År 1864 framlades till Göteborgs stadsfullmäktige ett förslag till brandordning, enligt vilken det skulle finnas fyra brandstationer i staden: en i stadshuset, en på Stampen, en i mitten av Majorna och en i Redbergslid. Det beslutades att det i stationen vid Redbergslid skulle förvaras två så kallade distriktssprutor (brandsprutor). Någon särskild brandvakt krävdes ej, utan det skulle skötas av sex extra brandmän som skulle ha sin bostad i grannskapet. Deras lön bestämdes till 50 riksdaler om året. Till en kostnad av 1 656 riksdaler, uppfördes 1865 ett stationshus, ett spruthus vid nuvarande Ånäsvägen 8 i det som skulle bli kvarteret Renen. Brandmännen skulle ha skyddsutrustning, vilken bestod av rock och byxor av segelduk för 15 riksdaler per styck.
År 1906 revs det gamla stationshuset, och en ny station byggdes vid hörnet av Höke- och Olskroksgatan i 22:a kvarteret Dovhjorten i Olskroken, som stod klart 1905 efter ritningar av Emil Billing. Adressen var Olskroksgatan 21 A- Hökegatan 10. Stationens bemanning var från starten: en brandmästare, tre brandförmän, och tolv ordinarie brandmän som tjänstgjorde tre dygn i följd och ett fritt dygn. Dessutom fanns nio extra brandmän med beredskapstjänst var tredje dygn. Stationsutrustningen bestod av: en öppen utryckningsvagn, en ångspruta, en stegvagn och en ambulansvagn. Hela brandväsendet motoriserades 1923.
Olskroksstationen upphörde den 1 juli 1956, samtidigt med invigningen av den toppmoderna brandstationen vid Torpagatan i Kålltorp. Huset innehöll därefter bland annat en tvättinrättning och från 1959 öppnade Frälsningsarmén ett härbärge för ”lösdrivande pojkar.” År 1964 flyttade fritidsverksamheten Olskroksgården in i huset. Brandkåren fick från 1972 förvara sina gamla föremål här, och det fanns planer på ett permanent brandkårsmuseum. Men trots ett kommunfullmäktigebeslut, anslogs aldrig medel för ett museum. Huset revs den 2 februari 1978, mot Historiska museets, Industrimuseets och stadsdelsföreningens vilja.