Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Nonnen

Lärjeholm

Lärjeholms gård ligger ungefär nio kilometer nordost om centrala Göteborg. Huvudbyggnaden ligger 150 meter från Göta älv och mellan gården och älven går E45:an och järnvägen. Gården vilar på en delvis okänd historia som går tillbaka till medeltiden.

Lärjeholm omnämns första gången i ett köpebrev från 1463 då riddare Erik Nipertz köpte en tomt av Ingegerd Magnusdotter och Jeppe Andersson. Nipertz var mellan åren 1457–1470 ståthållare på Älvsborgs slott. Nästa dokumenterade ägarbyte var när Gudmund Börjesson 1552 köpte Lärjeholm.Från 1600-talet och framåt beskrivs Lärjeholm som ett säteri. Danskarna brände ner Lärjeholms säteri 1645, men redan samma år byggdes det upp igen. Under nästan två århundraden fanns flera olika ägare, bland annat Jonas Alströmer. Andra ägare var bland annat, Ebba Leijonhuvud i början av 1600-talet, Lennart Torstensson, Isaac Browald (1688-1754) som var gift med Ingela Gathenhielm (-1729), änka efter Lars Gathenhielm (-1718), Claes Adam Wachtmeister som var gift med Christina Hall, Nils Ström, familjen Malm och John Nonnen.

Lärjeholm

Lärjeholm

Det är troligen Claes Adam Wachtmeister som låtit uppföra den huvudbyggnad som idag återfinns på Lärjeholm. I samband med detta tillkom två flygelbyggnader, varav den ena finns kvar. Den andra brann ner och återbyggdes aldrig.

Gården visar inga tecken på yttre förändringar sedan denna tid. Huvudbyggnaden är i sengustaviansk stil med sparsamma dekorationer i klassicistisk stil, tidstypiskt för en svensk herrgård. Den är symmetriskt utformad och har fasader i gulmålad locklistpanel med ett högt, valmat mansardtak. Huset är uppfört i två våningar med oinredd vind. Flygelbyggnaden är uppförd i samma gulmålade locklistpanel som huvudbyggnaden och har ett liknande tak.

På huvudbyggnadens framsida finns tre ingångar. Den centralt placerade huvudentrén på framsidans mitt var till för husets ägare och familj. De två yttre ingångarna leder till husets första våning där kök och utrymmen för tjänstefolk fanns. Den andra, finare våningen är den som ägaren och hans familj bodde i. Här är takhöjden och fönstren en aning högre än våningen under. Den inre planlösningen är i stort sett likadan som vid uppförandet.

I ett utrymme i källaren syns spåren från medeltiden. Källarutrymmet är i grovhuggen sten med ett lågt tunnvalvstak, och har klarat såväl eld som tidens tand.

Göteborgs Stad köpte Lärjeholms gård 1895. Anledningen till köpet var att kunna säkerställa kvaliteten på dricksvattnet till staden. Under egendomen finns ett stort sandlager genom vilket det tillrinnande vattnet från älven naturligt filtreras.

Under 1900-talet blev Lärjeholms gård behandlingshem. Från 1920 och framåt var gården hem för alkoholister, och från slutet av 1940-talet fungerade gården som en del av Lillhagens sjukhus. En restaurering av huvudbyggnadens exteriör gjordes 1984. I dag finns här ett motivations- och utredningshem.

Lärjeholms gård byggnadsminnesförklarades den 21 december 1973, och sedan 1991 ingår den i Higabs fastighetsbestånd.

Grunden i texten från Higab. Bearbetad och ändrad med uppgifter från flera andra källor.

Advertisements

Liseberg

Del 1 av 32 i serien Landerier

Staden Göteborg grundades 1621 och då övertogs den mark som vi idag kallar för Liseberg från Nya Lödöse. De vackra ängarna använde man först som betesmark för boskap av olika slag. På slätterna stod hästar och kor och uppför det vackra berget strävade getter och får. Tobak var en begärlig vara på 1600-talet och några driftiga herrar upptäckte att den bördiga jorden lämpade sig ypperligt för ett tobaksplantage. Piporna fylldes av väldoftande Lisebergstobak och man beslöt att även nyttja resten av jorden, som sträckte sig från Örgrytevägen och Getebergsäng ner till Mölndalsån.

De förmögna borgarna som gick och våndades innanför vallgravarna började gripas av gröna-vågentankar. Den ökade trafiken på trånga gator, dålig renhållning och krogarnas mångfald fick dem att drömma om en egen liten täppa för fritidsbruk på landet. Örgryte låg lagom långt bort!

Landeriet Liseberg – fast det hette inte så då – delades in i lotter, ungefär som man nuförtiden kan köpa eller hyra en kolonilott. Lotterna delades in i ”morgnar”. En morgon var precis så mycket jord som en man kunde plöja under en morgon. Förmögna herrar hyrde många morgnar. Cornelius Johan Canter hette en göteborgare, som odlade 87 morgnar. För dem fick han årligen betala 98 daler och 28 silvermynt.

Rådman Jacob Bratt övertog 1740 landeriet, som då kallades för det ”Brattiska plantaget”. Då kom de allra första byggnaderna. Det var plank och det var torkhus för tobaken. Jacob Bratt var en framåtsträvande herre, som startade ett stärkelsebruk som senare blev sockerbruk just där Rondo ligger idag.

År 1753 hade Jacob Bratt dött och hans arvingar sålde landeriet till Johan Anders Lamberg. Han var en mycket framgångsrik köpman – en rikskändis – och son till riksdagsmannen, gymnasielektorn och kyrkoherden i Lundby – Petrus Lamberg. Johan Anders var Sveriges störste klädeshandlare. En gång i Stockholm köpte han varor för tre tunnor guld i värde. Stockholmarna bleknade.

På sin tid älskade Johan Anders trädgårdar och sin fru. Han planterade ekar i parken och han byggde ett hus till sin hustru. Det hus som vi idag kallar Landeriet. Hans hustru hette Elisabeth Söderberg, men han kallade henne kärleksfullt för Lisa. Så fick Liseberg sitt namn. Johan Anders döpte området till Lisas berg, som så småningom blev Liseberg. Huset användes som sommarstuga. Det har forskarna räknat ut efter att ha funnit bouppteckningen efter Lisas död 1768. Varenda spegel, vartenda litet sängbord fanns upptecknat, vartenda krusat örngott och varje liten soppslev. Men där fanns inte ett ord om någon silverservis. På det viset begrep man att makarna ägde ett hem i Göteborg med silverservis, och det var där man vistades under vintern.

Sockerfabriken utvecklades på egen hand. 1773, när Johan Daniel Bestman var bas, arbetade där en gesäll, tre drängar och tre arbetskarlar. Sockerbruket bytte ofta ägare, men landeriet Liseberg behölls av arvingarna efter makarna Lamberg till 1793. Då kom sex oroliga år, för köparen hette major Johan Henrik Rosenschütz! Han var bara 30 år, men hade hunnit med åtskilliga häpnadsväckande bravader. Till exempel hade han lyckats bli portförbjuden på alla Gustav III:s fester på slottet i Stockholm.

Johan Henrik och hans första fru bodde i huvudstaden några år, för de tyckte att Göteborg var i bonnigaste laget. När Johan Henrik återkom till Göteborg hade han fortfarande kvar en del av fadersarvet att sätta sprätt på.

Han anlände till Liseberg i en förgylld vagn dragen av sex eldiga hingstar och med en fantastiskt utstyrd zigenare på kuskbocken. Åskådarna trodde först att det var en exotisk kung, men vande sig med tiden.

Johan Henrik ägnade inte mycket tid åt Liseberg, hittade en ny fru i Borås 1798, men snart övergav han både henne och Liseberg och flyttade till Marieberg, nära Kungälv. Där hade han ett fullständigt harem och anordnade överdådiga fester. Gästerna hämtades även sommartid i släde. Men det gick utför med Johan Henrik, som till slut dog på fattighus i Stockholm.

För Liseberg gick det bättre. Kommerserrådet Andreas Andersson köpte Liseberg, restaurerade huvudbyggnaden och invigde den 1801 med en jättelik bal. Det är det hus, som idag är Wärdshuset och som ritades av stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg. Prosten i Örgryte välsignade huset och fyrverkeriet syntes till Vinga. Det var fest och stil och många internationella besök av framstående kulturmänniskor.

Sen gick det utför ett tag. Liseberg köptes av en köpman, som höll sig på fel sida av lagen. Han förvandlade parken till en operationsbas för en jättelik smugglarverksamhet. Dyrt tjuvgods smugglades med fartyg från utlandet och skeppades nattetid i land i Askimsbukten. En del smuggelgods kom även landvägen. Liseberg med sin fantastiska natur erbjöd många intressanta skrymslen. Från Örgrytevägen och Mölndalsån kom massor av dyrbarheter och gömdes på området.

När köpmannen åkt fast, kommit på obestånd och dött, hittade man många finurligt gömda dyrgripar från utlandet i parken.

Den 20 februari 1808 brann sockerbruket ner. Det var en våldsam brand, men stadens brandmän lyckades rädda herrgården och det lambergska huset.

1819 köptes Liseberg av handlaren Olof Melin, som också ägde gården Olivedal vid Slottsskogen. Hans intresse för Liseberg var dock inte stort och snart var det dags att sälja – med god förtjänst.

John Nonnen var född i Liverpool och en passionerad trädgårdsälskare. Han var den som införde dahlian i Sverige och Liseberg pryddes av dahlior så fort han köpt marken. Alla byggnader klädde han med vildvin. Han övertog de vackra byggnaderna med möbler och skjulen med trädgårdsredskap. Allt köpte han – utom två jättelika speglar, som fanns i nuvarande Wärdshuset. Av dem kunde hans döttrar bli alltför fåfänga, menade han. Familjen, som bodde en period i Frankrike, hade flytt undan Franska Revolutionen – engelsmän stod inte högt i kurs – till Hamburg. Snart intogs staden av franska trupper och familjen tvingades upplåta sitt hem till Marskalk Jean Baptiste Bernadotte, som senare blev Kung Carl XIV Johan i Sverige. Familjen reste vidare och kom så småningom till Göteborg.

Lisebergs landeri

Lisebergs landeri (Idag Wärdshuset).
Den egentliga landeribyggnaden var dock inte detta hus utan låg mittemot.

John Nonnen började driva sockerbruket vid Klippan tillsammans med Carnegie. Och John var en friskus, som varje dag promenerade från hemmet på Liseberg till jobbet. Folk på Södra Vägen ställde klockorna efter honom. I hemmet talades engelska. Äldsta dottern Fanny, född 1800, tog en engelsman till make. Det var pastorn Morgan. Efter ett storstilat bröllop i nuvarande Wärdshuset, där familjen bodde, flyttade Morgan och Fanny in i huset mittemot – Landeriet.

Det fanns inga rosa grindar mot Örgrytevägen, men två eleganta portvaktsstugor av timmer. Mellan dem portar av trä; två små för fotgängare och två stora för ekipage. Prunkande rabatter fanns där Lisebergshallen nu ligger. Alla unga herrar, som spankulerade på Örgrytevägen kastade blickar in mellan trägrindarna – inte av intresse för rabatter, utan för de vackra systrarna Nonnen: Mary, Emily, Charlotte och Ann. Men alla förblev ogifta.

De höll Göteborgs enda litterära salong och berömda göteborgare besökte ofta hemmet. Den 22 februari, när fru Nonnen och Emily fyllde år, fick de anställda punsch klockan fyra och fick därefter beskåda gästernas intåg. Där kom Viktor Rydberg, Oscar Dickson, domprosten Wieselgren, vinhandlare Broddelius och cigarrfabrikör Lampe. Emily, som blev känd i hela landet när hon redigerade den kortlivade ungdomstidningen Talltrasten, drog sig ofta tillbaka till Lusthuset, där hon och systern Mary målade och skrev små böcker för barn. De älskade systrarna bodde på Liseberg till sin ålders höst i början av 1900-talet.

En gång tänkte järnvägen dra en räls tvärsöver Liseberg. ”Där bor visst bara ett par gamla tanter.”, sa man. Då blev det ett ramaskri i hela stan och Liseberg räddades. Den enda brodern Nonnen – Edward – var den som definitivt stoppade järnvägen. Han hade flyttat till Degeberg i Västergötland, där han grundade rikets första lantbrukshögskola. Redan i ungdomen på Liseberg tog han emot trädgårdselever, så dagens prunkande park har en rik tradition bakom sig.

Hur gick det sen?

Stan köpte parken. I husen hade man hyresgäster. Bland andra Ebbe Lieberath, scoutpionjären, som bodde med sin livliga familj på Landeriet. Det roligaste han visste var när hans bror vaknade och slog huvudet i taket…

– Jag undrar om barn har lika roligt nu som jag hade på Liseberg, sa han när Liseberg blev nöjespark i samband med utställningen i Göteborg 1923. Det är något han kan vara helt säker på!

Texten ursprungligen publicerad på en gammal version av Lisebergs hemsida.