Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Frihamnen

Göteborgs Frihamn

Redan 1894 utarbetade grosshandlare Johan August Hertz ett förslag till frihamn vid Tingstadsvassen, vilket dock aldrig förverkligades. I början av 1900-talet utlystes en internationell tävling om generalplan för utbyggnad av Göteborgs hamn, och det segrande förslaget koncentrerade hamnanläggningen till en centralhamn vid Tingstadsvassen, där den skulle ligga på en konstgjord ö. Den 19 februari 1909 avslog stadsfullmäktige ett förslag om en frihamn i Arendalsviken där Göteborg stad köpt mark.

Göteborgs stadsfullmäktige beslutade den 16 februari 1911 att ur Wilhelm Röhss utdelningsfond för år 1910 anslå 110 000 kronor till bekostande av en utredning om läge, beskaffenhet och kostnader för en frihamn i Göteborg. Stadsfullmäktige beslöt därefter den 23 maj 1912 om en första utbyggnad av centralhamnen, och under tiden dessa arbeten pågick antogs, 1915, ett förslag om att centralhamnen skulle inrättas som frihamn. Mark köptes upp i det utfyllda Lundbyvass köptes av Göteborgs stad och förutom staden var också staten som ägde Lundby prästgård och gruvbolaget Vieille Montagne markägare.

På initiativ av ett flertal näringsidkare i staden bildades så Göteborgs Frihamns AB 1920. Namnet (Frihamn) kommer sig av det historiskt varit fritt att föra iland varor. Tull och moms betalas för när importören för ut varorna genom frihamnsporten.

Förslaget från 1915 innefattade:

  • En kanal med 25 meters bredd och 3 meters djup, som skulle gå längs den blivande strandlinjen.
  • Magasiner med 21 meters bredd.
  • Upplagsplatser.
  • Varuskjul med 30 meters bredd, samt järnvägs- och kranspår utanför dessa.
  • Industritomter och varuupplag.
  • Järnvägsförbindelse från Sannegårdsbanan med 300 meters kurvradier, förgrenad längs magasins- och industritomterna.
  • En spårvägstunnel från Packhusplatsen till Solgatan, där tunneln skulle utmynna, och varifrån en spårvägslinje skulle ledas in på industriområdet och förenad med järnvägsspåren, så att spårvägslastvagnar kunde köra fram till varuskjul och magasin och därifrån hämta varor, som genom tunneln kunde transporteras på spårvägen till staden.

Allt genomfördes dock inte.

Göteborgs Frihamn stod färdig 1922 och ägdes då av huvudsakligen privatägda Göteborgs Frihamns AB. 1943 tog Göteborgs stad över samtliga aktier i företaget.

Göteborgs Frihamn

Vid sitt öppnande hade frihamnen 1 135 meter kaj, och vattendjupet var muddrat till 9 meter. Landarealen var 19,3 hektar och vattenarealen 9 hektar. Till en början fanns bara två pirar, Södra Frihamnspiren eller Bananpiren och Norra Frihamnspiren. Hamnen var framförallt en styckegodshamn, men kom senare också att användas till annat gods såsom exempelvis bilar. I samband med att Lundbyhamnen byggdes 1946-52 skapades den tredje piren, Kvillepiren.

Bananpiren, som är den östligaste (eller sydligaste), tjänade från mitten av 1930-talet och fram till år 2000 som hamn för Sveriges bananimport med kylfartyg. Den sista bananbåten lämnade Frihamnen i slutet av december 2000. Båtarna kommer än idag in med bananer till Göteborg, men verksamheten har flyttats från bananpiren ut till Skandiahamnen, eftersom kylcontainrar på containerfartyg numera används.

Norra Frihamnspiren, som är den mellersta, var tilläggsplats för DFDS Seaways färjetrafik till engelska Newcastle från 1990-talet fram till 2006. En tid användes Frihamnen också som tilläggsplats för mindre kryssningsfartyg, men har numera ersatts av Stigbergskajen (Amerikakajen).

Kvillepiren, som är den västligaste (eller nordligaste), var tilläggsplats för järnvägsfärjan Stena Scanrail som trafikerade linjen Göteborg-Frederikshavn åren 1987-2015.

Den nuvarande kajlängden är 1 937 meter och djupet är nu 6−9,5 meter.

Göteborgs Frihamn användes ända fram till år 2000 för bananbåtar, men huvuddelen av hamnen lades ner på 1980-talet. Idag är området i stort sett tomt. I området planeras bostadsbebyggelse och där finns trots allt lite kontor, och lagerlokaler, ett stadsbad samt en liten park. Bananpiren används till tävlingar, fester, konserter och tillställningar samt var under några år också använd som en motorbana.

Den Norra Frihamnspiren används än så länge som tilläggsplats för fiskebåtar och Kustbevakningens fartyg. När byggandet av bostäder börjar i Frihamnen kommer fartygen att försvinna därifrån.

Advertisements

Vieille Montagne

Société anonyme des mines et fonderies de zinc de la Vieille-Montagne är det fullständiga namnet på detta bolag som under större delen av sin existens var ett av världens största gruvbolag. Bolaget grundades 1837 och tog över zinkgruvorna la Vieille-Montagne i Moresnet i dåvarande belgiska provinsen Limburg. År 1837 producerade bolaget 2 540 ton zink, 1891 producerade det över 60 000 ton olika zinkprodukter, mest metallisk zink i olika former. Europas hela zinkproduktion var då omkring  270 000 ton.

La Vieille-Montagne ägde zinkgruvor i Belgien, Tyskland, Sverige, på Sardinien, i Frankrike, Algeriet och Spanien, smälthyttor i Belgien, Tyskland och Frankrike, valsverk i Belgien, Tyskland och Frankrike samt zinkvittsfabriker i Belgien och Frankrike. Bolaget hade 1891 450 anställda tjänstemän, 7 301 fast anställda arbetare och en mängd tillfälliga arbetare. På denna tid ägt av familjen de Sincay. Senare köptes bolaget upp av företaget Union Minière som främst är känt för att det ägde kopparguvorna i belgiska Kongo och förvandlades till ett dotterbolag i den stora gruvkoncernen. 1989 fusionerades de två bolagen med varandar och med stålbolaget Hoboken-Overpelt. Företaget heter idag Umicore och har omkring 14 000 anställda, men verksamheten i Sverige äger de inte längre.

År 1857 förvärvade det belgiska bolaget egendomen Åmmeberg på totalt 1 843 ha vid en vik i norra Vättern med dess sedan medeltiden välkända gruvor. Där byggdes en för den tiden mycket stor anläggning med gruvor i samhället Zinkgruvan och anrikningsverk, administration, lokstall, hamn, direktörsbostad mm i Åmmeberg. Mellan Zinkgruvan och Åmmeberg byggdes en 11 km lång järnväg för malmtransport. Från Åmmeberg transporterades sedan malmen till Göteborg på bolagets egna ångfartyg som alla bar namnet Vieille Montagne följt av en siffra. Företaget ägde fyra fartyg.

I Göteborg hade företaget en anläggning på Hisingen där Frihamnen idag ligger Där lagrades och lastades malmen om till oceangående fartyg som i allmänhet var från Sternhagens rederiverksamhet. På området fanns kajer, kontor, lagerbyggnader, bostäder med mera.

Bolagets anläggningar i Göteborg exproprierades 1916 av Göteborgs stad då den Frihamnen skulle byggas. Företaget flyttade då till Marieholm och där byggdes nytt kontor, kaj, bostäder m.m. På denna plats blev företagets verksamhet kvar i ca 50 år, dvs till sjöfarten flyttades till Otterbäcken på 1960-talet med trafik direkt till Belgien. Kajen är det enda som finns kvar av denna anläggning i Marieholm.

1993 blev gruvbolaget registrerat som ett svenskt aktiebolag. Efter några namnbyten blev firmanamnet hösten 1997 Zinkgruvan Mining AB. Företaget hade då bytt ägare då det australienska gruvbolaget North Australia Limited köpt verksamheten 1995. 2004 köptes verksamheten vi Zinkgruvan av Lundin Mining som driver den än idag.

 

En guide till Göteborgs stadsdelar – Lundbyvass och Lindholmen

Från början var huvuddelen av detta område inget annat vassar och vatten tillhörande gårdar i Lundby socken. Lundby socken som sådan har existerat sen medeltiden och har bestått av två delar, en östlig innefattande det vi idag ser som Lundby med stadsdelar som exempelvis Kvillestaden, Brämaregården, Rambergsstaden, Tolered, Slätta damm, Kärrdalen, Kyrkbyn, Bräcke, Färjenäs, Eriksberg, Sannegården, Lindholmen, Lundbyvass och Biskopsgården samt en västlig del (från 1860) bestående av Arendal (Ardal), Härröd och Syrhåla. Mellan dem låg områden som tillhörde Björlanda socken (troligen till viss del införlivat i Göteborg och Lundby 1940 och 1960, sedan helt 1967). 1872 införlivades också Nya Älvsborg med Lundby socken.

Lindholmen var dock inte vassar utan en ö avskiljd från Hisingen med en liten vattenstrimma (kvillen) i norr som förband Sannegårdsviken med Lindholmsvassen. Lindholmsvassen och Lundbyvassen var i stort sett samma vassområde och det kallades ofta för Hisingsvassen. Skillnaden mellan Lindholmsvassen och Lundbyvassen var vem som ägde området, Lindholmsvassen tillhörde Lindholmens säteri medan Lundbyvassen tillhörde gårdar i Lundby by. Vattnet mellan Lindholmen och Hisingen fylldes igen kring mellan 1855 och 1864.

Vasskanten längs älvstranden befann sig i sitt naturliga skick ända fram till 1851, då ett pålverk utfördes i gränslinjen mot älven från Lindholmen, ända upp till Kvillebäckskanalen. Området bakom pålverket fylldes efterhand igen med mudder från älvens botten, i samband med de ständiga fördjupningarna av segelrännan och hade på 1870-talet en bredd av omkring 150 meter i genomsnitt. Dess höjd över älven var precis tillräcklig för att hindra översvämningar vid älvens högsta vattenstånd och bildade en effektiv fördämning för vassområdet innanför.

Det tidigare vassområdet tillhörde i huvudsak hemmansägare vid den fasta landkanten upp emot Ramberget och vasslotterna i Brämaregården var uppdelade i smala remsor som löpte i ostlig riktning, snett ner mot älven och ända fram till Kvillebäcken.

Det ökade behovet av centrala tomtutrymmen för industrier, magasiner och upplagsplatser gjorde att ett antal bolag, företag och privata affärsmän köpte tomter på det nya området. De första inköpen av tomter gjordes 1855 av skotten Alexander Keiller som behövde expandera sin mekaniska verkstad (Göteborgs Mek. Verkstads AB, senare Götaverken), och bedömde Hisingen som lämplig.

Keiller och senare Hisingstad AB köpte därför under en rad år de vasslotter som sträckte sig ner till Kvillebäcken, vars strand ända från älven och upp till fastmarken pålades in och efter hand fylldes med mudder som kom upp vid fördjupningen av bäckens segelränna, senare benämnd Kvillebäckskanalen. Denna landremsa fick en bredd av 66 meter och hyrdes ut som upplagsplats i avvaktan på att Keiller kunde förverkliga sina planer på en mekaniska verkstad. Verkstaden flyttades till Hisingen 1867.

Keiller drev därefter frågan om att valla in och torrlägga hela Hisingsvassen. Det inledande mötet med intressenterna skedde 14 juni 1882, då beslut om att torrlägga hela vassområdet till en beräknad kostnad av 43 000 kronor. För ändamålet bildades Hisingstad AB. Den 14 augusti 1884 beslutades  att anlägga den första gatan i området, Lundby hamngata.

Det utfyllda området omfattade Lundbyvass, de lägre delarna av Lindholmen men också det som idag är Frihamnen och Lundbyhamnen. Dessa hamnbassänger grävdes alltså ut från det utfyllda området vid en senare tidpunkt.

Den av  Hisingstads AB ägda marken såldes allteftersom av till Jonsson, Sternhagen & Co ABAB Strömman & Larsson, AB Götaverken och Göteborgs stad med flera men bitar in mot Ramberget styckades också av till mindre tomter. Där växte snabbt en arbetarbostadsbebyggelse upp. En del av denna revs senare bort för att möjliggöra Götaverkens expansion och ännu senare för utbyggnaden av Lundbyleden. De kvarvarande delarna utgör den stadsdel vi idag kallar Kvillestaden men som officiellt heter Brämaregården. Götaverken tog senare också över den mark som ägdes av trävarufirmorna Strömman & Larsson och Jonsson, Sternhagen & Co. När all mark sålts avvecklades Hisingstad AB. Enligt Axel Jonsson tycks investerarna ha gjort rejäla vinster.

Genom kommissionslantmätaren A. A. Rönnbäck företogs laga skiften för Lindholmens och Lundby vassar, vilka var genomförda 22 april 1885. På förslag av Keiller fick områdets gator namn efter himmelens stjärnor, exempelvis Neptunus-, Jupiter-, Ceres-, Capellagatan (eller Kapellagatan, blev senare Pumpgatan). Hela det nya stadsplanerade området fick namnet Hisingstad (1893). Mellan 1891 och 1906 ingick området i Lundby municipalsamhälle som utgjorde en del av Lundby socken. 1880 bodde det 4 000 människor i Lundby socken, 1888 6 000, 1914 14 000 och 1916 hela 16 000. Förutom de här beskrivna bostadsområden hade bostadsområden växt fram också i Kvillestaden, kring Ramberget, Kvillebäcken, Brämaregården, i Färjenäs (Färjestaden) och på andra håll.

I början av 1900-talet fanns planer på ytterligare en utbyggnad av Hisingstad på det område som senare blev delar av Frihamnen och Lundbyhamnen, dvs mark som köpts av Göteborgs stad. Utbyggnaden genomfördes dock aldrig. 1906 inkorporerades hela Lundby socken i Göteborgs stad.

Istället beslutades att utnyttja området till hamnverksamhet. Göteborgs stadsfullmäktige beslutade den 16 februari 1911 att ur Wilhelm Röhss utdelningsfond för år 1910 anslå 110 000 kronor till bekostande av en utredning om läge, beskaffenhet och kostnader för en frihamn i Göteborg. Stadsfullmäktige beslöt därefter den 23 maj 1912 om en första utbyggnad av centralhamnen, och under tiden dessa arbeten pågick antogs, 1915, ett förslag om att centralhamnen skulle inrättas som frihamn. Marken i området köptes upp av Göteborgs stad och förutom staden var också staten som ägde Lundby prästgård och gruvbolaget Vieille Montagne markägare. På initiativ av ett flertal näringsidkare i staden bildades så Göteborgs Frihamns AB 1920. Delar av området förvandlades efterhand till vatten igen när Frihamnen och Lundbyhamnen byggdes.

Lundbyvass

Lundbyvass, planer och byggnader 1907. Där Strömman & Larssons snickerifabrik ligger anlades senare Lindholmshamnen, Området öster om Göteborgs Mekaniska Verkstads AB och fram till Kvillebäckskanalen, samt söder om Neptunusgatan utgör idag Frihamnen och Lundbyhamnen. Ungefär där Neptunusgatan är utlagd går idag Lundbyleden och Hamnbanan.

På kartan ovan syns företag som Andersson & Lindberg, Vieille Montagne, Qvillebäckens Mekaniska Verkstad och O. Mustad & Son på det område som kom att bli Frihamnen. Dessutom en del bostadshus.

Lindholmen och en bit av Lundbyvass 1923

Lindholmen och en bit av Lundbyvass 1923

Göteborgs Frihamn stod färdig 1922 och ägdes då av huvudsakligen privatägda Göteborgs Frihamns AB. 1943 tog Göteborgs stad över samtliga aktier i företaget. Göteborgs Frihamn användes ända fram till år 2000 för bananbåtar, men huvuddelen av hamnen lades ner på 1980-talet. Idag är området, efter att ha använts för färjetrafik till Storbritannien en tid, i stort sett tomt. I området planeras bostadsbebyggelse och där finns trots allt lite kontor, och lagerlokaler, ett stadsbad samt en liten park.

Götaverkens område 1932

Lindholmshamnen anlades 1938 och Lundbyhamnen åren 1946-52. Under krigsåren byggdes Lindholmshamnen till med stora kajskjul och under nästan femtio år var hamnen oceanhamn för styckegodsfartyg och senare bilar.

Lundbyhamnen var när den var nybyggd en modern torrlasthamn som till exempel hade balkonger på skjulen (för lastning av gods direkt på rätt våningsplan) och stora kajytor för hanteringen. Hamnen avvecklades 1989.

Den västliga delen av Lundbyvassen kom med tiden att helt upptas av AB Götaverkens varvsverksamhet. Sedan varvet lagts ner bit för bit och Lundbyhamnen har området istället blivit kontorsområde för en mängd olika företag med mera. Sverige Radio och Television hör till de som huserar i området. Den sista varvsverksamheten försvann 2016 och kvar står bara några kranar som minnen av en svunnen tid.

Lindholmen

Lindholmen 1932

Lindholmens historia är en annan. Lindholmen omtalas första gången 1333, då kung Magnus Eriksson daterar en skrivelse där. Befästningen låg på nuvarande Slottsberget och var en kungsgård som kallades borgen Lindholmen.

Arkeologiska undersökningar visar att en borg, även omnämnt som slott, har funnits där sedan åtminstone år 1250. Slottet gavs till Drottning Blanka som morgongåva vid hennes förmälning med kung Magnus. År 1410 hade slottet förfallit och kunde inte längre bebos. Efter detta upphör uppgifterna om själva slottet.

1607 förlänades Lindholmens säteri till holländaren Cornelius Corneliusson som ansvarade för uppbyggnaden av den nya staden Karl IX:s Göteborg. I början av 1700-talet var säteriet residens åt landshövding David Makeléer (död 1708).

1844 grundades Lindholmens varv av bland andra Theodor Wilhelm Tranchell (1815-1889) efter att denne förvärvat 1/32 av säteriet. Resten av säteriet köptes samtidigt av Göteborgs stad men fortsatte brukas av lokal bönder i Lundby. Säteriets mangårdsbyggnad som låg vid nuvarande Plejadgatan revs omkring 1920.

Efter laga skifte 1847 uppfördes omkring 1850 den närbelägna Lindholmens herrgård som fortfarande är belägen i Herrgårdsparken invid nuvarande Ceresgatan.

Kring 1875 fanns endast mindre rester av slottet kvar på Slottsberget, då bostäder kom att byggas på berget. Arbetarbostäder i trä byggdes i en enkel stadsplan och många av husen uppfördes av arbetarna själva i arbetslag. Slottsbergets bostäder byggdes på bohuslänskt vis, tätt som i ett fiskeläge. Centrala Lindholmens trähus liknade däremot Albostaden och byggdes även i tre våningar fram till 1906. Då inkorporerade Göteborgs stad Lundby socken inklusive Lindholmen. Trevåningshusen i trä förbjöds därefter. Istället byggdes det då landshövdingehus under en period.

Lindholmens gamla bebyggelse har bevarats i stor usträckning tack vare olika kampanjgrupper som funnits genom åren, från 1960-talet och framåt. En del hus revs på 1960-talet och 1970-talet men slutligen hindrades vidare rivningar år 1987. Lindholmens varv stängdes 1976. På 1990-talet tillkom småskalig bebyggelse inklusive hyreshus mellan Slottsberget och älven. Senare har hyreshusområden ner mot Sannegårdshamnen byggts på et gamla hamnområdet. Det gamla varvsområdet har förvandlats till skolor och kontor, Lindholmshamnen är också kringgärdad av kontor. Nu planeras för en större nybyggnad i norr, den så kallade Karlastaden. För att genomföra det bygget kommer många gamla industribyggnader att rivas.

Idag tror många att de områden som tidigare tillhörde Götaverken och Lundbyhamnen tillhör Lindholmen. Det gör de inte utan de områdena tillhör Lundbyvass även det tillsammans med Lindholmen och Frihamnen numera utgör delar av primärområdet Lindholmen. Stadsdelen Lindholmen är området mellan Lindholmshamnen och Sannegårdshamnen, Lundbyvass är mellan Lundbyhamnen och Lindholmshamnen medan Frihamnen är öster om Lindholmshamnen fram till Göta-älvbron.

417 är primärområde Lindholmen och 415 primärområde Rambergsstaden.

En guide till Göteborgs stadsdelar – Tingstadsvass, Ringön och Backaplan

1876 beslöt Göteborgs stad att förvärva Tingstadsvass för 300 000 kronor från Tingstads by, Aröds och Bällskärs gårdar. En regleringsplan för vassen antogs av stadsfullmäktige1877, gällande 135 hektar. Enligt kungligt brev 1881 beslöts att denna samt ytterligare en del av vassen skulle skiljas från Backa socken i Västra Hisings härad och införlivades med Göteborgs stad den 1 januari 1883.

Ringön är den södra delen Tingstadsvass och var orörd vassmark fram till ca 1880 då det började fyllas ut med mudder från hamnen. Syftet var att skapa en hamnanläggning på platsen. Åren 1882-1900 lades ca 3,7 miljoner kubikmeter mudder på Ringön. En kanal, Ringkanalen, lämnades runt området för att möjliggöra pråmtransporter. Ringkanalens djup anges på gamla kartor till 3,0 meter vid inlopp och utlopp och till 2,4-2,7 m i de centrala delarna.

Kanalen sträckte sig från mitten av Kvillebäckskanalen i en båge österut till Göta älv. Ringön blev förbunden med Hisingen genom två broar, Klaffbron i väster, mellan Frihamnen och Lundbyvassen samt järnvägsbron Frihamnsbanebron i öster mellan Ringön och Tingstad. Mitt på Ringön låg Frihamnens järnvägsstation.

På norra delen av Tingstadsvass som också omfattar en del av nuvarande Backaplan anlades åren 1907-1914 Göteborg-Tingstad-Sannegårdens Järnväg och diverse industrier, däribland Rosengrens kassaskåpsfabrik. fabriken byggdes dock i ett område på Backaplan som först inkorporerades när Backa socken införlivades 1948 eller kanske redan 1936 när en mindre del av Backa landskommun införlivades med Göteborg.

Tingstadsvass och Ringön 1923

Tingstadsvass och Ringön 1923

Mellan järnvägen och Ringkanalen låg Göteborgs första flygfält. Idag upptas det gamla flygfältsområdet av Kvillebangården och Rosengrens fabriker har rivits för att ge plats motorvägar och motorvägsmot.

Ringön 1932

Ringön och Frihamnen 1932

Då Götaälvbron skulle anläggas, drogs Hjalmar Brantingsgatan fram 1939 och en cirka 200 meter lång del av Ringkanalen lades igen. Ringkanalens återstående del lades igen 1958. Efter att kanalen fyllts igen förenades Ringön med resten av Tingstadsvass.

Vid stranden mot Göta älv fanns det fyra hamnanläggningar samt Frihamnen längst ut i sydväst.

Ringön kallas idag området mellan Götaälvbron och Tingstadstunneln (vilken ligger längre österut än vad Ringkanalens östra del gjorde) medan Kvillebangården nog anses ligga i Tingstadsvass. Den nordligaste delen av Tingstadsvass norr om motorvägen bildar tillsamman med delar av Kvillebäcken det område som kallas Backaplan. Officiellt har Ringön och Kvillebangården haft stadsdelsnamnet Tingstadsvass, men i modern tid har ingen kallat området för det. Frihamnen har sen Götaälvbron byggdes inte ansetts vara en del av Ringön eller Tingstadsvass.

Idag ingår Tingstadsvass, dvs Ringön och Kvillebangården, Backaplan, Kvillebäcken inklusive Gazaremsan, Brämargården inklusive Långängen, halva Bjurslätt, Tolered och Lundby villaområde i primärområdet Kvillebäcken.

Tingstadsvass med Backaplan, Kvillebangården och Ringön

Tingstadsvass med Backaplan, Kvillebangården och Ringön. Frihamnen längst ner till vänster.