Matts Holmers, fiskardräng – ostindisk kapten – godsägare i Roslagen

1928 berättade den då 81-årige hemmansägaren Olof Alhström i »Hagas»-gården på Arholma för en frågvis museiman:

»Den första kapten som gick från Stockholm till Kina var barnfödd här. Han hette Holmers och han hänger i Vätö kyrka.»

Som prov på lokal historietradition antecknades detta yttrande. Två år efteråt kom det till nytta — som allt gammalt traditionsstoff förr eller senare måste göra. Vid sökandet efter saker, som voro lämpade att belysa Sveriges utrikeshandel och särskilt sjöfarten på Ostindien under frihetstiden fick samma museiman i vårt lilla, men kvalitativt förnämliga marinmuseum stifta bekantskap med kapten Matts Holmers kvarlåtenskap. Det var samma man, vars minne levde på Arholma. Här framträdde det i en så konkret gestalt, att där egentligen bara fattades själva ansiktet för att hela mannen skulle stå för en. Och det ansiktet kom tillrätta litet längre fram, ett klokt, väderbarkat och välrakat och något stramt ansikte, som vi på de följande sidorna få roa oss att känna igen i de karaktärsdrag, vilka kunna utletas ur hans kvarlämnade ägodelar och papper och ur andra källor.

Företaget är inte så meningslöst, som det kan synas. Kapten Holmers var inte den förste som seglade från Stockholm till Kina. Han var en stor man på sitt sätt, men näppeligen utanför Vätö socken. Det finns ingen anledning att förmoda, att han hade snille — åtminstone inte i annan bemärkelse än ordet ägde på hans tid, d. v. s. att han var en läraktig och kvicktänkt karl. Överväldigande rik var han inte, som vi skola se, utan bara välbärgad efter sin tids förhållanden. Och hans karriär, den må nu ha varit aldrig så mirakulös, sedd från hans egen och hans anförvanters synpunkt, var inte alis av historiska mått. Endast födelsebyns minnesgodhet, sockenkyrkans trogna monumentvård och en stor pietet hos efterkommande i flera släktled ha vi att tacka för, att han inte försvunnit i det mörker, som en gång barmhärtigt skall breda sig över oss alla — ohistoriska människor.

Och just därför har kapten Matts Holmers förtjänt sin plats bland svenska kulturbilder. Ty kulturhistorien söker det typiska, och han var typisk. En svensk skärgårdspojke, som seglat på svenska kölaroch, med den svenska demokratiens rätt, nått så högt han kunde om skeppsbord, slutar han sina dagar på en skärgårdsö som herreman och ägare till ett gammalt svenskt gods. Född i fattigdom under Karl XII:s tid, gör han sitt maritima och kommersiella uppsving med frihetstiden och ingår i sitt otium med den gustavianska människans nyktra filosofiska och enkelt förnäma värdighet — svensker man i svensker dräkt. Det är ett århundrade som avspeglar sig i hans anspråkslösa levnadslopp.

Till en början låta vi honom själv berätta: »En sann och Upricktig Lefvernes Beskrifning och Personal». Denna märkliga skrift står attläsa i ett i grönt pappband bundet foliohäfte, som ursprungligen innehållit »Räkningar för Skieppet Stockholms Slott A:o 1758», men där fem blad gott skrivpapper, upptagande självbiografien, senare inhäftats. Praktiskt och sparsamt. Dokumentet är skrivet med vacker och driven stil, och ingalunda kaptenens, som varken är vacker eller driven, samt tämligen skapligt stavat och interpunkterat. Det tycks vara skrivet efter diktamen, och får man döma av en anmärkning, som kaptenen med egen hand bifogat, och som börjar »Min söta, man måste obserwara», torde skrivaren ha varit en kvinnlig anförvant, troligen hans hustru. »Som allom är wetterligit», börjar självbiografien, oavsiktligt självmedvetet, »at jag är född uti Arholma uti fattigdom åhr 1712 d. 15: Maij. Och under mina tilltagande år, under ganska träget arbete efter mina swaga krafter kunde jag så godt som intet få tillfälle at lära någon ting uti bokliga wettenskaper för fattigdom och dagligt arbete men den nådige Guden som såg mig för än jag berädd war, och tänkte gjöra något af mig at lera och bese hans dråpeliga werk, både till lands och watten, som sädan nådeligen har hulpit mig uti så många farligheter, som jag får hädan efter berätta.

På mitt 24 Åhr war jag sinnat at fara till Upsala och begynna till at Studera till Präst, men ner jag begynte tänka litet, du är en stor och stark yngling och komma dit, och en liten skolgåsse skulle få sitta och lära mig! Men det var mig olideligt, jag fattade den Resolotion at gå till siöss, war och till Stockholm i den tanka, men som försynen war nådig, törhända at jag på det sättet undwek någon olycka, nödgas jag at uti 4 Åhr wara hemma hos min bror och moder till 1737.»

Vi avbryta nu självbiografien för att, i den mån det är möjligt, gissa oss till den realitet, som ligger bakom de korta orden.

Matts Holmers’ far hette Per Olsson och förekommer skriven i Simon Simonssons gård i Arholma 1688 liksom också 1708, då som son i gården (adopterad?). Gården heter ännu i dag »Simes» och har som bomärke ett S. Per Olsson måste ha varit född omkring 1675 och gifte sig 1697 med Ingrid Matsdotter, dotter till Mats Persson i Arholma. Utom anteckningen rörande Pers och Ingrids vigsel har jag i de ganska svårläsliga kyrkböckerna hittat vår hjältes dopnotis: »1712 d. 15 maj Christnades Per Olufs barn i Arholma Matz. fad(drar) Matz Erson i Arholma, Eric Matson i Öfverlöpe s. Maria Persdotter i Arholma s. Marita Matzdotter ibidem». Till notisen har en senare hand vid barnets namn fogat anteckningen: »Sedermera Ost: Cap. Mat: Holmers» — 1715 döpes »Per Olufs barn i Arholma Maria». Emellertid har Matts också haft en bror, såsom framgår av hans egna anteckningar, och denne har levat ännu 1758. I längder från 1700-talet finna vi också bland andra möjliga Perssöner i byn en »unge Olof Persson», som dock, när han år 1765 avlider vid 65 års ålder kallas »gl. Ol. Persson». Han bör vara född 1699 i slutet av året och bör, som älste sonen ha burit farfaderns namn. Ytterligare stöd för antagandet, att det är han som är Holmers’ bror, utgör en anteckning i dödboken för 1756: »Olof Perssons moder Ingrid Matsdotter». Ingrid är ett ovanligt namn på Arholma under denna tid. Per Olsson och hans hustru Ingrid ha sålunda haft sönerna Olof och Matts och dottern  Maria. Senast 1715 har Per tillträtt »Simesgården». Detta år står han skriven för 2/7 i Arholma. År 1719, olycksåret, då ryssarna brände och härjade, ser man, att han givit pengar åt de fattiga. Han tycks icke ha blivit gammal, ty när Matts blir så stor, att det är tal om hans framtid, måste han ju tillsvidare uppge sina planer för att hjälpa sin mor och bror.

Arholma by är vid denna tid åtminstone till en del frälse under Lidö gods, som tillhör Rålambska ätten. Åtminstone är det fallet med Simesgården. Fattigdomen är kanske inte så stor, relativt sett, så länge fadern lever, men blir säkert tung för änkan och de två pojkarna. Det är dagsverken och skatter som trycka, och tiden är ond under dessa år. Inte bara rysshärjningarna, men också många andra plågor trycka Upplands kustbefolkning, som måste ha avsättning för sin saltade strömming och förtjänster på sjöfarten — som lotsar och sjömän — för att hjälpa upp vad som brister i fråga om jordbruket. Fiskare och sälj ägare ha de säkerligen också varit, varenda man härute, och det är väl havet, som hjälpt dem över nödåren.

Av den gamla 1600-talsbyn finns inte mycket i behåll i våra dagar. Men från 1700-talet torde en stor del av de präktiga sjöbyggnader härstamma, som ligga i en målerisk klunga vid »Österhamn» och utgöra det förnämsta minnesmärke över fiskarböndernas gamla kultur, som vi äga på denna del av kusten. Inne på Björkölandet lågo den tidens förnämsta båtbyggerier, där jakter och skutor — rospiggarnas föregångare — tillverkades i stor skala. Arholmabönderna, som icke ägde tillräcklig skog för att idka båtbyggeri, fingo väl i regel nöja sig med att i sina storökor, riggade med ett råsegel som de gamla vikingaskeppen, fara på fiske eller sälresor, och dessemellan draga not på sina egna varp. Så snart tiderna förbättrades, sjöfarten kom igång och det blev pris på strömmingen, återhämtade de sig också snabbt efter ofreden. Vad som finnes kvar av byggnader och bohag från 1700-talet i gårdarna vittnar snarast om ett visst välstånd. Och när hemmasonen Matts Persson därför, tjugofemårig, pigg och vaken, liten, men stark och vig, ger sig hemifrån, torde han inte ha behövt hysa någon oro för sin mors och sina syskons bärgning. Han kunde helt ägna sig åt sin egen karriär.

Vi återgå till hans egen skildring, som nu hunnit fram till 1737.

»Geck ifrån Stockholm sent om hösten, för Kåcksgosse med 3 plåtars lön i månan, fast jag var stor och stark, kom uti Juldagarna uti Norrsiön uti en farlig storm, som ref sunder alla wåra Segel, och miste Rolet (—rodret), wi war lastat med Jern och stål. Julnatten slingrade hela lasten löst åt en sida, sedan kom wi ändteligen som wrak till lands vid Trunhem (= Trondhjem) utarbetade till Kropp och sinnes Krafter utan at wara widlöftig, kom hem efter ii månars resa
åhr 1738.»

Den unge sjömannens karriär blev sedan förvånansvärt snabb, om man vågar tro på hans egen berättelse, som tydligtvis är gjord på gamla dagar och bevisligen är tämligen hoprörd och en smula tendentiös. Sålunda får han redan 1739 hyra som »qvartermästare» på Ostindiska kompaniets skepp Riddarhuset. Denna post — det fanns i regel 4 på vart och ett av Companiets skepp under äldre tider — stod i rang och avlöning närmast över matroserna, och ett års seglation efter »kocks-gåsse»-tiden är onekligen rätt kort för att hinna så högt. Men Matts var ju relativt gammal och mogen och säkert sjövan från barndomen. Den första Ostindienresan blev för resten lång och äventyrlig nog som lärospån. »Riddarhuset» gick ut från Göteborg i mars 1740. »Kom till Ostindien, men intet kunnat hinna fram. Måste emot vår vilja ligga öfwer i 6 månar på en Röfware plats, der wi natt och dag måste gå med laddade gewär, och om nätterna gå till not och skaffa oss födan och wada uti wattnet ibland de grymma och farliga Crokedyler och detta uti 6 månar, si Guds nåd som bewarade mig som altid skulle wara den förste».

»Riddarhuset» var, enligt J. F. Nyströms tabell över kompaniets skeppsfart, ute från 22 mars 1740 till 18 okt. 1742, nära 31 månader, en ovanligt långvarig resa även för den tidens förhållanden. Hur stor manspillan den kostade finns ej antecknat. Samma skepp förlorade på sin nästa resa, 1743—45, inte mindre än 32 man. På Holmers nästa resa, med skeppet Göteborg, som avgick 14 mars 1743, och där han redan synes ha avancerat till lärstyrman, måste man på grund av proviantbrist ligga 5 månader i Batavia. »Led mycken nöd för stormar, Liung Eld och Åskedunder och en Grufwelig hetta, der miste vi 35 man uti den starka hettan.» På hemresan grundstötte »Götheborg» i sista stund »på en Klippa utanför Älfsborg, och både jag och flera officerare miste wårt gods».

Härefter tjänstgör vår hjälte flera resor på »Printz Gustaf)) och »Adolph Fredric» som 2:e styrman, icke utan diverse äventyr, särskilt vid den farliga, alltid vintertid företagna utresan över Nordsjön och Biscayabukten. Hans styrmansfullmakt för Printz Gustafs resa till Ostindien, daterad 20 nov. 1746, är det älsta dokument rörande hans anställning i Companiets tjänst som finns bland de bevarade handlingarna.

Åt en följande resa, enligt Holmers börjad 1754, men i verkligheten företagen från april 1753 till juni 1756 med skeppet »Printz Carl», ägnas en utförligare skildring än åt någon föregående. Av resans ovanliga längd, 38 månader, kan man ju förstå, att den bör ha varit äventyrlig. »Under utresan miste wi stor rån och stor stången uti en grufwelig storm och siögång, så att det war fåfängt at tänka på Lifs bärgningen. 100 mil ifrån landet, lastat med jern och stål, kåppar och bly, elfenbens tänder–.» Lyckligen anlända till »Suratt uti Mogols Rike», »som skall wara den wackraste wederleken der på Kusten» hade de oturen att råka ut för en ovanligt svår storm »som intet på 100 Åhr har warit der». Tre ankartåg brusto och skeppet räddades endast tack vare att strömankaret höll. »Grund och grufliga bankar war intet ett stenkast ifrån oss»–»ett grufweligt mörker och en ström som en starkaste Elf.» — Andra voro inte så lyckliga. »Det war en Röfware plats och Röfwaren hette Angry. Han hade 100 galeijer som låg och passade på oss, han war ock ute om natten uti stormen då 50 Galeijer af hans omögeligt kunna stå emot så låg der så många döda kroppar, swarta, och Galeijerna låg som isyrja och dref.»

Denna förskräckliga händelse tål kanske vid att något närmare skärskådas, ty icke ens i Ostindien torde rövareflottor om hundra galärer ha förekommit var som helst och Surat, den förnämsta hamnstaden på Indiens västkust under denna tid, torde väl näppeligen vara avfärdat med benämningen »rövareplats», om det också kunde ta sig ut så från en enkel och ärlig svensk sjömans synvinkel.

Ombord på skeppet »Printz Carl» fanns under denna resa en både intelligent, väl underrättad och mycket skrivande man, Chr. Henrik Braad, vars å ämbetets vägnar avfattade journal och dagbok — han var denna gång ännu blott skeppsskrivare, men avancerade sedermera till superkarg — ge oss en något utförligare bild av vad som skedde på Surats redd dagarna omkring den 5 november 1753. I Grant Duffs History of the Mahrattas, ett av den indiska historiens klassiska verk, finna vi en del kompletterande upplysningar om samma händelser. Saken är den, att vår käre Matts Holmers och hans skeppskamrater hade råkat in i en infernaliskt krånglig storpolitisk härva, där holländska, engelska och diverse indiska intressen voro hopplöst invävda i varandra. »Rövaren Angry» kunde nog göra skäl för namnet, men officiellt var han chefen för den framåtsträvande marattiska statens flotta, Tuladji Angria, medlem av en ryktbar sjökonungasläkt med högkvarter i Bassein. Han hade inkallats av en av de parter, som under denna tid, medan Stormoguls makt var engagerad på annat håll, sletos om väldet i Surat. Detta parti stöddes ursprungligen av holländarna och hade lyckats tillvälla sig makten i kamp mot den av engelsmännen stödda motparten. Efter segern blevo emellertid segrarna sinsemellan oense. »Amiral Sidi», den ene av dem, officiellt en av Stormogul till Surats skydd utsedd flottbefälhavare av afrikansk börd, hade tagit stadens kastell i besittning, och för att få honom därifrån hade Saffdarkhan, hans förre bundsförvant och numera Surats härskare, inkallat Tuladji Angria. Emellertid beslöto de stridande kort före »Printz Carls» ankomst att hänskjuta tvisten om kastellet till kejsarens skiljedom och allt var frid och försoning, helst sedan engelsmännens ombud på platsen mr. Lamb, av en lägligt och hastigt påkommen död tvungits att upphöra med sina intriger. Men olyckligtvis glömde man att göra upp med Angria och hans maratter, som ju aldrig kommit till användning, vadan denne herre med sin flotta tog sig för att blockera Surat. Det var just den 2 november som denna plan sattes i verket, och  olyckligtvis råkade en av det svenska skeppets lastbåtar med 600 lispund järn och en del privat gods i maratternas händer. Ehuru den svenske kaptenen, Elphinston, »först med lämpa och sedan under hotelser lätt fordra godset tillhakas och lätt efterfråga orsaken till dylikt förfarande, och äfwen at wisa, det sådant ohämnat ej kunde tålas, lätt lyfta anckar i tancke at angripa flottan och med force tvinga den till raison» hade det hela nog avlupit utan större skada för Angria. Ty han gick bara in på grunt vatten dit det djupgående svenska skeppet ej kunde följa honom. Olyckligtvis för honom lade sig en annan makt i saken. »Natten mellan den 5 och 6: te opwäxte en storm, hwars make Inwånarne försäkrade öfwer 50 år förut ej försports på denna årsens Tid» — (alltså inte hundra, käre Matts Holmers!). Flera europeiska fartyg voro i största fara, men endast en engelsk »galwatt» med 20 europeer gick under; »hwad Maratterne angeck så blefwo de alldeles förströdde. Deras Galwatter gingo mästa delen i sanck med sin besättning, och Grabbarne (något större segelfartyg), sedan de kapat sine Master, nödgades drifwa på Landet».

Braads skildring stämmer ju rätt bra med Holmers — bara med den icke obetydliga skillnaden, att de 100 galererna, av vilka 50 gingo under, enligt hans nyktrare beräkning bestodo av 14 »galwatter» och 3 »grabbar». »Lite ljuga pryder tal» heter det, och inte kunde gamle kaptenen ana, att det, som han berättade för sin fru, skulle komma att granskas på detta sätt efter hundrafemtio år! Men så kan det gå!

Under färden från Surat till Kina säger sig Holmers på grund av kaptenens sjukdom ha fört fartyget under fem månader »på denna farliga och oroliga kusten». Äntligen anlända till Canton blevo de liggande i 17 månader, innan den dyrbara lasten var såld och ny last intagen och råkade till yttermera visso ut för en eldsvåda ombord.

»Ändtligen kom vi till Götheborg efter en 40 månars resa, som jag kan säga at jag intet war utur skjeppet under en så lång och beswärlig resa.»

1756 gick Holmers enligt egen uppgift ut med »Stockholms slott» som 2. Capitain — en titel som han tycker om, men som alldeles saknas i rullorna, där posten näst efter kaptenens kallas i:e styrman. Ej heller stämmer hans uppgift, att han 1758 blev kapten på »Stockholms slott». Däremot fick han detta sitt troligen första skepp år 1761. Slutligen förde han »Lovisa Ulrica» på hennes år 1766 påbörjade, lyckosamma resa. Vid hemkomsten gick Matts Holmers iland. Hans mer än trettioåriga sjömansliv var tillända. När han kommer så långt i sin självbiografi, anser han egentligen, att intet mer är att berätta. I stället ser han tillbaka: »Nu mina wenner, när jag tänker på, huru underligen Gud har hulpit mig, så må jag wist hafwa orsak till at tacka, och säga jag är för ringa till ali den nåd och barmhärtighet som Gud har bewisat mig, usla och eländiga stoft–-.))

Ja, det förefaller verkligen, som om Matts Persson från Arholma skulle ha vissa orsaker till denna och många andra fromma suckar, som fylla återstoden av hans levernebeskrivning. Allt hade gått honom väl i händer. Han kom ut vid en tidpunkt, då kompaniet led stor brist på sjöfolk med högre utbildning. Att hålla engelskt befäl på fartygen hade visat sig inopportunt ur flera synpunkter. Och svenska sjömäns erfarenheter sträckte sig under 1700-talets förra hälft inte till de långa traderna. Därav förklaras säkerligen till någon del den snabba karriär som denna knappt mer än skrivkunnige, om också säkert ovanligt begåvade och driftiga Arholmapojke gjorde. Att han inte låg på latsidan kan man taga för givet. Det finns anteckningar gjorda på blanka sidor i skeppspapper, som han omhänderhaft och som hamnat bland hans kvarlåtenskap, vilka ge oss en ganska god bild av hans lärda mödor. Se t. ex. på följande matematiska sats ur en bok från den resa, han som z:e styrman gjorde på »Printz Gustaf» 1746—48.

»Addera Lengden af fremsta ock aftersta hwfwdtåg till samans ock den suman halfwera ock det halfwa suman multijpiseras med så många tal hwfwdtågen äro På masten ock den suman wisar huru mycket hwfwdtågen innehålla utom tackelhangaret wilcket måste legias til Sama Suman af want tråsen.» Säkert en praktisk och fullt användbar regel för den som begriper den, men varken mönstergillt uttryckt eller stavad.

Vad som vid sidan av navigationen tycks ha upptagit vår hjältes mesta tid har dock varit yrkets kommersiella sida. I detta avseende är han en typisk son både av sin näriga roslagsstam och sin merkantilistiska tid. Sjömannens yrke var ju från början intimt förbundet med köpmannens, och Ostindiska kompaniet räknade från början med, att varje man ombord skulle göra affärer. Visserligen avskaffades år 1748 den rätt till fri frakt för en viss mängd egna handelsvaror, som dittills ingått i såväl manskapets som befälets avlöningsförmåner. Den »Ordres och Instruction för Capitainen Mathias Holmers» som utfärdats för resan med »Lovisa Ulrica» innehåller också stränga bestämmelser om, att inga »som hyttor om Skeppsbord hafva» få »deruti bärga några Vahror eller något annat än sine Kläder och förnödenheter på resan, vid confiscation och böter». Inga andra kistor än de med »Compagniets märke märkte–måge i Skeppet insmygas, emedan alt hvad vid Skeppets hemkomst emot detta förbud befinnes vara uti Skeppet insmygt, skall utan anseende till Person vara confiscabelt förklarat, och ägaren vara sitt arfvode eller månads och privilegii penningar förlustig». Dessa privilegiipenningar och andra kontanta gottgörelser hade nämligen just införts i stället för den avskaffade »fria föringen». En blick på den tryckta kaptensfullmakten visar också tydligt, vad kompaniets uppfattning om kaptenens ställning i detta hänseende inneburit. Den innehåller, utom stipulerandet av löneförmånerna — 100 d. smt i månadspenningar och hela 18,000 d. smt i »privilegiepenningar», så gott som uteslutande alla slags förbud och kontrollbestämmelser, avsedda att förhindra, att kaptenen hemför det minsta grand av säljbara varor för egen del. Emellertid är det som bekant mycket som står i lagar och förordningar, utan att man återfinner det i verkliga livet. Och går man igenom de tämligen utförliga kassaböcker och kladdar, som finnas i vår vän kaptenens kvarlåtenskap — en indiskretion som i kulturhistoriens intresse väl må anses förlåtlig — ser man ej heller på den sista resan något annat spår av det uttryckliga förbudet mot privat affärsverksamhet, än att räkenskaperna över denna nu i regel äro förda av kaptenen själv, medan han förut haft hjälp av skeppsskrivaren. Sålunda reser han ut med 3,000 daler silvermynt lånade av sin trogne affärsvän bokhållaren Jonas Malm Erichsson i Göteborg (även han i kompaniets tjänst) »på Bodmerie à 32 procent», och på samma villkor lånar han på genomresan i Cadix 600 spanska Pesos Duros. Vad skall en väl avlönad skeppskapten — med 18,000 daler smt i privilegiepengar — med sådana summor till sådana procent — på en resa till Ostindien? Jo, därom lämnar kassakladden tydligt besked. Affärerna börja omedelbart. Det första uppslaget i den långsmala boken är rubricerat Diverse Wahror kiöpte i Stockh. och Gborg sam sålde på Resan.

Det är tjära, kimrök, Helsingeduk, rött vin och franskt brännvin och rökt sill, men också
1 Gullgalonerad Wäst något brukt
1 st. Chineskt tyg » »
1 Sammets Råck » »
1 West » »
något porcellain » »
allt försålt uti Cadix. —

I Cadix, där konsul Bellman (Carl Mikaels farbror) är alla ostindiska kapteners gode vän och hjälpare, förser sig Holmers inte bara med personlig utrustning, utan främst med »Rotta Wijn» och »Zeres Wijn» i så pass ansenliga kvantiteter, att bara »tull och omkostningar» gå till över 23 piaster (såvitt jag kan se just då — 130 daler smt). När man strax därpå ser, att han sålt 4 1/2 pipa och ett qvarterfat Xeres i Canton med en genomsnittlig vinst av 100 %, förstår man, varför kaptenens vinkällare den gången, liksom troligen alltid, är så välförsedd.

Nästa uppslag i kassakladden heter:

»Lånt till Följande af Besättningen om Bord.)) Och så komma de, man efter man, från Constapelsmatherna ”Wernstedt och Sittman och båtsman Rodalin ned till jungman Berg, extra Cadetten Jung och Gåssen Carl Margraf. Det rör sig om summor från 20 piaster till 1, men det tycks som om varenda man ombord, med undantag av officerarna, figurerar i detta konto. I en tidigare kassabok, från resan med »Stockholms slott» fyra år tidigare, står varenda man för motsvarande summor »pr Bodmerie Conto». Nu är det kaptenens personliga lån. Det är hela skillnaden. Att det är fråga om samma sak, nämligen besättningens privata, av kaptenen förvaltade affärsverksamhet, skulle man kunna gissa sig till, också om inte kladden sedermera upptoge långa listor på inköp i Canton. Där är en sida med »Påclain» (här har Holmers varit sin egen bokförare), upptagande bl. a. »Puns Bohlar», »Kyll Påtter», »saldagerer», »såss skållar», »Något Smått Possytyrer», »En the Sarwis för Norelius» och »i st. D:o för Mademoisel Berg». Sammanlagt köper han porslin för 83 »thell» (taels) »Skal Recknas för 1 1/2 Ricksdal. Warge thell». — Fortsätta vi granskningen, finna vi att han köpt olika sidentyger för över 400 taels, däribland svart och rött »piling», »exra goda Silckess-dukar», »Chintiu sammeter», »sartiner», »blomera Padysoy» samt flera broderade kjortlar. Av »Bengalea Warer» köper han diverse nankiner, vidare »grofwa Gingang», »fint blommerat Mossling», »fina Röda halssduckar» med mera till omkring 150 taels värde. Under rubriken »Lacverat Waror» förekommer bl. a. en lackerad byrå, ett d:o bord, snusdosor av silver och perlemor, 200 målade papper à 4 taels (tapeter), 4 st. fruntimmershattar, 16 st. solfjädrar och 2 st. »Fruntimmer af Jebiss» — allt detta och mycket mera av den sorten, rokokomänniskornas salighet och délice, för 65 taels. Om man skulle envisas att tro, att han köpt allt detta för eget bruk, tas man obarmhärtigt ur den villfarelsen, när man kommer till den sida, där han antecknat »Inkiöpt i Canton för Eget Bruck ano 1767». Det är ett konto på sammanlagt 116 taels, där man ser, vad den numera i ett betydligt välstånd levande kaptenen kostat på sig. Det är bl. a. parasoll, käpp, tre fina snusdosor, gardiner i kammaren, säng, kuddvar och lakan, nya skjortor och »lårfoder» av Cantonlärft, en rosenträs-skrivlåda, urband, silkesvantar, sänggardin i rundhuset, två tigerskinn, tre par engelska regarnsstrumpor och sex par blå dito, en rosenträsbyrå, sex ljusstakar av vit metall, 2 buteljer med snus och en sockertång.

Hur en så rikhaltig last av privat gods kunnat komma ombord och iland, utan att kaptenens ombordvarande principaler, »hrr super-chargeurer», lagt sig i saken, är en gåta, som möjligen får sin lösning under en annan rubrik i samma bok, där det under »Bekommit på Bodmerie» bl. a. förekommer: »af Herr Premier Superchargeuren, à 32 procents Premie 100 spanska pesos duros», »af Herr Superch: Pettersson at betala 3 m. efter hemkomsten 314 floriner, 15 st. Holl. B:co» etc. Samma dag har kaptenen själv lånat »Assistenten Herr Alexander Adelswärd» 100 pesos, lieutenant Krusenstierna har fått samma summa och likaså Skrifwaren Bladh. Tydligen har kaptenen egentligen bara förmedlat dessa bodmerilån åt de underordnade. Det var sålunda i en anda av ömsesidig hjälpsamhet som kompaniets befullmäktigade ombud, skeppets sjöbefäl och de civila tjänstemännen ombord tolkade och efterlevde de stränga instruktioner, som de
medfört från Göteborg!

Återvända vi nu till den avlånga kassakladden, finna vi här och där på dess blad åtskilliga upplysningar om, vart det i Kina inköpta godset med tiden tagit vägen. Det bör betonas, att vi intet få veta om, på vad sätt det kommit i land och undgått att komma med i de stora auktioner, vid vilka kompaniets laster regelbundet såldes. Alltnog — det har kommit i land och t. o. m. till stor del hunnit upp till Stockholm, innan vi råka det på nytt. Vägen — den hör till kapten Holmers’ och de andra companitjänstemännens affärshemligheter, som de tagit med sig i graven.

En mycket stor avnämare, vars namn förekommer en enda gång i räkenskaperna efter den sista sjöresan, heter (såvitt jag kan se) Anton Mataxas. Denne har köpt varor för icke mindre än j,jjo daler kmt. Vem han är, var han bor, vad slags landsman han är, framgår ej. Bokhållaren, sedermera direktören J. Malm Eriksson vid Ostindiska kompaniet betalar ut ännu större summor — en gång ej mindre än 7,545 d. kmt — men hur mycket därav som är vinst på gemensam handel och hur mycket som är återbetalning på tidigare lån få vi ej veta. De två herrarna voro i alla fall sedan gammalt kompanjoner.

Men också andra köpare förekomma, och det mera regelbundet. Den ena är en jungfru Caroline Sundgren (eller Sundgran) vid Kornhamn, den andre är herr Anders Berg i Brunnsgränd. Båda köpa huvudsakligen siden- och bomullstyger, jungfrun dessutom en hel del galanterivaror, medan Berg tycks ha intresse även för te, soja och kryddor. De ta i allmänhet ganska små partier åt gången — för något tusental daler kmt. — och betala litet i sänder, delvis med varor, såsom då jungfru Sundgren en gång gottgör kaptenen med en kapprock, en annan gång med ett gammalt skåp.

Även helt små affärer försmås ej. Så säljer Holmers på källaren Stiärnan i Stockholm en ankare arrack till 75 plåtar, samtidigt som han köper 1/2 ankare franskt vin för 8 plåtar. Affären torde böra ses i samband med den tidigare nämnda »Ordres och Instruction», vilken kaptenen haft att rätta sig efter under resan med Lovisa Ulrica. I dess § 48 heter det: »Till förnödenhet på Resan bestås vähl Officerarna rum för nödig Arrack, men icke till Sahlu vid hemkomsten –». Det bör sålunda antagas, att den på Stiärnan försålda arracken av kapten Holmers förvärvats inom landet. Detsamma gäller också de 12 kannor av samma svåråtkomliga vara, som han sålt åt herr Ingeniören Westman »jämte 12 koppar och fat med en kanna samt en Gingangs West».

Nog nu med indiskretioner av detta slag. Låt oss i stället se till, vad kaptenen kan ha förtjänt på denna lilla bisyssla, som dock endast utgjorde en obetydlig del av hans inkomster, och som väl snarast satt i som en gammal vana från hundåren, då kompaniet ännu fann det lämpligt att låta sina sjömän avlöna sig själva genom kramhandel. Jämförelser mellan vad Holmers betalt i taels eller piaster och vad han fått in för samma vara i svenskt mynt låta sig verkligen göra, tack vare hans detaljerade anteckningar. Det visar sig då, att han nöjt sig med förhållandevis måttliga vinster, varierande mellan 25 och 50 procent. Räknar man med riskerna och de dryga kostnaderna för lånta kapital — bodmeripremien är regelbundet 32 procent — är det ganska litet. Det vittnar också om, att denna privathandel med ostindiska lyxvaror var ganska omfattande och att priserna på grund härav höllos rätt lågt nere. För en fattig sjöman betydde en dylik tillökning på lönen, om han eljest var av den driftiga och sparsamma sorten, i alla fall möjlighet till ekonomisk förkovran, och tvivelsutan ha vi att häri se ursprunget till Arholmapojken Matts Perssons förvandling till den välsituerade kapten, vars smärre affärer efter den sista långresan vi nu granskat.

De större affärerna voro av helt annat slag. Redan sju år tidigare, som 1:e styrman eller, som han själv föredrar att kalla det, »2:e Capitain» har han låtit göra upp en ordentlig tablå över sina tillgångar. Vi finna honom då såsom ägare av ett saldo hos firman Wittfoth och König i Stockholm på 37,207 daler kmt, vari en del utgöres av den fjärdepart, han ägt tillsammans med denna storfirma i det år 1756 förlista skeppet Industrie.

Vid samma tidpunkt innehar han bl. a. reverser på betydande belopp, som han lånat folk i sin hemtrakt, så t. ex. Petter Ridderstad på Lidöö 3,250 daler kmt, generalauditören Johan Röök på Rådmansö 1,330 daler kmt och brukspatronen Utfall 3,930 daler kmt. Hos Benjamin Hahl i Göteborg har han samtidigt att fordra 4,000 daler kmt. Vid sin första utresa som kapten på »Stockholms Slott» 1761 lämnar han sålunda i goda placeringar efter sig en förmögenhet på minst 50,000 daler kmt. Inte dåligt marscherat av en bondpojke, som 20 år tidigare startat som kocksgosse.

Efter hemkomsten från sin första resa som kapten var Holmers istånd att köpa sig egen gård. Och vilken gård! Just Lidö, godset, under vilket han tjänat i sin fattiga ungdom, lockade honom mer än något annat ställe. Kanske hade han under trettio år, bland sjörövare och »Crokedyler», i Javas sumpiga djungler, på den isiga Nordsjön och i solbaddet under tropikerna haft Lidö i sina tankar. Kanske hade han för varje sparad daler tänkt på den lilla egendomen i den fattiga uppländska skärgården, som en gång för honom varit inbegreppet av all livets härlighet. Det ser nästan ut, som om så varit. Ty Matts Holmers, hur rastlöst han än samlat på småslantarna, hur skickligt han än vetat förvalta dem, har aldrig varit snål och penningkär. Han har haft ett mål i tankarna, inte bara samlat pengar för pengarnas skull.

Lidö var ett gammalt säteri, som vid denna tid i flera släktled innehafts av Rålambska ätten. Det var inte till salu för vem som helst, ty säterifriheten var förbehållen adeln. Men den saken gick att ordna. Vi finna, att kornetten Abraham Lago von Wernstedt, (som åtskilliga gånger figurerar i Holmers’ kassaböcker som låntagare) den 11 april 1764 köper Lidö säteri jämte underliggande Idö 1/1 och Arholma 1/2 mantal av friherre H. G. Rålamb för 16,200 daler kmt. Året därpå överlåter Wernstedt besittningsrätten till godset åt kapten Holmers under motivering, att det varit denne som vid förra köpet erlagt hela köpeskillingen. Det hela har tydligen varit en formalitet, varigenom Wernstedt gentemot kronan står som innehavare av säterifriheten, men f. ö. avstår den faktiska besittningen av godset till Holmers. Tio år senare, den 2 maj 1775, ansöker Holmers hos konungen att denne i nåder måtte »försäkra honom och hans efterkommande om en rolig och oqwald besittning av denna egendom». Dokumentet är ett sannskyldigt äreminne över Matts Holmers’ dittillsvarande levnadslopp. I motiveringen till sin ansökan hänvisar han till sin trettioåriga sjötjänst. Han har slutligen »efter tio resor på Ostindien hunnit samla en liten förwärfwad egendom till ålderdoms uppehälle, wharföre han tillhandlat sig en sätesgård wid namn Lidö–-på hwilken egendom han förut såsom Bonde dräng jämte sina Föräldrar och syskon långliga tider med mycken möda förrättat dagswärksarbete».

Med behjärtande av dessa »besynnerliga omständigheter» liksom också av »den berömliga flit och omtanka han wisat icke allenast till sin egen förkofring, utan ock att dermed gagna det allmänna, samt den frikostighet han utöfwat emot Kyrckan och de fattiga» bifaller konungen denna ansökan, som förvandlar en frälsebondes son till godsherre, och slutgiltigt återbördar honom åt hembygden.

Med denna och med det gamla fädernehemmet hade han f. ö. alltid stått i kontakt. Grannar, kanske också släktingar, ha seglat under hans befäl, och man kan se i hans papper, att han tagit sig an dessa med särskild omsorg, lånat dem pengar och noga redovisat för deras kvarlåtenskap om de, såsom i ett par fall förekommit, avlidit under resan. Från 1758 föreligger en detaljerad »Förteckning på alt det, jag lämnat hos min Bror i Arholma», som upptar en mängd dyrbara kläder, siden- och sammetsrockar, skarlakansböxor, näsdukar, fina manschettskjortor, men också bordssilver och servis, kinesiska pretiosa och smycken samt slutligen en lodbössa och en jolle med segel — skärkarlen sitter i ännu efter så många år! Samma goda förhållande till hemtrakten omvittnas också långt senare i hans griftetal, där det nämnes, att han under slutet av sin sjömanstid alltid före avresan skänkte 600 daler åt socknens fattiga.

Men det fanns också ett annat band, som drog den mer än femtioårige sjöbussen hem till Vätö. Sedan gammalt hade han varit god vän i huset hos församlingens kyrkoherde, Johan Norelius och dennes hustru Katarina, född Unander. Så tidigt som 1746 står »Capitain Herr Matth. Holmers)) tillsammans med Clas Rålamb antecknad som fadder för parets son Claudius Johannes. I samma prästgård föddes år 1754 dottern Catharina Margareta. Ehuru hon bara var elva år gammal, när Holmers köpte Lidö, förefaller det inte osannolikt, att han (som tidigare lär ha haft ett obesvarat tycke för modern) redan utsett den lilla flickan till sin maka. Fem år senare, när bröllopet firas, kan han i alla fall ur sina gömmor plocka fram allt som behövs till bosättningen, det mesta inköpt under sista uppehållet i Canton 1767 och året därpå hemfraktat till Lidö med skeppet Anna Christina, kapten Mathesius. I denna laddning, som innehåller möbler, tapeter, mattor, duktyger och porslin, sängkläder och linne, men också ris, sågo, kandisocker och annat gott, finns också ))i lång Kista med Mitt Skiepp» — den modell av »Lovisa Ulrica» som han låtit timmermannen utföra under resan (han köper »stycken» och »jungfrur» till »lilla Skieppet» i Canton), och som skulle påminna honom om vad som varit, när han nu gick in i en ny tillvarelseform, bild 3. I samma eller någon annan sändning kommer väl också det för x 5 taels inköpta stycke vit »Lampars med Blomor», som synes ha kommit till användning i brudens praktfulla, ännu bevarade bröllopsdräkt, dit måhända också en ända sedan 1758 hos brodern i Arholma förvarad, gul, broderad sidenkjortel hört. Till och med en rund, lackerad ask med den allra näpnaste lilla gröna brudkrona och ett par vita, kinesiska sidenskor kunde den lika välförsedda som galanta brudgummen presentera sin 16-åriga brud! Kanske behövdes det också att han skaffade sig denna lysande introduktion till ett ungt och föga bortskämt sinne. Kapten Holmers var säkert ännu en reputerlig man, trots sina 58 år, men åldersskillnaden var ju betydlig.

På Lidö gård väntade de nygifta ett splitter nytt corps de logis. Det gamla huset, på vars grund och solida källare det stod, hade ryssarna bränt år 1719 — i kapten Holmers’ barndom och långt, långt innan fru kaptenskan var född. Om gårdens bebyggelse under mellantiden är intet känt. Det nya huset — enligt familjetraditionen skall virket ha köpts efter en prästgårdsbyggning på fastlandet — uppfördes 1769 enligt en anteckning i kassakladden: »än trä Bygning af 7 Rum med tägeltack kiörarlön hitt til Lidön alt samans 6,232 daler kmt». Huset, till det yttre ganska oförändrat, står ännu kvar.

Av dess säkerligen en gång tjusande inredning finns däremot just ingenting. Det har sålts ur släkten, och det är att räkna som en ovanlig slump, att ännu en betydande del av bohaget finnes kvar hos kaptenens dottersons döttrar i ett underbart gammalt Stockholmshem. Där kan man ännu se den lyckosamma Arholmapojkens kloka drag blicka ned på många av de vackra ting, som han fört hit över haven. Där skulle man, med hans inköpslistor i hand, kanske kunna identifiera både ett och annat, som han gått och valt ut i de solheta basarerna i Canton. Där står den »gamla byrån», bild 6, som han låtit en kinesisk snickare bona för 7 mescals 5 catties, så att den skulle pryda i kajutan tillsammans med de nya gardinerna. Där finns, i sitt vita linnefodral, det väldiga gröna parasoll, som han köpte samma år. Där ligger ännu, — mirabile dictu — ett av de tigerskinn, som följde med hem på samma gång, och som sedan lära ha tjänstgjort som slädfällar, när herren till Lidö åkte till kyrka och gästabud. I samma bo har också kaptenens blå plyschrock förvarats — ett märkligt plagg i »svenska dräktens» snitt, troligen från 1770-talets slut.

Om de sista trettio åren av Matts Holmers’ liv — han avled 87-årig den 31 mars 1799 — kunna vi fatta oss kort. I sin levernebeskrivning tackar han Gud för ali nåd, som kommit honom till del, ej minst »för at jag uti min ålderdom, med min fromma och goda hustru och välsignade barn kan lefwa». Ty detta till synes så omaka äktenskap kom icke blott att sträcka sig över 29 år, utan välsignades med fem barn, därav fyra döttrar och en son. Den yngsta dottern, Johanna Fredrica, föddes 1785, då fadern var 73, modern 31 år! Sonen, Gustaf Holmers, blev över jägmästare och innehade Lidö. Han har bl. a. författat en värdefull uppsats om fiske och sälfångst, som jag haft anledning att citera i en föregående uppsats i detta arbete (Del III sid. 131).

Den gamle kaptenen tycks med åren ha blivit en alltmera uppburen och hedrad personlighet i sin socken.

Ett gott bevis på den egendomliga mellanställning, som herren till Lidö intog mellan sina kolleger godsägarna, sina förra kumpaner borgarna och sina släktingar bönderna, en ställning som han tydligen visste att uppbära på ett förträffligt sätt, visar listan på de faddrar, han inbjuder vid sina barns dop. Dottern Ulrica Margreta döpes sålunda den 1 november 1778 i närvaro av Lantmarskalken Generalmajoren och Commendeuren frih. Hugo Herman von Saltza, Lotsåldermannen Olof Ersson i Arholma, torparen Anders Olofsson på Gisslingö och dessas hustrur. Vid yngsta barnets, Johanna Fredricas, dop 1785: äro bl. a. överste Lejonanker och hans överstinna, f. Gyllenhammar, Supercargeuren P. J. Blad och bondedottern Margreta Olofsdotter i Arholma vittnen.

Om hans stora välgörenhet finnas många vittnesbörd, av vilka vi redan sett det, som Gustaf III själv avgivit. I Vätö kyrka finnas ännu de präktiga mässhakar, det altarkläde och de andra föremål, som han under sin Lidötid donerat. Där finns också ett prydligt epitafium över Arholmapojken, som for över alla jordens hav, men som hittade hem igen, vallpojken som vann sitt lilla kungarike och prinsessan, en klok och duktig och bra rospigg, som hedrat sin fattiga hembygd.

Ernst Klein, digitaliserat inom ramen för Projekt Runeberg.