Skräppekärr

Landeri  (12:e roten tomt 2), som arrenderades ut som jordbruksmark till Lärjeholms gård mellan 1753 och 1844, därefter som en fristående enhet. Fram till 1753 rådde oenighet om vem som ägde marken, men den brukades av ägaren till Lärjeholm:

Sedermera och på Carl XI:s befallning uppgjorde Landtmätaren Erik Kuus år 1696 en geometrisk Karta, med beskrifning, öfver besagde hemman. Enligt denna Karta var visserligen Quibergshemmanens jordfigur lika med den nuvarande, så att gränsorna utgjordes i Norr af Lerje eller Lerjeholms egor, i Nordost af Utby, Mellby och Laxby byars i Partilleds socken utmark, i Sydost af Utby egor, i Söder af Säfveån och dess fortsättning genom Gamlestadsån, samt i Wester af Götha elf; men Skräppekärrsmarken, hvarunder Alelyckan hörde, innehades den tiden af egaren till Lerje och tilldömdes staden först genom Härads-Rättens dom af den 25 Sept. 1752 samt derefter träffad förlikning, som af Lagmans-Rätten den 9 September 1753 blef fastställd.

Mangårdsbyggnaden Lafin (La Fin) uppfördes kring 1870 och revs på 1970-talet. Innan dess låg gårdens huvudbyggnader på en annan plats, längre söderut på egendomen.  1855 var det denna byggnad som kallades Lafin.

Skräppekärr 1790. Från karta framställd till Jubileumsutställningen 1923.

Skräppekärr 1855

På Skräppekärrs mark uppfördes på 1880-talet en anläggning för att hantera latrinerna i Göteborg stad. Anläggningen sköttes av Göteborgs Renhållningsverk:

Det renhållningssystem, som då infördes, utvecklades i Göteborg tämligen oberoende av förhållandena i andra städer och blev något ganska säreget  för denna stad. Det var inte något tunnsystem, som brukligt var annorstädes, utan latrinen uppsamlades i gårdarna i ovan jord stående, på järnräls  gående träkistor, som voro lika långa som avträdena. Kistan tillverkades  av tjock plank och tjärades. Dagligen tillblandades av renhållningsverkets folk släckt kalk, som förvarades i en täckt lår å gården och påfylldes vid behov. I en del fastigheter med större lägenheter inrättades även våningsklosetter, vilka tömdes i gårdens avträdeskista genom lägenhetsinnehavarnes egen försorg.

Avträdeskistorna tömdes en gång i veckan och innehållet transporterades först i kärra till Gullbergsvass, där det lastades på järnvägsvagn och fördes ut till Skräppekärr för att beredas till kalkpudrett. Detta tillgick så, att den råa pudretten utbreddes i tunna lager på stora, öppna torkbottnar, vilka för regnets skull voro skyddade med tak. Efter några dagars mellanrum vändes och omrördes massan ånyo, och på detta sätt fortfor man undan för undan, ända tills massan blev intorkad och dess konsistens i det närmaste pulverformig — ett mycket tidsödande arbete. Under varma sommardagar eller då det var gott torkväder, kunde intorkningen försiggå hastigt nog, men under hösten och vintern var det mycket besvärligt och det mesta måste lagras till kommande vår.

Den torra, färdiga kalkpudretten tömdes på säckar eller lastades direkt på järnvägsvagn och såldes till lantbrukare.

Några år efter det renhållningsverket hade börjat sin verksamhet, infördes torvmull i stället för kalk som blandningsmedel i avträdeskistorna i högre belägna fastigheter, såsom å Otterhällan, Nilssons berg, Masthuggsbergen m. fl. dylika ställen, emedan såväl torvmullen som den färdiga torvpudretten till sin vikt voro betydligt lättare än resp. kalken och kalkpudretten och därför mindre ansträngande att transportera å de branta gatorna i dessa stadsdelar. Torvpudretten transporterades till Gullbergsvass, där den lastades på järnvägsvagn och såldes direkt till lantbrukare, utan att först behöva fraktas till och bearbetas vid Skräppekärr.

Vad köksavskräden och sopor beträffar, samlades dessa hopblandade utan åtskillnad i runda baljor, en eller flera i varje gård och hämtades i vagnar, som vid sopbryggorna tömdes i pråmar, vilka därefter bogserades uppåt älven till avnämare, som tingat på dem på förhand.

Från början sköttes latrinhanteringen av ett privat bolag, Göteborgs Pudrettberednings AB. Latrinahnateringen i Skräppekärr kan sägas ha vari en moderna efterföljare till de nederländska bönder som på 1600-talet innehade flera av landerierna i det område som tidigare var Nylöse stad, däribland Marieholm, Gamlestaden och Kviberg. Dessa bönder köpte stora mängder köksavfall och gödsel från invånarna i Göteborgs stad:

Gödseln var betydelsefull för jordbruket och på 1770-talet fraktades stora mängder ut från staden till landeriernas jordar. På Bakaregården fanns till och med en man anställd som dagligen körde 3–4 körningar in till Göteborg för att hämta gödsel, latrin och sopor. De andra landeriinnehavarna gick inte lika långt men många göteborgare körde gödsel till sina gårdar antingen med kärror eller på pråmar. Det starka beroendet av gödsel ledde till att det fanns en allmän oro för prishöjningar eftersom man fick betala för den gödsel och latrin man lät hämta.241 Gödselpriset spelade en stor roll i kostnaden för nyodling då man första året la ut 400–500 lass på tunnlandet. Det gjorde att man i det beskrivna exemplet på landeriet Qviberg först på tredje året kunde börja räkna med någon vinst från nyodlingen. I Barchaeus resebeskrivning från 1773 finns indikationer på att bruket av stora mängder gödsel, mer än den egna boskapen producerade, funnits redan under de holländska böndernas tid. Barchaeus beskriver att på det tidigare holländska landeriet Qviberg, men även på andra landerier, fanns en inhägnad vid vattnet för den gödsel som fraktades med båtar från staden. De skall ha kallats kajen efter ett holländskt ord kaj som enligt Barchaeus betydde stängsel av brädor med tre väggar. Kooi på nederländska betyder hållare eller bur.

La Fin (Skräppekärr). Foto: Sven Sjöstedt. Licens: CC-BY-NC-ND

Renhållningsverket som idag heter Renova har än idag verksamheter i Skräppekärr, en sorteringsanläggning och en återvinningsanläggning (Alelyckan). I övrigt finns Alelyckans industri- och handelsområde och Alelyckans vattenverk på Skräppekärrs och Lärjeholms gamla marker. Alelyckan var ett torp i utkanten av Skräppekärrs marker.

Skräppekärr, 1921. Lafin till höger mitt i bild. Tjänstebostäderna nordväst om Lafin finns kvar än idag. Från 1923 års kartverk som gjordes till Jubileumsutställningen.

Andra källor: Kulturmiljörapport 2018:01, Kulturmiljövision Göteborg förstärkt: Landerierna