nazityskland genomförde i koncentrationslägrens gaskamrar på slagfälten etc.