Albert Adam Ranft, född 23 november 1858 i Stockholm, död 5 oktober 1938 i Stockholm var en svensk teaterchef och teaterman. Han var son till snickarmästare A. F. Ranft och Katarina Amalia Ranft, född Reijhell. Var från 1878 gift med skådespelaren Alma Helin och från 1893 med skådespelaren Lisa Ranft, med vilken han hade barnen Kajsa Ranft, operettsångare, och Nils Ranft, skådespelare.
Ranfts debut som skådespelare är oklar men sommaren 1875 tog han anställning i F. Nelsons resande teatersällskap, året efter spelade han i den danska skådespelaren Magda von Dolckes teatersällskap i Örebro och sedan i Kurt Tivanders operettsällskap, en större och mer välkänd grupp. Till 1884 var han engagerad vid olika ambulerande teatersällskap samt vid Södra teatern och Mindre teatern i Stockholm, och övertog sedan ett teatersällskap efter August Lindberg som han reste runt med i landsorten 1884-1886 som direktör och regissör.
Ranft engagerades 1886-1890 som regissör och skådespelare vid Stora teatern i Göteborg och hos Hjalmar Selander 1890-1892. Han blev åter självständig genom att överta driften av teaterverksamheten vid Stora teatern i Göteborg samtidigt som han drev ett kringresande teatersällskap 1892-1893. Hösten 1893 fick han en stor framgång med Frans Hedbergs översättning av det danska sagospelet Et Folkesagn, vilket försvenskat och anknutet till lokalsägen om Ljungby horn och pipa fick heta Ljungby horn. Huvudrollerna spelades av Anders de Wahl och Constance Gottschalk och pjäsen gavs på Storan i Göteborg, i Malmö och på Djurgårdsteatern i Stockholm totalt 117 gånger på mindre än 10 månader.
1895 övertog Ranft Vasateatern i Stockholm, och drev därmed samtidigt scener i två olika svenska städer. Till Vasan knöt han skådespelarnamn som Anders de Wahl, Tore Svennberg, Julia Håkansson, Gerda Lundequist och regissören Harald Molander, som satte upp seriösa dramatiska verk som Ibsen och Shakespeare. Albert Ranft betecknades på tidigt 1900-tal som Stockholms teaterkung; han var under en tid chef för samtliga sju privatteatrar i Stockholm: Vasateatern 1895-1928, Svenska teatern 1899-1925, Södra teatern 1900-1926, Östermalmsteatern från 1903, Kungliga teatern från 1908, Oscarsteatern 1906-1926 samt Djurgårdsteatern somrarna 1892-1896 och från 1898. Dessutom drev han Stockholmsoperan en tid kring 1908-11, Alhambrateatern 1919-1923 och Stora Teatern i Göteborg som ägare 1899-1917. 1903 hade Ranfts företag omkring 400 fast anställda och nästan lika mycket tillfälligt anställd personal.
Svenska teatern på Blasieholmen kom att bli Ranfts huvudscen, dit ensemblen från Vasateatern flyttade. På Svenska teatern premiäruppfördes flera pjäser som har satt avtryck i teater- och filmhistorien, bland annat Strindbergs Ett drömspel, och teatern ansågs allmänt vara i klass med Dramaten. Hans övriga teatrar hade lättare repertoar med Södra teatern som scen för lustspel. Troligen användes en del av inkomsterna från teatrar med folkligare repertoar ibland för att finansiera verksamheten på Svenska teatern.
Ranfts försök att driva Stockholmsoperan var ett riskabelt företag då operan redan gick dåligt. På det förlorade han mycket pengar, liksom på ett par andra felsatsningar. Filmen blev en allt värre konkurrent om publiken och ett par år in på 1920-talet fick Ranfts företag ekonomiska problem. 1925 brann Svenska teatern, som visserligen var försäkrad men Ranft hade inte råd att reparera och inreda på nytt. 1926 gick hans företag i konkurs. Han startade om på nytt, men gick igenom en ny konkurs 1929.