Sjukhusspionen är benämningen på en man som då hette Jan Lindqvist och som anställdes på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg på 1970-talet för att kartlägga medlemmar i KPML(r), de nuvarande Kommunistiska Partiet. Det gjordes en mängd utredningar om ärendet utan att någon nånsin kom fram till den fulla sanningen. Den sista rapporten publicerades av Säkerhetstjänstkommission (SÄKO) som en del i en offentlig utredning år 2001, SOU 2002:95. Nedan publiceras inledningen och sammanfattningen (avslutningen). Författare till rapporten var Lars-Olof Lampers.
Sjukhusaffären i Göteborg 1975 av Lars Olof Lampers
1 Inledning
Den 22 oktober 1975 avslöjade Aftonbladet att säkerhetspolisen hade en agent placerad inom Göteborgs sjukvårdsförvaltning. Detta var naturligtvis uppseendeväckande i sig, men då justitieminister Lennart Geijer efter några dagar offentligt förnekade uppgifterna, började rykten cirkulera om att den hemliga militära underättelsetjänsten IB tillsammans med personer inom det socialdemokratiska partiet var involverade. Efter någon vecka gjordes den första utredningen som slog fast att det trots allt var säkerhetspolisen som låg bakom agenten och att orsaken varit att undersöka kopplingar mellan vissa sjukvårdsanställda och utländska terror-organisationer. Samtidigt hade händelsen anmälts till justitieombudsmannen Gunnar Thyresson. I april 1976 lade JO fram sin utredning. Han fann att det var sant att SÄPO begärt att få en kontaktman vid förvaltningen men kunde i övrigt inte skapa full klarhet kring händelserna. Han ansåg sig dock inte kunna rikta någon kritik mot de inblandade tjänstemännen.
Efter viss debatt i massmedia på hösten 1977 utreddes saken på nytt, denna gång av justitiekansler Ingvar Gullnäs. Resultatet, som presenterades i maj 1979, gav enligt utredaren själv inte ett tillfredsställande svar på frågorna om vad som egentligen hade utspelats i Göteborg. En bilaga till utredningen, som behandlade eventuell IBinblandning, hemligstämplades. JK begärde nya bredare direktiv av regeringen i syfte att skapa klarhet. Ett nytt utredningsdirektiv kom bara en månad senare, men uppdraget gick inte till Gullnäs utan till en juristkommitté bestående av tre personer. Utredningen fick i uppgift att utreda de frågor som JK lämnat efter sig rörande den militära underrättelsetjänsten IB och dess eventuella koppling till sjukhusaffären. Kommittén kunde konstatera att inget framkommit som tydde på militär inblandning i affären.
Trots att sjukhusaffären således granskats av fyra utredningar och dessutom också varit uppe i riksdagens konstitutionsutskott och i riksdagsdebatter, har ingen bild framkommit som övertygat om vad som egentligen förevarit.
De stora frågorna kring sjukhusaffären har främst kretsat kring den s.k. sjukhusspionens, d.v.s. Jan Lindqvists huvudman. Var det SÄPO, IB eller det socialdemokratiska partiet? Det fanns, märkligt nog, fog för misstankar i alla riktningar.
[…]
4 Avslutning
Något samband mellan anställningen av ”sjukhusspionen” och IB har inte kunnat påvisats. Däremot torde kopplingen mellan Jan Lindqvist och den till IB på olika sätt knutne Leif Andersson ha varit besvärande nog. Särskilt det faktum att Leif Andersson endast någon månad innan Lindqvist avslöjades tillsammans med två andra socialdemokrater deltagit i en kurs i Elmérs regi, bör ha varit tillräckligt för att oroa personer inom både regeringen och SAP. Inte minst mot bakgrund av att partisekreteraren Sten Andersson och ordföranden i Göteborgs arbetarekommun, Sven Hulterström, vid något tillfälle anslutit sig till kurssällskapet. Under kursen hade också Leif Andersson till Ingvar Paues överlämnat en lista på namn han fått från säkerhetspolisen, antagligen genom Jan Lindqvist. Under 1970-talet hade också Andersson och flera andra socialdemokrater i Göteborg haft löpande kontakter med Birger Elmér och Ingvar Paues. Samtalet gällde då ofta extremvänsterns aktiviteter på arbetsplatserna.
Säkerhetspolisen låg aldrig bakom några krav på att en särskild kontaktman skulle anställas vid sjukvårdsförvaltningen. Ansvaret för detta är enbart Leif Anderssons och motiven är inte alldeles lätta att förstå. Emellertid torde Andersson ha ansett det viktigt för partiet att få in en duglig person i förvaltningen. Socialdemokraterna inom Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF) var enligt Andersson ”väldigt passiva” inom sjukvårdsförvaltningen. Andersson medverkade därför till bildandet av en socialdemokratisk fackklubb där Jan Lindqvist omgående efter sin anställning kom att inta en framträdande position som sekreterare. Genom detta kom Andersson och Lindqvist att sammanträffa omkring en gång i månaden. Men det är också högst sannolikt att Andersson sett Lindqvist som lösningen på vad han ansåg vara påtagliga brister i säkerheten inom sjukvården. Flera av dem SÄKO talat med – personer som känner Andersson väl – har emellertid framhållit att man inte bör läsa in för mycket i detta; Andersson betraktas som ”gråsosse” och skulle, för vilken anställning som helst, alltid rekrytera en socialdemokrat.
För dem som gärna sett att IB låg bakom sjukhusspionen finns dock tröst. I början av 1974 hade Ingvar Paues frågat Leif Andersson om denne kunde sätta honom i samband med någon som hade goda kunskaper om extremvänsterns verksamhet i Göteborg. Andersson ordnade då så att Paues kom i kontakt med en socialdemokratisk ombudsman vid Eriksbergsvarvet, Bertil Levin. Det är ju numera känt att Birger Elmér och Ingvar Paues, i linje med vad JK Gullnäs kom fram till i sin utredning, faktiskt fortsatt med övervakning av svenska medborgare inom landet. Levin var en del av denna apparat. Hade det varit Levin och inte Lindqvist som avslöjats 1975 hade det blivit synnerligen problematiskt för regeringen, SAP och IB. Levin hade nämligen, till skillnad från Lindqvist, så vitt är känt ingen koppling till säkerhetspolisen.
Kommentarer
Birger Elmér var chef på IB (nuvarande KSI) inom militärens säkerhetstjänst (numera MUST) och Ingvar Paues arbetade på IB.
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Ett svar på ”Sjukhusspionen”