Kråkestan var en kåkstad som växte upp på sluttningen till Kråkstadsberget (Nordhemsberget) från Breda vägen i Masthugget i norr. Centralt genom området gick Dahlinsgatan (Dahlins gata). Huvuddelen av husen växte upp i dåvarande Majorna utanför stadsgränsen från början och mitten av 1800-talet. I slutet av 1800-talet revs husen för att ge plats åt stenstadsbebyggelse. Dahlins gata var uppkallad efter familjen Dahlin som var sillsaltare och redare i Göteborg vid slutet av 1700-talet och fram mot slutet av 1800-talet. Familjen innehade egendomen Johannedal som låg ungefär vid hörnet av nuvarande Vegagatan och Prinsgatan. Sannolikt arrenderades marken av Älvsborgs kungsladugård.
Johannedal innehades (sannolikt arrenderade han marken av Älvsborgs Kungsladugård) av Samuel Dahlin i början av 1800-talet och hans ättlingar därefter intill 1880-talet när egendomen styckades. I slutet av 1800-talet ägdes egendomen av A. Malmsten. Den avstyckade villan kallades Nymanssonska villan efter byggmästaren som byggde den och kanske också bodde där. Han byggde många av landshövdingehusen i Vegastaden tillsammans med C.G. Larsson som var förmyndare för Samuel Dahlins arvingar.
CRA Fredberg skrev så här om Dahlins gata:
Minnens i Dahlins gata? De små lustiga husen, handelsträdgården med de majestätiska popplarna, det stora trähuset mitt i en klunga av kåkar och brandgavlar, vilket skvallrade om bättre dagar, om herrgårdsliv och soliditet?
Gränden passade alldeles förträffligt ihop med Breda vägen. Samma prägel av idyll och fattigdom. I småstugorna där som vid den större färdeleden bodde plankbärare från Masthuggshamnarna, sjömän och tullnärer och jag skulle kunna nämna många av dem som figuranter i smugglaräventyren på 1840- och 50-talen. Ty för sådana var trakten som skapad, nära stadsgränsen som den låg med stigar över ängarna och genom dalgångarna söderut, med mörka vretar mellan rucklen och staket, med prång och hagar, svårtillgängliga vindar, bodar och källare.
Hejderidare och andra tullnärer hade också ett gott öga till Breda vägens och Dahlinsgatans boställen, men för tre kvarts sekel sedan eller så gällde det att se upp och inte släppa pistolen, när terrängen undersöktes. Ty lika ofta voro dessa nästen lönkrogar och venustempel, som hyggliga bostäder, och blusmännen baxnade inte för att sätta kniven mellan en tullkarls revben, när de voro ute på lurendrejarstråten.
När Breda vägen och Dahlins gata uppslukades av nyregleringen och de nya långgatorna bebyggdes, försvunno många gamla minnesrika ställen.
Bort gingo Fröjdeborg och Skådeplatsen, där Göteborgs sjömannasällskaps skyddslingar en gång i tiden hade sin fristad i det gamla sjömanshemmet. Av dess fridfulla trädgård finns inte ett spår. Borta de små väna ställena på Sofieberg, omkring Sjölejonet, Victoria, Stenshult, Johannesdal och Skogsledet. Borta den lilla stugan vid Breda vägen, där skalden Wadman bodde några år omkring 1820, eller kort efter det han blivit bofast i Göteborg.
Bebyggelsen på berget och kring Dahlins gata revs i början av 1900-talet för att ge plats åt stenstadsbebyggelse. Den nya stadsdelen fick namnet Olivedal, men kvarteren på Nordhemsberget kallades även i fortsättningen ibland för Kråkestan medan kvarteren med landshövdingehus i dalgången på Dahlins äng kom att kallas Vegastan efter Vegagatan. Landshövdingehusen revs i huvudsak på 1960-talet och ersattes med lamellhus.
Ett svar på ”Kråkestan”