Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Johan Ekman

Johan E Ekman

Johan E EkmanJohan Emilson Ekman (i riksdagen kallad Ekman i Göteborg, skrev sig själv Johan E Ekman), född 11 mars 1854 i Stockholm, död 18 februari 1919 i Göteborg, var en svensk grosshandlare och politiker (liberal). Han tillhörde göteborgssläkten Ekman och var verksam i handelshuset Ekman & Co.

Johan Ekman var son till kommendörkapten Jakob Emil Ekman (1815-1900) och friherrinnan Sophia Kurck (1823-1907). Han tillhörde Göteborgssläkten Ekman. Modern var dotter till presidenten i Kammarrätten friherre Claës Arvid Kurck och friherrinnan Hedvig Liljencrantz, och dotterdotter till Johan Wilhelm Liljencrantz. Ekman gifte sig 1881 med Hedda (Hedvig) Richert (född 1861), dotter till överste J. G. Richert och Magdalena Richert, född Netzel. Han var far till konsul Carl Ekman (1883-1957), Birgit Ekman och Agnes Ekman. Den sistnämnda var gift med riksdagsmannen och utrikesministern Johannes Hellner medan Birgit Ekman var gift med generalmajor Folke Ramström.

Johan Ekman började 1873 arbeta i familjens handelshus Ekman & Co och blev delägare i företaget 1891:

Som souschef satt ända sedan 1874 Henrik Ahrenberg. Då Janne Ekman emellertid ville bevara firmans ledning hos släkten, upptog han fränden Johan E. E. som delägare och chef vid sitt eget tillbakaträdande 1891, med Ahrenberg som meddelägare. Från 1908 var E. emellertid ensam ägare till 1917, då sonen konsul Carl J. J. E. och O. Kjellström upptogos som delägare i firman. Den redan förut ansedda och solida handelsfirman Ekman & Co. utvecklades under Johan E:s framsynta och skickliga ledning till ett av Göteborgs då största affärshus och en av Sveriges främsta transmarina exportorganisationer, med egna kontor i London, Manchester, Paris,. Shanghai, Tokio, Osaka och Buenos Aires. Firmans gamla järn- och stålexport fortsattes, men cellulosautförseln utvidgades i hög grad av E., som förvärvade cellulosafabriken i Ed i norra Småland. Han medverkade även vid grundandet av de norrländska sulfitfabrikerna Öhrviken och Nyhamn samt deltog 1901 i startandet av Örebro pappersbruk. Därefter ökades firmans pappersexport avsevärt. E. var tillika en av grundarna av a.-b. Svenska ostasiatiska kompaniet, Rederi a.-b. Sverige—Nordamerika (nu Svenska Amerika Linien) samt a.-b. Svenska Amerika Mexico Linien. På det kommunala fältet nedlade E. ett särskilt stort arbete inom Göteborgs drätselkammare. Samtidigt ägnade han mycken tid också åt olika bank- och försäkringsföretag, särskilt Göteborgs bank, liksom han överhopades med förtroendeuppdrag i hemstaden och detta både på de praktiska områdena och inom Göteborgs kulturorganisationer. Han var kassaförvaltare i Slottsskogsstyrelsen och gjorde ej minst som vice ordf. i styrelsen för Göteborgs museum en stor insats.

Han var en av stadens ledande affärsmän med inflytelserika poster i ett stort antal företag:AB Göteborgssystemet (till 1909), Sjöförsäkrings AB Gauthiod (1914),  Örebro pappersbruks AB., Eds cellulosafabriks AB, Nyhamns Cellulosafabriks AB, Öhrvikens AB, Sveriges förenade konservfabriker, AB Finspongs styckebruk, Jernverksföreningen (vice ordf.), Rederi AB Sverige—Nordamerika (senare Svenska Amerika Linien), Svenska Amerika Mexico Linien, AB. Labor, Göteborgs sjömannasällskap, Göteborgs och Bohus läns sparbank (styrelseledamot 1892-1918, ordförande 1915), Lindholmens verkstad (1906-1910), Brand- och livsförsäkrings AB Svea (ordförande 1916-1919), Svenska Ostasiatiska Kompaniet (styrelseledamot 1907-1918, ordförande 1916), D. Carnegie & Co (olika företagsgrenar), Orrefors bruks AB med mera.

Ekman var riksdagsledamot i andra kammaren 1906–1911 för Göteborgs stads valkrets och i första kammaren från 1912 till sin död för Älvsborgs läns valkrets. I riksdagen tillhörde han, som liberal politiker, liberala samlingspartiet. Han var ledamot i bankoutskottet 1910–1919 och engagerade sig bland annat i olika näringslivsrelaterade frågor.

Johan Ekman var Riksföreningens för svenskhetens bevarande i utlandet första ordförande mellan 1908-1918. Han var konsul för Italien i Göteborg från 1890.

Advertisements

Göteborgs Enskilda Bank (Götabanken)

1848 grundades Göteborgs Privat Bank i Göteborg av en skara göteborgska köpmän och särskilt var familjerna Dickson och Kjellberg väl företrädda. I den första styrelsen ingick Isaac Leman, F. Willerding, W. Barkow, A.Fröding och Elias Magnus. Redan 1850 var Göteborgs Privat Bank Sveriges största bank om utlåningen beaktas. Denna position behöll banken en tid. Banken hade i likhet med andra Enskilda Banker liten inlåning, men desto större utlåning och förstås sedelutgivning. 1858 ändrades namnet till Göteborgs Enskilda Bank.

1860 hade Stockholms Enskilda Bank blivit Sveriges största bank mätt i omslutning och 1865 var Skånes Enskilda Bank störst, vilket den förblev till 1910 då den köptes upp av Skandinvaiska Kredit AB. Göteborgs Enskilda Bank var Sveriges fjärde eller tredje, Carl största bank mellan 1865 och 1915.

1868 omorganiserades Göteborgs Enskilda Bank och en ny styrelse utsågs med Jonas Kjellberg, C.G. Prytz, Wilh. Röhss, Jac. Elliot, J.E. Levisson och H. Berggren. Den sistnämnde var också VD. 1872 ersattes J. Kjellberg av Th. Berger och 1881 ersattes Jac. Elliot av Carl Aug. Kjellberg. Sedelutgivningen fortsatte till 1902 men fick allt mindre betydelse. Istället ökade inlåningen och dess betydelse för bankens möjligheter till utlåniing.

1896 blev Carl Aug. Kjellberg VD i banken och 1900 efterträdde han också Wilh. Röhss som ordförande i styrelsen. Johan Ekman utsågs till vice ordförande. Under Kjellbergs ledning utvecklades banken snabbt och var en av huvudlångivarna till konsortiet bakom Bergslagernas Järnvägs AB. Omslutningen i banken växte från 24 miljoner år 1895 till 70 miljoner kronor år 1904. Efter att sedelutgivningen upphört bytte banken också namn till Göteborgs Bank år 1903. 1904 fusionerade man med Hallands Enskilda Bank i Halmstad och Bohusläns Enskilda Bank i Uddevalla. Omslutningen steg till 104 miljoner kronor år 1905.

Sistnämnda år avgick Carl Aug. Kjellberg som VD i banken, men kvarstod som ordförande. Ny VD blev Johan Lilliehöök som i sin tur 1911 följdes av Ernst von Sydow. Ordinarie direktör i banken blev 1905 George Dickson.

Göteborgs Bank förblev landets fjärde affärsbank till omkring 1950 för att strax därefter bli förbiväxt av Jordbrukarbanken/Sveriges Kreditbank. 1917 övertog Göteborgs Bank den 1891 grundade Stockholms Diskontobank som hade en värdefull kundkrets i Stockholm, däribland AB Separator. Samma år övertogs även Marks Bank. När Ernst von Sydow 1919 avled blev George Dickson chef i Göteborg och Knut Bovin i Stockholm. Man hade under lång tid två i praktiken oberoende organisationer.

Bankens uppköp av andra banker fortsatte dock, 1920 delar av Nya Banken, 1921 övertogs Örebro Läns Bank och 1922 Marstrands Sparbank samt Kopparbergs Enskilda Bank (grundad 1835) som kommit i problem på grund av riskfylld kreditgivning till emissions- och industribolag. Emissionsbolag var den tidens riskkapitalbolag. 1924 övertogs AB Övre Västerdalarnas bank.

Göteborgs Bank hade innan övertagandet av dessa banker stora fordringar mot säkerhet i aktier i bl.a. Lindholmen-Motala, Billingsfors-Långed, Ahlafors Nya Spinneri AB, Skandiaverken i Lysekil och emissionsinstitutet Mercator. Med Kopparbergsbanken följde engagemang i bl.a. Finspongs Metallverk. Dessa engagemang kom att resultera i stora förluster för Göteborgs Bank.

1922 avgick Carl Aug. Kjellberg som ordförande och efterföljdes av George Dickson. VD blev Gustaf Ekman och Knut Bovin. Vid den senares död 1925 fortsatte Ekman som ensam chef. Banken kom i allt värre svårigheter under 1920-talet och 1930-talet. Något som ledde till en palatsrevolution ledd av apotekaren Gustaf Bernström, grundare av Kronans Droghandel, som blev styrelsen ordförande efter George Dickson som dog 1933. Gustaf Ekman lämnade posten som VD samma år och efterträddes av Erik Bengtson. Banken tappade sina kontakter med många storkunder och stora finansfamiljer i och med detta. Kunder som Separator, Billerud och Bratt-koncernen försvann.

Även under 1930-talet och senare övertogs andra banker och kreditinstitut. 1932 övertogs Sparbanken i Vimmerby, 1939 Kristdala Kreditkassa, 1955 Örebro Intecknings KB P. Eriksson & Co, 1965 Malmö Kreditförening och 1967 Bankirfirman Fristedt & Co KB.

Banken kom inte heller att i likhet med andra banker att bilda ett investmentbolag för att ta över de av banken kontrollerade krisbolagen från 1920-talet. Istället såldes dessa intressen ut till intressenter som inte hade med banken att göra. Under 1940-talet såldes exempelvis Lindholmens Varv och Motala Verkstad till Johnsonkoncernen, Finspong till Svenska Metallverken och Billingsfors-Långed till Bonnierägda Dagens Nyheter.

Göteborgs Bank blev därefter en i huvudsak lokal bank i västra och mellersta Sverige med lite mindre företg bland sina kunder, som exempelvis Gustaf Werners koncern, Alingsås Bomullsväveri,  Pellerins Margarinfabrik och Dorch, Bäcksin & co.

Gustaf Bernström kvarstod som ordförande i styrelsen till 1954 då han efterträddes av Thorsten Bengtsson som i sin tur efterträddes som VD av Sven Raab. 1969 hade Sven Raab blivit styrelsen ordförande och Bert Lindström var VD. Andra personer i styrelsen sistnämnda år var bl.a. Christian Ameln (från ägarfamiljen till Nife-Jungner), Kristian von Sydow från Broströms-koncernen, byggmästaren Arne Henriksson, David Sandén (Frans A. Sandén AB) och Lennart Parkfelt (Transoil, ett tidigare Transatlantickontrollerat rederi, vid denna tid Salénägt).

1972 övertogs Smålands Bank och banken bytte namn till Götabanken. Banken hade ett spritt ägande men under 1980-talet kom bankens aktier att successivt köpas upp av Robert Weils Proventus och blev 1987 en del av Gota Group där också B & B Invest med dotterbolaget Hägglöfs och Jacobson & Ponsbach ingick. 1990 fusionerades banken med Wermlandsbanken och Skaraborgsbanken till Gota Bank. Proventus sålde den också samma år till Trygg-Hansa. Därefter kom banken att hamna i finansiella bekymmer på grund av finans- och fastighetskrisen i Sverige:

Det sammanslagna Gota Bank var för en kort tid en av de fem största affärsbankerna i Sverige, men nästan omedelbart efter bildandet fick man stora problem i samband med den finanskris som utvecklade sig under början av 1990-talet, och problemen accentuerades efter hand. När Bankstödsnämnden bildades 1993 hade ägarna, försäkringsbolagen Trygg-Hansa och SPP, genom det gemensamma holdingbolaget kommit till vägs ände och kunde inte skjuta till mer kapital utan såg sig tvungna att ansöka om statligt stöd. Man gav då upp ägandet och överlät detta på Bankstödsnämnden, vilket var ett nödvändigt villkor för att få tillgång till stödmedel och den första åtgärden blev att separara tillgångarna i en livskraftig del och en sjuk del med osäkra fordringar.Den livskraftiga delen av Gota Bank slogs samman med Nordbanken, det vill säga den tidigare PK-Banken, vilken också erhöll statligt bankstöd, medan de osäkra fordringarna placerades i ett separat statlig bolag, Retriva. Tillgångarna och fordringarna i Retriva omstrukturerades för att på sikt kunna säljas av, och för att kunna återvinna en del av de medel som man varit tvungen att sätta in i bolaget. Verksamheten i Retriva fusionerades 1996 in i Securum, vilket var ett bolag som fyllde motsvarande funktion för Nordbankens osäkra fordringar.

Andra källor:
Vem äger Sverige?, SOU 1968:7
CH Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971, tredje upplagan
Aktieägarens Uppslagsbok 1969, 1969
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Oscar Ekman

Oscar Ekman

Oscar Ekman. Foto från Hvar 8 dag nr. 12 1905.

Oscar Ekman (1812-1907) är förmodligen en av de mest inflytelserika männen som någonsin funnits i den svenska finanseliten och industrin. Han föddes som äldste son till Johan Jacob Ekman (1771-1814) och Sara Minten (1785-1842). Men då fadern dog när han var 2 år kom Oscar Ekman att växa upp med sin mor och hennes nye man, den ryske konsuln Fredrik Lang (1775-1850). Farfarsfar var Peter Ekman II (1704-1783), grundare av handelshuset Ekman. Handelshuset hade först tagits över av Oscar Ekman farfar Peter Ekman III och sedan av Johan Jacob Ekmans bror Gustaf Henrik Ekman (1774-1847).

Delägare i firman var från 1802 också Gustaf Rudolf Prytz och då kan man säga att nuvarande firma med namnet Ekman & Co faktiskt grundades. Sillexporten som Peter Ekman III ägnade sig år fortsatte som firma GH Ekman & Co. Gustav Henrik Ekman var gift med Gustava Törngren, dotter till Isak Törngren, i sin tur bror till direktören i Ostindiska Kompaniet, Martin Törngren (1735-1799). Johan Jacob Ekmans syster Hedvig Elisabeth Ekman var i sin tur gift med Baltzar von Platen d.ä, som byggde Göta kanal och grundade Motala verkstad. Ekman & Co ägs idag återigen av familjen Ekman efter att mellan 1965 och 1995 ägts av Säfveåns AB och Catena AB.

1845 blev Oscar Ekman chef för porterbryggeriet och sockerbruket D. Carnegie & Co och desutom 1851 blev han delägare med 1/7 då företaget onvandlades till handelsbolag. David Carnegie Jr ägde då 3/7, Morris Jacobson, Eduard Magnus och John Barclay 1/7 var. Företaget var då ett av Sverige största, 1850 hade man 400 anställda och lönsammaste industriföretag genom främst de stora profiter man kunde göra genom sockertillverkningen. Råvaran, rörsockret kunde nämligen köpas mycket billigt från slavplantager i Västindien och det färdiga raffinerade sockret säljas dyrt i Sverige.

1861 blev Oscar Ekmans bror Emil Ekman (1815-1900) verksam i företaget, 1865 ombildades D. Carnegie & Co till aktiebolag och 1867 efterträddes John Barclay av Alex. Barclay som delägare men han sålde sina aktier när han gick i konkurs år 1877. 1879 dog Eduard Magnus och deras andelar inlöstes. Från det året var Henning Frisell, Oscar Ekman, Emil Ekman och David Carnegie Jr ägare till bolaget. Efter David Carnegie Jr:s död år 1890 så blev firman kontrollerad av familjen Ekman. 1880 inträdde Emil Ekmans son Gustaf Ekman (1852-1930) i företaget. På 1880-talet hade sockerbetorna som en följd av slaveriets avskaffande i Sydamerika (ex. Brasilien 1888), Karibien (ex. Kuba 1886) och USA (1866) gjort sitt intåg i det svenska jordbruket och företaget investerade i olika råsockerbruk i Skåne. Carnegie hamnade i ett dåligt konkurrensläge på grudn av sleveriets avskaffande och sockerbtornas inträde. 1907 bildades därför Svenska Sockerfabriks AB på initiativ av främst Carl Tranchell, Gustaf Ekman och Oscar Ekman. Det nya företaget övertog sockerbruket i Göteborg. Oscar Ekman fick dock själv inte uppleva själva starten av det nya företaget då han dog samma år. Verksamheten vid firmans fabriker vid Klippan i Göteborg koncentrerades därefter på bryggeriverksamhet.

Oscar Ekman var också den viktigaste initiativtagaren till bildandet av Skandinaviska Kredit AB år 1864 och blev den nya bankens förste ordförande. En post han kom att behålla i 32 år. Bankens första kontor kom också att öppnas i Oscar Ekmans privata hus på Södra Hamngatan 11 och först 1885 fick banken egna lokaler vid Västra Hamngatan. Som VD i banken utsågs Theodor Mannheimer. 1865 öppnade den nya banken ett kontor i Stockholm med Henrik Davidson som chef och år 1868 också ett kontor i Norrköping under ledning av John Philipson. Banken blev snabbt Sveriges ledande bank och stod för stora krediter till bland annat textilföretaget Mölnlycke AB, Hellefors Bruk, massafabrikerna Edsvalla och Bergvik, järnvägsföretag som Bergslagernas Järnvägs AB, GBAJ och TGOJ (Grängesbergsbolaget). 1901 blev Oscar Ekmans svärson Karl Langenskiöld (1857-1925) chef för Stockholmskontoret. Karl Langenskiölds son grundade bankirfriman Langenskiöld, det företag som idag är Carnegie Investment Bank och ägd av Tigerschiöld och Altor.

Även när det gäller grundandet av Bergslagernas Järnvägs AB (BJ) var Oscar Ekman drivande och han ingick också i företagets interimsstyrelse. När bygget var färdigt år 1879 ingick han inte i styrelsen och det gjorde ingen annan ur familjen Ekman heller. Men år 1882 inträdde Janne Ekman i styrelsen för BJ. Janne Ekman var chef för och ägare till Ekman & Co och kusin till Oscar Ekman. Han lämnade styrelsen år 1895. 1901 var Oscar Ekman, tillsammans med andra prominenta göteborgsköpmän som C.A. Kjellberg, Robert Dickson, August Röhss, Chr. Carlander, Erik Wijk, Pontus Fürstenberg, August Carlson, Johan E. Ekman (1854-1919), Ivar Waern med flera, en av initiativtagarna till ett göteborgskonsortium som bildades för att köpa aktier i BJ. Dessa aktier överläts senare i praktiken till Göteborgs stad. För bildandet av GBAJ spelade Janne Ekman och Skandinaviska Kredit en viktig roll.

Samtidigt som Oscar Ekman var en ledande svensk bankman och desutom tillsammans med andra familjemedlemmar kontrollerande ägare av D. Carnegie & Co var som redan nämnts kusinen Janne Ekman chef för Ekman & Co. Det senare företaget övertogs vid Janne Ekmans död år 1909 av Johan E Ekman, son till Emil Ekman. Janne Ekmans bror Carl Ekman (1826-1903) var samtidigt ägare till Finspång (chef från 1845 och ägare från 1856) och brodern Gustaf Ekman (1804-76, inte att förväxla med Emil Ekmans son med samma namn) chef för Lesjöfors (köpt av Ekman & Co år 1813). 1871 grundade Carl Ekman också massa- och pappersföretaget Fiskeby AB och Johan Wilhelm Ekman (1842-1907), son till Gustaf Ekman gjorde från omkring 1870 satsningar på sulfitmassetillverkning vid Gustafsfors bruk i Dalsland. Sammantaget var förmodligen familjen Ekman det sena 1800-talets mäktigaste finansfamilj. Efter bildandet av Svensk Sockerfabriks AB var familjen via D. Carnegie & Co den största ägaren i sockerbolaget. En sonson till Johan Wilhelm Ekman, Wilhelm Ekman blev senare VD i Uddeholm.

Oscar Ekmans direkta ättlingar kom inte att engagera sig vidare inom näringslivet utan blev istället stora godsägare. Oscar Ekman hade själv köpt in Stora Torp i Göteborg från David Carnegie Jr som i sin tur köpt det från familjen Prytz. Oscar Ekman lät bygga ett nytt slott som sommarhus. Han köpte dessutom Bjärka-Säby i Östergötland år 1868. Sonsonen Harald Ekman övertog år 1960 godset Årnäs bruk från D. Carnegie och Co, hans ättlingar äger det än och andra ättlingar till Oscar Ekman äger Bjärka Säbys egendom. Fabriksverksamheten vid Årnäs köptes dock av Lesjöfors AB som 1926 köpts av Gerard de Geer vars dotter Louise De Geer var gift med Harald Ekman. Stora Torp övertogs å sin sida av D. Carnegie & Co och såldes sedan år 1946  till Göteborgs stad som år för i dagens penningsvärde 16,5 miljoner. Kommunen sålde det 1986 för 4,3 miljoner idagens penningsvärde. Nu är sommarslottet till salu igen för 59 miljoner. Idag är dock en del av Oscar Ekmans ättlingar engagerade i familjeföretaget Ekman & Co.

Utöver sina företagsintressen så hade Oscar Ekman också en lång rad förtroendeuppdrag i Göteborgs stad, däribland ledamot av stadfullmäktige 1865-80, ledamot i fabriksfullmäktige 1847-50 osv. Han var riksdagsledamot i 2:a kammaren 1879-80 och i 1:a kammaren 1882-87. Även andra medlemmar i familjen innehade förtroendeuppdrag inom politiken, Gustaf Ekman (Emil Ekmans son) liksom Janne Ekman hade många uppdrag i Göteborg stad, kusinen Carl Ekman var en av Sveriges ledande riksdagspolitiker.

Andra källor:
Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Olof & Birgitta Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Olof Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23

Göteborgsfamiljen Ekman

Del 26 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Familjen Ekman nämns inte i CH Hermanssons bok om storfinansen, Monopol och Storfinans – de 15 familjerna från 1962. Inte heller i senare upplagor av samma bok eller i den statliga koncentrationsutredningen från 1968. Familjen bör, genom sin delvisa kontroll av Sockerbolaget, en delkontroll som fortfarande borde ha existerat i början av 1960-talet genom familjens ägande och kontroll av det till först fastighetsbolag och sedan till investmentbolag ombildade D. Carnegie & Co. Vidare satt en medlem i släkten, Wilhelm Ekman som chef för Uddeholms AB, ett företag som kontrollerades av Göteborgsintressen kring Skandinaviska Banken och AB Custos.

Men familjens verksamhet började i handelsfirman Ekman & Co som startades redan år 1733 i Göteborg av Peter Ekman (1704-1783), 1902 blev namnet Ekman & Co då firman ombildades av Peters sonson Gustaf Henrik Ekman (1774-1847) och hans kompanjon G.Prytz. Från början en trävaruhandelsfirma utvecklades företaget till en betydande järnvaruexportör under deras ledning. 1813 köpte GH Ekman Lesjöfors bruk och 1833 lämnade Prytz firman varvid Johan Jacob Ekman (1771-1814), bror till Gustaf Henrik blev delägare. Vi Gustaf Henrik Ekmans död inträdde hans söner Gustaf Ekman (1804-1876) och Carl Ekman (1826-1903) i familjeföretaget som ägare. Gustaf Ekman blev ägare till Lesjöfors och köpte 1855 tillsammans med brodern Janne Ekman (1815-1908) Gustafsfors i Dalsland. Den sistnämnde övertog snart också ledningen i familjeföretaget i Göteborg. Utöver dessa tre bruk hade Ekman & Co också intressen i Hellefors, Rottneros och Willingsberg.

Carl Ekman

Carl Ekman (1826-1903)

Samtidigt som de olika sönerna till Gustaf Henrik Ekman tog över och utvecklade olika järnbruk och massaindustrier övertog Johan Jacobs Ekmans söner, Oscar Ekman (1812-1907) och Emil Ekman (1815-1900) ägarmajoriteten i det gamla sockerföretaget D. Carnegie & Co i Göteborg som under ekmansk ledning ombildades till aktiebolag år 1865. 1880 började Emil son Gustaf Ekman (1852-1930) på företaget och denna kom att tillsammans med Erik Frisell att bli drivande i bildandet av Svensk Sockerfabriks AB år 1907, bara några månader efter att den gamle Oscar Ekman dött. I sockerbolaget blev till en början de viktigaste ägarna familjerna Ekman, Tranchell och von Engeström med Gustaf Ekman som direktör.

Oscar Ekman var också drivande i bildandet av Skandinaviska Kredit år 1863, senare Skandinavbanken och Skandinaviska Banken, numera en del av SEB. Han kom att förbli dess styrelseordförande i 32 år. I Göteborgs Enskilda Bank, senare Göteborgs Bank blev Oscars brorson Johan Ekman vice ordförande i styrelsen år 1900. Janne Ekman var i sin tur en av initiavtagarna till Bergslagernas Järnväg. Karl Langenskiöld (1857-1925), gift med Oscar Ekmans dotter Alba inträdde som chef för Skandinaviska Kredits stockholmskontor år 1895. 1901 blev Langenskiöld chef för riksbanken och lämnade Skandinaviska Kredit. Karl Langenskiölds son Carl G Langenskiöld grundade år 1932 Bankirfirman Langenskiöld, det som idag är företaget Carnegie.

Porterbryggeriet liksom det 1868 inköpta Årnäs bruk med glasflasktillverkning drevs vidare av Carnegie & Co, men 1920 övertogs bryggeriet i Göteborg av Vin& Sprit för att 1929 säljas till Pripp & Lyckholm. Carnegie hade också på 1940-talet köpt Surte Glasbruk som dock såldes till PLM år 1960 då också glastillverkningen vid Årnäs nedlades. Metallindustrin i Årnäs övertogs av Lesjöfors AB (vi denna tid ägat av familjen De Geer, och själva bruksegendomen av Harald Ekman (1918-), sonson till ovan nämnde Oscar Ekman och son till en annan Oscar Ekman (1873-1949) samt gift med Louise De Geer.

När Janne Ekman drog sig tillbaka från familjeföretaget övertogs ledningen av släktingen Johan E Ekman (1854-1919), son till ovan nämnde Emil Ekman, och Henrik E. Ahrenberg, som varit delägare sen 1874. Vid Janne Ekmans död år 1908 avvecklades familjeföretagets intressen i järnexportbranschen och man koncenterade sig på avsättningen från massa- och pappersindustrin. 1901 hade man engagerat sig i Örebro pappersbruk och 1914 i Västerviks pappersbruk (Eds Bruk). Familjen var också delaktig i pappersbruket Fiskeby för en tid. Detta vid sidan av massatillverkningen vid Gustafsfors.

Johan Ekman köpte år 1913 också Orrefors Glasbruk för att komma åt bolagets stora skogar som råvara till Eds bruk. Men han och hans arvingar kom även att utveckla själva glasbruket som ju är i drift än idag och ägs av New Wave Group. 1966 får Eds Bruk norsk ägare och därefter följer en rad ägarbyten och konkurser, den slutgiltiga år 1991. Gustafsfors bruk var redan 1956 nedlagt sen länge, Örebro pappersbruk sålt. 1931 säljs Fiskeby till Munksjö AB, 1942 vidare till KF och 1985 köps Fiskeby AB av Holmens Bruk AB. En del av Fiskeby AB köps inte av Holmen och är bolaget Fiskeby Board AB idag. Örebro Pappersbruk hamnar först (1951?) hos Esselte AB, sen hos KF och därefter hos ASSI för att idag vara ett självständigt mindre företag.

Däremot fortsatte familjen att vara aktiv i järn- och stålindustrin, dels i Lesjöfors, men även senare i Uddeholms AB där sonsonsonen till Gustaf Ekman på Lesjöfors, Wilhelm Ekman (1912- ?) var bruksdisponent i många år. Uddeholm heter idag Uddeholm Tooling och är ett dotterbolag till en statskontrollerad österrikisk stålkoncern. Lesjöfors såldes dock till bruksdisponenten Gerard De Geer år 1923. Han rustade upp och utvecklade bruket. Hans dotter Louise gifte sig med Harald Ekman på Årnäs Bruk, som jag nämnt ovan, och hans son Lars De Geer (1922-2002) tog över ledningen för bruket år 1952. Idag ägs företaget av Beijer-Alma AB, ett företag som i sin tur kontrolleras av Anders Wall.

I Göteborgs Bank, var Gustaf Ekman (1872-1959), farbror till Wilhelm Ekman i Uddeholm, VD mellan 1925 och 1933 och ytterligare en ur denna gren av familjen var VD för Korsnäs-Marma AB under en period.

Verksamheten vid Finspång byggdes ut och utvecklades av Carl Ekman, men mot slutet av 1800-talet kom man efter i den tekniska utvecklingen, främst gentemot det av familjen Kjellberg kontrollerade AB Bofors. 1893 övertogs ledningen av Finspång av Carls son Axel Ekman (1869-1939). År 1900 ombildades hela Finspångs verksamhet och delades upp på olika bolag, krigsmaterialtillverkningen hamnade först i bolaget Nordisk Artilleriverstäderna och så småningom i händerna på Bofors som köpte företaget år 1908. För bruksverksamheten, som gick under namnet Stens Bruk, var vid denna tid Hugo Odelberg (Odelberg & Olsson) chef. Järnverket ombildades till Finspongs Metallverk AB år 1913 och lades ner. Dremto fortsatte företaget med annan metallindustri, det som idag är en del av företaget SAPA, ägt av den norska familjen Hagen. Lokalerna såldes till bröderna Ljungström som bildat det som idag är Stal-Laval.

Familjeföretaget Ekman & Co fick vid Johan Ekmans död år 1919 Carl Ekman som chef, ombildades till aktiebolag på 1920-talet, därefter Claes Ekman från 1954. I styrelsen var också Johan Ekmans måg Johannes Hellner aktiv liksom
Håkan Ekman och SKF:s chef Joel Larsson.

Ekman & Co fanns kvar familjens ägo intill 1965 då det såldes till Säfveåns AB. Ett företag som vid den tidpunkten kontrollerades av Skandinaviska Banken/Custos. Efter flera olika ägarbyten återköptes dock bolaget av släkten Ekman år 2006. I det andra företaget som kontrollerades av familjen Ekman vid mitten av 1960-talet, AB D Carnegie & Co, med sitt dotterbolag Bankirfirman Langenskiöld behöll dock familjen sitt ägande och även efter att Erik Penser tillskansat sig dominerande ägarintressen i Carnegie såväl som i Säfveån via Investmenbolaget Asken förblev familjen en stor ägare i Carnegie. I och med Pensers krasch och PK-bankens köp av Carnegie upphörde dock familjens ägande i början av 1990-talet. Bland makthavarna i Pensers ägargrupp fanns också Carl Langenskiöld, var farmor var dotter till Oscar Ekman i Carnegie & Co.

Familjen Ekman kom att bli en av Sveriges rikaste familjer och är så än idag. En del av förmögenheten satsades i godsegendomar. Årnäs Bruk, som köptes av Harald Ekman år 1960 är redan nämnt. Men redan 1868 köpte Oscar Ekman Bjärka-Säby i Östergötland. Godset, om än inte själva de gamla slottsbyggnaderna, är fortfarande i familjens ägo och den nuvarande Oscar Ekman (IV, sonsonson till han som köpte godset) sitter i, eller har suttit i, styrelsen för Jordägarföreningen, de svenska godsägarnas egen förening.

Idag återfinns såväl ättlingar till Karl Langenskiöld som flera olika medlemmar i familjen Ekman i de Ekmanska stiftelsernas ledning. I familjeföretaget Ekman & Co sitter tre medlemmar av familjen i styrelsen.

Läs mer: Ekonomisk historia, Finanshuset Ekman 1790-1860, PA, Newsdesk, Om Ekman & co hos Atle AB, SVD, Oscar Ekman III, Vi bilägare, KSLA, Släkten Langenskiöld, DI, Carnegieinstitutet, SDS, VA,

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Olof & Birgitta Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Olof Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987