Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Erik Stockenström

Ostindiska kompaniets superkargörer i Kanton

Från 1760-talet var det möjligt för superkargörer att stanna kvar i Kanton under perioderna mellan skeppens avgångar och ankomster. Den förste som kom att bli Ostindiska Kompaniets fasta superkargör i Kanton var Jean Abraham Grill. Ofta nämns dock Michael Grubb som den förste. Han var dock aldrig anställd som superkargör i Kanton utan drev egna affärer med Macao som bas. När Jean Abraham Grill kom till Kanton blev de två kompanjoner i en gemensam firma.

Även om superkargörerna tilläts stanna kvar i Kanton så åkte de i allmänhet till Macao där de skötte sina privata affärer i Ostindien. I Macao var levnadsförhållanden friare och bättre.

De exakta tiderna som de formellt var superkargörer är lite olika på olika ställen och källor. Har i allmänhet angett det år som de anlände till Kanton. Om det är okänt har jag använt uppgifterna som Sven T Kjellberg använt i sin bok Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813. Tyvärr har han på olika sidor lite olika uppgifter och då har jag använt ankomsttid för fartygen med vilka superkargörerna anlände eller sannolikt anlände som startår.

Superkargörer i Kanton, tid i Kanton

Jean Abraham Grill, 1762-68
Johan Fredrik Pettersson, 1766- ?
David Sandberg, 1766-76 ??
John Chambers, 1767-72
Jacob Hahr, 1769-75
Anders Arfwedson, 1770-77
James (Jacob) Maule d.y., 1772-80
Carl Henrik Forss, 1775- ?
Peter Johan Bladh, 1777-83
Olof Lindahl, 1779-85
Georg Johan Conradi, 1779-86
Erik Stockenström, 1780-86
William Chalmers, 1783-86 (93) ?
Fredrik Ulrik Peyron 1783 – (1792) ?
Johan Dassau, 1785-(1792) ?
Lars Gotheen, 1785-86 ??
James Chalmers, (1792) ? -1806
Anders Ljungstedt, 1798-1806
Jacob Gabriel Ullman, (1792) ? – 1806
Gustaf Palm, (1799) ? – 1807

Jean Abraham Grill bedrev omfattande egna affärer tillsammans med Michael Grubb. Grubb kom till Macao redan 1759 för att bedriva egna affärer och fick 1762 sällskap av Jean Abraham Grill. Den sistnämnde hade även barn med en kvinna i Macao. Jacob Hahr var i Indien under några månader innan han anlände till Kanton. Sannolikt hjälpte han Grubb & grill med deras affärer där. Dessa affärer involverade opiumhandel med smuggling av opium till Kina.

Lars Gotheen tycks ha dött redan första året i Kanton, Fredrik Ulrik Peyron bosatte sig i London vid återkomsten från Kanton.

Bröderna Chalmers tillbringade en del tid i Indien och deltog med all sannolikhet också i opiumhandeln. William Chalmers var exempelvis verksam i Bengalen åren 1986-93 och därefter var sannolikt brodern James Chalmers verksam där. De viktigaste affärerna i Bengalen var opiumhandel. Exakt när James Chalmers blev superkargör i Kanton är lite oklart, men 1806 var han det enligt Sven T. Kjellberg. Han anlände dock till Kanton 1792, men reste kanske vidare till Bengalen för att ta över broderns affärer. Troligen kan det handla om 1797 eller åren efter 1797 då British East India Company började utesluta alla mellanhänder i opiumhandeln och de oberoende uppköparna tvingades då bort från möjligheterna att köpa opium i Calcutta. William Chalmers åkte hem till Göteborg 1793.

Anders Ljungstedt blev kvar i Macao efter att han slutat som superkargör. Han drev därefter egna privat handel i Ostindien. Han var också svenska statens handelsagent för Kina. Fram till 1815 tillbringade han halva året i Kanton och halva i Macao, men därefter bodde han bara i Macao. Ljungstedt dog i Macao 1835.

Även Jacob Gabriel Ullman stannade kvar i Macao och konverterade dessutom till katolicismen. Han gifte sig där med en portugisisk kvinna, Rosa Minas och fick 4 barn varav minst två döttrar. En av döttrarna, Joanna Anna Ullman var gift med Joaquim José Ferreira Veiga. Ullman dog 1837 i Macao.

Förutom opium handlade de privata affärerna som de kvarstannande superkargerna ägnade sig åt också om låneverksamhet. De kunde låna upp pengar i Europa och sen låna ut dem till högre ränta till kinesiska handelsmän. Skillnaden på ränta kunde vara uppemot 10%. Bodmerilån till djonkhandeln var ett annat sätt att både låna och investera i den lokala handeln. Lasten var säkerheten när det gällde bodmerilån och räntan kunde vara uppemot 40% på sådana låna då riskerna ansågs stora. Bodmerilån till besättningar ombord på de svenska skeppen var ett sätt att föra hem kapital till Sverige. Lånen betalade ut i Kanton och betaldes tillbaks efter ankomst till Sverige och försäljning de varor besättningsmännen köpt för egen del i Kina.

Advertisements

Stockenström, Ostindien och Sydafrika

Erik Stockenström (1749–1788) föddes i Grythytte socken Örebro län. Studerade i Uppsala. Auskultant i bergskollegium 1766-03-10. Han var son till brukspatron Salomon Stockenström (1711-1783) och Catahrina Kalmeter (1713-?).

stockenströmKadett på Svenska Ostindiska Kompaniets (inte i det nederländska som det hävdas på en del internetsajter) expedition till Kina 1769. Skeppsskrivare på en resa med start 1772. Tredje assistent hos kompaniet 1774 och förste assistent 1776. Superkargör 1780 på Cron Prins Gustaf men bara på utresan då han därefter stannade i Kanton som fast superkargör för Ostindiska Kompaniet. Adlades 1784 som von Stockenström tillsammans med sin äldre bror Lars Stockenström. Han dog i Göteborg strax efter hemkomsten från Kanton.

Brodern Lars von Stockenström (1748-1803) blev brukspatron. Han var direktör för Avesta Koppar och järnbruk. År 1796 förvärvade han också Fagersta bruk. Även den yngre brodern Salomon Stockenström (1751-1811) adlades (1776) och blev brukspatron.

En syssling (inte kusin) till dem med samma efternamn kom också att ta arbete på ostindiefarare. Dock inte i det Svenska Ostindiska Kompaniet. Hans namn var Anders (Andries) Stockenström (1757-1811). Han reste från Sverige under våren 1781 och senare, 1782, återfinns han som ”quarter-gunner”, alltså ansvarig för 4 kanoner  på VOC-skeppet ‘t Zeepaard på väg till Batavia (nuvarande Djakarta i Indonesiem).

Han arbetade nio år på sjön med VOC (Holländska Ostindiska Kompaniet) på resor i Indisk Oceanen vilket inkluderade slavhandel, frakt och handel mellan Kapstaden, Madagaskar och Ostindien:

In September 1781 Anders Stockenström sailed from Texel as a quarter-gunner aboard a VOC ship, ’t Zeepaard. Scurvy broke out in the fleet when it reached the Equator, and when it reached Table Bay in December 1782, 1 202 of the 2 753 passengers and crew had died, and 915 were ill. Four of the most heavily armed ships, including ’t Zeepaard, sailed for Batavia, after four weeks, to assist in the war against the British. It is not known whether Anders sailed with the fleet, but two years later he was working as an assistant in the goods office in Cape Town, where he remained for some years.

Stockenström blev därefter bokhållare  för VOC i Kapstaden fram till 1793 då han slutade. 1796 blev han anställd som sekreterare till landdrosten i Graaff-Reinet i östra Kap och åtta år senare blev han själv landdrost. Under hans tid som landdrost uppstod en blodig och allvarlig konflikt mellan Xhosa-folket och boerbosättarna. De ledde till militära sammanstötningar och 1811 dödades Anders Stockenström:

During his eight years as landdrost – under Batavian rule until 1806, and then under British rule – the district experienced Bushman raids in the north and north-west, and an unsettled frontier with the amaXhosa. Public buildings were in need of restoration following the Khoikhoi/Xhosa invasion of 1802-03 (the Third Frontier War). While commandos were sent against the Bushmen, Anders also tried to reconcile the Bushmen by having game shot for them, and periodically giving them cattle.

When steps were eventually taken against the Xhosa in December 1811, Anders, in command of the burghers of Graaff-Reinet, occupied Bruintjieshoogte to protect the area north of the Zuurberg. The commandos of George, Uitenhage and Swellendam, together with the Cape Regiment, gathered at the Sundays River mouth and after Christmas, crossed the river to drive the Xhosa from the Addo bush.

On 27 December Col John Graham of Fintry sent orders to Stockenström to join the rest of the force at Coerney, where Col J G Cuyler (landdrost of Uitenhage) was in charge. Realising that this would leave the area north of the Zuurberg vulnerable to Xhosa attack, Anders went to discuss the matter with Graham.

He set out at sunset on 29 December 1811 with 24 men. About five hours later he encountered a number of Xhosa of the Imidange clan under Kasa on Doringnek, the watershed between the White and Coerney rivers, on the Zuurberg.

Relying on his popularity as the friend and benefactor of both colonists and indigenous peoples, Anders dismounted and went to meet the war party unarmed. He spent at least half an hour endeavouring to persuade Kasa to return to their country without bloodshed. But when he returned to mount his horse, the Imidange had surrounded his party and attacked, killing eight burghers and an interpreter. Four were wounded but managed to escape.

Han gifte sig där med Maria Geertruyda Broeders, dotter till Peter Caspar Brodersen från Rantrum i Slesvig som flyttat till Kap och hans fru Elsabe Cornelia Colijn. Anders Stockenström och hans fru fick fyra döttrar och fyra söner. Den som mest utmärkte sig var sonen Anders som på afrikaans kallades Andries Stockenström (1792 – 1864).