Skärgårdsverk, dvs både sillsalteri och trankokeri, som uppfördes av Johan Cahman i början av 1750-talet vid Röda Sten väster om Klippan i Göteborg. 1761 anlade han också ett gjuteri intill för att gjuta grytor till trankokerier. Möjligtvis bedrev han också ett sillrökeri på platsen en kort tid.
Grytgjuteriet använde ny teknik som kom från England, en så kallad reverberugn. Tekniken innebar att tackjärn och skrotat gjutgjärn kundes mältas i en ugn där stenkol användes som bränsle men utan att kolet kom i kontakt med järnet. Förutom utrustning till trankokerier och sillsalterier tillverkade gjuteriet utrustning för många kvarnar runt Göteborg. 1770 var gjuteriet det omsättningsmässigt (57 267 dlr smt) nästa största företaget i Göteborgsområdet efter familjen Coopmans ylleväveri som hade en omsättning på cirka 60 000 daler silvermynt.
År 1772 såldes anläggningen (salteri såväl som gjuteri) till Christian Arfvidsson & Söner och samma år producerade sillsalteriet nästan 9 000 tunnor sill och produktionen förblev stor under 1770-talet. Det var vid denna tid det största sillsalteriet i Göteborgsområdet. Magnus Ahlrot tycks också ha ägt 1/6 av skärgårdsverket liksom von Gegerfelt. Ungefär 40 fat tran producerades 1792. Därefter minskade produktionen vid verket till omkring 3 000 tunnor salt sill och 20 fat per år på 1780-talet. Arfvidsson lät bygga om både salteriet, trankokeriet och gjuteriet.
1773 producerade gjuteriet grytor, kastruller, kittlar, mortlar, fyrfat, stekpannor och brandjärn. dessutom vikter, bakugnar, spishällar, brättspelshjul till fartyg samt torkugnar till sockerbruk. Gjuteriet hade vi denna tid 7 anställda.
I slutet av 1780-talet steg tranproduktionen kraftigt till 120 fat år 1790 för att sedan minska igen till omkring 5 fat per år. Under samma tid producerades 1 000 till 2 000 tunnor salt sill per år, men en ökning år 1800 till över 3 000 tunnor sill och 50 fat tran. Christian Arfvidsson dog år 1799 och verksamheten vid anläggningen minskade. Sillsalteriet tycks ha avvecklas i slutet av 1790-talet. Produktionen minskade samtidigt mycket kraftigt.
1806 såldes det hela via en offentlig auktion till G.B. Santesson & Söner för att 1815 (då var sillsalteriet nedlagt) säljas vidare till A.M. Prytz. De viktigaste produkterna vid denna tid var gjutjärnsdelar till kvarnar och fartyg men storleken på produktionen vara bara hälften så stor som 1780- och 1790-talen. 1823 lades gjuteriet ner.
Ungefärlig produktion i tunnor sill utvalda år, årtal, ungefärligt antal tunnor
1772, 8 700
1773, 7 200
1779, 3 800
1780, 2 400
1783, 3 200
1785, 1 000
1786, 1 600
1787, 1 200
1788, 200
1789, 400
1790, 600
1792, 1 200
1793, 1 800
1794, 1 200
1795, 2 000
1796, 800
1797, 500
1798, 600
1800, 3 200
Ungefärlig produktion av tran utvalda år, årtal, ungefärligt antal fat tran, ägare
1772, 40
1773, 35
1779, 15
1780, 15
1783, 20
1785, 8
1786, 50
1787, 8
1788, 10
1789, 50
1790, 115
1792, 70
1793, 25
1794, 5
1795, 5
1796, 2
1800, 50
1789
Notera att de flesta silsalterier och trankokerier inte var igång varje år och de år som redovisats är de år som det finns produktionssiffror för.
Källor:
- Johan Pettersson, Skärgårdsverken i Bohuslän: trankokerier och salterier under 1700-talets sillfiskeperiod, 1999.
- Hallén, Olsson, Rosengren, Sandberg, Majornas historia – Krig och oxar, sill och socker, 2007
- Per Hallén, Handel och sjöfart under det stora sillfisket, Unda Maris årsbok 2004-2008, 2008
- Anton Larsson, The Hunt for Red herring, 2018
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.